onsdag 30 mars 2011

Steg för steg

Idag körde jag andra passet med brorsan. Jag lovar - utan mig hade han aldrig genomfört det.

Men, nu stod terriern i hallen och väntade på honom och han gavs ingen chans att klara sig undan. Trots att han inte hade några träningskläder med sig! Svamlade om att han skulle ha köpt några nya på vägen men att det inte fanns några i hans storlek. Tur att det fanns resurser att tillgå i makens klädlåda. Så ut och iväg, även den här onsdagen med sällskap av sonen, som tröttnade rätt snart på snigelfarten och sprang före i sitt eget tempo.

Det var en tung dag för en tung kropp och vi fick stanna och vila rätt så ofta. Men jag tycker nog ändå att det gick lite, lite bättre än förra gången. Han sprang några fler steg och kom igång riktigt bra mot slutet. Efteråt var han riktigt nöjd och det är det som är det viktigaste i det här skedet. Det gör att han kommer tillbaka nästa onsdag igen.

Man får ta en sak i sänder när man ska förflytta berg så till nästa gång har han i läxa att komma ombytt. Terriern är ingen terrier längre utan en snäll labrador.

Onsdagkväll i Bromma

söndag 27 mars 2011

Hur långt är ett långpass?

Det stod långpass på schemat idag. Drog på det i det längsta. Hatar verkligen blåst, eller blåsst (med kort å) som de säger i Göteborg. Kom till slut iväg runt 12-bläcket. Hade grundat med en smarrig silla-macka som jag stod mig på förvånansvärt länge.

Tuffade på och första milen klarades av rätt så elegant. Köpte en festis på vägen, slurk sa det så var den urdrucken. Hade då kommit in till stan och tänkte mig ett varv runt Riddarfjärden. Bra att träna lite på Sthlm marathon-sträckningen. Började gå lite trögare nu och jag fick dela upp de 6 kilometrarna i kortare milstolpar för att inte helt tappa sugen.

Macken på Norrmälarstrand ligger riktigt strategiskt just under långpassen och jag sprang in där och fyllde på med dricka och lite tilltugg. Langade upp benet i högläge mot en stolsrygg och stretchade hamstringsen en stund. De trilskades rejält idag.

Sen var det bara 8 km kvar. Eller hur långt var det egentligen? GPSen i iPhonen hade lagt av, så jag var lite fundersam på hur lång hela rundan var. Hoppades i alla fall på att det skulle vara minst 8 km kvar för att få ihop de 25 km jag tänkt springa idag. Fick totalt soppatorsk nedanför Huvudstabadet, men som tur var hade de fiket öppet där så jag slank in och köpte en Cola. Fiskade upp en gnutta ork och tuffade vidare.

1 km hemifrån pallade jag bara inte springa en meter till. Det blev till att gå den sista biten. Längesen det kändes så här jobbigt att springa men efter att ha mätt upp rundan visade det sig i alla fall att jag lyckades få ihop de 25 km löpning som jag hade önskat. Hela rundan mätte 26,5 km. Bra så. Den får jag ge mig på snart igen.

lördag 26 mars 2011

Tour d´Afrique

Resor och äventyr tycker jag är spännande och jag avundas lite grann (eller ganska mycket....) de människor som kastar loss från den inrutade vardagen och ger sig ut i världen. Det finns så otroligt mycket att lära och se. Tur för oss som blir kvar att det finns internet så man ändå kan vara med på ett hörn.

Just nu håller jag span på bloggen för Tour d´Afrique. Det är ett hundratal äventyrare som tar sig genom Afrika, från Egypten till Sydafrika. På fyra månader cyklar de 1200 mil från Egypten via Sudan, Etiopien, Kenya, Tanzania, Malawi, Zambia, Botswana, Namibia till Sydafrika.


Eller som de beskriver routen på hemsidan: Traveling through 10 countries in all, you will cycle along the Nile past ancient temples, through the Sudanese desert, and up and down the biblical landscapes of Ethiopia's rugged Simian Mountains. After crossing the Equator in Kenya, you will pedal past legendary Mount Kilimanjaro, to Lake Malawi, Victoria Falls, and along the edges of the magnificent Kalahari and Namib deserts, en route to the finish of your epic journey in beautiful Cape Town, South Africa


Min okunskap om Afrika är dessvärre total får jag skamset erkänna, men här får jag en ypperlig möjlighet att lära känna kontinenten på ett annat vis än genom tidningarnas övervägande dystra skildringar av krig, svält och AIDS. Just när det gäller reseskildringar är internet oslagbart.

En av deltagarna på touren, Yann Robard, har lagt upp ett bildspel på Flickr. Se det!
(Eventuellt behöver du skapa dig ett konto på Flickr för att kunna se bilderna, men gör det i så fall. Flickr är gratis och du får där ta del av hela världens amatörfotografers bilder, förutom just det här bildspelet. Vilken skatt!)

Bloggen till Tour d´Afrique hittar du här.

Cykla genom Afrika - kanske en dag?

torsdag 24 mars 2011

Våga cykelhjälm

Nynnade på Blåsippan ute i backarna står imorse på väg till jobbet. Den senare delen när mamman säger - Än får ni gå med strumpor och skor. Nån varslar om mera snö och en medcyklist drattade omkull i en förrädiskt hal kurva. Han kom snabbt upp på benen igen som tur var.

Annars går det rätt bra med den förlängda cykelrundan nu. Känner mig mindre som en idiot där jag svänger höger vid Stadshuset för ytterligare 5 kilometers cykling. Konstaterar att det ofta är motvind på Norrmälarstrand, desto snabbare går det på Södermälarstrand. Där kan man dra på riktigt ordentligt, inga fotgängare i cykelbanan, få cyklister och inga bilar att ta hänsyn till.

Faktum är att det var just här som jag frontalkrockade med en annan cyklist för hundra år sedan. Där var en liten kurva runt ett litet buskage. Vi hade båda lite för hög fart när vi dök upp i varandras synfält och vi låg båda i mitten av cykelbanan. Det var omöjligt att hålla undan. Istället körde vi rätt in i varandras framdäck och av kraften flög jag av cykeln, gjorde en liten luftfärd och hamnade några meter längre fram.

Totalt luftpumpad blev jag liggande en stund och några killar som jobbade på en av båtarna vid kajen kom till undsättning. Fick lyfta upp handen lite för att ge tecken om att jag var ok, behövde bara ligga kvar en stund och få in luft i lungorna igen. Chocken täppte till öronen så jag hörde ingenting. Kom till sans så småningom och konstaterade att jag bara hade ett litet skrubbsår på ena armbågen. Annars inget. Den andra tjejen klarade sig också helt oskadd. Vilken djävla tur!! Ingen av oss hade cykelhjälm.....

Sen dess har jag alltid cykelhjälm. Och jag förmanar alltid alla att ha den på. Än får ni ha cykelhjälmen på, säger mor.

Triumftåg

Igår gick startskottet. Efter två inställda träningspass fick jag äntligen med brorsan ut på hans första "löp"-runda.

Vet du hur mycket det blåste igår? Järnet! Flaggorna ville slita sig från flaggstängerna. Molnen på himlen signalerade oro. Men tiden var avtalad. Tränaren var stenhård, här fanns ingen pardon utan det var bara att ge sig iväg. Som bonus fick vi med oss ena sonen.

Rundan var utstakad, 6,75 km runt flygplatsen med start hemma hos oss. Just den här rundan är brutal miljömässigt sett. Den är så långt ifrån en tyst, vacker skogsrunda man kan komma. På norra sidan av flygplatsen löper Bällstavägen, en 1,5 km lång, spikrak väg där bilarna kör i en aldrig sinande ström. Ovanför lyfter planen.

När väl Bällstavägen är avklarad smiter man runt hörnet vid flygplatsens nordvästra hörn och kommer in i fina villakvarter. Här får man lite lugn i kroppen och hör sina egna tankar igen. Oväntat kommer man så småningom ut på öppna fält och man tror plötsligt att man är på landet. Här spelas det till och med golf på somrarna. Men så vid södra sidan kommer man återigen ut i trafiken. På östra sidan rör man sig sedan längs med Ulvsundaleden som tillsammans med Nynäsvägen förmodligen är Stockholms hårdast trafikerade trafikled, självklart Essingeleden undantaget.

Har man tur blåser det västlig vind och då får man de landande planen rakt i skallen. De är så nära att man nästan kan ta på dem. Bullret är totalt.

Men jag gillar det. På nåt vis får just den här rundan mig att känna mig 100% levande.

Nåväl, brorsan visade sig vara i sämre skick än jag kunnat föreställa mig så det här med att gå två minuter och spring/lufsa en som jag trott vi skulle kunna köra, gick inte alls. Istället blev det mycket promenad med 150 meters lufsning ungefär var 4-5 minut. Men det var inte så illa det heller med tanke på förutsättningarna.

När vi kom hem igen hade vi nått dagens två mål och skaffat ett till under vägen. De var:
1. Trotsa vädret och genomföra passet
2. Komma hem med en positiv känsla av passet och vilja göra det igen
3. Ingjuta självförtroende i brorsan att han kan springa

Summa summarum blev det ett bra pass. Det fyllde oss med energi och gav oss en känsla av triumf. Vad kan stoppa oss nu liksom?

måndag 21 mars 2011

Dagen efter

Träningsvärken kommer nu krypande. Värst är det i låren, men även magen verkar ha fått sig en omgång. Jag tror faktiskt jag nöjer mig med cykling idag och ställer in boxningen. Vi brukar göra ett tusental upphopp där som jag ändå inte kommer greja idag. Istället tänker jag krypa ner i ett varmt bad när jag kommer hem och mjuka upp benen. Det är plågsamt med träningsvärk.

Men jag njuter ändå litegrann av gårdagen. Mest förvånad är jag över tempot, att jag lyckades hålla 5:22-tempo loppet igenom utan en enda dipp. Det är nog löpbandsträningens förtjänst. Ändå förtog jag mig inte igår, hade mer kvar i skafferiet som jag lät stå kvar. Fegis.

Tänk om jag skulle sätta upp ett nytt fartmål? 49 minuter på milen om fyra veckor. Ajajajaj, eller jag menar jajajajaja. Så får det bli.

söndag 20 mars 2011

Tävlingsdax

Vilket strålande väder! Helt underbart att få springa tävling i. Lägg barmark till det så var ju rekord att vänta.

Fyllde på med bra frukost imorse, smoothie och två skivor danskt rågbröd med ost och skinka på. En timme innan start var jag på plats vid Sundbybergs IP, köpte mig en kaffe och kexchoklad. Tog en repa förbi Runners Stores utförsäljning och slog till på en tunn långärmad tröja och en röd löparjacka. Bestämde mig för att springa i det nyinköpta och svidade om lite snabbt.

Tog några uppvärmningssteg och kände mig stark och smidig. Tänkte att det skulle gå bra idag. Sen var vi iväg, 16,7 km väntade och benen satte fart. Det kändes bra från början till slut. Liksom förra året hakade en äldre herre på mig och jag drog honom knappt ett varv, sen fick han egna krafter och stack ifrån mig.

Jag hushållade med krafterna och hade energi kvar att öka något sista varvet och så spurtade jag uppför sista backen och in i mål. Fick också superbra draghjälp av en funktionär som sprang med mig och peppade mig i sista backen. Vilken service!!

Dragspelsmusik hälsade oss löpare välkommen in i mål samtidigt som småkidsen, kottarna, stack iväg på sin runda. Två sjöar runt är ett välskött arrangemang och jag kan varmt rekommendera det inför nästa år.

Tiden då? Jo jag persade med 3,5 minut och det nya rekordet ligger nu på 1.29.34. Jag är supernöjd.

lördag 19 mars 2011

Att komma igång V

5. 10 tankar om träning
Efter drygt 20 års egen forskning på mig själv som försökskanin, har jag kommit fram till följande slutsatser:

1. Att promenera är den överlägset bästa träningsformen. Det går alltid att promenera, oavsett väder, vind eller dagsform. Tröskeln att kliva över för att ta sig ut på en promenad är löjligt låg. Inför en promenad har man aldrig prestationsångest. Socialt är det också. Dessutom är det tidseffektivt och tillgängligt eftersom man alltid kan utgå från där man är. Skaderisken är försvinnande liten.

2. Jag går inte ner i vikt av träning. De gånger under året som jag behöver korrigera min vikt gör jag det genom att ändra kosten. Ökad träning kräver ökat matintag.

3. Alkohol är inte bra ur träningssynpunkt. Det sägs att ett glas vin per dag är bra för hjärtat. Om jag dricker det minsta lilla vinglaset sover jag oroligt och vaknar tröttare än vanligt på morgonen.

4. Vid 46 års ålder kan man fortfarande sätta personligt rekord på milen.

5. Musik i lurarna höjer absolut prestationen.

6. Dyrt är bättre än billigt. Det bär mig emot, men träningskläder, skor och annat av kända dyrare märken är faktiskt bättre än billiga okända märken. Detaljerna avgör och passformen efter några tvättar skiljer de bra från de dåliga. Egentligen har jag vetat det ända sen min ekonomiskt sinnade pappa köpte mig en tjeckisk cykel av märket Favorit när jag var liten.

7. Läkning av hälseneinflammation påskyndas av löpning i brant skidbacke (barmark) och även av studs på studsmatta.

8. Kondition och träningsresultat är svåra att mäta exakt. Bra då att föra bok över sin träning så att man kan följa sin utveckling i skrift och diagramform.

9. Man kan springa i minusgrader.

10. Jag har inte varit förkyld en enda gång under det senaste året och tackar den ökade träningsmängden och cyklingen till och från jobbet för det. (peppar, peppar, ta i trä)

Hela serien om att komma igång
Att komma igång I
Att komma igång II
Att komma igång III
Att komma igång IV
Att komma igång V

fredag 18 mars 2011

Att komma igång IV

4. Sätt bollen i rullning
Vad kan man förvänta sig nu när man äntligen fått ändan ur vagnen och börjat träna? Stora muskler, snabba ben och ett starkt hjärta på några veckor?

Mmm, in your dreams. Processen är trög, det tar tid och hindren att få till en kontinuerlig träning är fortfarande många. Ser man pessimistiskt på det så kanske du drar på dig en förkylning efter bara någon vecka (läs här om det öppna fönstret). Förmodligen får du alldeles för mycket träningsvärk eftersom du tar i för mycket i början. Det känns fortfarande väldigt nytt och ovant och du glömmer att prioritera ditt hallelulja moment och gör något annat istället.

Å andra sidan är chansen stor att du kommer igenom uppstartsfasen och får in en bra rutin efter fyra veckor. Fortsätt och kämpa för snart kommer belöningen. Du kommer märka det på de små sakerna som att det är lättare att böja sig ner och knyta skorna, att gå i trappor, kroppen börjar omforma sig. Förhoppningsvis mår du bättre inombords. Det du ska förbereda dig på nu är att kroppen vill ha mer. Träning är rätt och slätt en drog. Dags att ta ett varv till med almanackan alltså och se var det finns fler luckor.

Annars går det inte att exakt förutsäga resultaten. De är oändligt många.

Jag har mig själv som ett forskningsprojekt och tycker det är jättespännande att se vad jag kan åstadkomma med min träning. Jag skulle nog säga att det är min största drivkraft, nyfikenheten. Vad händer om jag vrider på den här ratten? Och om jag gör nåt med de här två ihop?

Jag tränar ju frekvent löpning, cykling och boxning vilket ger tre olika träningsresultat beroende på vad jag tränat. Lägger man därtill parametrarna tid, fart och styrka under passet så börjar vi få en mängd olika resultat. Till det lägger vi sen hur jag har sovit, ätit och druckit och vips börjar vi komma upp i flera 10 000-tals olika resultat. Ibland tränar jag ute, hälften av året är det mörkare, kallare och för varje dag blir jag äldre. Det samlade resultatet för året blir lika skiftande som något av alla världens olika årgångsviner. Blir 2011 ett bra eller dåligt år?

Det jag vill säga är att vi inte är några maskiner där vi kan förvänta oss ett exakt resultat av vår insats. Ibland går det bra, till och med jättebra, ibland går det jättedåligt, kanske mittemellan. Tack och lov förbättrar vi oss oftast snabbt i början vilket ger en bra sporre att fortsätta, men sen kan det ta stopp och vi blir ståendes på en nivå hur länge som helst. Det vi vet är att energi ger energi och träning ger resultat. Sakta men säkert går det framåt och en dag klarar du det där som du trodde var omöjligt i början.

Vad ska man då ha för mål? Jag säger - släpp det! Åtminstone i det här skedet. Det var längesen du tränade och det enda som gäller nu är att verkligen få till det där passet varje vecka och att få in det som en rutin. När bollen väl kommit i rullning vill den förbli i rullning. Då kanske, om du vill, börjar det bli dags att prata riktning och mål.

Hela serien om att komma igång
Att komma igång I
Att komma igång II
Att komma igång III
Att komma igång IV
Att komma igång V

Humlan - som inte borde kunna flyga men som gör det ändå

torsdag 17 mars 2011

Att komma igång III

3. 1-0 till dig
Då så, det börjar närma sig träningsstart. Nu är två av de tre första stegen avklarade; du har bestämt vad du vill träna och har hittat en lämplig tid i veckan att göra det på. Lätt som en plätt. Bara att gå iväg och göra alltså.

Men - det är nu den stora fighten börjar.

Det finns inget så effektivt att skjuta upp saker som att bestämma sig för vad som ska göras. Ta det här med bantning t ex, eller GI som vi säger nu för tiden. Jag ska börja med GI säger jag till min omgivning. På måndag börjar jag. Tills dess äter jag så mycket pasta jag kan. Jag ska ju ändå ta tag i det där på måndag. Kan behövas lite extra att jobba med då. När måndagen kommer känner jag mig dessvärre lite krasslig och orkar inte riktigt börja med den nya dieten utan tänker istället att nästa måndag - då sätter jag igång. Och tills dess äter jag lite mer pasta.

Inom näringslivet finns paralleller. Apropå kvinnodagen häromdagen så är det många företag som sagt att "Vi har tagit ett policybeslut att jobba för att få in fler kvinnor på ledande positioner". Och vad har hänt tio år senare? Inte mycket.

Likadant inom politiken. Visst var det väl så att vi till och med folkomröstade om kärnkraften och beslutade att den skulle läggas ner? Ja, du fattar. Livet är fullt av beslut som gör det möjligt att fortsätta precis som vanligt. Man dövar samvetet för stunden och hoppas sen att alla, inklusive man själv, ska ha glömt vad man bestämt.

Självfallet är det bra att ta ett beslut, att verkligen tänka att man ska ändra på sig. Men det gäller att veta att ett beslut inte alltid leder till handling. Här krävs en otrolig drivkraft och disciplin för att t ex verkligen komma iväg på sitt träningspass. Särskilt i början och definitivt den tredje gången som är den svåraste av alla träningspass enligt mig.

Förbered dig alltså på alla dina egna bortförklaringar till varför du inte ska gå iväg och träna. Kanske säger din inre röst något sånt här: "jag kan väl inte träna i de här kläderna!" eller "oj vad jag är hungrig, jag kommer inte orka" eller "jag hinner inte nu, får ta det nästa vecka" eller "jag hinner, passet börjar ju halv-7 (när det började halv-6)". Osv, osv. Lita inte på dig själv ett endaste dugg. Du kan inte slappna av förrän passet har börjat, eller kanske inte ens förrän det är över.

Så, upp med garden, ducka, ducka, ducka, snabbt steg fram, jabba, en högerkrok och så knocka det gamla icke-tränande jaget och säg hej då till det. Klart du vinner matchen!

Hela serien om att komma igång
Att komma igång I
Att komma igång II
Att komma igång III
Att komma igång IV
Att komma igång V

Katten och hans kompis tar sig en fight ibland

onsdag 16 mars 2011

Att komma igång II

2. Prioritera
Vad gör vi med vår tid egentligen? Många av oss fyller den till bredden dag efter dag. Vi jobbar, hämtar/lämnar barn, handlar, lagar mat, vi Facebookar, vi petar in middagsträffar med kompisar, vi betalar räkningar, städar, hinner knappt sy i en knapp i skjortan men gör det ändå, klipper äppelträden, åker till soptippen, tvättar kläder, läser godnattsagor och sen så dör vi en stund hemma i soffan framför TVn innan det är dags att gå och lägga sig. Snart ringer väckarklockan igen.

Sen kommer nån idiot och säger att man ska börja träna också! Trött och sur undrar man då hur sjutton det ska få plats i kalendern. En helt naturlig överlevnadsreaktion kan man tycka.

Nåväl, om man nu tittar på allt man fyllt sin dag med kan man lätt konstatera att det knappt finns något där som man gör för sin alldeles, alldeles egna skull. Där finns en hel del måsten, en del rent tråkiga uppgifter men förhoppningsvis också något som ger oss energi.

Men ärligt - är det inte dags att börja vardagsbelöna oss med lite egentid och få vårt hallelulja moment åtminstone en gång i veckan? Vi pratar ynka 2 timmar avsatt för träning, ombyte inräknat.

Dags att prioritera alltså? Sa hon hurtigt. Men faktiskt, ska det bli nåt av det här med träningen så måste man ju börja nånstans. Stäm av med den du lever med, om du inte är singel förstås, vilken tid som passar bäst och gör sen allt för att skydda den. Tacka nej till annat, gör tiden obokningsbar i kalendern, låt den här tiden bli den viktigaste programpunkten i ditt liv de nästkommande fyra veckorna.

Under den här fasen skulle jag säga att det är viktigare att komma igång och utföra ett pass per vecka och hålla i det under en längre tid, än att lyssna på träningsmaffian som förespråkar 10000 steg per dag och tre träningspass per vecka.

Låt passet bli just en belöning. Om du tränar med några kompisar, häng med dem en stund efteråt och snacka färdigt. Ta en bastu, lägg i en hårinpackning. Eftersvettas klart innan det är dags att dra vidare hemåt. Det är din stund och du äger tiden.

Hela serien om att komma igång
Att komma igång I
Att komma igång II
Att komma igång III
Att komma igång IV
Att komma igång V

tisdag 15 mars 2011

Att komma igång I

Sara undrade häromdagen om jag har några tips på hur man kan få fart på dem som inte tränar. Ämnet är superintressant och det skrivs spaltmeter efter spaltmeter i varenda damtidning/söndagsbilaga/träningstidning men trots det tänkte jag försöka ge min syn på saken och hoppas att något av det inte redan har blivit sagt. Faktum är att jag tänkte ägna hela veckan åt frågan och du är mer än välkommen att lämna dina tankar och tips på hur man kan få folk att resa sig ur soffan.

1. Det ska vara roligt
Om man ser på träningen med samma ögon som man tittar på fakturan från elbolaget, det röda kuvertet som kommer med information om den framtida pensionen eller på den inplastade självdeklarationen från Skatteverket, då har man problem.

Jag är rätt så övertygad om att det måste finnas en grundläggande glädje i att träna det man väljer att träna.

Jag har t ex några jobbarkompisar som sjunger i kör. Någon av dem är nästan halv-proffs och har sjungit i sin kör länge medan någon annan sjunger i en "alla kan sjunga"-kör. Gemensamt för dem är att de verkligen och innerligt gillar sina körer. "Åååhh, ikväll är det kör", utbrister de vid lunchbordet och skiner som solar. Det går inte att ta miste på att kören är bland det bästa de vet och det är just den känslan man borde sträva efter när man går iväg till sitt träningspass.

Som tur är finns det ju precis hur många träningsformer som helst att välja mellan. Gillar du bollsport, kampsport, rodd, cykling? Är du ett vattendjur eller en bergsget? Vill du träna i grupp eller ensam? På morgonen, dagen, kvällen eller natten? Inne eller ute? Vinter eller sommar? Ska det var tyst omkring dig eller gillar du hög musik? Vill du bygga stora muskler eller träna uthållighet? Snabbt - långsamt? Teknik, precision eller vighet?

Vad skulle kunna bli ditt halleluljamoment i veckan?

Mitt är måndagkvällens boxning.

Hela serien om att komma igång
Att komma igång I
Att komma igång II
Att komma igång III
Att komma igång IV
Att komma igång V


Vart ska man hän?

söndag 13 mars 2011

Slöseri med tid

Vilken konstig träning det blev idag. Vaknade med siktet inställt på ett långpass, men tappade sugen när jag klev ur sängen. Det vackra vädret från igår hade givit sig av och istället var det bara grått och trist. Jag blev likadan inombords.

Kom i alla fall iväg på en promenad som gjorde gott. Tänkte att jag skulle springa en kortare runda på eftermiddagen, men ändrade mig sen igen och ville träna inomhus. På gymmet fanns ett danspass kl 4 som jag siktade in mig på. Skaka rumpa är alltid kul.

Men det var så lagom kul. Det var nog faktiskt det absolut sämsta passet genom tiderna och jag stod ut i en kvart innan jag rörde mig närmare och närmare dörren och smet ut så snart instruktören tittade åt ett annat håll.

Vad bidde det då då? Jo, det bidde 6 km på löpbandet i ökande tempo, började på 10,5 km/h och matade mig så sakteliga upp till 13,5/h. Kändes rätt så ok till slut, men när jag kom hem konstaterade jag att jag hade varit borta i 2,5 timmar och tränat ordentligt 30 minuter under den tiden. Snacka om slöseri med tiden. Så här i efterhand kan jag bara konstatera att det hade varit bättre och vara ute och springa istället.

Det blev ingen höjdarvecka över huvud taget när det gäller träning den här veckan. Jag fick till en hel del mängd förra veckan som satt kvar i benen och krävde en del återhämtning. Dessutom har någon med en stor slägga bott i pannan på mig och har bankat järnet flera dagar. Vet inte om något har varit trasigt därinne, men nu verkar det i alla fall vara lagat och hantverkaren har gett sig av vilket jag är oerhört tacksam för.

Nästa söndag är det tävlingsdags, Två sjöar runt. Jag har noll prestationsångest och tar loppet som ett roligare träningspass. Det blir bra det.

Träning v 10
Cykel 2x2,5 mil = 5 mil
Kalkonträning = 50 minuter

Total träningstid knappt 3,5 timmar

Supermåne=huvudvärk?

fredag 11 mars 2011

Att förflytta berg

Efter att jag skrev om brorsan och hans icketräning sist (läs här) så tog jag mig en rejäl funderare över hur jag skulle få igång honom. Han är egentligen inte träningsovillig, men är inte långsiktig. Han drar igång med buller och bång, kör alldeles för hårt och för mycket och kroknar efter bara någon vecka. Hinner aldrig komma in i någon rutin.

Så jag funderade och funderade på hur jag skulle kunna smyga igång honom. Och så knäckte jag en nöt som passade honom. Det fick bli trappträning helt enkelt.

Han bor på fjärde våningen och han fick under de första två veckorna i uppdrag att ta trappan upp varje gång han skulle hem. Det blev minst en gång per dag. Till det skulle han tre gånger i veckan lägga 15 minuters trampning på motionscykeln han har ståendes hemma i vardagsrummet. Enkelt genomförbar och lättillgänglig träning alltså.

Brorsan köpte konceptet och började ta trappan istället för hissen. Efter två veckor sa jag åt honom att öka dosen och han fick ta trappan två gånger istället och därefter 20 minuters cykling. Sen ökade vi på med ytterligare 10 minuters cykel. Nu är han uppe i en dos som i träningstid motsvarar ungefär 5 km löpning.

Träningen har gett resultat, flåset är bättre och vi börjar nu närma oss stunden när det första löpsteget ska tas vilket blir nu på tisdag. Jag följer med som pepp och stöd och har tänkt vi ska gå/lufsa en 5 km-slinga tillsammans. Det här blir verkligen löpträning från grunden med två minuters gång och en minuts lufs. Målet är att han på fyra veckor ska kunna springa 3 km sammanhängande och innan mitten av maj klara av fem km.

Det räcker inte på långa vägar för att ta sig igenom Göteborgsvarvet på en kanontid, men det gör inget. Varvet är ett härligt lopp och han har redan visat att man kan ta sig runt det även gångandes (läs här). Kanontiden får vänta till nästa år. Tänk vilket roligt mål att träna mot.

onsdag 9 mars 2011

Den nya världen

Apropå förra inlägget så har jag nu provat att cykla den nya rundan några gånger. 20 minuter extra när jag ändå är ombytt och sitter i sadeln borde inte vara så svårt men jag måste medge att det känns helt sjukt att vika av åt höger vid Stadshuset och ge mig ut på en ytterligare 5 km lång slinga, istället för att vika av åt vänster och nästan vara framme vid jobbet. Känslan av att vara en idiot släpper nånstans borta vid Västerbron men snacka om att det här kommer behövas pannben av stål för att övertala mig själv att verkligen ta det längre varvet varje morgon.

Det är som sagt en viljekamp varje gång jag står inför valet att välja den långa eller korta vägen och efter tre cyklingar ser statistiken ut som följer:
Fredag - längre rundan både tur- och retur. Var riktigt mör när jag kom hem. Den extra milen (5+5 km) tog 40 minuter så totalt cyklade jag i två timmar. Det kommer gå fortare så snart jag kan sko om cykeln till sommardäck.
Tisdag - längre rundan tur men inte på returen.
Onsdag - kortare rundan tur men längre på returen. Kändes halvjobbigt på vägen hem att efter 20 minuter inte vara halvvägs hem som brukligt, utan att jag var tillbaka nästan där jag startade.

Jag har också nosat runt lite i cykel-bloggvärlden och det första som slår mig är att de allra flesta blogg-skribenterna lämnar ut sina för- och efternamn, vilket är ovanligt i löparbloggvärlden. Vi är mer ljusskygga och skriver nästan undantagslöst under alias.

Det andra som slår mig är att de allra flesta bloggar jag tittat in på är så välskrivna. Det glöder av engagemang, språket är rakt på men med en humoristisk touch. Det är kul att läsa och jag funderar över om det här döljer sig något stort. Kan det månne vara så att cykling är som gjort för att tänka och formulera bra och många tankar? Om man nu är ute och träningscyklar i 4-5 timmar borde man ju faktiskt hinna tänka klart för en gångs skull, utan att bli avbruten mitt i tänkandet. Det är något jag ser fram emot.

Om du är nyfiken och vill läsa bloggarna själv så har jag börjat samla på några och du hittar dem längst ner till höger här på sidan.

fredag 4 mars 2011

Nya vyer

Cykling som sport är nytt för mig. Hittills har det varit det perfekta transportmedlet som gett en bra grund för konditionsträningen.

Men nu ska det bli andra bullar av. Den 17 juni hägrar Vätternrundan.

Vad mycket det finns att lära sig om denna sport! Jag som trodde att det bara var att sätta sig på cykeln och trampa, men det är ju verkligen tekniksporten numero uno. Det finns hur mycket att tänka på som helst och hur många specialgrejer att utrusta cykeln med som helst. Dessutom behöver man träna såna enorma mängder att ett tvåtimmarspass räknas som lätt uppvärmning.

Som tur är har det visat sig att jag har flera mycket duktiga cyklister på nära håll och min plan är att pumpa dem på all information jag nånsin kan få. Och så gäller det att börja läsa cykelbloggar. Tipsa mig gärna om du vet någon bra.

Fram tills det blir barmark och jag kan ge mig ut på de där långa träningsrundorna tänkte jag i alla fall börja med att förlänga mina till-och-från-jobbet-cyklingar med ett varv runt Riddarfjärden. Totalt blir det då 1,5 mil enkel väg istället för 1 mil. Borde väl ge nåt tänker jag.

Jag startar idag.

Don´t fear the Västerbron

torsdag 3 mars 2011

Kort fysiklektion

Jag lärde mig en del om tröghet när jag förhörde yngsta sonen på fysikläxan i höstas. Kul det där att man får en chans till att lära sig allt igen som man en gång i tiden lärde sig i skolan men som nu är totalt bortglömt.

Tröghet betyder bl a att ett föremål som är stilla vill förbli stilla eller att ett föremål som är i rörelse vill fortsätta sin rörelse i samma riktning. Som t ex när man står i en stillastående buss. I början när bussen sen kör iväg vill kroppen vara kvar i det stillastående tillståndet och därför trycks man bakåt och tappar gärna balansen om man inte håller i sig när busschauffören trycker på gaspedalen. När så bussen åker framåt då åker man själv med som om det vore en självklarhet, men när bussen bromsar in vill kroppen/massan fortsätta framåt och därför far man också framåt när bussen stannar.

Sonen fattade precis hur det hela hängde ihop när han någon dag senare var ute och åkte på sin longboard och kom upp i en rätt så ansenlig fart i en nerförsbacke och inte hann få ner farten tillräckligt innan han körde rätt in i en trottoarkant. Longboarden stannade tvärt medan han själv gjorde en snygg luftfärd i riktning framåt innan rörelsen och energin tog slut några meter längre fram och han damp i marken.

Jag tycker det där är en bra liknelse vid hur det känns när man tränar upp sig. Som otränad i början känns det trögt, men så småningom när det gått några veckor kommer man upp i fart och det går lättare. Om man sen upphör med träningen en tid sitter effekten i ett tag men till slut så tar rörelsen/energin slut.

Ungefär där tycker jag att jag befinner mig nu. Jag är absolut inte otränad, men sitter liksom inte i bussen än efter några veckors lugnare träning. Förmodligen är jag starkare än tidigare eftersom musklerna har fått bygga upp sig i lugn och ro, men det känns trögt att sätta igång igen. Trögt att ta på sig träningskläderna och ge sig ut och löpa.

Trots det sprang jag hem från jobbet igår och så tillbaka i morse. Det funkade bra men vi snackar absolut inga rekordtider. Baklåren knorrade lite, det känns som att det saknas en sisådär 5 cm senor eftersom jag slarvat med att stretcha ut benen efter skidåkningen.

De nästkommande två månaderna gäller det nu att mata på med kilometer, få in träningsrutinen igen och börja förlänga långpassen. Komma ombord på bussen och gneta vidare helt enkelt. I mitten av maj stannar jag sen bussen och hoppas på att farten/trögheten tar mig genom hela maran lätt som en plätt, likt sonens luftfärd, innan energin till sist tar slut och jag dimper ner som en fallfrukt från äppelträdet.

tisdag 1 mars 2011

Hemma igen

Så har vi då kommit hem igen efter några toppendagar med skidåkning i Garmisch Partenkirchen. Jag blir lika fascinerad varje gång jag är ute och flyger att man på bara några timmar kan byta miljö så totalt. Knappt två timmar i flygplan och 90 minuter i bil så är man framme i ett otroligt vackert alplandskap.

Vi åkte knappa 4 mil genom Österrike och utmed nästan hela den vägen löpte det fin-fina långfärdsskidspår, så om jag någon gång ska träna inför något skidlopp tänker jag definitivt ta mig dit på träningsläger.

Garmisch var en liten söt stad som gjord att turista i. Överallt kunde man hyra in sig på Gasthaus, hotell eller rum. Skidbackarna låg lätt tillgängliga och skiduthyrningen imponerade med sin effektivitet. Det tog inte mer än 5 minuter så stod man ute igen med hela skidutrustningen i handen.

Vädret skiftade, när vi kom på torsdagen sken solen och vi tittade oss storögt omkring på det fantastiska landskapet med alla bergen runtomkring. På fredagen var det molnigt, nästan dimmigt och vi såg knappt 300 meter framför oss.

I lördags var det strålande sol och då passade vi på att åka upp till toppen av Zugspitze, Tysklands högsta berg med sina 2962 meter. Vilken utsikt! Helt enastående. Jag vet inte hur många andra bergstoppar man såg, men många var de.

Enastående var också den ingenjörskonst som gjorde färden upp och ner hur smidig som helst. Det blev linbana upp och tåg (!) ner.

Utan internet i några dagar tragglade jag mig igenom landsortstidningen istället och läste bl a om en cykeltur som jag gärna skulle vilja göra nån gång, Tour d´Afrique, en cykling från Egypten till Sydafrika.

Ja, det var sköna dagar och nu är jag fulladdad med energi gjord på brätzel. Hörde att de säljer såna i Östermalmshallen. Måste ta mig dit. De är ju så fördömt goda.

Jodeladehi