tisdag 31 augusti 2010

Löpning när den är som bäst

Nåt har hänt på jobbet. Vanligtvis är vi bara några stycken som löptränar. Tobias springer på lunchen, Johan löptränar på kvällarna, Fredrik får några ryck då och då under året och jag transportlöper. Men nu poppar den ena efter den andra upp i löparstass, så äntligen finns det fler att nördsnacka löpning med.

Med söndagens kryckiga löpning i huvudet ville jag idag få till ett riktigt behagligt pass. Det var det viktigaste, att jag skulle komma hem och känna välbehag. Jag ville få ihop kroppen till en enda helhet och ville inte pressa mig ett enda dugg. Det skulle bara kännas positivt.

Lite fundersam var jag innan jag kom iväg, men det kändes bra på en gång. Jag var inte alls lika stel som i söndags och fötterna, benen, överkroppen och huvudet samarbetade som en liten väloljad maskin. Solen sken så fint också och gjorde solkatter i vattnet och så lyssnade jag på bra musik.

Det blev ett riktigt feel-good-pass. Absolut den bästa sortens löpning jag vet.

söndag 29 augusti 2010

Söndag

Vilket bestyr det var att komma iväg på lubbning idag. Jag drabbas ju då och då av ett tillstånd då jag tror att jag inte kan springa längre och idag var en sådan dag. När det händer är det enda som hjälper att bestämma ett exakt klockslag när jag ska ge mig iväg. Klockan 9 sa jag till mig själv när jag vaknade.

Så jag åt frukost och läste tidningen, softade lite och tog sen på mig löparkläderna. Idag åkte tröjan med krut i på eftersom jag verkligen behövde all boost som fanns att tillgå. Sen drack jag en kopp te till och åt en rostad limpmacka med Bregott på som smälte och blev sådär gott som bara den kombon kan bli, och så tyckte jag att strumporna inte var bra, så då bytte jag dem. Vid uppvärmningen kände jag mig stel som en bronsstaty. Jag fyllde på vätskebältet, gick och kissade en sista gång och klev utanför dörren.

Klockan hann bli halv-10 innan jag hade nojjat klart. Och det var bara första persen, för så fort jag tog första steget började det gnällas något alldeles grönjävligt inne i skallen. Dels skickade vänsterhälen helt onödig information om att den hade ont och Karin gjorde allt för att få mig att vända. Ja, det var ett styvt jobb att få alla att röra sig framåt idag.

Men så efter en kilometer lugnade det ner sig, andningen funkade, högerbenet gjorde inte ont alls, Seal i lurarna var perfekt, de två backarna som jag passerade märkte jag knappt av. Det rullade på. Jag sprang samma runda som förra veckan, in till stan och runt Kungsholmen, förbi Fredhäll, genom Minneberg och Ulvsunda industriområde, 17 km.

Jag klarade George Michael-testet vid Kungsholmsstrand och kände mig rätt nöjd, om än nästan illamående när jag kom fram till Stadshuset. Vid Norrmälarstrand cyklades det i tävlingstempo, Stockholm Triathlon pågick som bäst. En bil lyckades ta sig förbi avspärrningarna, in på tävlingsbanan och det höll på att bli en ordentlig olycka, men som tur var så var cyklisterna uppmärksamma och blev istället arga som bin på bilisten. Det skulle jag också ha blivit.

Efter milen tyckte jag plötsligt att det blev jättetråkigt att springa. Hade väldigt jobbigt med motivationen där, men det fanns inget bra alternativ till att bryta sådär 7 km hemifrån, så jag stängde av tankarna och bara fortsatte. Rätt vad det var hade jag bara 4 km kvar och efter ett tag bara 2 km. Där behövde jag piggna till lite, så jag satte igång musiken igen. Sista minutrarna tog jag mig fram med hjälp av Earth Wind and Fire och deras September.

Så var jag äntligen hemma och det på en tid som var 5 minuter snabbare än förra gången och det kändes ju toppen. Men egentligen fick jag inte upp något flyt på hela rundan. Det kändes kryckigt, stelt och som om alla delar i kroppen hade svårt att samarbeta. Jag behöver helt klart springa lite mer de närmaste dagarna för att få allt att stämma igen. Springa kan jag bevisligen, men normalt brukar det kännas mycket, mycket bättre än det gjorde idag.

Veckans träning v 34
Cykel 4x2 mil= 8 mil
Löpning = 17 km
Boxning = 1 timme
Dans = 1 timme

Träningstid 7,5 timmar

Jo, du ser rätt, dans har fått förflytta sig från välmåendekontot till träningskontot. I onsdags var det riktigt svett på passet, helt i paritet med en timmes löpning, om än i ett lugnt tempo.

Dextrosol de luxe

lördag 28 augusti 2010

Lördag

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Hela dagen har jag gått och laddat för att ge mig ut på en löprunda. Jag satte den första starttiden redan vid 9 men sköt snabbt fram den till 10, sen tänkte jag att jag skulle ge mig ut efter lunchen, därefter vid tre men när klockan blev fem och jag fortfarande inte kommit iväg, la jag ner projektet. Kroppen har kännts seg och tung, med noll energi.

Istället blev det en sväng in till stan med maken och äldsta sonen. Vi åt en god räkmacka vid Hötorget och så skulle det införskaffas gympakläder åt sonen. En surare 16-åring att ha med att köpa kläder finns nog inte. Eller om vi säger så här då: han är ingen shopper han inte. Men hans mamma hade både skyddsväst och störtkruka på så vi lyckades få tag i det nödvändigaste.

På hemvägen bestämdes det plötsligt att det skulle tittas på stora amerikanare. Kan man föreställa sig något tråkigare? Jag satt kvar i bilen och väntade. Och medan jag satt där och tittade ut såg jag en lakritsbutik på andra sidan vägen. Men oj vad gott tänkte jag och fick bråttom att ta mig ur bilen. Lakrits, skumbananer och romerska bågar - det är min kopp te det. Så fort jag klev innanför dörren till Lakritsroten som affären hette, började det vattnas i munnen. Precis allt såg gott ut. Knasigt nog blev tre små påsar av sånt som jag ätit förut - när det fanns så mycket annat att välja på. Jag måste dit igen. Snart.

På tal om minnet som jag skrev om igår, så satt jag där sen i bilen med mina godispåsar i knät och mindes hur det var med lördagsgodiset när jag var en sådär 6-7 år. Hela lördagförmiddagen var som en enda stor ritual. Jag gick alltid med min bästis Anna till Tages kiosk. Redan vid 9-snåret ringde jag på hos henne för att komma iväg. Vi fick båda 25 öre i veckopeng och det räckte till en rätt så lagom stor godispåse. Tage hade hela förortens ungar i lång kö vid kiosken och alla valde godiset omsorgsfullt och omständligt. Det var verkligen som alla 60-talister i hela Sverige beskriver det. Barnen pekade och sa "En sån och en sån, och så en sån, nej förresten jag tar en sån istället- hur mycket har jag kvar att handla för? A, då tar jag två såna och så en sån. Hur mycket är det nu?" Att Tage stod ut! När vi äntligen var klara traskade vi hemåt och åt upp det mesta under tiden. Som jag minns det var det rätt så mysigt, även om det gjorde mig till en äkta godisråtta.

Nej, nån löpning blev det inte idag, men imorrn, imorrn slipper jag inte undan.

Mmmmm....

fredag 27 augusti 2010

Minnesbilder

Vad minns man egentligen?

När jag är superstressad suddas mitt minne ut. Jag glömmer t ex var jag har lagt olika saker, har svårt att placera in människor i rätt sammanhang osv. Jag har lärt mig att inte bli rädd för det tillståndet, utan vet innerst inne att minnesluckorna beror på att jag är stressad och inte på nån läskig sjukdom eller så. Jag lägger då inte heller tid på att försöka minnas vad det är jag har glömt utan fokuserar på att lösa situationen så gott det går utan det jag för tillfället saknar. När den stressade perioden är över kommer minnet tillbaka.

Vanligtvis har jag ett hyfsat gott minne, men det är ändå bara en bråkdel av alla platser och alla situationer jag minns sådär rakt av utan några hjälpmedel som foton eller någon som berättar för mig. Ta bara semestern t ex. Vad minns jag? Fragment av några mysiga fikastunder på strandcaféerna vid Medelhavet, exakt sekunden när jag trampade lite snett med vänsterfoten, det vackra alplandskapet i Schweiz på vägen hem, att det var ett väldigt regnoväder en lördagkväll på landet och såklart lite till, men det mesta av minnena har flutit ihop eller bort. Kvar blir mer en känsla än rena minnen tycker jag.

Om jag senare återbesöker platserna kommer minnena från förra gången tillbaka igen. Ja just det, det var så här det såg ut, det var här eller där vi satt och det var dem eller dem vi pratade med. Allt klarnar.

Att minnas hur det var att springa ett lopp tycker jag är jättesvårt. Exakt hur banan gick, var backarna fanns, vilka band som kanske spelade utmed vägen, vilket väder det var och särskilt hur det kändes i fötterna, benen, inombords. Och det är ju jättesynd, för hade jag kvar den informationen skulle jag kunna förbereda mig mycket bättre. Bra då att jag har den här bloggen, för nu har jag i alla fall en chans att minnas årets tidigare lopp mycket tydligare och använda den kunskapen inför tävlingarna framöver.

Om du inte tidigare har sett Jill Bolte Taylor tala om hur hjärnan fungerar kan jag varmt rekommendera dig att ta de 20 minutrarna det tar att se den.

TED, Jill Bolt Taylor

onsdag 25 augusti 2010

Tävlingsnerver

Jag är rätt så dålig på att hålla reda på vilket datum det är. På jobbet har jag inte fler möten än att jag kan ha dem i huvet och för att minnas tänker jag mer i veckodagar än i datum. Typ, nästa måndag kl 15.00 har jag ett möte, eller näst-nästa torsdag ska jag klippa mig, eller vad det nu kan vara.

Därför fick jag ett gulp i halsen idag när startbeviset till halvmaran damp ner i brevlådan och det visade sig att loppet är redan den 11e september. Det är ju bara om lite drygt två veckor och inte om tre veckor som jag hade fått för mig. Shitpomfrit säger jag bara.

OK, distansen vet jag att jag klarar, men på vilken tid? Halvmaran är min favoritdistans och jag brottades i många år med att springa den under två timmar. Till sist lyckades jag, men sedan dess har det gått två år och fyra månader. Visserligen har jag löptränat mer än tidigare, ja tränat mer överhuvud taget, men jag känner mig inte alls säker på att komma under två timmar igen.

Om nån skulle säga att tiden inte är viktig så har det i det här fallet samma effekt på mig som när mammorna säger till sina små fotbollsspelande barn att det viktiga inte är att vinna, utan att det är själva deltagandet som är det viktiga. Det är en ren och skär lögn. Tiden betyder allt.

Dessutom vill jag inte skylla på nåt, varken på att jag är för dåligt tränad eller är skadad. Nu är det skarpt läge, mitt egna Lotta-mästerskap och inga ursäkter what so ever godtas. Det är bara att leverera.

Gulp!

tisdag 24 augusti 2010

Peace, love and understanding

Det är vresigt i Stockholm så här efter semestern. Och det byggs mycket.

Vid Bällsta bro t ex ska vi få spårvagn om några år och därför har man grävt upp gatan och stängt av trottoaren och delar av körfälten, med påföljd att jag och alla andra cyklister måste ut och vingla bland bilarna. Igår morse tutade en bilist på mig alldeles galet mycket bara därför och jag var inte sen att ge igen med samma mynt. Jag spottade och svor och hötte med näven.

Imorse blev min kollega påkörd av en cyklist utanför jobbet. Byggbolaget som renoverar fastigheten intill har ställt en stor container på trottoaren så man är tvungen att gå ut i cykelbanan för att ta sig förbi. Cyklisten tyckte det var ett oskick att ta plats i hennes färdväg och körde helt sonika på kollegan och röt "här är det faktiskt cykelbana". Som tur var blev kollegan inte allvarligt skadad.

Men så här kan vi väl inte ha det? Alla har det lika jobbigt med omställningen från shorts, tofflor och sovmorgnar till knytblus, högklackat och fulltecknat schema. Låt oss hjälpas åt.

söndag 22 augusti 2010

Tålamodsträning

Ont i halsen. Åh, nej. Och jag som just hade tänkt skriva en sorts sammanställning över året som gått och då velat säga att jag hållt mig betydligt friskare det här året jämfört med tidigare år. Och då framhållt att det är den ökade träningsmängden i kombination med mycket frisk luft tack vare cyklingen till och från jobbet som är anledningen till friskheten. Vilket förvisso stämmer. Tror att jag bara haft två förkylningsomgångar sedan förra augusti, istället för tre-fyra som brukar vara det normala för mig.

Man kan ju undra varifrån de där bacillerna egentligen kommer. Finns de runt oss hela tiden och passar på att ta sig in när man har garden nere? Det tror jag. Jag har tränat rätt så intensivt de senaste veckorna och säkert fanns där en liten bakdörr öppen för halsonts-bacillen som klev in och gjorde sig hemmastadd.

Det verkar ändå som att det halsonda håller på att ge med sig, så det blir nog ingen total förkylning av det hela. Jag räknar med att vara återställd till imorgon. Då är det ju dessutom jobbardax igen. Oh dear. Kommer jag ens hitta dit?

I veckan har jag kört en äkta pytt-i-panna-träning. Lite av allt möjligt. Lite för lite löpning dock med tanke på att det snart är dags för lopp. Men saken är den att jag fortfarande inte är riktigt återställd i högervaden, SAMT har lyckats dra på mig en liten hälseneinflammation i vänster häl. Osteopaten som jag går hos är så väldigt tydlig när hon säger att jag inte ska springa att det bara inte går att missförstå. Jag lyssnar ett tag till och tränar mitt tålamod istället.

Veckans träning v 33
Cykel = 2 mil
Löpning = 17 km
Boxning = 1 timme
Simning = 1 timme
Motionscykel = 1 timme
Roddmaskin = 0,5 timme
Core = 0,5 timme

Träningstid 7 timmar

Dags att bli flitig som en humla igen

torsdag 19 augusti 2010

En milstolpe passerad

Dagarna rullar på och jag fortsätter trimma in mig lagom till jobbstarten på måndag. För några veckor sedan skulle arbetsgivaren ha fått nästan 7% mer Lotta än innan semestern. Rena lönesänkningen alltså, men nu hoppas jag snart vara tillbaka på min matchvikt.

Jag hade ju lovat mig själv att fira lite extra den dagen jag orkade springa ett långpass igen, men tillfället passerades rätt så obemärkt. 17 km blev det i tisdags och själva firandet uteblev eftersom jag inte hade någon direkt att fira med. Barnen var ointresserade och maken jobbade. Men inombords mös jag. Bitvis var det kämpigt, särskilt vid 13-14 km, men jag kom igenom och det var det viktiga.

Jag kunde också stämma av formen på min lilla avstämningssträcka, den som går på parkvägen utmed Klarabergskanalen/Klara sjö och som är 1440 meter lång. Jag testar av genom att sätta igång låten Precious Box med George Michael i lurarna och om jag når fram till Stadshuset innan låten är slut så har jag klarat testet. Det är ett himla stressigt test och jag brukar ligger på max hela tiden för att hinna fram. I tisdags fick jag godkänt eftersom jag kunde stå och trampa i 10 sekunder vid övergångsstället innan låten tog slut. Det kändes alldeles förträffligt efteråt.

Skulle nästan våga påstå att jag nu, efter drygt två veckors intensivt tränande, har kommit förbi uppstartsfasen och mer befinner mig på plan mark redo att påbörja nästa stigning i träningstrappan. Vad skönt att ha passerat den milstolpen!

måndag 16 augusti 2010

Klart och betart

Så var det gjort. Anmälningsavgiften till nästa års Stockholm Marathon är precis betald och det långa siktet ställs nu in mot den 28 maj. Gulp!

Jag tycker nog att månadsskiftet augusti/september är det riktiga nyåret. Det händer oftare nu än i december att jag uttalar några "nyårslöften". I år har jag särskilt ett att sträva efter och det är att bli starkare i armar, rygg och mage. Benen och kondisen får ju sitt, men överkroppen - den skulle behöva prioriteras lite.

Lagom så här efter semestern lovar jag mig själv också att dra ner på vinpimplandet. Det får vara nog nu och framöver blir det helst bara en vindrickardag i veckan. Ärligt talat så tycker jag det är ett svårt löfte att hålla. Det dricks ju vin överallt, i alla möjliga sammanhang och det är jobbigt att stå emot. Får alltså träna upp mig i stålsättning och lura hjärnan/Karin med skenmanövrar.

För många löften gör att de blir svårare att uppnå, så jag nöjer mig med de här två.

Vad stod det nu igen på Stockholm Marathons hemsida! Jo, just det - 285 dagar kvar.

söndag 15 augusti 2010

Veckans träning

I torsdag fick jag chansen att lyssna till landslaget i blåsmusik. Sonens kompis hade lyckats kvalat in i division valthorn och det kändes stort att få lyssna till vad han och hans 62 kamrater kunde åstadkomma i form av toner. Faktiskt helt magiskt.

Trots att jag bor i staden med stort K när det gäller kultur, lyckas jag endast ett par gånger per år komma iväg på någon typ av kulturellt event. Och varje gång undrar jag varför jag inte tar mig tid till sådant lite oftare. Varför är det t ex enklare för mig att gå på ett boxningspass en mörk kväll i november än en operaföreställning eller en konstutställning? Knäck den nöten så kommer alla scener i Stockholm vara fullsatta under hösten.

Nästan lika sällan som jag kulturerar besöker jag simbassängen, men lika ofta frågar jag mig själv varför jag inte gör detta oftare. När jag väl har doppat mig är det ju så avkopplande. Inte i närheten så svettigt och flåsigt som löpning, men desto mer sinnligt och kontemplativt.

I fredags morse dristade jag mig till Nälstabadet och simmade i en timme. Vi pratar allså bröstsim här, för crawla är jag kass på. Det är något alldeles särskilt med att simma i bassäng, särskilt när man får ha hela längden för sig själv. Vattnet är lagom varmt, mjukt och turkost. Personligen gillar jag bäst sekunderna när jag skjuter ifrån kanten och flyter fram några sekunder under vattnet. Det är så vackert, man är tyngdlös och det är alldeles tyst. Själva simmandet tycker jag däremot är rätt så monotont och det är väl anledningen till att jag inte simmar så ofta. Och om jag skulle vara helt ärlig så gillar jag egentligen mera att leka delfin och dyka till botten, göra kullerbyttor och stå på händer istället för att simma fram och tillbaka, längd efter längd. Fast simningen gör gott och jag känner mig tillfreds varje gång jag lämnar simbassängen, alltid med tanken att hit ska jag gå oftare.

Träningsveckan har annars flutit på bra och jag har fortsatt bygga upp konditionen och styrkan. Nästa vecka tänkte jag skulle bli lite tuffare, med det första långpasset på evigheter. Redan imorgon är det dessutom dags för terminens första boxningspass. Som jag har längtat.

Veckans träning v 32
Cykel 2x4,6 mil=9,2 mil
Löpning = 17 km (8km skogsstig + 9 km 1000-intervaller)
Simning = 1 timme
Träningstid 7 timmar


Marsch med landslaget i blåsmusik

torsdag 12 augusti 2010

Gäddan var 2 meter lång och vägde 38 kg

Igår tyckte jag det var dags att prova intervaller. De passen tillhör mina "måste-börja-med"-pass. Måste börja med för att bli lite snabbare. Struntar att börja med för att de är så enkla att strunta i.

Nåväl, jag valde mellan korta och långa intervall och bestämde mig till slut för långa tusenintervaller. Rundan jag tänkte springa var på 9 km, fram och tillbaka till hamnen och jag hade tänkt springa fort på 4 av dem med en km vanlig jogg mellan varje. Eftersom jag inte har en sån där nymodig pulsklocka med GPS i, präntade jag in de olika start- och stopp-punkterna på kartan över rundan som jag lagt upp på jogg.se.

Lite spännande var det. I vilken form skulle jag befinna mig? Nyligen resettad och en månad kvar till halvmaran.

Joggade iväg lite lugnt den första kilometern. Skosnöret gick upp så jag stannade och knöt om båda skorna med dubbelknutar. Dags så att ta fart. Och som jag sprang. De första 200 metrarna kändes bra, jag tog långa steg, men så steg pulsen upp i säkert 200, jag började andas djupt och ljudligt och tänkte att det här går inte bra, jag kommer inte att hålla. En kille cyklade förbi och jag bara väntade på att han skulle fråga "Mår tant bra?". Såg vägskälet där jag trodde kilometerpunkten låg, närma sig, höll på att dö, nådde fram och tittade på klockan. 3:30. Kunde inte vara möjligt. Runt 5 hade varit rimligt. Något måste alltså vara fel, antingen gick klockan för sakta eller så hade jag tagit fel på kilometerpunkten.

Försökte tränga in, långt in i hjärnan, för att minnas hur kartan sett ut på jogg.se. Men på nåt vis så försvinner alla tankar när jag springer. Det går inte att hålla fast i dem. Jag klarar inte att svara på den enklaste frågan om t ex vad huvudstaden i Finland heter eller hur mycket 3x3 blir. Jag är helt upptagen med att andas och att sätta den ena foten framför den andra. Det upptar all tankeverksamhet.

Joggade vidare mot nästa intervallstartspunkt såsom jag mindes den. Satte fart igen, men jag var väldigt, väldigt trött. Den första intervallen hade totalt sugit musten ur mig. Och den här intervallen tog aldrig slut. Kilometern kändes som en evighet och jag klockade 6 minuter vid nästa landmärke. Kunde ju inte vara möjligt det heller. Joggade några minuter fram till vändpunkten och var helt förvirrad i mina tankar. Räknade plus och minus och försökte få ordning på kilometrarna. Gav upp och tänkte att jag fick reda ut det hela när jag kom hem istället och kunde mäta upp det hela på nytt.

Kämpade mig igenom två intervaller till innan jag äntligen var tillbaka och i mål. Det var fruktansvärt jobbigt. Utpumpad skulle jag nog vilja beskriva mig som.

Om mina beräkningar stämmer så höll jag 4:33-fart på första intervallen (770 m) och 4:39 (1,29 km) på andra, 5:12 på tredje (800 m) och 5:00 (770m) på fjärde. Totalt tog 9 km 49,5 minut. Om detta stämmer så är jag extremnöjd. Fast det behöver inte alls vara så heller. Egentligen kanske beräkningarna håller samma klass som en riktigt bra fiskehistoria.

tisdag 10 augusti 2010

Max 40 km/h

För första gången i mitt liv har jag testat på landsvägscykling. Jag har egentligen cyklat i nästan hela mitt liv. Till och från skolan, kompisarna och pingisträningen när jag var yngre, till och från jobbet nu förtiden, men det har aldrig varit tal om längre sträckor än en mil i taget.

Men så fick jag ett infall och tog med cykeln till landet för att ha som alternativ träning till löpningen. Gick ut lite lätt första dagen med en provrunda till fiket en mil bort. Det gick som smort. Glassen var god. Ökade sträckan nästa gång och cyklade in till metropolen Nynäshamn för en fika hos bästisen. Dit var det 1,9 mil och det tog sisådär 47 minuter dit och 49 hem.

I lördags, strax innan regnet började hinka ner, gav jag mig ut på ytterligare en runda. In till metropolen igen och så la jag till ytterligare 8 km runt vackra Ringvägen. Stannade till i sportaffären på hemvägen och köpte cykelbyxor, för man får bra ont i häcken efter en timma i sadeln. Rundan blev totalt 46 km lång och tog, shoppingtiden borträknad, 2 timmar och 2 minuter.

Idag ville jag ta i så mycket som möjligt och cyklade samma runda igen och persade på 1,55.

Det är ju kul ju!

Fast det skulle kunna gå fortare om jag hade en annan cykel. Jag älskar den jag har, men den är ingen het Porsche direkt. När jag trampar som värst i nedförsbackarna kommer jag upp i 39 km/h. Spelar roll - det är kul ändå och jag lär inte köpa en ny.

Om det inte är så att jag anmäler mig till Vätternrundan....

Vackra Ringvägen

måndag 9 augusti 2010

Tröja med budskap

Född och uppvuxen som jag är i Jante-lagens land har jag haft en del huvudbry med tröjan som jag fick när jag sprang i mål i Stockholm Marathon. Bortsett från de omedvetna budskapen som jag sänder ut genom att vara den jag är, bo där jag bor eller ha den bil jag har, så är jag väldigt försiktig, kanske väl försiktig, när det gäller att medvetet ta på mig ett attribut med en logo eller text som talar om var jag står i en fråga. Särskilt i politiska frågor. Den enda pinsen jag äger för tillfället är en med budskapet "Library lovers".

ReklamT-shirtarna som på olika vis hamnar i min väg räknar jag inte. De är oftast ändå för fula för att bäras i offentligheten.

Men nu så har jag ju den här snygga tröjan, som jag är väldigt stolt över att äga vill jag tillägga, perfekt för träning, oavsett om det gäller cykling, dans, boxning eller löpning och den ligger i lådan och viskar hela tiden "Välj mig, jag är snygg. Kom igen, välj mig nu".

Det svåra i sammanhanget är att den tydligt skickar ut ett budskap och gör mig till en marathonlöperska. Och det är här Jante i mig undrar: "Vad kommer folk tänka?".

Jag har till slut kommit fram till att jag bara ska ha tröjan på mig när jag löptränar, vilket automatiskt gör att den alltid kommer att visas i ett sammanhang där de jag möter snabbt kan stämma av budskapet på magen mot min löpstil, farthållning och andhämtning. Vad kommer folk tänka?

Pinsamt säger jag bara! Vem tror jag att jag är? Tror jag verkligen att folk bryr sig om mig och min djävla T-shirt?

Jag hade tänkt premiärträna tröjan under semestern i Frankrike, på behörigt avstånd från mina vanliga löpstigar i Sverige, men värmen gjorde det omöjligt att springa i annat än linnen. Tröjan fick sen följa med ut till landet där jag till sist fick på mig den i förra veckan, en dag när det regnade som värst. Det var inte troligt att jag skulle möta någon på löprundan.

Såhär i uppstartsfasen kände jag mig långt ifrån som en marathonlöperska. Stel i benen, fortfarande något lite haltande, inte särskilt snabb i stegen. Musik i lurarna. Regnet strilade. Kändes ändå rätt bra i ensamheten. Jag lunkade på. Stannade och stretchade halvvägs och började springa hemåt igen. Och det var där i andra kurvan efter stretchningen som jag för första gången med Stockholm Marathon-tröjan på, mötte en löpare.

Något hände. Jag växte några decimeter. Mina steg blev två gånger längre. Farten ökade. Jag höll huvudet högt och jag tänkte: "Titta på mig, jag har sprungit marathon, det har inte du, titta såna steg jag tar". Jag hann till och med till "jag är mycket bättre än dig" innan ögonblicket var över och jag återgick till de korta, haltande stegen och den snabba flåsande andhämtningen.

Men härräguv så barnsligt av mig och stackars mötande krake som jag projicerade mina tankar på! Vi pratar väl ändå bara om ett stycke tyg på en svettig kropp? Vem mer än jag bryr sig egentligen?

Tröja med attityd

lördag 7 augusti 2010

Heja MarathonMia

Min favorit bland alla bloggande löperskor är MarathonMia. Just nu tar hon sig igenom GAX Trans Scania. 24,6 mil! Det är fruktansvärt långt det.

Så för henne spelar jag den här låten om och om igen tills målet är nått. Lycka till!

torsdag 5 augusti 2010

Man tager vad man haver

Löpning är bäst, men jag gillar att träna det mesta.

I uppstartsfasen gäller det som sagt att träna varierat vilket passar mig som handsken. I måndags blev det några kilometers löpning på skogsstig med ett ytterst kort inslag av styrketräning, i tisdags drämde jag till med 3,8 mils landsvägscykling och igår trotsade jag regnet och sprang en mil i sakta mak.

Idag behövde jag få till en längre stund av strechning för mina ömma muskler och ville vara ordentligt varm innan för att kunna sträcka ut dem maximalt. Jag dammade av några gamla step-up-steg, hittade en lämplig nivåskillnad, satte igång mp3:n och trampade upp och ner på första trappsteget vid stugan i 30 minuter.

Det behövs inte så mycket mer än det för att få igång blodcirkulationen och börja svettas. Helt perfekt. Därefter låg jag dubbelvikt över benen, fram mot fötterna och försökte nå knäskålarna med pannan en stund. Gick väl sådär får jag erkänna. Har aldrig varit särskilt vig och när jag tänker efter så var jag nog den enda i min dansklass som inte kom ner i spagat. Då var jag ändå 10 år.

Nåja, musklerna är nu uttänjda och mår fin-fint och laddar inför kommande träningspass.

onsdag 4 augusti 2010

Sköna, hemska träningsvärk

Träningsvärken skvallrar om att kroppen är otränad. Några benböj, sit-ups och rygglyft var det enda som behövdes för att få de oanvända musklerna i baklår, axlar och mage att gnälla. Löparmusklerna i vaderna och framlåren framhärdar och håller tyst än så länge. Under perioder när jag är genomtränad får jag sällan träningsvärk, men så här i uppstartsskedet går det inte att undvika.

Jag känner mig tung, ovig och åderförkalkad. Vi talar psykologi på hög nivå. Kroppen är ju egentligen ett fantastiskt skafferi och lagrar kraft och energi så mycket den kan och hade jag varit utsatt för livsfara skulle jag nog kunna plocka fram både fart och ork i massor. Men varken älgar, vildsvin eller ens den lilla skogsmusen som katten kom in med i morse, skrämmer mig särskilt mycket, så jag kommer ägna de nästkommande veckorna åt att långsamt bygga upp träningsmängd och intensitet igen.

Den här uppstartsperioden tycker jag är ganska så tråkig och det känns motigt att komma igång igen. Det gäller att ha balans i träningen, att köra varierade träningspass och lagom hårt. Huvudet vill mer än kroppen och träningsvärken är ständigt närvarande. Samtidigt känns det utmanande och jag gläds åt varje framsteg.

Nu när jag är på mitt egenkonsturerade träningsläger gäller det att genomföra alla grundläggande pass som ligger framför mig och först om två-tre veckor kommer jag känna av en första förbättring. Planen är att orka med ett första långpass i mitten av augusti. Den dagen ska jag fira lite extra. Med eller utan träningsvärk.

Träningsläger pågår

måndag 2 augusti 2010

Fyra, sexa - Bingo

Fyllde år förra veckan. 46.

Nog om det.

Semestern rullar vidare och jag går nu in i fjärde ledighetsveckan. Det är då det magiska brukar hända. Helt plötsligt, mitt i ett steg, kliver jag in i semesterlunken och börjar gå riktigt, riktigt långsamt. Dagarna fylls med fikastunder, blåbärsplock och matlagning. De snabba besluten göre sig icke besvär.

Första veckan bibehöll jag någon form av träningsfrekvens, men sedan två veckor tillbaka har jag inte rört på mig nämnvärt. Konstigt det där, för inför varje semester målar jag upp bilden av mig själv som den supertränande kvinnan, som tar sig en löprunda varje morgon innan familjen har vaknat och som på hemvägen springer förbi bagarn och köper med sig nybakt bröd till frukosten. I verkligheten blir semestern istället ett kroppsligt förfall med för lite motion och för mycket fikabröd/snacks/vin/tapas/glass/mat. Ack så trevligt, men fördärvet i form av viktpåslag kommer som ett brev på posten.

Det lyxigaste med semestern tycker jag annars är att få vakna när jag själv vill. Jag vet - jag börjar bli gammal, men det är så jädrans skönt att slippa väckarklockan.

Med tre veckor kvar av ledighet tyckte jag att idag var en bra dag för resettning. Dags att sätta igång träningen igen och ta vara på möjligheten att ha tid till att göra det jag tycker är roligt. En artikel i Runners World i vintras om Coltings träningspass i skogen samt Men Mias inlägg om orientering har inspirerat mig att testa på skogslöpning. Jag hittade en bra stig alldeles inpå stugknuten som kändes perfekt att börja med. Den gick lite uppför, lite nerför, där var en del rötter att se upp för, några kvistar att huka sig för och en och annan stubbe att hoppa över. Men den var inte så lång så jag körde den 4 gånger. Innan sista varvet stannade jag till och körde benböj, sit-ups, armhävningar och rygglyft. Se där - det var ju enkelt. Jag gör om det imorrn.