Det är skoj att se vad handen lägger i varuvagnen när man handlar mat dagen efter ett marathon. Jag låter kroppen bestämma och hoppsan - där slank en sillaburk ner och så en camembert, lite rostbiff, hommus, och å vad gott med lite kakor. Och chips!! För att inte tala om det rökta kalkonbenet.
Mmm, kroppen är bra på det där med att se till att få i sig det den behöver. Och det är bara att låta den hållas.
Jag känner mig oförskämt fräsch må jag säga. Förutom den stora hungern och lite träningsvärk i vänsterlåret har jag inga stridsskador what so ever. Tånaglarna är intakta, har inga skavsår någonstans, kan både sätta mig ner och ställa mig upp utan alltför stort pustande. Nej - det känns riktigt, riktigt bra. Är till och med sugen på att springa mera.
Och det är just det jag har vunnit på årets träning. Jag nådde inte målet tidsmässigt, men jag har blivit starkare och är mer vältränad nu än jag nånsin varit. Jag återhämtar mig snabbare efter träningspassen och som en dubbelbonus har jag inte varit förkyld på över ett år, vilket i sig är värt att fira bara det.
Det är såna argument jag får plocka fram nu för att göra upp med min besvikna del när det gäller sluttiden. Jag tänker stryka miss från misslyckandet och istället tänka "lyckandet" och vara glad över att min kropp funkar så bra. Den ska få sin tid att bygga sig starkare och jag ska mata den med precis vadhelst den önskar. Sålänge den inte vill ha lever vill säga. Där går gränsen.
måndag 30 maj 2011
söndag 29 maj 2011
En första reflektion
Tänk att springa med nummer 2 på magen. Nr 2 alltså - inte nummer 21447.
Hur känns det? Gör det ont?
Det ser ut som att det inte gör ont. Det ser mer ut som att han är ute och springer en kort 5-km-runda en söndagförmiddag. Som om ingenting. Jag blir förbannad. Han kan väl ändå svettas lite. (Fast det är klart jag inte blir förbannad på riktigt - bara impad.)
För att inte tala om Isabellah Andersson som gick i mål på 2:37:28. Nyligen opererad dessutom. Mäkta imponerande. Men såååå långt från mig. Jag kan inte fatta att vi ens tävlat i samma lopp.
När hon gick i mål var jag ungefär vid 25-km-kontrollen ute vid Djurgården. Där och då började det kännas lite motigt. Jag hade bestämt mig för att satsa allt, tänkte att det kanske inte blir fler maror för mig. Bäst att ge allt. Så jag hade hittills sprungit på rätt bra och gjorde den ena jämna tiden efter den andra.
5 km 27:59 (5:36)
10 km 56:15 (5:40)
15 km 1:23:47 (5:31)
20 km 1:52 (5:42)
Halvmaran 1:58:31 (5:42)
Här tar vi en liten paus, för i höstas sprang jag Stockholm Halvmarathon på 1:56:58. Då kände jag mig rätt så mör när jag kom i mål...
Shit vad jag var nöjd hittills. Kände att jag hade god marginal till en riktigt bra tid. 4.26.33 på Åland borde krossas med minst 10 minuter.
Nu startar vi filmen igen. Från här gick det sorgligt nog utför. Vid Djurgårdsbrunn kom jag ifatt 4-timmarsgruppen, men bara en vätskestation ifrån seglade de iväg i solnedgången.
4.15-gruppen dundrade förbi mig vid Västerbron (jag hatar de där fartgrupperna innerligt och heligt!! De är så otroligt tydliga i sitt budskap. Ska du lyckas springa på 4:15 - kom med oss - annars inte en chans) och jag hade inte ett uns av kraft att öka steglängden för att hänga på dem.
Nej, jag var körd, fucked up. Benen värkte. Så in i helvete. Eller hellbete som sonen så gulligt sa när han var 3 år. Hellbete, hellbete. Vid Stadshuset stod en funktionär och såg orolig ut. Kändes som han ville plocka mig av banan.
Kom att tänka på mina absoluta hjältar, bergsbestigarna, som försöker ta sig upp för Mount Everest och som får svara på de enklaste testfrågorna, (typ hur långt är en km eller vem är snyggast i Stockholm Marathon- eller nej, kanske inte just den frågan) från baslägret för att man ska ha koll på om de fortfarande är ok (om de svarar 120 meter på första frågan får det inte fortsätta upp till toppen).
Dags att skärpa sig tänkte jag och gav funktionären mitt största leende och fick springa vidare utan mankemang. Lite senare blev jag något paranoid när en kvinna vid vätskestationen ropade Hejja Lotta. Hur fan kunde hon veta vem jag var? Men så fattade jag - det stod ju på min nummerlapp.
Jag=guldfisk
Om du nu har sett min finfina direktsändning så finns där ett klipp från ungefär 27 km då jag säger att det är tamigfan inget kul alls att springa marathon. Bry dig inte om det inlägget! Inte alls. Sudda bort bara.
Men - det är just vid 27 km som jag undrar som mest vad det hela går ut på. Det är såååååå långt kvar. Jag blir bara förbannad. Kan jag inte vara framme snart? Men nej, det ska springas jag vet inte hur många djävla kilometer till.
I alla fall - jag kom i mål. Ian Wachtmeister hejjade på mig i år igen, men i år hade han kallat ihop sitt kompisgäng som spelade en förfärlig musik utanför Dramaten, men skit samma. De förgyllde tillvaron, liksom alla andra som hejjade på.
Det är helt fantastiskt att få vara en del av detta och även om det är så fruktansvärt jobbigt och man bara vill lägga ner och ta närmaste mc hem, så känns det helt otroligt att ha lyckats ta sig igenom detta ännu en gång till.
Sen var det skönt att få bräcka rekordet, om än så bara med 3 sekunder. Och jag lovar - jag hade inte kunnat springa snabbare nånstans, jag tog verkligen ut mig och använde varenda liten energignutta som överhuvudtaget var möjligt.
Imorse gick tankarna till mina finska medlöpare (och de var inte få må jag säga - fy sjutton vad de framhävde sina ishockeyresultat) och jag log lite i mjugg när jag funderade på hur det kändes för dem som fått överslafen på båten hem. Kul att ta sig ur den på morgonen - NOT.
Hur känns det? Gör det ont?
Det ser ut som att det inte gör ont. Det ser mer ut som att han är ute och springer en kort 5-km-runda en söndagförmiddag. Som om ingenting. Jag blir förbannad. Han kan väl ändå svettas lite. (Fast det är klart jag inte blir förbannad på riktigt - bara impad.)
För att inte tala om Isabellah Andersson som gick i mål på 2:37:28. Nyligen opererad dessutom. Mäkta imponerande. Men såååå långt från mig. Jag kan inte fatta att vi ens tävlat i samma lopp.
När hon gick i mål var jag ungefär vid 25-km-kontrollen ute vid Djurgården. Där och då började det kännas lite motigt. Jag hade bestämt mig för att satsa allt, tänkte att det kanske inte blir fler maror för mig. Bäst att ge allt. Så jag hade hittills sprungit på rätt bra och gjorde den ena jämna tiden efter den andra.
5 km 27:59 (5:36)
10 km 56:15 (5:40)
15 km 1:23:47 (5:31)
20 km 1:52 (5:42)
Halvmaran 1:58:31 (5:42)
Här tar vi en liten paus, för i höstas sprang jag Stockholm Halvmarathon på 1:56:58. Då kände jag mig rätt så mör när jag kom i mål...
Shit vad jag var nöjd hittills. Kände att jag hade god marginal till en riktigt bra tid. 4.26.33 på Åland borde krossas med minst 10 minuter.
Nu startar vi filmen igen. Från här gick det sorgligt nog utför. Vid Djurgårdsbrunn kom jag ifatt 4-timmarsgruppen, men bara en vätskestation ifrån seglade de iväg i solnedgången.
4.15-gruppen dundrade förbi mig vid Västerbron (jag hatar de där fartgrupperna innerligt och heligt!! De är så otroligt tydliga i sitt budskap. Ska du lyckas springa på 4:15 - kom med oss - annars inte en chans) och jag hade inte ett uns av kraft att öka steglängden för att hänga på dem.
Nej, jag var körd, fucked up. Benen värkte. Så in i helvete. Eller hellbete som sonen så gulligt sa när han var 3 år. Hellbete, hellbete. Vid Stadshuset stod en funktionär och såg orolig ut. Kändes som han ville plocka mig av banan.
Kom att tänka på mina absoluta hjältar, bergsbestigarna, som försöker ta sig upp för Mount Everest och som får svara på de enklaste testfrågorna, (typ hur långt är en km eller vem är snyggast i Stockholm Marathon- eller nej, kanske inte just den frågan) från baslägret för att man ska ha koll på om de fortfarande är ok (om de svarar 120 meter på första frågan får det inte fortsätta upp till toppen).
Dags att skärpa sig tänkte jag och gav funktionären mitt största leende och fick springa vidare utan mankemang. Lite senare blev jag något paranoid när en kvinna vid vätskestationen ropade Hejja Lotta. Hur fan kunde hon veta vem jag var? Men så fattade jag - det stod ju på min nummerlapp.
Jag=guldfisk
Om du nu har sett min finfina direktsändning så finns där ett klipp från ungefär 27 km då jag säger att det är tamigfan inget kul alls att springa marathon. Bry dig inte om det inlägget! Inte alls. Sudda bort bara.
Men - det är just vid 27 km som jag undrar som mest vad det hela går ut på. Det är såååååå långt kvar. Jag blir bara förbannad. Kan jag inte vara framme snart? Men nej, det ska springas jag vet inte hur många djävla kilometer till.
I alla fall - jag kom i mål. Ian Wachtmeister hejjade på mig i år igen, men i år hade han kallat ihop sitt kompisgäng som spelade en förfärlig musik utanför Dramaten, men skit samma. De förgyllde tillvaron, liksom alla andra som hejjade på.
Det är helt fantastiskt att få vara en del av detta och även om det är så fruktansvärt jobbigt och man bara vill lägga ner och ta närmaste mc hem, så känns det helt otroligt att ha lyckats ta sig igenom detta ännu en gång till.
Sen var det skönt att få bräcka rekordet, om än så bara med 3 sekunder. Och jag lovar - jag hade inte kunnat springa snabbare nånstans, jag tog verkligen ut mig och använde varenda liten energignutta som överhuvudtaget var möjligt.
Imorse gick tankarna till mina finska medlöpare (och de var inte få må jag säga - fy sjutton vad de framhävde sina ishockeyresultat) och jag log lite i mjugg när jag funderade på hur det kändes för dem som fått överslafen på båten hem. Kul att ta sig ur den på morgonen - NOT.
Nytt personbästa
Vad ska man säga?
Så mycket tränande, så mycket fokuserande, så mycket av allting för tre ynka sekunder. Hur är det ens möjligt att på en så lång sträcka komma i mål på en tid som motsvarar fyra-fem steg. Ställ gärna klockan efter mig nästa gång jag springer maran om du t ex tänker laga något långkok som behöver puttra i sisådär 4 timmar och 26,5 minut.
Det nya perset ligger nu alltså på 4:26:30 mot tidigare 4:26:33.
Men - såklart - jag är supernöjd ändå. Marathon är förtvivlat jobbigt att genomföra och det är en bedrift att ta sig i mål. Snart ska jag berätta hela historien.
Bara några meter kvar nu
lördag 28 maj 2011
Stockholm Marathon direktsändning
Sådär, nu är allt klart för start.
Hoppas tekniken är med oss idag. I år utökas rapporteringen från Stockholm marathon med live-sändning även från brorsan. Häng med!!
Direktsändning Stockholm marathon 2011
Från Lotta (Klicka på More för att se alla inslag)
Från Fredrik (Klicka på More för att se alla inslag)
Hoppas tekniken är med oss idag. I år utökas rapporteringen från Stockholm marathon med live-sändning även från brorsan. Häng med!!
Direktsändning Stockholm marathon 2011
Från Lotta (Klicka på More för att se alla inslag)
Från Fredrik (Klicka på More för att se alla inslag)
fredag 27 maj 2011
Låtlista - check
Min låtlista för imorron för den nyfikne.
http://open.spotify.com/user/pelotten1/playlist/6M6F3gocPoCuTnT1Qx7uXI
http://open.spotify.com/user/pelotten1/playlist/6M6F3gocPoCuTnT1Qx7uXI
FAQ Stockholm Marathon
Hur känns det?
- Otroligt bra. Jag är fylld till bredden av energi och nervositet.
Några skador?
- Inga skador, men väl en känning i baksidan av högerlåret. Hoppas, hoppas inte det blir några problem av det. Jag tar ett varmt bad imorrn bitti, smörjer in benet med Ormsalva och värmer upp ordentligt innan loppet så blir det säkert bra.
När startar du?
- 10.40 går starten i min startgrupp.
Vilken tid siktar du mot?
- Haha, du skämtar. 3:59:56 såklart!!
Hur ska du klä dig?
- Väderprognosen har ju ändrats en del sista veckan och nu ser det ut som att det blir 15 grader och molnigt imorgon och då vill jag nog springa i långbent. Och så en knallorange tröja till det. Några solglasögon lär inte behövas.
Hur laddar du ikväll?
- Tar det lugnt, sträcker på högerbenet. Käkar spaghetti och köttfärssås. Lägger fram allt jag ska ha med imorgon. Kollar på någon rolig film.
Och imorgon?
- Jag vill vara tidigt på plats, ca 2 timmar innan. Äter havregrynsgröt hemma och tar med två räkmackor som jag tänker äta när jag kommit till Stadion.
Hur lägger du upp loppet?
- Jag funderar på att ta hjälp av en farthållargrupp. Har inte riktigt bestämt mig än. Annars är det väl bara att försöka hålla ihop så långt som möjligt, att hela tiden röra mig framåt i så jämn fart som det bara går och att njuta av att äntligen vara på väg.
Direktsänder du?
- Om tekniken är med mig blir det några glimtar från både här och där. I år kör vi stereo för brorsan, min ständiga hejjaklack, sänder också från sin horisont. Båda sändningarna finns att se här på bloggen.
Lycka till!!
- Tackar, tackar. Det här ska bli skoj!
- Otroligt bra. Jag är fylld till bredden av energi och nervositet.
Några skador?
- Inga skador, men väl en känning i baksidan av högerlåret. Hoppas, hoppas inte det blir några problem av det. Jag tar ett varmt bad imorrn bitti, smörjer in benet med Ormsalva och värmer upp ordentligt innan loppet så blir det säkert bra.
När startar du?
- 10.40 går starten i min startgrupp.
Vilken tid siktar du mot?
- Haha, du skämtar. 3:59:56 såklart!!
Hur ska du klä dig?
- Väderprognosen har ju ändrats en del sista veckan och nu ser det ut som att det blir 15 grader och molnigt imorgon och då vill jag nog springa i långbent. Och så en knallorange tröja till det. Några solglasögon lär inte behövas.
Hur laddar du ikväll?
- Tar det lugnt, sträcker på högerbenet. Käkar spaghetti och köttfärssås. Lägger fram allt jag ska ha med imorgon. Kollar på någon rolig film.
Och imorgon?
- Jag vill vara tidigt på plats, ca 2 timmar innan. Äter havregrynsgröt hemma och tar med två räkmackor som jag tänker äta när jag kommit till Stadion.
Hur lägger du upp loppet?
- Jag funderar på att ta hjälp av en farthållargrupp. Har inte riktigt bestämt mig än. Annars är det väl bara att försöka hålla ihop så långt som möjligt, att hela tiden röra mig framåt i så jämn fart som det bara går och att njuta av att äntligen vara på väg.
Direktsänder du?
- Om tekniken är med mig blir det några glimtar från både här och där. I år kör vi stereo för brorsan, min ständiga hejjaklack, sänder också från sin horisont. Båda sändningarna finns att se här på bloggen.
Lycka till!!
- Tackar, tackar. Det här ska bli skoj!
Hejja, hejja
Vad gör man inte för lite uppmärksamhet?
Det kan verka konstigt, men just de där "sekunderna av fame" utmed banan gör skillnad. Hejja-klacken är otroligt viktig. Alla kända ansikten som dyker upp längs maran hjälper mig framåt. För en liten stund rycker jag upp mig, vinkar, skrattar. Endorfinerna strömmar till och det går mycket lättare att springa.
Imorgon hoppas jag få se Hélène på Skeppsbron, Lena på Södermälarstrand, kanske Marie-Louise och någon mer på Västerbron. Sara och Ariella ska också ut och hejja, men de vet inte riktigt var de kommer att stå. Mamma tar tunnelbanan mellan olika platser och dyker upp lite planlöst här och där. Maken kör moppen och tittar fram vid Västerbroplan, Torsgatan och Filmhuset. Och så bästa brorsan som tar cykeln och följer mig så gott det går. Han får en paus i sitt schema medan jag springer runt Djurgården.
Barnen däremot är fullständigt ointresserade av mammans tossigheter och väljer att stanna hemma. Trots mitt lock och pock. Om de ändå är lite nyfikna på hur det går för mig kan de följa mig via min live-sändning här på bloggen.
Bettan sitter på Fåfängan och följer mig på distans genom att beställa mina mellantider via sms.
(Gör så här för att få dem: Skicka sms till 72700 och skriv: SM 21447 (SMmellanslag21447))
Kanske, kanske att Gun dyker upp nånstans också. Sen så har jag ju förstås resten av publiken att tanka energi från också.
Jag passar på och tackar er alla för ert stöd redan nu. Det värmer i hjärtat och som sagt, det gör verkligen skillnad.
Men så var det det där med plakat och banderoller. Det hade varit skoj. Som i Idol ungefär. Hejja Lotta, du är bäst Lotta eller hjärta Lotta eller nåt sånt.
Fast det är nog lite för mycket begärt av mina vänner. Därför har jag gjort en egen banderoll som jag ska hänga upp på balkongen på jobbet. Det är ju ingen som behöver få veta att det är jag själv som gjort den tänker jag. Och den kommer ge mig styrka och energi båda gånger jag springer förbi den. Precis så mycket att jag orkar ta mig till nästa energipåfyllning.
Ses imorrn!
Hejja, hejja
Det kan verka konstigt, men just de där "sekunderna av fame" utmed banan gör skillnad. Hejja-klacken är otroligt viktig. Alla kända ansikten som dyker upp längs maran hjälper mig framåt. För en liten stund rycker jag upp mig, vinkar, skrattar. Endorfinerna strömmar till och det går mycket lättare att springa.
Imorgon hoppas jag få se Hélène på Skeppsbron, Lena på Södermälarstrand, kanske Marie-Louise och någon mer på Västerbron. Sara och Ariella ska också ut och hejja, men de vet inte riktigt var de kommer att stå. Mamma tar tunnelbanan mellan olika platser och dyker upp lite planlöst här och där. Maken kör moppen och tittar fram vid Västerbroplan, Torsgatan och Filmhuset. Och så bästa brorsan som tar cykeln och följer mig så gott det går. Han får en paus i sitt schema medan jag springer runt Djurgården.
Barnen däremot är fullständigt ointresserade av mammans tossigheter och väljer att stanna hemma. Trots mitt lock och pock. Om de ändå är lite nyfikna på hur det går för mig kan de följa mig via min live-sändning här på bloggen.
Bettan sitter på Fåfängan och följer mig på distans genom att beställa mina mellantider via sms.
(Gör så här för att få dem: Skicka sms till 72700 och skriv: SM 21447 (SMmellanslag21447))
Kanske, kanske att Gun dyker upp nånstans också. Sen så har jag ju förstås resten av publiken att tanka energi från också.
Jag passar på och tackar er alla för ert stöd redan nu. Det värmer i hjärtat och som sagt, det gör verkligen skillnad.
Men så var det det där med plakat och banderoller. Det hade varit skoj. Som i Idol ungefär. Hejja Lotta, du är bäst Lotta eller hjärta Lotta eller nåt sånt.
Fast det är nog lite för mycket begärt av mina vänner. Därför har jag gjort en egen banderoll som jag ska hänga upp på balkongen på jobbet. Det är ju ingen som behöver få veta att det är jag själv som gjort den tänker jag. Och den kommer ge mig styrka och energi båda gånger jag springer förbi den. Precis så mycket att jag orkar ta mig till nästa energipåfyllning.
Ses imorrn!
Hejja, hejja
torsdag 26 maj 2011
Underbart är långt
Fortfarande helskinnad och oförkyld. Tackar, tackar. Det har börjat spritta i kroppen och jag känner mig som en draghund just nu, beredd att sticka iväg i raketfart.
Kan inte annat än jämföra maran med ett koncentrat av en förlossning. "Graviditeten" är nästan lika lång, förberedelserna lika minutiösa och den sista tiden längtar man till att det hela ska sätta igång. Smärtan är svår att jämföra, båda gör ont på olika vis, men förloppet och tiden känns igen. Gemensamt för dem båda är att de ger en mycket speciella upplevelse som man kanske bara får vara med om någon eller några gånger i livet och det gäller att försöka vara närvarande till 100% hela tiden, trots smärtan och lidandet, och få med sig så många positiva minnen som möjligt. Mitt i det hela finns något alldeles särskilt, något fantastiskt och underbart.
Något mer som är alldeles särskilt, är mitt liv med min man och igår firade vi 20-årig bröllopsdag. Tänk vad tiden går fort när man har roligt!
Men på lördag får tiden inte gå för fort. Vid 14-snåret tänker jag stoppa klockan ett tag och bara njuta av att vara mitt i.
20 år senare
Kan inte annat än jämföra maran med ett koncentrat av en förlossning. "Graviditeten" är nästan lika lång, förberedelserna lika minutiösa och den sista tiden längtar man till att det hela ska sätta igång. Smärtan är svår att jämföra, båda gör ont på olika vis, men förloppet och tiden känns igen. Gemensamt för dem båda är att de ger en mycket speciella upplevelse som man kanske bara får vara med om någon eller några gånger i livet och det gäller att försöka vara närvarande till 100% hela tiden, trots smärtan och lidandet, och få med sig så många positiva minnen som möjligt. Mitt i det hela finns något alldeles särskilt, något fantastiskt och underbart.
Något mer som är alldeles särskilt, är mitt liv med min man och igår firade vi 20-årig bröllopsdag. Tänk vad tiden går fort när man har roligt!
Men på lördag får tiden inte gå för fort. Vid 14-snåret tänker jag stoppa klockan ett tag och bara njuta av att vara mitt i.
20 år senare
tisdag 24 maj 2011
Rädd, räddare, räddast
Så här de sista dagarna innan loppet tilltar den stora nojjan. Inte nog med att jag är fundersam över om träningsmängden räcker till - nu gäller det att hålla sig på benen också. Att inte bli förkyld, inte vricka fötterna, inte ramla och slå sig.
Simpla saker som att gå nerför trappor, lyfta matkassar, hänga tvätt har förvandlats till olycksfällor att se upp för. Inte ens jobbet erbjuder en säker miljö med det överblivna kaffebrödet från olika möten som ligger och dräller i köket eller påskäggen som inte åts upp i påskas och som nu plockas fram ur gömmorna och bjuds hej vilt på. Jag behöver inte den sortens energi/viktpåslag! Ska ju bara äta sunt den här veckan...
Jag köpte nya skor med clips till min racer och provade dem för första gången förra veckan. Gjorde genast klassikern då jag inte fick loss foten från pedalen tillräckligt snabbt vid ett rödlyse och välte omkull. Mitt på värsta gångstråket vid Drottninggatan. Hur pinsamt som helst. Inte ens när jag låg där som skalbagge på rygg fick jag loss foten från clipset utan blev tvungen att ta av mig skon för att över huvud taget komma på fötter igen. Folk runtomkring uppmärksammade mig också extra mycket och var så snälla och frågade hur det gick medan jag själv bara ville sjunka genom jorden. Jag skippar racercyklingen den här veckan.
Och hemma ska vi inte tala om - där kan jag definitivt inte slappna av. Där finns t ex varma thé-muggar med hett vatten som kan hällas över mig, katter som smyger runt och klänger sig fast i mina fötter med sina vassa klor, och hur var det nu igen med eluttag i våtutrymmen - vågar jag torka håret?
Vinterjackorna får hänga kvar i hallen några dagar till, jag tänker inte klättra uppför stegen till vinden med dem innan söndag. Och gräsklippning - det kommer inte på fråga, jag vill ha alla tår kvar på lördag.
Ta mig sjutton - ALLT känns farligt just nu!! Jag värjer mig genom att inte lägga nycklarna på bordet, låtsas inte se de svarta kattorna som springer över vägen och så håller jag mig undan från stegar what so ever. Sen var det nåt med vitlök runt halsen och salt som ska kastas bakom axeln, spott som ska spottas tre gånger i motvind och hålla fingrar som ska hållas i kors, men tänk om jag inte gör rätt saker i rätt ordning?
Ghhaaaaaaaaaaa
Simpla saker som att gå nerför trappor, lyfta matkassar, hänga tvätt har förvandlats till olycksfällor att se upp för. Inte ens jobbet erbjuder en säker miljö med det överblivna kaffebrödet från olika möten som ligger och dräller i köket eller påskäggen som inte åts upp i påskas och som nu plockas fram ur gömmorna och bjuds hej vilt på. Jag behöver inte den sortens energi/viktpåslag! Ska ju bara äta sunt den här veckan...
Jag köpte nya skor med clips till min racer och provade dem för första gången förra veckan. Gjorde genast klassikern då jag inte fick loss foten från pedalen tillräckligt snabbt vid ett rödlyse och välte omkull. Mitt på värsta gångstråket vid Drottninggatan. Hur pinsamt som helst. Inte ens när jag låg där som skalbagge på rygg fick jag loss foten från clipset utan blev tvungen att ta av mig skon för att över huvud taget komma på fötter igen. Folk runtomkring uppmärksammade mig också extra mycket och var så snälla och frågade hur det gick medan jag själv bara ville sjunka genom jorden. Jag skippar racercyklingen den här veckan.
Och hemma ska vi inte tala om - där kan jag definitivt inte slappna av. Där finns t ex varma thé-muggar med hett vatten som kan hällas över mig, katter som smyger runt och klänger sig fast i mina fötter med sina vassa klor, och hur var det nu igen med eluttag i våtutrymmen - vågar jag torka håret?
Vinterjackorna får hänga kvar i hallen några dagar till, jag tänker inte klättra uppför stegen till vinden med dem innan söndag. Och gräsklippning - det kommer inte på fråga, jag vill ha alla tår kvar på lördag.
Ta mig sjutton - ALLT känns farligt just nu!! Jag värjer mig genom att inte lägga nycklarna på bordet, låtsas inte se de svarta kattorna som springer över vägen och så håller jag mig undan från stegar what so ever. Sen var det nåt med vitlök runt halsen och salt som ska kastas bakom axeln, spott som ska spottas tre gånger i motvind och hålla fingrar som ska hållas i kors, men tänk om jag inte gör rätt saker i rätt ordning?
Ghhaaaaaaaaaaa
måndag 23 maj 2011
Nykomling i familjen
Jag har införskaffat en ny bil. Eller ny och ny, jag håller mig fortfarande i REA-pris-klassen. Har väldigt svårt att försvara ett dyrare inköp med tanke på att jag bara kör några mil i veckan. Det är till och med så att jag inte hade köpt någon mer bil om det inte vore för att sonen ska börja övningsköra och maken är väldigt rädd om sin tjänstebil.
Genom åren har jag haft den ena REA-bilen efter den andra vilket medföljt att jag numera måste ställa följande frågor inför bilköp:
Går bilen att starta?
En sommar, lagom till semestern, då jag, mamma, ungarna och en kusin till dem skulle åka och tälta på Österlen köpte vi en Ford av combimodell. Funkade skitbra vid själva köptillfälelt, men väl framme i Skåne började den krångla. Gick ibland att starta - gick ibland inte att starta.
Första gången problemet uppdagades lyckades jag leta upp en annan bil med startkablar (inte det enklaste i högsommarvärmen) och fick igång spektaklet. Men så kunde vi ju inte hålla på och eftersom felet mer verkade ligga i tändningen än i ett dåligt batteri såg jag till att fortsättningsvis parkera i nedförsbacke och sedan lyckas igång bilen på rull. Och när det inte fanns någon nerförsbacke fick alla medpassagerarna snällt kliva ur och putta på tills den startade. Sicken bra träning de fick de kära barnen och mamman. Glada var de också!
Kan man kliva in genom framdörrarna?
En helt naturlig fråga efter att ha haft en SEAT Ibiza några vintrar. Här kan du läsa hur det t ex är att ta sig ut från en parkeringsplats en kall dag när framdörrarna inte går att öppna.
Funkar fläkten?
Av alla frågor är den här den viktigaste. Bilar utan fungerande fläktar borde inte ens kunna startas, särskilt inte regniga dagar då insidan av fönstret immar igen.
Den nyinförskaffade bilen av märket Alfa Romeo svarade ja på alla frågor, så då var det inte så mycket mer att bråka om. Nu ska vi bara hitta ett passande namn på den också. Några förslag?
Ny familjemedlem
Genom åren har jag haft den ena REA-bilen efter den andra vilket medföljt att jag numera måste ställa följande frågor inför bilköp:
Går bilen att starta?
En sommar, lagom till semestern, då jag, mamma, ungarna och en kusin till dem skulle åka och tälta på Österlen köpte vi en Ford av combimodell. Funkade skitbra vid själva köptillfälelt, men väl framme i Skåne började den krångla. Gick ibland att starta - gick ibland inte att starta.
Första gången problemet uppdagades lyckades jag leta upp en annan bil med startkablar (inte det enklaste i högsommarvärmen) och fick igång spektaklet. Men så kunde vi ju inte hålla på och eftersom felet mer verkade ligga i tändningen än i ett dåligt batteri såg jag till att fortsättningsvis parkera i nedförsbacke och sedan lyckas igång bilen på rull. Och när det inte fanns någon nerförsbacke fick alla medpassagerarna snällt kliva ur och putta på tills den startade. Sicken bra träning de fick de kära barnen och mamman. Glada var de också!
Kan man kliva in genom framdörrarna?
En helt naturlig fråga efter att ha haft en SEAT Ibiza några vintrar. Här kan du läsa hur det t ex är att ta sig ut från en parkeringsplats en kall dag när framdörrarna inte går att öppna.
Funkar fläkten?
Av alla frågor är den här den viktigaste. Bilar utan fungerande fläktar borde inte ens kunna startas, särskilt inte regniga dagar då insidan av fönstret immar igen.
Den nyinförskaffade bilen av märket Alfa Romeo svarade ja på alla frågor, så då var det inte så mycket mer att bråka om. Nu ska vi bara hitta ett passande namn på den också. Några förslag?
Ny familjemedlem
lördag 21 maj 2011
Att stilla sin oro
Det är tidig lördag morgon. Jag smyger mig upp medan resten av familjen sover vidare. Måste kolla formen. Kan jag verkligen springa fortfarande? Ibland får jag ju för mig att jag tappat den förmågan. Hur illa är det med baklåret? Det är sex dagar sen jag kände efter senast.
Vilan är bedräglig. Hur ska jag veta att den gör mig bättre, starkare och inte tyngre och tröttare? Måste ut och kolla, sen kan jag vila mera.
Äter gröt och dricker mina två koppar varmt vatten som jag alltid gör. Silverte - det är grejer det. Väcker de stela lederna, trampar på stället, svänger med armarna, böjer och stretchar. Känner mig redo att ge mig av.
Morgonjoggen är den bästa joggen. Den är mer meditativ än kravfull. I lugn och ro får man dra igång maskineriet och starta dagen.
Springer bort över flygfältet, förbi kyrkogården, rundar Brommaplan och tar mig sen vidare till stora korsningen vid Ulvsunda. Löper över Huvudstabron. Så här en lördagmorgon har bilförarna annat för sig, det är ovanligt lugnt. Springer ner mot Bällsta bro och är snart hemma igen.
Rundan är inte särskilt vacker, underlaget är asfalt men den tillhör mina favoriter. Den är lättillgänglig och tar en sådär 55 minuter.
Jag har stillat min oro. Kroppen svarade som förväntat - "ge mig bara lite mer lugn och ro så kommer det hela ordna sig, säger den".
Stockholm vaknar
Vilan är bedräglig. Hur ska jag veta att den gör mig bättre, starkare och inte tyngre och tröttare? Måste ut och kolla, sen kan jag vila mera.
Äter gröt och dricker mina två koppar varmt vatten som jag alltid gör. Silverte - det är grejer det. Väcker de stela lederna, trampar på stället, svänger med armarna, böjer och stretchar. Känner mig redo att ge mig av.
Morgonjoggen är den bästa joggen. Den är mer meditativ än kravfull. I lugn och ro får man dra igång maskineriet och starta dagen.
Springer bort över flygfältet, förbi kyrkogården, rundar Brommaplan och tar mig sen vidare till stora korsningen vid Ulvsunda. Löper över Huvudstabron. Så här en lördagmorgon har bilförarna annat för sig, det är ovanligt lugnt. Springer ner mot Bällsta bro och är snart hemma igen.
Rundan är inte särskilt vacker, underlaget är asfalt men den tillhör mina favoriter. Den är lättillgänglig och tar en sådär 55 minuter.
Jag har stillat min oro. Kroppen svarade som förväntat - "ge mig bara lite mer lugn och ro så kommer det hela ordna sig, säger den".
Stockholm vaknar
torsdag 19 maj 2011
Se Solna centrum och sedan dö
Helt otroligt, men jag lyckades ta mig till Solna centrum två gånger igår kväll. Jag är nog inte gjord för att ta mig fram i SLs nät. Försjunken i nån löparblogg missade jag Västra Skogen där jag skulle byta tunnelbana mot Sundbyberg och vaknade istället upp i Solna Centrum.
Tog mig ändå rätt snabbt tillbaka till Västra Skogen och där stod tunnelbanetåget mot Hjulsta just inne. Tyckte jag att det stod på skylten när jag kastade mig in i närmaste vagn och myste av välbehag över att ha hunnit in innan dörrarna slog igen. Men vid nästa station var väggarna återigen misstänkt röda och för andra gången inom loppet av 8 minuter klev jag av vid Solna centrum.
Hur vimsig får man bli?
Brorsan har beslutat sig för att inte genomföra Göteborgsvarvet i år och då gör jag inte det heller. Istället fortsätter uppladdningen inför maran. Jag har känt mig ovanligt trött och seg efter långpasset förra veckan. Har ingen geist. Dessutom krånglar baklåret lite så jag tar det lite lugnare när det gäller löpningen.
Jag förmodar att det är en helt naturlig reaktion på de senaste månadernas ökade träningsmängd och oroar mig inte alltför mycket över formen. Den kommer vara på topp den 28e.
Dagens hemfärd liknade snigelns irrfärd
Tog mig ändå rätt snabbt tillbaka till Västra Skogen och där stod tunnelbanetåget mot Hjulsta just inne. Tyckte jag att det stod på skylten när jag kastade mig in i närmaste vagn och myste av välbehag över att ha hunnit in innan dörrarna slog igen. Men vid nästa station var väggarna återigen misstänkt röda och för andra gången inom loppet av 8 minuter klev jag av vid Solna centrum.
Hur vimsig får man bli?
Brorsan har beslutat sig för att inte genomföra Göteborgsvarvet i år och då gör jag inte det heller. Istället fortsätter uppladdningen inför maran. Jag har känt mig ovanligt trött och seg efter långpasset förra veckan. Har ingen geist. Dessutom krånglar baklåret lite så jag tar det lite lugnare när det gäller löpningen.
Jag förmodar att det är en helt naturlig reaktion på de senaste månadernas ökade träningsmängd och oroar mig inte alltför mycket över formen. Den kommer vara på topp den 28e.
Dagens hemfärd liknade snigelns irrfärd
måndag 16 maj 2011
Skratta bör man
Idag slog vi flams-rekord på jobbet när vi kollade in det här klippet. Skrattade så vi kiknade. Det gjorde gott....
(Kom ihåg att sätta igång ljudet)
(Kom ihåg att sätta igång ljudet)
söndag 15 maj 2011
Snabbare än vinden
Efter alla dessa år som superamatörcyklist har jag nu börjat flukta på cykelsporten och måste erkänna att jag fortfarande inte förstår särskilt mycket av den. Varken av sättet att träna eller tävla. Men jag har blivit helt betagen i klädseln.
Det är sååå snyggt och coolt!!! Stora, feta bokstäver över benen, magen och ryggen, ja varenda möjlig del av kroppen. Värsta Formel 1-känslan. Jag vill också ha såna kläder! Fast som löpare. Shit, vad snabb jag skulle vara! Vem vill sponsra mig?
Veckans träning v 19
Cykling = 6 mil
Löpning = 37 km
Totalt 7 timmars träning
Det är sååå snyggt och coolt!!! Stora, feta bokstäver över benen, magen och ryggen, ja varenda möjlig del av kroppen. Värsta Formel 1-känslan. Jag vill också ha såna kläder! Fast som löpare. Shit, vad snabb jag skulle vara! Vem vill sponsra mig?
Veckans träning v 19
Cykling = 6 mil
Löpning = 37 km
Totalt 7 timmars träning
lördag 14 maj 2011
Statistik, statistik och förbannad lögn
Ledsen att behöva tråka ut med ännu mer inför-marathon-tjat, men det är liksom den perioden på året just nu. Uppladdningen är i full gång...
Hur som, jag roade mig med att kolla i en omvandlingtabell på http://www.runningforfitness.org/calc/racepaces/rp hur snabbt jag kan tänkas springa loppet och fick fram följande variationer beräknade utefter mina senaste resultat på olika tävlingar.
Löpbandslöpet: 1 mil på 50 minuter (löpband som sagt var)
Ger sluttiden 3:51:39 (det går aldrig skulle jag säga..)
Xtreme Running: 15 km på 88:42 (GALET backig terräng)
Ger sluttiden 4:27:31 (mao 1 minut sämre än personbästa på distansen)
Två sjöar runt: 16,7 km på 1:29:34
Ger sluttiden 4:08:28 (se där, nu börjar det likna något)
Stockholm halvmara: 21 km på 1:56:58
Ger sluttiden 4:06:13 (kanske, kanske att det ändå finns en chans)
Sen så har jag ju två marathonstarter att väga in; förra årets Stockholm marathon på 5:13:30 och Ålands marathon 4:26:33.
Vad säger nu detta?
Ingenting skulle jag säga! Enligt normalfördelningskurvan är det troligt att jag kommer i mål någonstans mellan 4:06 och 4:30. Det finns en yttepyttechans att komma under 4 timmar och en lika liten risk att springa långsammare än 4:30. Men sen så har man ju det riktiga livet att ta hänsyn till och där kan allt hända. Om fjorton dagar vet vi.
Hur som, jag roade mig med att kolla i en omvandlingtabell på http://www.runningforfitness.org/calc/racepaces/rp hur snabbt jag kan tänkas springa loppet och fick fram följande variationer beräknade utefter mina senaste resultat på olika tävlingar.
Löpbandslöpet: 1 mil på 50 minuter (löpband som sagt var)
Ger sluttiden 3:51:39 (det går aldrig skulle jag säga..)
Xtreme Running: 15 km på 88:42 (GALET backig terräng)
Ger sluttiden 4:27:31 (mao 1 minut sämre än personbästa på distansen)
Två sjöar runt: 16,7 km på 1:29:34
Ger sluttiden 4:08:28 (se där, nu börjar det likna något)
Stockholm halvmara: 21 km på 1:56:58
Ger sluttiden 4:06:13 (kanske, kanske att det ändå finns en chans)
Sen så har jag ju två marathonstarter att väga in; förra årets Stockholm marathon på 5:13:30 och Ålands marathon 4:26:33.
Vad säger nu detta?
Ingenting skulle jag säga! Enligt normalfördelningskurvan är det troligt att jag kommer i mål någonstans mellan 4:06 och 4:30. Det finns en yttepyttechans att komma under 4 timmar och en lika liten risk att springa långsammare än 4:30. Men sen så har man ju det riktiga livet att ta hänsyn till och där kan allt hända. Om fjorton dagar vet vi.
onsdag 11 maj 2011
Vardagsäventyr
Vad skönt det är när man inte har bråttom! Särskilt när man ska ut på äventyr i SLs bussnät.
I morse var en sådan morgon. Jag skulle vara på möte först vid halv-9 och hade en ocean av tid för morgonbestyren och transport till jobbet. Cykeln stod ju på jobbet så jag tog mig till busshållplatsen helt på känn och kom två minuter efter att bussen gått. Såg fram emot en väntan på nästa buss, men kom på att jag glömt en grej hemma och tänkte att jag skulle hinna fram och tillbaka på de 8 minuter som var kvar tills den skulle komma.
När jag kom tillbaka med två minuters marginal enligt tabellen hade bussen redan gått. Konstaterade lugnt för mig själv att det var tokigt av mig att ha glömt att tidtabellen för buss 113 inte gäller och satte mig förnöjt ned på bänken och väntade i en kvart på nästa buss.
Passade på att lyssna till podsändningen från Rune Larsson som just nu springer genom Europa tillsammans med Susanne Johansson och fick höra att de nu är i Frankrike, att vädret är bra och att han behöver en ny innerslang till "Gudrun" - deras babyjogger.
Läste också bloggen för Tour d´Afrique, gänget som cyklar genom Afrika och som går i mål på fredag. De hade å sin sida haft regn av modell herrejösses och fått cykla på overkligt leriga vägar. Tänk att de snart är framme, efter 4 månader och 1200 mils cyklande från Kairo till Kapstaden.
En till som ska ut på äventyr är Josefin. Hon tänker springa Gotland runt på en månad med start i slutet av maj. Följ hennes blogg här, det kommer jag göra.
Själv kom jag i alla fall så småningom till jobbet, även om mitt lilla äventyr inte på långa vägar var lika spännande som Runes eller de andras. Noterade återigen att det tar dubbelt så lång tid att ta sig kommunalt till jobbet jämfört med att cykla. Men i morse gjorde det ingenting, för jag hade verkligen inte bråttom.
I morse var en sådan morgon. Jag skulle vara på möte först vid halv-9 och hade en ocean av tid för morgonbestyren och transport till jobbet. Cykeln stod ju på jobbet så jag tog mig till busshållplatsen helt på känn och kom två minuter efter att bussen gått. Såg fram emot en väntan på nästa buss, men kom på att jag glömt en grej hemma och tänkte att jag skulle hinna fram och tillbaka på de 8 minuter som var kvar tills den skulle komma.
När jag kom tillbaka med två minuters marginal enligt tabellen hade bussen redan gått. Konstaterade lugnt för mig själv att det var tokigt av mig att ha glömt att tidtabellen för buss 113 inte gäller och satte mig förnöjt ned på bänken och väntade i en kvart på nästa buss.
Passade på att lyssna till podsändningen från Rune Larsson som just nu springer genom Europa tillsammans med Susanne Johansson och fick höra att de nu är i Frankrike, att vädret är bra och att han behöver en ny innerslang till "Gudrun" - deras babyjogger.
Läste också bloggen för Tour d´Afrique, gänget som cyklar genom Afrika och som går i mål på fredag. De hade å sin sida haft regn av modell herrejösses och fått cykla på overkligt leriga vägar. Tänk att de snart är framme, efter 4 månader och 1200 mils cyklande från Kairo till Kapstaden.
En till som ska ut på äventyr är Josefin. Hon tänker springa Gotland runt på en månad med start i slutet av maj. Följ hennes blogg här, det kommer jag göra.
Själv kom jag i alla fall så småningom till jobbet, även om mitt lilla äventyr inte på långa vägar var lika spännande som Runes eller de andras. Noterade återigen att det tar dubbelt så lång tid att ta sig kommunalt till jobbet jämfört med att cykla. Men i morse gjorde det ingenting, för jag hade verkligen inte bråttom.
tisdag 10 maj 2011
Långpass på en tisdag
Vilka dagar vi har!! Solen vräker ner. Idag var det dags att ta igen helgens utblivna långpass, oavsett vad termometerna visade. Senast jag sprang i sån värme var väl i somras tror jag. Me like!!
Gav mig iväg från jobbet mycket målmedveten. Inget fick komma emellan och jag sprang utåt Djurgården och Blockhusudden, sen via Djurgårdsbrunn tillbaka till jobbet. 13 km gick i ett kick. Nemas problemas. Kände mig stark.
Steppade in på jobbet och drack dricka, stretchade och bytte strumpor. De jag fick med mig idag var inte bra. Det brände under fötterna, men som tur var hade jag några andra att dra på i halvlek.
Gav mig ut i solen igen, energifylld, tryckte igång musiken och sprang via Gamla stan runt Riddarfjärden. Vi Västerbron började det ta emot. Köpte en dricka på Preem-macken på Norrmälarstrand och fyllde på vattenflaskan, stretchade baklåren. De dumma skink-snörena trilskas, särskilt på höger bakben.
Nu var det ändå "inte så långt kvar", 8 km och vägen är så invand att jag kan varenda sten. Det är faktiskt en stor fördel när tröttheten och smärtan kryper inpå. Idag sprang jag helt utan brådska och tänkte att det får ta precis hur lång tid som helst. Även om jag hade åkremsan i fickan ville jag inte bryta och ta tunnelbanan hem.
Kämpade på, stannade och stretchade vid Pampas och började dela in resterande 5 km i kortare etapper. Bara fram till "sit-ups-bänken", upp för backen, upp för nästa backe, fram till de nybyggda husen. Där tillät jag mig att lägga av och gå den sista kilometerna hem. Ringde brorsan för att få mentalt stöd. Gjorde ont i benen som kändes väldigt likt växtvärk kom jag på.
Kunde inte bara stanna upp härhemma utan satte mig en stund på motionscykeln för att trampa ur det värsta. Tog en lång, lång stretch, la mig på golvet och slängde upp benen mot en vägg och låg så i 10 minuter. Det började kännas bättre och efter en varm dusch och lite insmörjning med ormsalva är benen rätt ok igen.
Men det var inte ok att trampa mitt på A-brunnen på Norrmälarstrand. Inte kunde jag väga upp det med att trampa på en K-brunn heller, för jag såg inte en endaste en på hela vägen hem.
Gav mig iväg från jobbet mycket målmedveten. Inget fick komma emellan och jag sprang utåt Djurgården och Blockhusudden, sen via Djurgårdsbrunn tillbaka till jobbet. 13 km gick i ett kick. Nemas problemas. Kände mig stark.
Steppade in på jobbet och drack dricka, stretchade och bytte strumpor. De jag fick med mig idag var inte bra. Det brände under fötterna, men som tur var hade jag några andra att dra på i halvlek.
Gav mig ut i solen igen, energifylld, tryckte igång musiken och sprang via Gamla stan runt Riddarfjärden. Vi Västerbron började det ta emot. Köpte en dricka på Preem-macken på Norrmälarstrand och fyllde på vattenflaskan, stretchade baklåren. De dumma skink-snörena trilskas, särskilt på höger bakben.
Nu var det ändå "inte så långt kvar", 8 km och vägen är så invand att jag kan varenda sten. Det är faktiskt en stor fördel när tröttheten och smärtan kryper inpå. Idag sprang jag helt utan brådska och tänkte att det får ta precis hur lång tid som helst. Även om jag hade åkremsan i fickan ville jag inte bryta och ta tunnelbanan hem.
Kämpade på, stannade och stretchade vid Pampas och började dela in resterande 5 km i kortare etapper. Bara fram till "sit-ups-bänken", upp för backen, upp för nästa backe, fram till de nybyggda husen. Där tillät jag mig att lägga av och gå den sista kilometerna hem. Ringde brorsan för att få mentalt stöd. Gjorde ont i benen som kändes väldigt likt växtvärk kom jag på.
Kunde inte bara stanna upp härhemma utan satte mig en stund på motionscykeln för att trampa ur det värsta. Tog en lång, lång stretch, la mig på golvet och slängde upp benen mot en vägg och låg så i 10 minuter. Det började kännas bättre och efter en varm dusch och lite insmörjning med ormsalva är benen rätt ok igen.
Men det var inte ok att trampa mitt på A-brunnen på Norrmälarstrand. Inte kunde jag väga upp det med att trampa på en K-brunn heller, för jag såg inte en endaste en på hela vägen hem.
Stockholms vackraste utsikt
söndag 8 maj 2011
En helg i solstolen
Partaja och träna för marathon går inte ihop. Men kul hade jag i fredags när jag träffade brudarna i "mammagruppen", vi som nyblivna mammor totades ihop på barnavårdscentralen för en sådär 17 år sedan. Då med småbebisar på armen, nu med nästan vuxna män och kvinnor i våra hem. Fortfarande kan vi prata hur mycket som helst om våra barn med varandra. Och då menar jag verkligen hur mycket som helst. Det går liksom inte att hejda och skulle säkert vara helt olidligt att behöva lyssna på för en utomstående.
Fast gårdagens huvudvärk kunde jag ha varit utan. Tremilaren som jag planerat för tidigare i veckan transformerades till en tretimmars vila i solstolen. Faktiskt inte helt fel med tanke på vädret och även idag kände jag mer för att bättra på solbrännan än sluttiden på maran. Jag har ingen pli på mig!!
Nä, nu får det helt enkelt vara färdigvilat. Det börjar bli dags att bränna av det sista långpasset och så få till några pass på löpbandet efter det för att få upp farten igen. Sen kan jag vila några dagar innan maran. Bara tre veckor kvar nu....
Veckans träning v 18
Cykling = 4,5 mil
Löpning = 1,5 mil
Totalt knappt 5 timmar
Fast gårdagens huvudvärk kunde jag ha varit utan. Tremilaren som jag planerat för tidigare i veckan transformerades till en tretimmars vila i solstolen. Faktiskt inte helt fel med tanke på vädret och även idag kände jag mer för att bättra på solbrännan än sluttiden på maran. Jag har ingen pli på mig!!
Nä, nu får det helt enkelt vara färdigvilat. Det börjar bli dags att bränna av det sista långpasset och så få till några pass på löpbandet efter det för att få upp farten igen. Sen kan jag vila några dagar innan maran. Bara tre veckor kvar nu....
Veckans träning v 18
Cykling = 4,5 mil
Löpning = 1,5 mil
Totalt knappt 5 timmar
torsdag 5 maj 2011
Bra pass och bra pass
Jag vet inte vilka träningspass som jag mår bäst av; de som går så otroligt bra, då allt stämmer och jag strålar som en sol efteråt, känner mig stark och oövervinnlig eller de som går så otroligt dåligt, de superkämpiga, smärtsamma då jag får anamma all min kraft för att genomföra passet, men som efteråt ger en enorm tillfredsställelse av att ha orkat göra?
Kanske finns det inget motsatsförhållande mellan dem, de gör gott båda två.
I tisdags var det urtufft att ta sig runt Xtremen. Kroppen protesterade, psyket ställde obekväma frågor och regnet hängde i luften. Jag var på väg att ge upp redan vid 4 km och igen vid 7, men vid 8 km lossnade det och kändes lite bättre. De tappra funktionärerna bjöd på dricka vid 5 och 10 km och det var toppen att få i sig lite energi. Till slut kom jag ändå i mål och kände mig så otroligt nöjd med det. Tiden talade sitt tydliga språk, det gick 5 minuter saktare än förra gången (93.30 mot 88.42) men strunt samma, tiden var inte viktig i tisdags. Jag fick vara utomhus en stund och jag fick springa.
Annat var det i måndags när jag grymt stark körde boxningspasset och till och med hoppade upphoppen snabbare än vår superdupertränare. Inte för att han visste att vi tävlade, men jag kunde inte annat än småle av stolthet där jag studsade upp och ner i bortre hörnet av träningssalen. Han klådde mig å andra sidan som vanligt i armhävningar.... Efteråt snackade jag med min sparringpartner och hon kommenterade att jag verkade vara i bra form jämfört med tidigare och jag slickade i mig berömmet som en katt.
Två pass på varsin sida av bra-dåligt-skalan, men som tillsammans gör helheten. Vill inte vara utan något av dem.
Kanske finns det inget motsatsförhållande mellan dem, de gör gott båda två.
I tisdags var det urtufft att ta sig runt Xtremen. Kroppen protesterade, psyket ställde obekväma frågor och regnet hängde i luften. Jag var på väg att ge upp redan vid 4 km och igen vid 7, men vid 8 km lossnade det och kändes lite bättre. De tappra funktionärerna bjöd på dricka vid 5 och 10 km och det var toppen att få i sig lite energi. Till slut kom jag ändå i mål och kände mig så otroligt nöjd med det. Tiden talade sitt tydliga språk, det gick 5 minuter saktare än förra gången (93.30 mot 88.42) men strunt samma, tiden var inte viktig i tisdags. Jag fick vara utomhus en stund och jag fick springa.
Annat var det i måndags när jag grymt stark körde boxningspasset och till och med hoppade upphoppen snabbare än vår superdupertränare. Inte för att han visste att vi tävlade, men jag kunde inte annat än småle av stolthet där jag studsade upp och ner i bortre hörnet av träningssalen. Han klådde mig å andra sidan som vanligt i armhävningar.... Efteråt snackade jag med min sparringpartner och hon kommenterade att jag verkade vara i bra form jämfört med tidigare och jag slickade i mig berömmet som en katt.
Två pass på varsin sida av bra-dåligt-skalan, men som tillsammans gör helheten. Vill inte vara utan något av dem.
tisdag 3 maj 2011
En helt igenom sann historia
För ett tag sedan skrev jag några inlägg med tips om hur man kan komma igång och träna, kolla in första delen här.
Marie, min tidigare kollega, var ett hopplöst soffpotatis-fall, men en dag klev hon upp ur soffan och tog sig till gymmet. Jag bad henne skriva hur det gick till och varsågod, här kommer hennes historia:
Jag hade ett gymkort på Word Class när jag var 15 år. Då var jag aerobics-brutta i ungefär 1 år innan jag tröttnade. Nästa gång jag köpte ett gymkort var på Sats - 10 år senare. Under de här åren var jag näst intill orörlig: jag gillar inte friluftsliv, åker alltid buss eller tunnelbana istället för att promenera och är oerhört ointresserad av allt som har med sport och träning att göra.
När jag närmade mig 25 umgicks jag mycket med två nära vänner som tränade flera gånger i veckan på Sats och efter MYCKET övertalning gick jag med på att testa en sådan "pröva-på"-vecka. Mitt krav var att det skulle vara enkla pass utan styrka och att jag kunde ha träningskläderna från gympan i högstadiet på mig...men så gick vi dit! En lugn söndagseftermiddag klarade jag mig igenom ett afropass och det gick bättre än väntat - jag varken ramlade ihop av trötthet eller av uttråkning efteråt och det var en otroligt skön känsla. Samma vecka gick jag själv på aerobics och lugna yogaaktiga pass. Mest för att jag kände att det var nu eller aldrig.
När prova på-veckan var slut stod jag på Sats Medborgarplatsen och köpte ett gymkort med ett års bindningstid utan att blinka. Jag tänkte att nu gäller det! Om jag inte börjar träna nu kommer jag aldrig göra det. Och jag visste ju att NÅGON GÅNG måste man ta tag i det. Någon gång måste jag inse att jag måste bli starkare och få bättre flås. Jag var ju i den mest otränade form en 25-åring kunde vara i.
När mitt gymkort var köpt gick jag och köpte nya träningsoutfits, komplett med väska och skor och alles. Det måste man unna sig, högstadiekläderna är inte särskilt kul för motivationen. Believe it or not, jag har tränat sedan dess regelbundet i snart 2 år!! Det viktigaste för mig har alltid varit att jag inte har stora mål hängande över mig: mitt mål är att träna. Punkt slut. Sen om det blir en eller fyra gånger i veckan spelar ingen roll, målet är att ta mig tid till att gå till gymmet.
Det som hjälpte mig mycket i början var att jag stämde träff med kompisar på gymmet för att gå på vissa pass, ex samma pass varje onsdag. Då måste man ta sig dit! Det är mitt bästa tips, se till att ha någon som väntar på dig på gymmet för då kan man inte värja sig.
Ett annat tips är att inte ha en massa mål om viktnedgång ex, eller "nu ska jag köra 3 pass i veckan" - sånt funkar bara i två veckor. Det kommer alltid finnas annat att göra och då är det bra att känna att så länge man kommer till träningen åtminstone en dag i veckan så är det fine det med.
Ytterligare en grej är att alltid ha träningskläderna på jobbet. Eller om de är hemma: se till att byta om på en gång - då blir man sugen på att sticka iväg.
Till sist tror jag att man måste inse att det inte spelar någon roll vilka ursäkter man hittar på: det är viktigt att röra på sig! Jag insåg det och äter fortfarande en massa godis och är en soffpotatis många kvällar men - jag tränar mellan godispåsarna och är sjukt nöjd med det=)
Hälsningar
Marie
Fd soffpotatis
Marie, min tidigare kollega, var ett hopplöst soffpotatis-fall, men en dag klev hon upp ur soffan och tog sig till gymmet. Jag bad henne skriva hur det gick till och varsågod, här kommer hennes historia:
Jag hade ett gymkort på Word Class när jag var 15 år. Då var jag aerobics-brutta i ungefär 1 år innan jag tröttnade. Nästa gång jag köpte ett gymkort var på Sats - 10 år senare. Under de här åren var jag näst intill orörlig: jag gillar inte friluftsliv, åker alltid buss eller tunnelbana istället för att promenera och är oerhört ointresserad av allt som har med sport och träning att göra.
När jag närmade mig 25 umgicks jag mycket med två nära vänner som tränade flera gånger i veckan på Sats och efter MYCKET övertalning gick jag med på att testa en sådan "pröva-på"-vecka. Mitt krav var att det skulle vara enkla pass utan styrka och att jag kunde ha träningskläderna från gympan i högstadiet på mig...men så gick vi dit! En lugn söndagseftermiddag klarade jag mig igenom ett afropass och det gick bättre än väntat - jag varken ramlade ihop av trötthet eller av uttråkning efteråt och det var en otroligt skön känsla. Samma vecka gick jag själv på aerobics och lugna yogaaktiga pass. Mest för att jag kände att det var nu eller aldrig.
När prova på-veckan var slut stod jag på Sats Medborgarplatsen och köpte ett gymkort med ett års bindningstid utan att blinka. Jag tänkte att nu gäller det! Om jag inte börjar träna nu kommer jag aldrig göra det. Och jag visste ju att NÅGON GÅNG måste man ta tag i det. Någon gång måste jag inse att jag måste bli starkare och få bättre flås. Jag var ju i den mest otränade form en 25-åring kunde vara i.
När mitt gymkort var köpt gick jag och köpte nya träningsoutfits, komplett med väska och skor och alles. Det måste man unna sig, högstadiekläderna är inte särskilt kul för motivationen. Believe it or not, jag har tränat sedan dess regelbundet i snart 2 år!! Det viktigaste för mig har alltid varit att jag inte har stora mål hängande över mig: mitt mål är att träna. Punkt slut. Sen om det blir en eller fyra gånger i veckan spelar ingen roll, målet är att ta mig tid till att gå till gymmet.
Det som hjälpte mig mycket i början var att jag stämde träff med kompisar på gymmet för att gå på vissa pass, ex samma pass varje onsdag. Då måste man ta sig dit! Det är mitt bästa tips, se till att ha någon som väntar på dig på gymmet för då kan man inte värja sig.
Ett annat tips är att inte ha en massa mål om viktnedgång ex, eller "nu ska jag köra 3 pass i veckan" - sånt funkar bara i två veckor. Det kommer alltid finnas annat att göra och då är det bra att känna att så länge man kommer till träningen åtminstone en dag i veckan så är det fine det med.
Ytterligare en grej är att alltid ha träningskläderna på jobbet. Eller om de är hemma: se till att byta om på en gång - då blir man sugen på att sticka iväg.
Till sist tror jag att man måste inse att det inte spelar någon roll vilka ursäkter man hittar på: det är viktigt att röra på sig! Jag insåg det och äter fortfarande en massa godis och är en soffpotatis många kvällar men - jag tränar mellan godispåsarna och är sjukt nöjd med det=)
Hälsningar
Marie
Fd soffpotatis
måndag 2 maj 2011
Cykelidioter
Snacka om att det är mera folk ute och går, springer och cyklar nu jämfört med för några veckor sedan. Det är ju bra för folkhälsan men det blir lite trängre på cykelbanorna vilket en del medcyklister irriterar sig på.
I onsdags såg jag en sån där cykel-idiot som får mig att ilskna till något alldeles vansinnigt. Jag stod vid ett av Stockholms mesta övergångsställe och inväntade grön gubbe. Vi var säkert 30-40 pers på båda sidor och på mittenrefugen som stod och inväntade grön gubbe. Det är nåt alldeles extra det där med att stå och vänta på grön gubbe. Ibland går det bara inte att stå still, utan man passar på att smita över när det blivit tomt på vägbanan.
Vi var några stycken på min sida som var på väg att ta ett kliv framåt när vi plötsligt såg en liten grön fartdåre komma rullandes mot övergångsstället. Eller rullandes och rullandes, han trampade så fort han bara kunde. Iförd full cykelmundering fällde han ner huvet och körde på. Jag fattade rätt snart vad som skulle hända med folket på andra sidan, men hann inte säga halv-7 innan han touchade några av dem som med fara för sina liv klev ut från den säkra mittrefugen.
Han tyckte säkert att han hade all rätt i världen att kunna braka på sådär, han hade ju ändå grönt sken. Problemet var bara att han inte syntes för dem som stod i mitten. De hade inte en chans att värja sig, helt omedvetna om att de snart skulle träffas av en kanonkula.
Nu gick det ändå bra, tjejen han körde på fick sig en mindre törn, men hade det varit min mamma istället, som har fått diskbråck och har förskräckligt ont i ryggen, hade det nog blivit en helt annan utgång.
Vem gjorde rätt och vem gjorde fel kan Rickard rättrådig fråga sig? Själv tycker jag att cyklisten gjorde mest fel. I Stockholmstrafiken måste alla hjälpas åt, oavsett om man har det gröna skenet på sin sida eller ej. Vi är ändå nästan 2 miljoner som ska ta oss fram här och det är en omöjlighet att alla gör rätt hela tiden, därför måste vi fördra varandra, vara snälla mot varandra. Även om det innebär att vi missar 10-12 sekunder i vår framfart.
Sen kan man stilla undra varför cyklar säljs utan ringklocka.
I onsdags såg jag en sån där cykel-idiot som får mig att ilskna till något alldeles vansinnigt. Jag stod vid ett av Stockholms mesta övergångsställe och inväntade grön gubbe. Vi var säkert 30-40 pers på båda sidor och på mittenrefugen som stod och inväntade grön gubbe. Det är nåt alldeles extra det där med att stå och vänta på grön gubbe. Ibland går det bara inte att stå still, utan man passar på att smita över när det blivit tomt på vägbanan.
Vi var några stycken på min sida som var på väg att ta ett kliv framåt när vi plötsligt såg en liten grön fartdåre komma rullandes mot övergångsstället. Eller rullandes och rullandes, han trampade så fort han bara kunde. Iförd full cykelmundering fällde han ner huvet och körde på. Jag fattade rätt snart vad som skulle hända med folket på andra sidan, men hann inte säga halv-7 innan han touchade några av dem som med fara för sina liv klev ut från den säkra mittrefugen.
Han tyckte säkert att han hade all rätt i världen att kunna braka på sådär, han hade ju ändå grönt sken. Problemet var bara att han inte syntes för dem som stod i mitten. De hade inte en chans att värja sig, helt omedvetna om att de snart skulle träffas av en kanonkula.
Nu gick det ändå bra, tjejen han körde på fick sig en mindre törn, men hade det varit min mamma istället, som har fått diskbråck och har förskräckligt ont i ryggen, hade det nog blivit en helt annan utgång.
Vem gjorde rätt och vem gjorde fel kan Rickard rättrådig fråga sig? Själv tycker jag att cyklisten gjorde mest fel. I Stockholmstrafiken måste alla hjälpas åt, oavsett om man har det gröna skenet på sin sida eller ej. Vi är ändå nästan 2 miljoner som ska ta oss fram här och det är en omöjlighet att alla gör rätt hela tiden, därför måste vi fördra varandra, vara snälla mot varandra. Även om det innebär att vi missar 10-12 sekunder i vår framfart.
Sen kan man stilla undra varför cyklar säljs utan ringklocka.
söndag 1 maj 2011
Veckans träning
Inte blev det så värst mycket sprunget den här veckan inte. Bara en endaste ynka timme. Jag vågar inte tänka tanken att just den här veckans träning kanske är den som skulle göra hela skillnaden på maran. Att komma i mål på under fyra timmar istället för över.
Nej, istället har jag lyssnat på kroppen som varit trött efter förra veckans 2-timmars cykelpass och 3-timmars långpass. Det tar tid för kroppen att skyffla runt allt som behövs skyfflas runt och bygga nya muskler samtidigt som leder ska smörjas och naglar ska bli längre så jag ger den tid att hålla på med det.
Hade funderingar på att köra transportlöpning både tisdag, onsdag, torsdag och fredag, men orkade bara inte med det. Istället blev det cykelpendling och så morgonjoggen i torsdags. Och de 4,5 milen racercykling igår.
Fast jag känner mig inte så värst stressad faktiskt. Träningen har rullat på bra hittills och vila är inte att underskatta. Värre är det då med sjuklingarna som jag haft runtomkring mig hela veckan, både hemma och på jobbet. Måtte jag bara hålla mig på benen nu. Jag skulle inte palla med att bli förkyld nu när det är så nära.
Sen så var det det här med Mohammed och berget och vem skulle komma till vem. Eller i klarspråk brorsans träning och mitt coachande....
Det har kommit av sig. Synd, för det började ju så bra, men så flyttade han ytterligare några mil bort och har så mycket svårare att komma till mig och träna. Och jag har absolut inte möjlighet att åka till honom, så där står vi nu på varsitt håll och håller kontakten via telefon. Men det blir liksom inte samma grej. Han behöver verkligen nån som går brevid och manar på. Göteborgsvarvet hänger löst vill jag påstå och om inte han deltar så gör inte jag det heller.
Däremot är det glädjande att sonen kom igång tack vare de där träningstillfällena och han vill springa mer så i veckan tar vi nya tag och börjar om på nytt, nu när han äntligen har blivit frisk från förkylningen.
Och du - glöm nu inte Xtreme Running på tisdag. Ursvik 15 km terräng, start mellan 17-18.30. 50:- kostar kalaset. Hoppas vi ses.
Träning v 17
Cykel = 9,5 mil
Löpning = 1 mil
Totalt 5,5 timmars träning
Nej, istället har jag lyssnat på kroppen som varit trött efter förra veckans 2-timmars cykelpass och 3-timmars långpass. Det tar tid för kroppen att skyffla runt allt som behövs skyfflas runt och bygga nya muskler samtidigt som leder ska smörjas och naglar ska bli längre så jag ger den tid att hålla på med det.
Hade funderingar på att köra transportlöpning både tisdag, onsdag, torsdag och fredag, men orkade bara inte med det. Istället blev det cykelpendling och så morgonjoggen i torsdags. Och de 4,5 milen racercykling igår.
Fast jag känner mig inte så värst stressad faktiskt. Träningen har rullat på bra hittills och vila är inte att underskatta. Värre är det då med sjuklingarna som jag haft runtomkring mig hela veckan, både hemma och på jobbet. Måtte jag bara hålla mig på benen nu. Jag skulle inte palla med att bli förkyld nu när det är så nära.
Sen så var det det här med Mohammed och berget och vem skulle komma till vem. Eller i klarspråk brorsans träning och mitt coachande....
Det har kommit av sig. Synd, för det började ju så bra, men så flyttade han ytterligare några mil bort och har så mycket svårare att komma till mig och träna. Och jag har absolut inte möjlighet att åka till honom, så där står vi nu på varsitt håll och håller kontakten via telefon. Men det blir liksom inte samma grej. Han behöver verkligen nån som går brevid och manar på. Göteborgsvarvet hänger löst vill jag påstå och om inte han deltar så gör inte jag det heller.
Däremot är det glädjande att sonen kom igång tack vare de där träningstillfällena och han vill springa mer så i veckan tar vi nya tag och börjar om på nytt, nu när han äntligen har blivit frisk från förkylningen.
Och du - glöm nu inte Xtreme Running på tisdag. Ursvik 15 km terräng, start mellan 17-18.30. 50:- kostar kalaset. Hoppas vi ses.
Träning v 17
Cykel = 9,5 mil
Löpning = 1 mil
Totalt 5,5 timmars träning
Mera vår!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)