Jag måste skriva lite mer om loppet igår. Det är ju ändå ett delmål och det är viktigt att stanna upp ett tag och njuta av att ha nått målet innan man drar vidare mot nästa.
Som jag skrev i mitt absolut första inlägg så är lopp för mig en sorts belöning och ger mig också möjlighet att se om jag tränar rätt.
Uppladdning
Slarvade lite med uppladdningen. Loppet kändes inte 100% viktigt, så jag skippade allt vad formtoppning heter. Tränade ganska friskt under veckan, vilket gav lite träningsvärk fram tom lördagen. Vilade fredag och lördag och kände mig fräsch på söndagen.
Förberedelse söndag morgon
Åt en bra frukost, yoghurt/nötter/russin + en fullkornsmacka med rostbiff. Drack mycket fram till en timme före start. Åt ett äpple 20 min före start. För mig funkar det med mycket fibrer - har ännu inte fått känning av löparmage och jag stod mig bra genom loppet. Värmde upp hemma och var varmt klädd fram till start.
Första halvan
Förvandlades, som vanligt när jag springer lopp, till Buttersmurfen under de första kilometrarna. "Jag hatar att springa lopp. Jag hatar att det är så fruktansvärt jobbigt. Kommer jag att orka det här tempot, varför gör jag detta?", malde det på i huvet. (Är man riktigt riktig egentligen?) Det är en sån anspänning att starta och jag är väl antagligen nervös. Tempot är också betydligt högre jämfört med träning, nästan en halv minut snabbare per km, så det är verkligen jobbigt.
Efter 3 km kom jag så in i nästa fas där det mer handlar om att rulla på, avverka km. Samtidigt vill jag inte att det ska ta slut för fort och jag försöker vara närvarande så mycket som möjligt, eftersom det är just den här stunden jag har tränat så mycket för.
Hejaklack
Min tappra underbara hejaklack, maken, mamma och brorsan, som i ur och skur alltid, oavsett lopp står där nånstans utmed banan. Så uppfriskande och energigivande. Tack!!
Andra halvan
Psykologiskt är det skönt att passera halva sträckan. Nu vänder det. Nu blir det bara kortare (även om det har blivit kortare hela tiden). Igår låg jag ju och drog några av mina medlöpare från 4-11 km och passerade milen på 54 minuter vilket är 5,25-tempo. Det var nytt för mig det här att springa ett så litet lopp där man märkte av de andra löparna så tydligt. Göteborgsvarvet handlar mer om att zick-zacka sig fram, men här hörde jag hela tiden den som låg bakom mig och det sporrade mig rejält till att hålla farten.
Kroppen efteråt
Skorna funkade superbra som vanligt. Inga blåsor eller blessyrer, ingen värre träningsvärk. Knän, leder - allt ok. Fick dock ett rejält skavsår under ena armen, men det berodde mest på att det var så jädrans blött, allt blev blött.
Att träna vidare på
Två saker. Det ena är att springa längre sträckor, gärna uppemot 3 mil för att lära mig att jag orkar, orkar, orkar. Det andra är att träna på att hålla en högre fart. Långa intervallpass på upp mot 1 km tror jag måste till.
Som jag skrev i mitt absolut första inlägg så är lopp för mig en sorts belöning och ger mig också möjlighet att se om jag tränar rätt.
Uppladdning
Slarvade lite med uppladdningen. Loppet kändes inte 100% viktigt, så jag skippade allt vad formtoppning heter. Tränade ganska friskt under veckan, vilket gav lite träningsvärk fram tom lördagen. Vilade fredag och lördag och kände mig fräsch på söndagen.
Förberedelse söndag morgon
Åt en bra frukost, yoghurt/nötter/russin + en fullkornsmacka med rostbiff. Drack mycket fram till en timme före start. Åt ett äpple 20 min före start. För mig funkar det med mycket fibrer - har ännu inte fått känning av löparmage och jag stod mig bra genom loppet. Värmde upp hemma och var varmt klädd fram till start.
Första halvan
Förvandlades, som vanligt när jag springer lopp, till Buttersmurfen under de första kilometrarna. "Jag hatar att springa lopp. Jag hatar att det är så fruktansvärt jobbigt. Kommer jag att orka det här tempot, varför gör jag detta?", malde det på i huvet. (Är man riktigt riktig egentligen?) Det är en sån anspänning att starta och jag är väl antagligen nervös. Tempot är också betydligt högre jämfört med träning, nästan en halv minut snabbare per km, så det är verkligen jobbigt.
Efter 3 km kom jag så in i nästa fas där det mer handlar om att rulla på, avverka km. Samtidigt vill jag inte att det ska ta slut för fort och jag försöker vara närvarande så mycket som möjligt, eftersom det är just den här stunden jag har tränat så mycket för.
Hejaklack
Min tappra underbara hejaklack, maken, mamma och brorsan, som i ur och skur alltid, oavsett lopp står där nånstans utmed banan. Så uppfriskande och energigivande. Tack!!
Andra halvan
Psykologiskt är det skönt att passera halva sträckan. Nu vänder det. Nu blir det bara kortare (även om det har blivit kortare hela tiden). Igår låg jag ju och drog några av mina medlöpare från 4-11 km och passerade milen på 54 minuter vilket är 5,25-tempo. Det var nytt för mig det här att springa ett så litet lopp där man märkte av de andra löparna så tydligt. Göteborgsvarvet handlar mer om att zick-zacka sig fram, men här hörde jag hela tiden den som låg bakom mig och det sporrade mig rejält till att hålla farten.
Kroppen efteråt
Skorna funkade superbra som vanligt. Inga blåsor eller blessyrer, ingen värre träningsvärk. Knän, leder - allt ok. Fick dock ett rejält skavsår under ena armen, men det berodde mest på att det var så jädrans blött, allt blev blött.
Att träna vidare på
Två saker. Det ena är att springa längre sträckor, gärna uppemot 3 mil för att lära mig att jag orkar, orkar, orkar. Det andra är att träna på att hålla en högre fart. Långa intervallpass på upp mot 1 km tror jag måste till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar