Livet bortom Stockholm Marathon

Något börjar skönjas där borta vid horisonten. Nämen, är det inte en massa löpare på en lång rad, springandes 4,2 mil i Stockholm?

Veckorna flyger förbi och snart står jag där på startlinjen. Laddad till tusen. Men sen då? Vad händer efter? Jag har hört talas om "post marathon blues", alltså en sorts tomhet som fyller en efter att man kommit i mål. Surfade runt lite om det här och hittade några rader som Julie Isphording (tidigare olympisk marathonlöperska) skrivit.

Tidigare år, när jag tränat inför halvmaror, har jag upplevt just den där tomhetskänslan efter att loppet är genomfört i maj. Luften går ur mig och det känns som jag sjunker ihop som en misslyckad sufflé. Sen kommer sommarn och semestern och de mindre bra vanorna. Inte förrän till jobbstarten i augusti, åter i de gamla hederliga vardagsrutinerna, brukar jag komma igång med träningen igen.

I år skulle jag helst vilja undvika att hamna i det läget. Det vore synd att tappa allt för mycket av det som jag tränat upp under vintern, så jag tror jag måste sätta upp ett nytt mål.

Jag har en kompis som är multisportare och han ska köra Polar Adventure Race i augusti. Tretimmarsvarianten verkar spännande....