Åland marathon I

Hjärnan är full av intryck och jag har inte hunnit sortera allt från igår utan undrar fortfarande vad det var som hände. Hela helgen gick så fort, men när jag var mitt i loppet tycktes tiden stå still. Det är konstigt det där med tiden.

Hur som helst, jag börjar med en kronologisk återberättelse.

Vi gav oss iväg på lördageftermiddag och tog Ålandsbåten från Kappelskär mot Mariehamn. Jag måste då säga det att Ålandsbåtar är ett helt fantastiskt fenomen. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet man kliver ombord, det må vara vid 8, 11, 12, 15 eller 18, där pågår alltid världens party. Folk är glada i hatten och dansar styrdans så de blir alldeles svettiga. Dagen till ära var det dessutom Arvingarna som spelade. Synd att vi bara skulle åka i två timmar och behövde spara benen men smörgåsbordet smakade i alla fall väldigt bra så resan över blev en bra uppladdning.

Sen var det det där med klockan. Först så reste vi en timme framåt i tiden och sen skulle vi tillbaka i tiden eftersom det blev vintertid under natten. Skulle TVns och telefonens klockor slå om och visa rätt tid på morgonen? Det var den stora frågan. Men jag somnade rätt så trygg och tänkte att om det visar sig vara fel missar jag i alla fall inte starten utan blir bara väckt en timme för tidigt.

Men, tekniken funkade, alla klockor slog om och jag fick ingen chans att sova en timme till när de väl satte igång sina väckningssignaler. Det var bara att kliva upp, äta frukost, klä på sig springarkläderna i rätt ordning och så iväg till stadion.

Vi var knappt 200 som sprang marathonsträckan och tävlingsorganisationen var såklart inte tillnärmelsevis så stor som stockholmsmaran, men jag gillade det här lilla formatet. Allt fokus var på oss löpare.

Starten gick och vi sprang ut i grådiset. Det kändes bra med en gång, jag var stark, ville springa. Min vana trogen höll jag mig i bakgrunden till en början, men sprang sen om en del innan jag hittade mitt tempo. De första 5 km tog 27 minuter, milen klockades på 57 minuter. Första rejäla dippen kom vid 16 km, då kändes det så oändligt långt kvar. Jag behövde energi och började knapra på en enerigbar som jag fått med mig. Även de små, små tuggorna som jag fick i mig gav resultat och snart var jag förbi 19 km och så kom äntligen vändpunkten vid halva maran, 21 km. Klockade mig på 2.03.

Diset hade blivit lite fuktigare och vätan letade sig in, dessutom blev det en svag motvind på hemvägen så låren tog stryk. De frös och stelnade till. Jag försökte springa så mycket som möjligt brevid vägen, ute i mossan och gruset för att tvinga mig att ta bättre steg. Det funkade bitvis och jag höll förstelningen stången. Tre mil tog 2:56. Strax efter 31 km upplevde jag för första gången tillståndet runner high. Jag sjöng, skrattade och grät om vartannat. Jag såg ingen löpare framför mig och hoppas inte nån låg för nära bakom för att höra galningen.

Som vanligt slutar hjärnans intelligenta del fungera när jag löper och jag kunde inte räkna de enklaste mattetalen. Därför blev jag så glad när funktionären som delade ut bananer, saltgurka och Toblerone vid 36-kmstationen sa att "nu är det bara 6 km kvar". Jag som trodde att det var 7.

Vid 35 km gick jag för första gången. Tog det som vila, men startade snart igång mig igen. Det är alltid trögt att börja springa när man väl gått en stund, så egentligen är det bättre att dra ner på springtakten istället när det blir jobbigt. Jag dealade med mig själv om när jag skulle få gå nästa gång och höll till 37 km, sen till 39. Nu var det inte längre den smidiga bushmannen som var ute och sprang utan en stel 46-årig tant som hasade sig fram. Det var inte vackert. Men jag kom i mål och det på en tid snabbare än nånsin förr. Och jag log.

Nu höll jag nästan på att glömma min fantastiska hejjaklack, maken och brorsan. De gjorde ett suveränt jobb idag och de hjälpte inte bara mig utan fick också många tack efter loppet av de andra som sprang. Utmed banan var det också en tjej som dök upp ungefär var 4-5 km och som sporrade mig att springa vidare med sina glada hejjarop och tips på löpteknik . För att inte tala om alla underbara funktionärer som tog sig ut i den gråa oktobermorgonen och hjälpte oss med dricka och annat. Tack allesammans.

Åland marathon 2010