En första reflektion

Tänk att springa med nummer 2 på magen. Nr 2 alltså - inte nummer 21447.

Hur känns det? Gör det ont?
Det ser ut som att det inte gör ont. Det ser mer ut som att han är ute och springer en kort 5-km-runda en söndagförmiddag. Som om ingenting. Jag blir förbannad. Han kan väl ändå svettas lite. (Fast det är klart jag inte blir förbannad på riktigt - bara impad.)

För att inte tala om Isabellah Andersson som gick i mål på 2:37:28. Nyligen opererad dessutom. Mäkta imponerande. Men såååå långt från mig. Jag kan inte fatta att vi ens tävlat i samma lopp.

När hon gick i mål var jag ungefär vid 25-km-kontrollen ute vid Djurgården. Där och då började det kännas lite motigt. Jag hade bestämt mig för att satsa allt, tänkte att det kanske inte blir fler maror för mig. Bäst att ge allt. Så jag hade hittills sprungit på rätt bra och gjorde den ena jämna tiden efter den andra.

5 km 27:59 (5:36)
10 km 56:15 (5:40)
15 km 1:23:47 (5:31)
20 km 1:52 (5:42)
Halvmaran 1:58:31 (5:42)

Här tar vi en liten paus, för i höstas sprang jag Stockholm Halvmarathon på 1:56:58. Då kände jag mig rätt så mör när jag kom i mål...

Shit vad jag var nöjd hittills. Kände att jag hade god marginal till en riktigt bra tid. 4.26.33 på Åland borde krossas med minst 10 minuter.

Nu startar vi filmen igen. Från här gick det sorgligt nog utför. Vid Djurgårdsbrunn kom jag ifatt 4-timmarsgruppen, men bara en vätskestation ifrån seglade de iväg i solnedgången.
4.15-gruppen dundrade förbi mig vid Västerbron (jag hatar de där fartgrupperna innerligt och heligt!! De är så otroligt tydliga i sitt budskap. Ska du lyckas springa på 4:15 - kom med oss - annars inte en chans) och jag hade inte ett uns av kraft att öka steglängden för att hänga på dem.

Nej, jag var körd, fucked up. Benen värkte. Så in i helvete. Eller hellbete som sonen så gulligt sa när han var 3 år. Hellbete, hellbete. Vid Stadshuset stod en funktionär och såg orolig ut. Kändes som han ville plocka mig av banan.

Kom att tänka på mina absoluta hjältar, bergsbestigarna, som försöker ta sig upp för Mount Everest och som får svara på de enklaste testfrågorna, (typ hur långt är en km eller vem är snyggast i Stockholm Marathon- eller nej, kanske inte just den frågan) från baslägret för att man ska ha koll på om de fortfarande är ok (om de svarar 120 meter på första frågan får det inte fortsätta upp till toppen).

Dags att skärpa sig tänkte jag och gav funktionären mitt största leende och fick springa vidare utan mankemang. Lite senare blev jag något paranoid när en kvinna vid vätskestationen ropade Hejja Lotta. Hur fan kunde hon veta vem jag var? Men så fattade jag - det stod ju på min nummerlapp.

Jag=guldfisk

Om du nu har sett min finfina direktsändning så finns där ett klipp från ungefär 27 km då jag säger att det är tamigfan inget kul alls att springa marathon. Bry dig inte om det inlägget! Inte alls. Sudda bort bara.

Men - det är just vid 27 km som jag undrar som mest vad det hela går ut på. Det är såååååå långt kvar. Jag blir bara förbannad. Kan jag inte vara framme snart? Men nej, det ska springas jag vet inte hur många djävla kilometer till.

I alla fall - jag kom i mål. Ian Wachtmeister hejjade på mig i år igen, men i år hade han kallat ihop sitt kompisgäng som spelade en förfärlig musik utanför Dramaten, men skit samma. De förgyllde tillvaron, liksom alla andra som hejjade på.

Det är helt fantastiskt att få vara en del av detta och även om det är så fruktansvärt jobbigt och man bara vill lägga ner och ta närmaste mc hem, så känns det helt otroligt att ha lyckats ta sig igenom detta ännu en gång till.

Sen var det skönt att få bräcka rekordet, om än så bara med 3 sekunder. Och jag lovar - jag hade inte kunnat springa snabbare nånstans, jag tog verkligen ut mig och använde varenda liten energignutta som överhuvudtaget var möjligt.

Imorse gick tankarna till mina finska medlöpare (och de var inte få må jag säga - fy sjutton vad de framhävde sina ishockeyresultat) och jag log lite i mjugg när jag funderade på hur det kändes för dem som fått överslafen på båten hem. Kul att ta sig ur den på morgonen - NOT.