söndag 26 juni 2011

Reset

Det har blivit dags att resetta mig, vrida räkneverket tillbaka till noll och starta om maskineriet på nytt. Jag gillar inte den här fasen ett endaste dugg men det är bara att bita ihop och göra som gäller. Genomföra träningspassen ett efter ett. Inte låta sig nedslås av den dåliga formen, det motiga och knotiga. Det är bara att ta sig igenom fasen med förvissning om att belöningen kommer så småningom.

Två rejäla urladdningar på tre veckor kräver sitt och igår hade jag inte ens ork att springa hela milrundan som det var tänkt. Formen är verkligen kass. Men som sagt, det är bara att nöta på.

Nya mål behövs och i sommar har jag satt som mål att bli snabbare så nu snackar vi intervallträning. Det går inte att gömma sig längre. Dags att göra, komma till skott. Hur svårt kan det vara?

Så svårt tydligen att jag inte lyckats tidigare, men nu ska det bli ändring på det. Jag siktar in mig mot Stockholm halvmara och hoppas få till en riktig kanontid där. Vem vet, kanske testar jag milen redan den 9 juli då Musköloppet går.

Sen så var det ju den stora frågan om var och när jag springer nästa mara och än är jag inte riktigt helt säker, men just nu lutar det åt en repris på förra årets marathon på Åland. Det ligger rätt så bra i tiden och det är inte allt för långt att åka dit. Och så får min hejjaklack nåt att se fram emot. Tänk vad kul - en utlandsresa i oktober.

fredag 24 juni 2011

Kär gammal vän

En sista reflektion om Vätterrundan, sen ska jag gå vidare.

Under hela tramptiden, 12,5 timmar, hängde där en liten, liten envis snordroppe på nästippen. Hur jag än försökte fräsa näsan i farten, torka bort droppen med den handskförsedda handen eller snyta näsan vid varje stopp, så kom den tillbaka sekunden efter. Jag hade verkligen ett sjå med den. Jag till och med försökte låta den bara vara och hänga sig allt längre och längre i förhoppning om att den till slut skulle släppa och falla till marken. Men icke. Den hängde sig kvar och blev till dagens humor. Hej gamle vän, vad kul att se dig igen!

Så här i efterhand är jag uppfylld av bedriften att komma runt Vättern och känner ett lugn och ett självförtroende som är svårt att sätta ord på. Jag har lärt känna en ny sida av mig själv och jag blir nyfiken på vad jag mer skulle kunna uträtta här i livet. Den här känslan behöver inte alls ge sig av så snabbt. Den får gärna hänga sig kvar, likt snordroppen, så jag får lära känna den ordentligt och låta den bli en kär gammal vän.

Go och glad midsommar allihop!













Alla inlägg om Vätternrundan
Vätternrundan 1
Vätternrundan 2
Vätternrundan 3
Vätternrundan 4

onsdag 22 juni 2011

Analys Vätternrundan 2011

Det har blivit dags att analysera min insats i Vätternrundan.

Som jag skrivit tidigare kom jag i mål på 16 timmar och 15 minuter, men tack vare färddatorn vet jag att jag rullade i 12,5 timmar. Det innebär en snittid på 24 km/h och det tycker jag inte är så illa för en nybörjare. Särskilt med tanke på att jag inte lyckades haka på någon grupp mer än de första två milen. Därefter skötte jag allt trampande själv.

Inför loppet kände jag en oro för att starta mitt i natten, men det var aldrig några problem. Adrenalinpåslaget var gigantiskt och jag tänkte inte på att det var natt och att jag egentligen borde ligga och sova.

För mig blev det nödvändigt att stanna i samtliga 9 depåer. Det var skönt att få sträcka på benen, vila nacke och rumpa och få i sig energi. Förvånande nog kände jag mig nästan 100% pigg och fräsch när jag satte mig på cykeln igen efter stoppen. Det gick lätt att trampa på i ungefär 1,5-2 mil, sedan kom det nack-och rumponda tillbaka och blev till en utmaning att bemästra fram till nästa depå. Jag hade med mig lite egen skaffning också, en gel, torkat salt kött, två energibars. Allra mest fart fick jag av gelen, så såna skulle jag haft fler av.

Träningen inför loppet var egentligen ett skämt. Jag borde ha tränat många längre sträckor än de 3 st 5-6 milare jag kört, för att kunna göra riktigt bra ifrån mig på loppet. Men det har bara inte funnits tid och jag har velat fokusera på löpningen och Stockholm Marathon, så på nåt vis fattade jag inte förrän i förra veckan att jag skulle ut och cykla 30 mil.

Min absoluta styrka, förutom envisheten, är att cykla i brantare uppförsbackar. Där är jag riktigt stark. Även på plattmark kommer jag upp i bra fart, mellan 29-30 km/h. Sega uppförslut däremot suger fett.

Många gånger tänkte jag aldrig mer en Vätternrunda, men OM det nu ändå skulle bli av så skulle det vara av två anledningar: Den ena skulle vara för att hjälpa någon annan att ta sig runt. Den andra skulle vara för att få känna på hur det är att få cykla snabbt i klunga hela vägen. Att få vara en del av en större organism.

Idag är jag för övrigt helt återställd och längtar efter att få komma ut och springa igen. Det var alldeles för länge sen sist.

Alla inlägg om Vätternrundan
Vätternrundan 1
Vätternrundan 2
Vätternrundan 3
Vätternrundan 4

måndag 20 juni 2011

Några tankar från VR

Man skulle kunna tro att man under 16 timmars cyklande i ensamhet skulle ha löst ett och annat världsproblem när man rullat i mål, men så funkar det inte alls. Den smarta delen av hjärnan har gått och fiskat och det enda man tänker på är sånt som "trampa på", "det går bra", "en liten bit till". Det blir något enahanda efter ett tag.

På något vis måste jag ändå ha registrerat en massa saker som hjärnan nu har börjat bearbeta och ut spottar den en massa data. Analyserna av dessa har vi inte kommit till riktigt än.

T ex kan jag konstatera att världen har begåvats med en fantastisk variation av rumpor. En del i väldigt slitna cykelbyxor. De kantigaste tillhör cykelproffsen.

På cykellopp blir vi alla en enda stor familj och vi har inga problem att kissa tillsammans.

Jag förundrar mig över hur en sån till synes enkel sak som att servera bullar, saltgurka, bananer, kaffe och fyra olika sorters drycker kan göras på så många olika vis. Klart bäst var de i depån vid Boviken. Där var det snyggt, upphällt och klart, funktionärerna var på gott humör och de var redo att ta emot 18000 cyklister.

I löparlopp klär en del ut sig i tokiga utstyrslar. För att var crazy i Vätternrundan cyklar man på militärcykel, mountainbike eller knasigast av dem alla; en SvD-lånecykel.

Osannolikt nog var jag också med om ett mirakel. Min lilla ärthjärna hade fått för sig att det var 22 km till nästa depå, när det i själva verket var 37 km (vilket klart och tydligt var utmärkt vid föregående depå). I det här läget av Rundan var depåerna min räddning och jag längtade ihjäl mig efter att få rulla in i dem och äta kardemummabullar. Jag cyklade på och cyklade på men det fanns ingen depå i sikte och jag misströstade rejält. Den som åkt på bilsemester med griniga ungar fattar läget tror jag.

Men så uppenbarade sig vid en parkeringsplats en mamma med sina två döttrar och de bjöd på hemmagjorda chokladbollar. Jag säger bara det, de här chokladbollarna var inga såna där kletiga oformliga boll-wanna-be´s man fått med sig hem från dagis ett otal gånger. Nehej, nu snackar vi proffstillverkade chokladbollar. De var helt perfekta. Runda, hårda, fortfarande kylskåpskalla och noggrant rullade i pärlsocker. Och smaken sen, mmmm, choklad och socker i en fantastisk symfoni. Det var såååå gott och jag tog så små tuggor jag bara nånsin kunde för att den enda boll jag lyckats fånga i farten skulle räcka i en evighet. De tre kvinnorna har för alltid en plats i mitt hjärta och jag tänker skicka deras vänlighet vidare på något vis så snart jag får tillfälle.

Ja, det var väl ungefär sånt jag tänkte på en rätt så ovanlig lördag i juni år 2011.


Det går lika bra med en lånecykel













Alla inlägg om Vätternrundan
Vätternrundan 1
Vätternrundan 2
Vätternrundan 3
Vätternrundan 4

söndag 19 juni 2011

Som i en dröm

Som i en dröm cyklade jag ut i natten. Fullmånen sken över fälten, motvinden friskade i. Ett pärlband av röda baklysen visade mig vägen. Jag lät mig dras med in i det overkliga. Tiden upphörde att existera.

Om det inte vore för de två praktfulla blåmärkena vid sittknölarna, de ömma knäna och medaljen på nattduksbordet skulle jag inte tro att jag varit ute och cyklat i 16 timmar. Det känns alldeles ogreppbart, på sant helt overkligt.

Äventyret startade planenligt vid elvasnåret i fredags då bror min hämtade upp mig och körde mig till Motala där jag hämtade nummerlapp och ordnade liggplats i ena sporthallen. Bror sa hej då och körde vidare mot Jönköping. Jag monterade fast den nyinköpta färddatorn på cykeln och beredde mig en sovplats i ena sporthallen. Blåste upp luftmadrassen, puffade till kudden och tog mig en tvåtimmarsslummer. Surrealistiskt bara det.

Fick ytterligare en tvåtimmarslur innan väckarklockan ringde 23.00. Bytte snabbt om, käkade en räkmacka och rullade iväg mot starten en timme i förväg.


I startområdet var det full fart. Den ena gruppen efter den andra släpptes iväg. Månen gjorde entré. Snappade upp tips från några erfarna vätternrundare; ta det lugnt sa någon, åk inte med i klunga så någon annan. Åk med i klunga sa den sista jag pratade med och det lät så enkelt när hon förklarade hur det funkade att jag byggde upp självförtroendet och tänkte att jag visst skulle kunna göra detta trots att jag aldrig gjort det förut.


00.44 var jag äntligen på rull och tiden upphörde att existera. Var det natt, morgon, dag, kväll? Jag vet inte. Det enda som gällde var att hålla cykeln i rullning, att trampa på. Nånstans vid Gränna ljusnade det, i Jönköping mötte brorsan upp i depån. Vi tog en fika och han peppade mig till att fortsätta.

Rullade sen in i den surrealistiska filmen igen där allt handlade om att ta sig framåt. Blickade nu ut över Vättern från väster och kunde inte förstå att jag varit därborta på andra sidan för några timmar sedan. Hur gick det här till egentligen? Hur många mil har jag cyklat?

Slog bort en av de förbjudna tankarna; den att tänka på hur långt jag hade cyklat. En annan var att tänka på hur långt det var kvar. Båda dessa tankar ledde direkt till den mest förbjudna tanken av dem alla; den om att ge upp, och den låg så lurande nära hela tiden.

Vid kl 8 hade jag kommit 14 mil. En mansålder senare var jag i Karlsborg. Sen rätt vad det var hade jag bara 5 mil kvar. Målet började finnas inom räckhåll och jag vågade räkna ut sluttiden. Max 3 timmar kvar, raster inkluderat. Bara att trampa på, tänka på nåt annat än det nack- och rump-onda.

I Medevi bjöd de på en alldeles särskilt brant backe. Där satt folk uppe vid krönet och tittade och applåderade oss som lyckade ta oss upp, precis som i ett gammalt lustspel. Någon var till och med utklädd i 1700-talskläder dagen till ära. Där låg också den sista depån och jag stannade även här. Åt den sista av de 18 kardemummabullarna jag petat i mig under dagen och unnade mig till och med en nackmassage som räddade mig de sista två milen.

Nu var jag ivrig att komma i mål och fick ett tag för mig att de två milen skulle kännas så korta som två kilometer, men det gjorde de inte. Nejdå, det tog fortfarande 25 minuter för varje mil och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera min frustration. Jag ville vara framme. Nu!

Några som hade mer bråttom än mig svischade förbi. Det var sub-7-gruppen. Det var maffigt. 40 starka män i vit/grön/röda kläder, väldrillade som rörde sig som en organism i sisådär 55 km/h. De kom i mål på omkring 6:50.

Själv rullade jag in på 16.15 och som jag grät. Det var över och jag hade klarat det. Verkligheten kom tillbaka och klockan slog 17:01.


I mina drömmars värld



torsdag 16 juni 2011

FAQ Vätternrundan

Hur känns det?
- Bättre och bättre. Den blåa tonen som huden antog tidigare i veckan har nästan försvunnit.

????

- Jo, ibland inför tävlingar och särskilt i början av loppen, förvandlas jag till Butter-Smurfen. Han som börjar alla meningar med "Jag hatar". Det handlar enbart om prestationsångest.....

Några skador?
- Nej, inga skador men jag känner mig lite kantig fortfarande efter Stockholm Marathon. Försökte springa i förra veckan men det kändes som att springa på styltor. Har inte riktigt fått ihop kroppen till en enhet än. Men nu är det inte löpning som gäller utan cykling och det har jag inga som helst problem med. Benen är starka.

Inför VR sägs det att man ska ha cyklat 100 mil under våren. Har du gjort det?
- Just detta har jag faktiskt uppnått. Sedan nyår har jag skrapat ihop 133 mil, men det mesta är ju korta distanser på en eller 1,5 mil. Som längst har jag cyklat 6 mil. Uppemot 15 mil ska inte vara några problem, men sen börjar det nog ta emot.

När startar du?
- 00.44. Det blir en utmaning, men jag tänker inte försöka ändra tiden utan tar det som det kommer. Blir spännande att cykla i mörkret och sen få följa soluppgången. Det finns nog ingen vackrare vy än den över Vättern. Jag har många gånger tänkt att "här skulle man bo" när jag susat förbi där tidigare.

Vilken tid siktar du mot?
- Omkring 15 timmar skulle jag tro men just den här gången har tiden ingen som helst betydelse. All fokus ligger på att ta sig runt.

Hur ska du klä dig?
- På natten är det kallt, så då har jag löparställ (med cykelbyxor under), underställ, handskar, halsduk och mössa. Sen får jag plocka av mig allt eftersom dagen gryr. Det finns depåer där man kan lämna kläder.

Hur lägger du upp loppet?
- Det gäller att trampa på hela tiden och att dela upp loppet i kortare delmål. Börjar man tänka på hur långt det är kvar redan vid start blir man knäckt. Jag har fått tipset att inte stanna för länge i depåerna eftersom det stjäl så mycket tid. För varje 10 minuter extra som man stannar missar man km under däcken. I slutänden påverkas man av den totala tiden man varit ute. Det är klart att jag kommer stanna till och fylla på energi, men det gäller att det inte blir för långa raster.

Direktsänder du?
- Nej. Batteritiden för telefonen är för kass så jag kommer ha en annan telefon med mig. Jag spelar in några snuttar och lägger ut här på bloggen efteråt istället.

Lycka till!!

- Tack så mycket.

onsdag 15 juni 2011

Hon bara förbereder sig

Jag nördar runt på cykelbloggar och cykelforum (www.cykla.se) för allt vad jag är värd och hittar det ena användbara tipset efter det andra. Jag dras med i entusiasmen inför Vätternrundan och börjar känna mig riktigt laddad. Det är verkligen Internet i sitt esse! Hur gjorde man förr? Ringde nån? Eller läste en artikel? Herregud så trist.

Här t ex hittade jag några regler att hålla sig till: The Vätternrundan rules

Och så lite matnyttigt om vilken kadens som är mest energisnål för kroppen (låt dig inte avskräckas, jag behövde läsa texten en fem-sex gånger sådär för att fatta på riktigt. Fast kanske inte allt ändå...): Over the hills blogg

Tror inte jag sagt det förr men jag älskar kartor. Det är något alldeles särskilt med dem. Kan försjunka mig helt i dem hur länge som helst. Där finns så mycket kodspråk som när man väl lärt sig det öppnar dörren till en ny värld.

Här är en perfekt karta för Vätternrundan, dessutom med markerade punkter till alla stopp. Jag kommer se till att ha en detaljerad karta med mig på cykeln: Banans profil

För övrigt ser fredagens och lördagens planeringen ut såhär:
11.00 avfärd (den lilla hejjaklacken (endast brorsan) skjutsar snällt till Motala)
14.00 ankomst Motala
14.00-18.00 registrering, inköp cykellyse, inköp annat skojjigt, folkvimla, käka
18.00 se de första köra iväg
18.15-00.30 chilla, sova, packa iordning, förbereda
00.31-00.43 i startfållan
00.44 start
00.45-04.43 rulla på hur lätt som helst, se solen gå upp över Vättern. Brorsan tittar fram i Jönköping och hejjar på
04.44-08.43 rulla på rätt så lätt
08.44-12.43 rulla på inte så lätt längre
12.44-15.44 rulla på inte alls så lätt längre, ont i rumpan
15.45 rulla i mål
15.46-17.59 njuta, njuta, njuta
18.00 bli upphämtad av hejjaklacken och skjutsad hem

Mitt startnummer är 239984 och om du vill följa mina tider från Starten - Gränna - Bankeryd - Hjo - Aspa - Medevi - Målet kan du skicka ett sms med texten VR 239984 (mellanslag mellan R och 2) till 72700 (kostar 30 kr).

tisdag 14 juni 2011

Det kom ett mail

DU KLARAR DET HÄR. TÄNK PÅ ALLT ROLIGT UTMED BANAN – DET ÄR RENA SIGHTSEEING TUREN. DET ÄR BARA EN CYKEL SOM MAN KAN VILA PÅ. PLATTA ASFALTSVÄGAR. GOD MAT. SNYGG MEDALJ. PRESTATION. RESPEKT.

Vad skönt det är med kompisar som tror på en.

måndag 13 juni 2011

Därför

Ibland får jag den klassiska frågan varför. Varför ska du springa marathon?
"-Därför!" brukar jag svara. Därför att jag vill. Det behövs inte förklaras mer än så. Jag gör det eftersom jag kommit så långt i min löparutveckling att jag är redo och känner entusiasm inför uppgiften.

I ett anfall av entusiasm över landsvägscykling anmälde jag mig i höstas till Vätternrundan och den senaste veckan har jag nu frågat mig själv varför jag ska cykla den. Entusiasmen har falnat något, distansen känns skräckinjagande och jag kan inte bara enkelt säga därför utan krånglar till det med en massa konstgjorda för att.

För att jag har anmält mig och betalat avgiften.
För att jag har en bra cykel.
För att jag är bra grundtränad och om jag någon gång ska köra Vättern så är det nu.
För att jag inte gillar att vika ner mig om jag föresatt mig något.

Min kompis Annika som cyklade Vättern för några år sedan gav mig fler "för att-argument" i helgen så jag plussar på:
För att det är så jäkla kul och man träffar så mycket folk.
För att det är en sån häftig upplevelse att gå i mål.
För att det är nedförsbacke till Jönköping.

Inte smäller det lika högt som därför inte, men jag tänker köra. På av bara tusan.

Dags att pumpa däcken. Motala here I come!

Redo

torsdag 2 juni 2011

Analys

Kvällen bjöd på vacker fågelsång, vindstilla solnedgång och fyra rådjur på ängen. Och årets första myggbett. Sommaren är här och om en vecka börjar sommarlovet. Den här tiden på året är den absolut bästa. Allt det härliga, somriga ligger framför en.

Förutom maran som nu ligger bakom mig. Det känns tomt och lite overkligt att jag sprang den för bara några dagar sedan. Redan har minnet suddat lite här och lite där, stuvat om lite och förskönat en del. Stelheten har gått över och jag börjar märkligt nog redan längta efter ett nytt marathon.

Det har blivit dags att analysera loppet och se vari förbättringspotentialen består.
Uppladdningen var helt perfekt. Lagom med träning de sista två veckorna, bra fokus med fjärilar i magen dagarna innan. Bra med grötfrukost och sen två räkmackor innan start. Det la sig som bomull i magen och höll mig mätt loppet igenom. Bra också att vara på plats i god tid innan starten.

Första halvan rullade det på riktigt snabbt. Jag förvånade mig själv med att hålla ihop så pass bra och kände mig stark. Det var verkligen inga problem. Jag sprang helt utan tanke på kilometrar eller hur långt det var kvar. Hade inga dippar. Löpsteget var helt normalt. Jag njöt.

På Tegeluddsvägen, efter saltgurkan kom första svackan. Jag pluggade i lurarna och lät musiken hjälpa mig framåt. Vid 26 km talade jag om för hela världen att jag hade ont och att det här med maran verkligen inte var roligt. Det började göra ont i höften, runt höftkulan och steget kortades något. Tiden sinkades. Försökte inte tänka på hur långt det var kvar utan sa till mig själv att jag först vid 37 km kunde börja tänka på målgången. Tills dess skulle jag bara fokusera på att ta mig förbi närmaste kilometerskylt.

Jag drack vatten vid varje vätskestation och energidryck i början och i slutet av loppet. Åt allt det andra som bjöds, banan, energibar och saltgurka. Hade också med en egen energibar som jag tog tuggor av då och då. Svarade direkt på energitillförseln, benen piggnade till och det gick bättre att springa ett tag. Nästa gång måste jag få i mig ännu mer energi på slutet.

Psykologiskt kände jag mig mycket, mycket starkare den här gången. Det ger en trygghet att skaffa sig rutin, man vet vad som väntar.

Det stora problemet är smärtan som utvecklas efter knappt 30 km, oavsett vilken hastighet jag håller, och den hoppas jag kunna komma tillrätta med genom att dels springa längre långpass (vilket jag sa redan efter Åland marathon) och dels börja styrketräna låren och rumpan. Sedan i julas har jag rätt frekvent kört armhävningar och situps vilket gjort bålen starkare och det hjälpte mig mycket i lördags.

Bra, då har jag lite att träna på och medan jag gör det ska jag fundera på vilken som blir min nästa mara.


Sommartider hej, hej