D-day

4,2 mil, det är nästan lika långt som från Centralen till Arlanda. Den som kör bil kommer efter Klarastrandsleden till Haga och Frösunda, därefter Sollentuna och Kista. Så småningom passerar man Bredden, Upplands Väsby och så den gamla grisfarmen. Vid Arlanda stad tar man höger och där gäller det att följa hastighetsbegränsningen för ganska så ofta har de fartkontroll där. Sen kommer skyltarna med info om vilken terminal de olika flygbolagen flyger från. 4 mil och 1 km från Centralen är man framme. Det är ganska så långt när man tänker efter.

Jag är omskakad, tilltufsad, oskadd. Det känns som att jag har befunnit mig ute på öppet hav och seglat rakt in i en storm, men på nåt mirakulöst vis hittat en säker hamn att lägga till i och på så sätt klarat livhanken.

Maran blev en studie i fokusförflyttning, smärta och djävlaranamma och mycket tack vare min vapendragare till bror tog jag mig i mål på tiden 5:13:30. Det är väldigt långt från 3:59:56, men känns ändock som en seger.

Många gånger under loppet gav mig tanken på medaljen styrka att fortsätta, liksom tanken på att få fira med champagne i min fina långklänning som jag annars aldrig har anledning att ta på mig. Just den bilden tog mig under det andra varvet från Söder Mälarstrand, hela vägen över Västerbron, Norrmälarstrand och genom Vasastan fram till målet på Stadion.

Det blev känslosamt att kliva över mållinjen. Tårarna kom och hela det stretsamma loppet fyllde mig till bredden. Jag var sååå glad att ha nått fram till slut. Efteråt trodde jag nästan att hjärtat skulle lägga av. Champagne och långklänning var det sista jag brydde mig om. Istället blev det ett varmt bad och några timmar i soffan innan läggdags. Jag orkade inte ens plocka upp medaljen ur plastförpackningen.

Ikväll har jag firat desto mer. Klänning på och champagne i glaset. Nu är tid att fira i dagarna 3. Tack alla snälla rara som hejat på mig runt banan och som skickat grattis-sms hela dagen. Det värmer gott.

Mer om maran kommer snart....

Långklänning, champagne och medalj!