lördag 30 november 2013

Hopp i galopp

I onsdags hängde jag med två jobbarkompisar på ett crossfit-pass. Ena kompisen fick in oss på ett testpass och det var fint värre för hon tränar på Balance minsann, prins Daniels gym.

Tänk att de träffades i den där miljön, prinsessan och den blivande prinsen. Bland svettiga kroppar, högröda ansikten, frustande läten och kroppslukter. Men förstås också bland endorfinkickar och leenden. Man blir glad av att träna. Och kär kanske, vilket jag inte riktigt kan uttala mig om eftersom jag träffade min kärlek på krogen, bland fulla människor, rök och hög musik. Det blev bra det med men gym kanske ändå är att föredra vid en jämförelse?

Crossfit alltså - ett annat namn för gammal hederlig pulshöjande fysträning med enkla övningar, den här gången var det armhävningar, situps och upphopp. Och den kanske äldsta övningen av dem alla - hopprep.

Vad har egentligen hänt med hopprepet? Vart tog det vägen denna underbara leksak att fördriva tiden med? Tänk bara det att få hoppa rätt upp och ner, eller på ett ben, på två ben, eller att leka att man är en häst och galopphoppa, att korsa hopprepet framför sig och hoppa igenom det, att vända på varvet och hoppa baklänges, framlänges, baklänges, framlänges i all oändlighet. Eller att få uppleva lyckan efter det att man lärt sig alla möjliga hopp och äntligen, äntligen lyckas klara drottningen av alla hopp - dubbelhoppet. Satan i gatan vad ont det gjorde i tårna innan man fick till det rätt, när man istället kom i otakt och fick repet rätt på dem.

Bland det roligaste var annars när man knöt ihop två hopprep till ett långt och två kompisar fick "stå", dvs fick hålla i varsitt handtag och veva repet medan hela klassen (eller rättare sagt, alla tjejer i klassen) hoppade igenom. Eller ännu hellre när man fick köra vispen med två långa hopprep. Och så var det alla ramsor som man skulle säga där mitt i vispen, de har jag helt glömt bort. Eller då en höll i ena handtaget och sen snurrade runt, runt som en karusell med hopprepet rakt ut där vi andra fick hoppa över det varje gång som det snurrade förbi. Först kom repet lågt utmed marken men efterhand kom det högre och högre upp. Ajja den som nuddade repet, den åkte ut. När vi sen hade hoppat klart förvandlades repet till mick och vi mimade till ABBA.

Det märks tydligt att man växte upp i en annan tid.... Fast i onsdags ägde jag, för jag var den enda i rummet som kunde det där med att hoppa dubbelhopp.

Men skrattar bäst som skrattar sist. Vi körde tabata, dvs 20 sekunders övning, 10 sekunders vila, åtta gånger per övning, gånger fyra övningar + ett extra varv som inkluderade alla övningar. Det blev 20 minuter totalt, plutteluttlite ju kanske du tänker, men träningsvärken idag är inte att leka med. Jeeezes. Varenda muskel skriker. Jag vill ha en prins och en vit häst och halva kungariket som kompensation!

lördag 23 november 2013

Förkylningstider

Tiden tickar vidare och sedan sist har jag hunnit med att vara förkyld. Jag lägger ner all träningsverksamhet när det händer. Tar mig avvaktande igenom nys-stadiet, vilar mig igenom febern, lider och blir oerhört frustrerad av nästäppan. Den här gången slapp jag tack och lov hostan.

Det tar många dagar innan allt är över. Jag brukar räkna med tio sjukdagar och tre veckor totalt innan träningen är på samma nivå som innan.

Vore man helt igenom optimist hade man väl sagt att förkylning ger en tid för vila och eftertanke. Och säkert stuckit in att det bara är bra och härdande att få längta riktigt ordentligt efter något man tycker mycket om.

Men personligen tycker jag att förkylningar är helt onödiga. Det finns verkligen inget bra med dem. Efter de första dagarna med hög feber pallrar man sig dessutom tillbaka till jobbet och vardagen och försöker prestera precis som vanligt vilket sällan går så bra. Allt blir jobbigt, man tappar fart och förstås, man mår dåligt.

Det här var tredje gången i år som jag blev förkyld och jag funderar över varför. De två föregående åren har jag inte haft en enda sjukdag, vilket skämt bort mig rejält. Det normala, läser jag, är annars att ha just tre-fyra förkylningar per år. Jag har blivit normal men köper inte resonemanget. Man behöver inte vara sjuk så här ofta, så nåt är inte som det ska.

Medicinen mot förkylning som jag tror stenhårt på är träning i allmänhet och pendlingscykling i synnerhet. Adderar man god sömn, en stressfri vardag och lagom med mat till det anser jag att kroppen kan stå emot det mesta. 

Någonstans i ekvationen döljer sig ett fel men jag vet inte riktigt var det ligger. Hur som helst så är jag frisk för den här gången och har tagit upp pendlingscyklingen igen. Min medicin mot nästa förkylning. Må den sky mig lika mycket som jag skyr den.