Som i en dröm

Som i en dröm cyklade jag ut i natten. Fullmånen sken över fälten, motvinden friskade i. Ett pärlband av röda baklysen visade mig vägen. Jag lät mig dras med in i det overkliga. Tiden upphörde att existera.

Om det inte vore för de två praktfulla blåmärkena vid sittknölarna, de ömma knäna och medaljen på nattduksbordet skulle jag inte tro att jag varit ute och cyklat i 16 timmar. Det känns alldeles ogreppbart, på sant helt overkligt.

Äventyret startade planenligt vid elvasnåret i fredags då bror min hämtade upp mig och körde mig till Motala där jag hämtade nummerlapp och ordnade liggplats i ena sporthallen. Bror sa hej då och körde vidare mot Jönköping. Jag monterade fast den nyinköpta färddatorn på cykeln och beredde mig en sovplats i ena sporthallen. Blåste upp luftmadrassen, puffade till kudden och tog mig en tvåtimmarsslummer. Surrealistiskt bara det.

Fick ytterligare en tvåtimmarslur innan väckarklockan ringde 23.00. Bytte snabbt om, käkade en räkmacka och rullade iväg mot starten en timme i förväg.


I startområdet var det full fart. Den ena gruppen efter den andra släpptes iväg. Månen gjorde entré. Snappade upp tips från några erfarna vätternrundare; ta det lugnt sa någon, åk inte med i klunga så någon annan. Åk med i klunga sa den sista jag pratade med och det lät så enkelt när hon förklarade hur det funkade att jag byggde upp självförtroendet och tänkte att jag visst skulle kunna göra detta trots att jag aldrig gjort det förut.


00.44 var jag äntligen på rull och tiden upphörde att existera. Var det natt, morgon, dag, kväll? Jag vet inte. Det enda som gällde var att hålla cykeln i rullning, att trampa på. Nånstans vid Gränna ljusnade det, i Jönköping mötte brorsan upp i depån. Vi tog en fika och han peppade mig till att fortsätta.

Rullade sen in i den surrealistiska filmen igen där allt handlade om att ta sig framåt. Blickade nu ut över Vättern från väster och kunde inte förstå att jag varit därborta på andra sidan för några timmar sedan. Hur gick det här till egentligen? Hur många mil har jag cyklat?

Slog bort en av de förbjudna tankarna; den att tänka på hur långt jag hade cyklat. En annan var att tänka på hur långt det var kvar. Båda dessa tankar ledde direkt till den mest förbjudna tanken av dem alla; den om att ge upp, och den låg så lurande nära hela tiden.

Vid kl 8 hade jag kommit 14 mil. En mansålder senare var jag i Karlsborg. Sen rätt vad det var hade jag bara 5 mil kvar. Målet började finnas inom räckhåll och jag vågade räkna ut sluttiden. Max 3 timmar kvar, raster inkluderat. Bara att trampa på, tänka på nåt annat än det nack- och rump-onda.

I Medevi bjöd de på en alldeles särskilt brant backe. Där satt folk uppe vid krönet och tittade och applåderade oss som lyckade ta oss upp, precis som i ett gammalt lustspel. Någon var till och med utklädd i 1700-talskläder dagen till ära. Där låg också den sista depån och jag stannade även här. Åt den sista av de 18 kardemummabullarna jag petat i mig under dagen och unnade mig till och med en nackmassage som räddade mig de sista två milen.

Nu var jag ivrig att komma i mål och fick ett tag för mig att de två milen skulle kännas så korta som två kilometer, men det gjorde de inte. Nejdå, det tog fortfarande 25 minuter för varje mil och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera min frustration. Jag ville vara framme. Nu!

Några som hade mer bråttom än mig svischade förbi. Det var sub-7-gruppen. Det var maffigt. 40 starka män i vit/grön/röda kläder, väldrillade som rörde sig som en organism i sisådär 55 km/h. De kom i mål på omkring 6:50.

Själv rullade jag in på 16.15 och som jag grät. Det var över och jag hade klarat det. Verkligheten kom tillbaka och klockan slog 17:01.


I mina drömmars värld

Alla inlägg om Vätternrundan
Vätternrundan 1
Vätternrundan 2
Vätternrundan 3
Vätternrundan 4