lördag 31 mars 2012

Hålla låda

Vi har två olika verktygslådor maken och jag. Min är liten och står i skåpet ovanför frysen i köket. I den finns de mest användbara och basala verktygen; hammare, några olika skruvmejslar och sexkantsnycklar, en skiftnyckel, lite spik och skruv, en häftpistol, en repstump och målartejp. Ungefär så.

Makens däremot är inte bara en låda, utan tre stora backar där allt ligger huller om buller i en förfärlig röra. Överst i VARJE låda ligger ett par tre Moraknivar och en sån där jättevass klinga man sätter på en borr om man vill såga ut ett hål i en träplanka. Det är med fara att få handen avhuggen som man försöker tränga ner till de otaliga hylsnycklarna eller den stora skruvmejseln som jag saknar i min låda.

Det är inte bara ordningen jag fascineras över, utan också det faktum att maken är tvungen att köpa en ny uppsättning verktyg varje gång han drar igång ett större projekt. Därav de många lådorna. Jag sätter tusen spänn på att allt redan finns bara han skulle hälla ut allt på marken och gjorde en inventering.

Ämnet är såklart infekterat men jag ler inombords varje gång han använder sig av mina verktyg. Det bekräftar min syn på saken. Att ha ordning gör allt så mycket lättare och man klarar sig väldigt långt på väldigt lite bara det är rätt grejer.

Så här i uppstartsfasen är jag tacksam för min verktygslåda för uppstartsfaser. I den hittar jag de mest basala verktygen som hjälper mig igenom den här träliga tiden. Kroppem funkar inte som jag vill och jag är långt ifrån att köra några tuffa pass som skulle kunna ge mig en endorfinkick. Nu handlar det mer om att bara göra, inte känna efter så mycket. Återfå en rutin, lägga på efter hand, börja springa igen, 1, 2, 3, 4 pass. Plussa på med god sömn och bra mat. Det är enkelt. Behövs inget mer, inga flashiga tigersågar i det här skedet. Snart kan jag stänga locket på den här lådan och istället få öppna några färgglada påskägg fyllda med överraskningar, härliga träningspass och morötter att kämpa mot.

onsdag 28 mars 2012

Att inte springa är att gå för långt

Gillar den där devisen. Som diagnostiserad med lilla d, tog jag en långprommis hem från jobbet igår och så tillbaka imorse. Det var ljuvligt. Äntligen lite luft i lungorna och monotont trampande framåt.

Man får ju se så mycket när man går, jämfört när man svischar förbi på cykeln eller när man fokuserar på annat under löpturen. Imorse simmade en bäver i vattnet. Helt otippat så här i Stockholms innerstad. Vet att de har ett fäste i närheten av Ulvsunda slott, men det här var andra gången jag såg en bäver livs levande.

Sen så stod några ankor och sov på ett ben och såg knasiga ut. Honan låtsades sova men blängde på mig med ena ögat, hon hade full span. Hanen däremot sov gott.

När jag till slut kom till jobbet var det stor uppställning från hovet. Jag kände mig så välkommen så. I kortege rullade först kungsvagnen förbi, sen drottningvagnen och så sist och minst prins-prinsessvagnen. De som körde kungsvagnen lovade att komma och hämta mig ikväll, så nu får jag skynda mig iväg innan vagnen förvandlas till en pumpa.

Onsdag 28 mars 2012


måndag 26 mars 2012

Målomformulering

I morse petade jag bort den sista sårskorpan från ett mini-skavsår som jag fick på pekfingret under Vasaloppet. Funderade ett tag på hur det ser ut inuti kroppen. Är allt läkt därinne också? Hur trasig blir man egentligen efter en extrem fysisk ansträngning? Träningsvärken försvann på några dagar och det gör inte ont någonstans, men det gjorde inte skavsåret heller den sista tiden. Ändå satt det kvar i tre veckor. Det hade varit spännande att få åka runt i lungorna, tarmarna, höften med en avstickare ner till knäna för att se hur det ser ut på riktigt.

Sen så har jag ju den där förkylningen att bli helt frisk från. Hade varit kul att hälsa på i snorfabriken också när man ändå var i närheten. Helt hundra frisk är jag inte, men kanske 98. Det gäller att vara smart nu, inte förivra sig och köra på för fullt. Missad träning är missad träning, det går inte att träna ikapp just nu. Vällingbymaran ligger illa till, jag börjar inse omöjligheten att hinna komma i form till dess. Förnuftet säger att jag ska stå över den. Jag tror i och för sig att jag skulle kunna ta mig runt, men så har vi det här med tiden, att komma under fyra timmar. Eller i alla fall springa fortare än på Åland. Tiden är överordnad "ta mig runt" just nu, så det klokaste är att leta upp en mara i maj istället och satsa järnet på den istället.

Nä, det jag längtar mest efter just nu är att få träna under en lång räcka av veckor helt utan avbrott. Att få bygga upp mig igen och få springa i en hel kropp nu när det är som allra bäst att springa.

Nästa tisdag drar Ursvik Xtreme igång igen och den premiären vill jag inte missa. Det är ju favorittävlingarnas favorittävling.

tisdag 20 mars 2012

Snor-produktionschefens våta dröm

Jag kan inte låta bli att fascineras över hur mycket snor den lilla näsan kan producera. Hur är det möjligt? Är det någon som har forskat på det där? Vore jag produktionschef skulle jag beställa en undersökning. Måste finnas hur mycket som helst att lära; hur starta upp verksamheten med så kort varsel (snacka om övertid i uppstartsfasen och så mbl-förhandlingar i slutfasen), få tillgång till råvaror, få avsättning för produktionsöverskottet, etc, etc.

Jag är alltså inne i näs-snytarfasen av förkylningen. Den som blandas med fullkomlig nästäppa. Och jag låter mig fascineras, samtidigt som jag minns snorproduktionen på Vasaloppet. Den var konstant kan man väl säga. Det rann ur näsan hela tiden, no matter what.

Kände igen det där från Vätternrundan, men då var det mer en liten snordroppe som hela tiden satt fast på nästippen, nästan lite gulligt (not!). På Vasaloppet var det två rejäla rännilar som rann från näsborrarna, utan chans att få stopp på. Snöt mig ren och fin vid varje depå, men de övriga 10,5 timmarna rann det konstant. Jag hittade en teknik för att bli av med det värsta överflödet, och det var att böja huvudet nedåt och sen i rätta sekunden när snoret ville släppa skakade jag på huvudet och hej - där for dropparna sin kos. Någon minut senare var det dags igen.

Tekniken nu är bara att "go with the flow", snyta mig när det behövs och hoppas på att det här snart är över. Inatt är det inte tal om att slänga med huvudet och sprida snoret omkring mig, utan jag sover halvsittandes mot kuddarna som jag pallat upp mig mot. Håller snoret på plats och låter produktionspersonalen få vila lite inför morgondagens hårda slit.


På mitt nattduksbord

söndag 18 mars 2012

Katt-dagar

Åååå nej, vaknade med halsont och nästäppa igår och trots C-vitaminkur och vila hann jag inte kurera mig till dagens lopp. Det var lika illa ställt imorse när jag vaknade så jag kunde glömma allt vad sjöar och 2 hette. Trist.

Istället har jag slöat mest hela helgen. Har bytt soffan mot fåtöljen mot TV-soffan mot sängen. Har vandrat likt katten däremellan och gjort det så bekvämt för mig som möjligt. Har rulllat ihop mig som en kanelsnäcka och tagit mig en slummer så snart det varit möjligt.

Det är så fruktansvärt tråkigt att var sjuk. Jag ska väl inte klaga eftersom jag lyckats hålla mig på benen så mycket i mitt liv, men jag får mig verkligen en tankeställare så snart febern sätter in eller halsontet bryter ut. Att få vara frisk betyder så otroligt mycket.

Jag fattar att jag kört på för hårt ett tag och det här är kroppens sätt att hissa varningsflagg. Jag har ju faktiskt hållit mig frisk rätt länge nu, men den senaste månaden har varit påfrestande och nu var det tydligen dags att vila, även om hjärnan inte tyckte detsamma.

Ingen störra fara skedd dock, det har varit rätt så angenämt att vila och nästäppan har gett med sig någotsånär. Det tar några dagar till så är jag förhoppningsvis frisk igen.



Herregud så snusförnuftigt det låter..... Jag har inte tid med det här, har ett marathon att träna inför. Snälla någon, gör mig frisk. NU!!!

fredag 16 mars 2012

Lopp-feber

Helt galet att Vasaloppet 2013 redan är fullbokat. När startplatserna till sommarens Vätternrundan 2013 släpptes så såldes de slut på 9 timmar och platserna till Cykelvasan närapå lika snabbt.Vad är det som händer i Sverige? Har folk gått nuts?

Fast jag fattar ju precis vad det handlar om. Man kan prata 30-, 40-, 50-årskris hur mycket man vill, men det räcker inte som förklaring.

Det är kul att ha ett mål att jobba mot! Det gör att det blir kul att ge sig iväg på en löprunda även en regnig, blåsig morgon, för det är det där målet som är det enda som får en att ge sig iväg då. Efteråt är det värt det hundra gånger om.

Det öppnar ögonen på en, man får nya perspektiv. Man tänjer sina gränser och det är otroligt häftigt att se vad man klarar av. Sånt man trodde var ouppnåligt för nåt år sedan blir efter trägen träning möjligt. Tänka sig - en vanlig simpel kontorsråtta rännandes runt i Dalarna i Gustav Vasas spår. Vilket wow!!

Den enda nackdelen med det kolossala intresset är att de större loppen inte räcker till för alla. Det blir en storstadsstress kring det hela. Man måste vara snabb med att anmäla sig i tid och man hinner därför inte mogna i beslutet om just det loppet passar mig vid den tidpunkten.

Bra då att det fortfarande finns så många små lopp där det inte krävs framförhållning på ett år eller mer för att kunna delta. Kolla in www.loppen.se.

Men herregud vad tiden går fort när man har roligt. Ser nu att Två sjöar runt går på söndag. Ett av mina favoritlopp. Kanske skulle jag ge mig på det? Har ju en del sega gubbar att kämpa med/mot och kanske kunde jag få till en svit på 5 lopp i rad i någon tävling. Ett mål gott som något. Hmm, så får det nog bli. Hade ju ändå tänkt springa lite längre i helgen, varför inte förena nöje med favoritlopp?

lördag 10 mars 2012

Note to self

Årets Vasalopp har varit en lärresa. Jag har sugit i mig all kunskap om logistik, banprofil etc etc. Nu vet jag hur det går till och har ett år på mig att förbereda mig om jag vill köra igen. Låter det gå några dagar till innan jag anmäler mig fast jag vet redan nu att jag inte är klar med sträckan än.

1. Lär mig staka
Även om diagonala är roligt så går det saktare än att staka. Ta några tekniklektioner och träna upp bålen och armarna.

2. Införskaffa ett par rull-skidor
Ju mer skidlik träning desto bättre. Sätt igång så snart som möjligt.

3. Logistik är allt
På nåt vis, se till att övernatta i en husbil uppställd vid startfållan. På så vis får jag sova minst 3 timmar till jämfört med att bo i Mora. Helt ärligt: det suger att bo i Mora. Gör inte om det igen. Det räcker med att gå i mål där.

4. Testa kläderna
Liten tuva ..., efter all träning man lagt ner vore det nesligt att behöva bryta pga strumpor som ger skavsår. Det hände nästan i år men bara nästan. Kort efter att jag kände skavsåret bildas bytte jag strumpor. Men strax efter det kände jag ändå blåsan spricka och stannade till vid en improviserad kontroll som IBM hade nånstans därute i skogen. Ängeln som stod där hjälpte mig inte bara att få på en Compeed över skavsåret utan gav mig också en sprillans ny, superskön IBM-mössa (se bilden från målfållan). Och en apelsinklyfta. I förvissning att faran var över skidade jag tryggt vidare. Först i duschen efter målgången märkte jag att Compeeden inte alls hade täckt skavsåret utan den hade korvat ihop sig nere vid hälen och låtit såret fortsätta skava och skava de resterande fyra milen. Det gjorde inte o-ont när vattnet strilade över hälen kan jag säga.

5. Sällskap
Det vore ju kul att få göra detta ihop med någon/några. Måste lyckas övertyga någon i min vänkrets att det här är roligt. Alternativt hota.

6. Don't eat yellow snow
Fasiken, att det ska vara så svårt att komma ihåg.

tisdag 6 mars 2012

Målgång

Det är nåt alldeles särskilt med att gå i mål. Resan dit är rolig, men målgången är roligast.

Jag börjar känna mig som en långdistans-räv, vet hur kroppen funkar vid längre sträckor. Vet att jag måste dricka mycket och äta äckliga söta energibars för att orka prestera. Att böla betyder att jag ätit för lite. Jag har hittat torkat salt kött i butikshyllorna som gör underverk för saltbalansen och i söndags gick jag igång alldeles extra på apelsinklyftorna som entusiaster delade ut längs vägen.

Jag vet också att jag får lida pin i några dagar efter ett sånt här prov. Hur vältränad jag än är, så ligger inte träningspassen i närheten av de här distanserna och träningsvärken kommer som ett brev på posten. En av tankarna som fick mig att fortsätta till målet under Vasaloppet var just tanken om att jag ändå inte kunde få värre träningsvärk om jag så fortsatte hundra mil till. Det var ingen anledning till att bryta, även om jag visste att det skulle göra ont efteråt.

Om såna här lopp är bra för kroppen kan man diskutera. Just vasaloppsåkare är ett eget släkte och i ledet i söndags fanns mannen som gjort allra flest lopp, i år det 59e. Inga medaljer delas ut, istället får man ett diplom, plakett får man först efter 10 genomförda lopp.

Samtidigt språkade jag med en man i 65-årsåldern på bussen mellan Mora och Sälen som skulle göra sitt 24e lopp. Han hade redan avverkat Halvvasan och Kortvasan under veckan och verkade frisk som en nötkärna. Jag var lite långsam av bussen och mannen hann iväg innan jag upptäckte den lilla klisterlappen som man ska fästa på insidan av nummerlappen, med information om man har några särskilda sjukdomar eller äter medicin ICE. Och mycket riktigt, på lappen stod det hjärtstopp och någon medicin med många x i namnet. Jag hann inte ifatt honom för att ge honom lappen, men hoppas att allt gick bra den här gången också.

Och så var det kvinnan som jag delade rum med. Hon kom från Vilhelmina och hade kört de 60 milen fram och tillbaka till Mora både förra helgen för att åka Tjejvasan och den här helgen för att köra Vasaloppet. Snacka om att det finns Vasaloppsentusiaster därute.

Själv är jag jätteglad att äntligen har åkt i mål i mitt första Vasalopp. Det tog nästan fyra år, med ett inställt lopp vid första försöket, men nu är jag i hamn. Och nu är det dags att fira. Inte bara hasta vidare och sätt upp nya mål.

Nej, fira är viktigt och jag gör det genom att gotta mig i upplevelsen, kolla igenom de olika filmsekvenserna som jag själv spelat in och titta på målgången via SVT Play/Folkets målgångar. Jag gör det genom att vila och äta ordentligt och att landa mentalt. Till helgen blir det champagne.

Skål!

Lotta glider in i mååååål

måndag 5 mars 2012

För P2s skull

Samtidigt som jag åkte Vasaloppet så födde brorsans dotter fram en liten gullig krabat som under graviditeten gått under namnet P2. Självklart tillägnar jag hela min resa till honom.

Becksvart var det när klockan ringde vid 3-snåret och ute var det -12 grader. Vilda hästar hade inte kunnat stoppa mig. Den välsmorda Vasalopps-logistiken tog mig till Sälen. Utan minsta skam i kroppen trängde jag mig före säkert 100 man in i startfållan och parkerade skidorna för att snabbt leta upp ett ställe där jag kunde värma fötterna. Byggde ihop några smaskiga räkmackor och hittade till och med en korvgubbe som sålde varm choklad. Humöret var på topp, dagen hade börjat bra.

50 parallella spår hade de gjort iordning i startfållorna, 10 startled efter varandra och jag stod i det sista ledet. Kl 8 gick starten och ormen började röra sig så sakteliga. Efter några hundra meter tog det tvärstopp och det tog en timme innan kön löstes upp. Då hade vi kommit två km.

Men, jag var ju inte här för att köra fort, så jag kände ingen stress. Så småningom kom vi i alla fall igång på riktigt och det kändes bra. Vädret var ju helt otroligt underbart och jag avundades de skoterburna sällskapen som tagit sig till de bästa ställena uppe på myren där de och nu satt och tittade på spektaklet med solen rätt i ansiktet. Det såg verkligen njutbart ut.

Även om jag har försökt plugga på namnen på de olika stoppen och nu även åkt förbi dem minns jag inte vilket som kommer i vilken följd. De var förvillande lika varandra. Samma stånd med blåbärssoppa, bullar och buljong överallt, funktionärer som servade på samma vis och en speakerröst som hälsade välkommen. På en stor monitor skickades det sms-hälsningar till skidlöparna, där stod vad klockan var och hur många som åkt förbi kontrollen, där stod ocksåhur många som var kvar ute i spåren bakom kontrollen.

Jag befann mig i min egna lilla bubbla. Funderade på inget förutom på nästa stavtag. Myrarna var jättefina att åka över, men efter andra kontrollen blev det mer skog runt omkring. Det var rätt enahanda, ibland gick det uppför, ibland utför. Mest var det plant har jag för mig.

Redan i början valde jag bort att staka, jag är alldeles för svag i armarna för det. Istället fokuserade jag på att dra nytta av mina starka ben. Det var de som fick mig till Mora. Det blev till att diagonala vilket passade bra för jag älskar att diagonala. Det är den mest fulländade rörelsen jag vet. Mot slutet när allt smärtade funkade det fortfarande att diagonala. Jag räknade stavtagen tyst för mig själv, 400 tag blev en kilometer, färre om det kom en nerförsbacke.

Vid sista stoppet hade mörket lagt sig och jag åkte de sista 9 km i skenet av månen och elljusen. Det kändes fint på nåt vis. Äntligen hägrade målet, folket kom ut från stugorna och hejjade på. Någon omtänksam hade tänt marschaller som visade vägen. Sen var det bara 200 meter kvar, och så hundra och till slut, denna långa dag kom jag i mål.

Och jag ropade till publiken: Jag är här nu!

Precis som P2

Diverse bilder från dagen



söndag 4 mars 2012

I mål

Ja jädrar i min låda. Jag tog mig igenom loppet och skidade i mål strax före 19. Vilken känsla! Utförlig skildring kommer snart. Nu ska här sovas igen.

lördag 3 mars 2012

En helt vanlig dag-före-Vasaloppsdag

Förväntansfull, glad och ovetandes kom jag fram till Mora tidigare idag.
Installerade mig i klassrummet i skolan och gick sen de tio minutrarna in på byn. Kollade in målområdet, fotade kyrkan och letade mig fram till ett fik för en latte.

Fixade med nummerlappsbytet och strosade runt ett tag på mässan och försökte ta in i atmosfären. Kändes fortfarande helt overkligt att jag imorrn ska åka Vasaloppet. När kommer insikten?

Har frågat alla om deras bästa tips och det bästa hittills är att inte göra sig nån brådska, "kvällen blir så lång annars" som hon sa, hehe.

Helst hade jag velat ladda med en biff och potatisgratäng, men det fick bli en pizza istället. Efter att ha sprungit några maror har jag kommit fram till att den bästa uppladdningen matmässigt är att inte konstra till det för mycket veckan innan. Det är bara att äta precis som vanligt. Vilket jag också har gjort.

Jag har mina kompisar apelsin-, och citrongel med mig i spåret imorrn. Liksom några energibars. Hoppas de räcker som batteriladdare.

Annars är det tidig sänggång som gäller. De andra i rummet har redan börjat snarka. Jag har satt klockan på ringning kl 3.15 (riktig tid) så det börjar bli dags att släcka nu.

Good night!

fredag 2 mars 2012

Platt fall

Friskt vågat, hälften vunnet - eller - den som gapar över mycket mister hela stycket? Hur ska man se på sina mindre lyckade insatser?

Efter att ha skjutit upp sanningsögonblicket, Löpbandslöpet, hur många gånger som helst, tog jag mig själv i kragen igår och drog till gymmet för att tävla på löpbandet. 20 minuters medioker insats senare gick jag där med frågan i min hand. Hur skulle jag angripa "misslyckandet"?

Faktum är att jag ägnade det hela några fjuttiga minuter. Det var inte min 48-minuter-på-milen-dag igår helt enkelt. Kroppen var trött, hjärnan full med Vasaloppstankar. Men jag gjorde ett försök i alla fall. Kunde ha gått. Friskt vågat....