tisdag 2 november 2010

Åland marathon II

Marathonlöpare. Jag smakar på ordet och ser en man framför mig. Han är lång och smal, senig, lite introvärt i sitt sätt mot andra människor, smart, kanske ingenjör eller matematiker. Det känns som det är dags att revidera den bilden nu, för nu är ju även jag, en kvinna i mina bästa år, kass på matte medan jag springer, en marathonlöpare.

Jag blev det någon gång vid 34 km i söndags. Där förändrade jag bilden av mig själv och tänkte för första gången att det här med marathon det är nåt jag klarar av och det passar mig. Jag vill springa fler marathonlopp och jag vill bli ännu snabbare.

Jag hade också en hel del dippar där ute i diset, då jag verkligen frågade mig vad jag höll på med. Särskilt jobbigt var det vid 16 km, men på nåt vis lyckades jag ställa om fokus så istället för att tänka på hur erbarmligt långt det var kvar till mål, tänkte jag: "bara ett steg till", "ett steg till".

Några gånger under loppet lyckades jag också bli bushmannen. Det var häftigt för när jag plockade fram honom slappnade jag av i hela kroppen och tog mjuka, sköna steg. Jag såg framför mig hur jag skulle ha krafter kvar att springa i ett dygn. Tyvärr orkade jag inte hålla honom kvar särskilt länge varje gång, kanske 20-30 sekunder åt gången, men det räckte just då för att komma vidare.

Den sista milen var jag rätt så rejält frussen om låren och lyckades måla upp bilden av att sitta i en varm och skön bastu framför mig. Den tanken tog mig till målet.

Annars kan man ju undra över vad man tänker på under 4,5 timmars löpande och jag kan faktiskt inte svara på det. Jag vet bara att när man springer känns det bitvis för djäkligt, men när man väl kommer i mål är allt det jobbiga glömt. Och man vill göra om det. För att hålla minnet vid liv och kunna förbereda mig mentalt ännu bättre till nästa gång filmade jag några sekvenser.

Förnekelsen - filmen om ett marathon

Inga kommentarer: