FAQ Stockholm marathon 2014

Hur känns det?

- Pirrigt, roligt, spännande

Du var ju krasslig tidigare i veckan, är du frisk nu?

- Ja, förkylningen har gett med sig och jag tog en lugn provrunda igår för att stämma av formen. Det kändes väldigt bra så jag har beslutat mig för att starta. 

Hur ser förberedelserna ut?

- Jag har lagt fram mina kläder och annat som ska med till Östermalms IP. I eftermiddag åker jag och hämtar nummerlappen. Jag dricker vatten, resorb och C-vitamin så det står härliga till. Kissar i ett. Igår åt jag laxpasta, ikväll blir det grillad kyckling och potatisgratäng. Låtlistan är utvald och så har jag stämt av med mamma var hon kommer stå under loppet, så jag kan hålla koll på henne, hehe. Har fortfarande dålig koll på brorsan dock, men den avstämningen hinns också med innan det är dags.

Laddar du mentalt?

- Javisst. Loppet har funnits med mig sedan i december när jag anmälde mig och mentalt har jag gått igenom banan hur många gånger som helst. Särskilt på natten de gånger jag haft svårt att sova. Då har jag i mina tankar sakta, sakta sprungit Valhallavägen fram, svängt ner på Oxenstiernsgatan, Strandvägen. Ofta har jag faktiskt somnat där nånstans, men några gånger har jag ändå lyckats visualisera hela sträckan. 

Måste också berätta: I tisdags var jag ute och övningskörde med sonen och på något konstigt vis så hamnade vi ute på Djurgården och körde den del av loppet som jag tycker är jobbigast. Jag tyckte att vi bara fördrev tiden i väntan på att plocka upp maken som befann sig vid Stadion medan sonen helt klart tyckte att vi höll på med nåt psyko kring loppet. Hehe, det var roligt att få det rakt upp i fejset. Snacka om att befinna sig i en bubbla.

Och vädret?

- Det verkar bli perfekta förhållanden i morgon. Åtminstone för mig. Jag behöver lite värme och det ska ju bli 14-16 grader, inget regn, molnigt till en början. Det blir särskilt bra för Sveriges bästa publik som jag passar på att tacka redan nu. De som står och hejjar utmed banan är grymma! Bäst helt enkelt!

Femte starten på raken, dina tankar kring det?

- Första gången jag kom i mål i Stockholm marathon är fortfarande det största ögonblicket i mitt löparliv. Den där känslan av att ha klarat ett riktigt tufft mål, som jag tidigare inte trodde var möjligt, den är något alldeles särskild att få uppleva. Numera har jag fått någon sorts rutin på loppet, men det är fortfarande galet stort att kunna genomföra en mara och jag är oerhört glad för att jag kommer till start i morgon.

Och tiden?

- Tiden ja, kul att du skulle nämna den... Under fyra timmar är ju drömmen... Verkligheten säger nog nåt annat, typ 4.30. Kanske mer? Slår jag mitt eget rekord på Stockholmsmaran 4.26 vore jag super-superglad. Slår jag mitt eget mararekord på 4.19 vore jag precis hur glad som helst. Fast jag är också glad om jag kommer i mål på 6 timmar. 

Man måste vara glad - det är ju för sjutton Stockholm marathon!!

Lycka till!!

- Tack!

Glad, gladare, gladast = vinnare

Under en korkek

Första feberfria dagen idag men snuvan sitter fortfarande i. Även om jag kan verka tålmodig, så känner jag mig som matadoren i tjuren Ferdinand. Jag vill stampa med foten och slänga mig på golvet och grina, slita mitt hår och riva sönder mina kläder. Ghaaa!!

Men likt Ferdinand tar jag det hela med ro och förbereder mig så gott det går. Jag planerar att komma till start och kan i värsta fall ställa in ända fram till kl 12 på lördag. "Idiotiskt att starta" säger säkert en del, "Det kommer aldrig att gå" säger kanske andra. Själv är jag lite nyfiken på hur jag kan prestera under de här förhållandena. Lite för lite träning och förkylning strax inpå. Hur mycket påverkar det resultatet?

Vad är vad i ett marathonupplägg? Träningsbakgrund och marathonrutin/intervaller och långpass/vila och mental förberedelse. Vad händer om en del saknas? Vilket mål ska man sätta upp?

För en gångs skull ställer jag faktiskt upp med en hel kropp och vad innebär det jämfört med några tidigare maror då jag haft problem med vaden? Såna frågor är jag nyfiken att få svar på.

I forumet på jogg.se behandlas dagsformen inför maran och där finns en hel del löpare som befinner sig i samma situation som jag och som också söker svar på sina frågor. Vad svarar då de som har erfarenhet, som har gjort det förr? Jo, de säger allt från att: - det gick hur bra som helst till det gick hur dåligt som helst. Inte blir man klokare av det inte.

Först tidigast på onsdag kommer jag testa formen och till dess får jag förbereda såna saker som inte har med träning att göra. Som att klippa tånaglarna till exempel. Och kolla in väderleksrapporten. Det verkar blir regn minsann.

I övrigt så sitter jag här, under min korkek och luktar på blommorna.

Tålamodets prövningar

Bara några dagar kvar nu. På min väg in till stan möter jag massvis av löpare, det är en sån skillnad jämfört hur det såg ut för ett par månader sedan. Några springer ensamma, andra i organiserade grupper, rätt många ser fokuserade ut. Jag blir så nyfiken - varför springer de och vad har de för mål i kikaren? Kommer de också ska springa maran nästa lördag?

Min egen träning har däremot gått lite i stå de senaste veckorna. Tyckte jag hade rejält flyt där ett tag och var på väg att öka mängden ytterligare ett snäpp men så hjälpte jag mamma att flytta på första maj. Slet som en liten igelkott och packade och bar, hyrde släpkärra och åkte till tippen med en massa sopor. Vi höll på hela dagen, hann knappt med att äta och frampå kvällen ställdes så äntligen den sista lådan på plats och just då - drog jag på mig ett ryggskott. Det var ju i och för sig tur att det inte kom tidigare på dagen, men fasen vad onödigt.

Jag gjorde några tappra försök att själv få ordning på ryggen men gick sen till naprapatskan som tog hand om det hela på ett litet kick. Helt suveränt så efter ytterligare några dagar kunde jag springa igen, dock inte så långt som hade behövts. Nu i veckan hade jag planerat in en sista spurt men så igår vaknade jag upp alldeles snuvig. Det var ju i och för sig tur att det inte kom några dagar senare, men fasen vad onödigt.

Ja, är det något man behöver i maraträning så är det tålamod. Tålamod att långsamt trappa upp träningen, tålamod att invänta kroppens utveckling och signaler, tålamod att vänta på att d-dagen ska infinna sig, tålamod att återhämta sig från eventuella skador, tålamod, tålamod, tålamod.

På slutet däremot går tiden alltid för fort. Man blir liksom aldrig riktigt färdig utan skulle ha behövt några veckor till på sig, bara fått till några ytterligare pass. Ett långpass till och allt hade varit perfekt. Så då får man istället ha tålamod med sina nerviga nerver och intala sig att man gjort så bra man kunnat. Att det kommer gå vägen.

Tålamod - om 9 dagar vet vi svaret om jag haft mod att tåla 42 km löpning.