Living the dream

Jag är i en marathonbubbla. Alla tankar och all energi kretsar kring loppet på lördag. Tiden som ägnas åt detta står kanske inte i rimlig proportion till insatsen och jag gissar att jag enbart den sista veckan har ägnat minst fyra timmar per dag åt att ladda mentalt. Det ingår liksom i kittet och är huvudsakligen positivt.

4,2 mil är jädrigt långt. Jag hade en liten tanke på att cykla hela loppet nu en gång bara för att känna in banan. Tänkte spontant att det tar väl inte så lång tid, men efter snabbt överslag kom jag på att i lagom stads-cyklingstempo skulle det ta ca två timmar. Att köra bil samma sträcka med rödljus och trafistockning tar kanske 50 minuter. Segraren gör den på ca 2:10-2:20. Gosh! De är så fruktansvärt, otroligt, djävla snabba de där fjäderlätta männen och kvinnorna.

Det är bra att ladda på med extra energi så här dagarna innan och jag gör det genom att lyssna på vad kroppen säger att den vill ha. Det är alltid lika spännande. Man skulle kanske tro att den skulle säga spagetti och köttfärssås med nyttiga grönsaker till. Men icke - igår blev det värsta chips-kalaset. Jag gick där i affären och kände efter vad jag innerst inne var sugen på och benen ledde mig till chipshörnan där jag nappade åt mig mina chipsfavoriter vanliga vickningschips och slog även till på en påse jordnötsbågar. Sen så ville jag också ha ostkaka med grädde och jordgubbssylt så då blev det det med. Men innan chipsfrossan grundade jag med en stor räkmacka med mycket majonnäs. Ja, se det vart en riktig fest. Hela familjen gladdes över min marauppladdning.

Gubbvaden känns bättre för var dag och jag har bestämt mig för att inte stressa upp mig över alla missade löppass så här på sluttampen. Jag kommer till start med en helt utvilad kropp och det gäller att ta vara på tillfället. Man vet aldrig, det kanske inte blir fler maror. Det är just här och nu, i min bubbla, som jag lever min dröm.

Drömmen om maran under fyra timmar.

Om en vecka

Om en vecka vet vi. Vem som vann, vilka som tog sig runt, vilka som bröt. Allt kommer stå klart.

Just nu vet vi bara att drygt 21 000 löpare som bäst håller på och förbereder sig. Sista veckan då allt ska ramla på plats. Hälften av dem har sprungit loppet tidigare, drygt hundra har makalöst nog sprungit alla. Många har tränat intensivt och ligger på plan, andra har stött på hinder under våren och ligger långt efter plan. Några få har säkert inte tränat alls men tänker springa ändå. Alla undrar de samma sak: hur kommer det att gå? Ångest och nervpirr ter sig väldigt lika i uttryck, vad är vad?

Men det finns ytterligare tusen och en frågor. Man undrar hur vädret ska bli. Det kan väl inte bli kallare än förra året men blir det för varmt istället? Ska man slå till på de där nya skorna i alla fall även om alla säger att man inte ska, de gamla är väl slitna? Och hur är det egentligen med out-fiten, kunde inte en ny fin blå-gul tröjja liva upp? Eller blir det ett linne? Det lär ju bli varmt. Keps eller inte keps? Shorts eller löparkjol? Och maten, ska man ta till det gamla knepet med kolhydratsuppladdning eller inte? Kan man springa på enbart havregrynsgröt eller behövs räkmackan i år igen? Kommer tant-kören stå där utmed banan och sjunga hejjaramsor och vad händer vid 30 km? Hur ser medaljen ut och vilken färg har finisher-tröjan? Alla dessa frågor, ångest eller nerrvpirr?

Sportbutikerna lär ha bråda dagar, nu säljs linimentburkar på löpande band liksom gel och återhämtningsproteiner.  En marginell försäljning som säkert inte uppmärksammas är den på H&Ms bijouteriavdelning, där shoppas det hårsnoddar som matchar till blå-gula löpartröjjor. Sjukgymnaster, naprapater och massörer lär också få ta hand om en hel del sista-minutenkunder. Framåt helgen intas hotellen i stan av människor från jordens alla hörn, samtliga i träningsoveraller. Det drar ihop sig till löparfest.

I ett litet hus i Mariehäll Stockholm världen universum går en kvinna omkring och säger att hon ska springa Stockholm marathon. Det är lite märkligt för samtidigt säger hon att hon inte kan springa. Det kanske är ett mariehällskt vis att ta sig an världen. Med mycket vilja.

Och man vet ju inte helt säkert vad som gör att man klarar en mara. Träning ger såklart färdighet, men det är mycket jävlar anamma också. Liksom publikstöd, väder, vind, klippta tånaglar, insmorda kroppsdelar, musik, glädje, ångest och nervpirr.

Om en vecka vet vi.

Vad är det som går och går?

I helgen letade jag upp min gamla trotjänare motionscykeln. Eller letade och letade, den står mest i vägen var vi än ställer den och vi för ofta en diskussion kring om vi verkligen behöver ha den kvar. Hittills har jag lyckats vakta över den med mitt liv och vi har den således fortfarande kvar. Den är helt förträfflig att ta till vid just såna här tillfällen när man behöver köra tuff men skonsam träning. Det gör gott för psyket och jag lever i förvissningen att kondisen finns kvar.

Vaden krånglar fortfarande men jag orkar inte jaga upp mig för det. Börjar bli luttrad när det gäller åkommor. Det får ta sin tid att bli bra igen och jag räknar fortfarande med att komma till start näst-nästa lördag. Det gäller bara att inte förivra sig och slå upp skadan på nytt, utan hellre välja alternativ träning istället.

Fast lite löpning måste jag ju ändå testa då och då. Igår t ex gav jag mig ut på experimentsrunda. Tänkte för mig själv att antingen kommer jag 1,3, 5, 10 eller 20 km. Det kändes fin-fint i början men så efter tre kilometer sa det stopp. Fick promenera hemåt istället. Och idag tog jag det säkra före det osäkra och promenerade hem från jobbet. Imorrn blir det promenad till jobbet. Sådär får jag nog hålla på några dagar till, kanske en vecka. Sen får det banne mig ha blivit bättre.

Krånglet består i en överansträngning i vaden där muskler och senor har knutit ihop sig till ett fint nystan. Efter två veckors fokus på stretchning och massage och naprapatbesök har jag lyckats nysta upp det mesta men det finns fortfarande en liten knut kvar i vaden. Imorrn ska jag återigen överlämna mig i naprapatens händer och då har den där knuten inte en chans.

Vad?

Vi åkte iväg till Mallorca på semester maken och jag. Resan bokades i januari och vi visste inte då hur trötta vi skulle vara på vinter och långkalsonger vid Valborg, och så här i backspegeln kunde resan inte ha kommit lägligare.

Från minusgrader på nätterna hamnade vi rakt in i sommarvärmen och också rakt in i ett cykelparadis. 

Det fullkomligen kryllade av cyklister över hela ön. Vi såg dem vid alla tider på dagen, på varenda typ av väg, ju fler desto närmare Alcudia eller Palma vi kom. De cyklade ute på den oerhört vackra landsbygden och de gav sig oförskräckt upp i de höga bergen. De låg som ett pärlband på vägen. Ja, se det var något att sukta efter. I ett annat liv kommer jag återvända dit och trampa mig igenom alla mil vi nu istället färdades med bil. 

Vi är ju liksom lite rastlösa av oss, så mellan lata soldagar på stranden sökte vi av ön medelst hyrbil och har nu full koll på varenda by, strand, utsiktsplats och korvmojj som säljer tysk currywurst. Känns tryggt på nåt vis.

Helt min semestervana otrogen klev jag ur sängen på morgonkvisten och fick till en milrunda redan innan frukost. Det har aldrig hänt förut och bådar gott inför sommarsemestern. Vanligtvis kommer jag helt ur rutinerna på semestern och får pliktskyldigast ihop ett eller två pass per semestervecka, men som sagt den här gången blev det andra bullar.

I alla fall tills vaden tyckte det var dags för semester så summa summarum hade det kanske varit bättre att vila den där veckan. Nåväl, nu tror jag vi har se semestrat färdigt och jag laddar som bäst inför den sista helgen då någon form av hård och långvarig träning ska utföras. Sen är det bara vila och uppladdning som gäller.