En studie i smärrrta

Jag tänker ägna hela veckan åt att skriva om maran och idag kommer några rader om loppet.

Tisdag, onsdag, torsdag, fredag och lördag förmiddag ägnades till stor del åt att massera den lilla stela muskeln i vaden och vid start var jag nyfiken på hur pass bra den blivit. Tyvärr kändes den av redan från första steget, om än inte så förskräckligt mycket.

De första kilometrarnar kändes bra. Det gick lätt och ganska långsamt vilket passade bra.
Alla jag pratat med innan hade gett mig rådet att inte rusa från början, så jag följde bara med massan. Det var väldigt mycket folk och inte helt lätt att springa i sin egen takt. 5 km passerades efter 31 minuter, en mil efter 1,04. Det rullade på och jag sprang med korta, snabba, lätta steg.

Passade på att stretcha lite vid ena dryckeskontrollen på Norrmälarstrand. Tokigt nog hade jag ju inte hunnit springa in skorna så mycket innan och strumporna jag valt var inte riktigt bra. Det brände under fötterna och jag gjorde ett försök att vända dem ut och in för att minska friktionen. Det hjälpte föga och nästa gång jag såg maken bad jag att få de reservstrumpor som han hade med sig. Inte heller de var riktigt perfekta, men något bättre. De var dessutom mina kompressionsstrumpor så de gav ett skönt stöd för vaden.

Vid 17 km fick jag så en känning i vänster lår, kändes som en lårkaka ungefär. Blev stelt och gjorde ont och jag började halta. Jag hade lovat mig att stämma av formen ordentligt innan jag gav mig ut på andra varvet, men tyckte mig vara så pass fräsch att jag inte bröt där.

2 mil passerades efter 2,08, dvs i precis samma tempo som första milen. Därefter började så förfallet. Vi var ute vid Kaknästornet och det gick allt saktare och saktare och gjorde mer och mer ont. Som en följd av haltandet fick jag ont i höger höft, senare även i vänster höft. Nåt vid lilltån skavde.

Djurgården var en plåga och det tog 1,14 att ta sig mil nr 3 som var placerad på Skeppsbron. Nu kände jag i och för sig att jag skulle klara maran om jag så skulle behöva gå resten, men det gjorde ont, ont, ont. Höger, vänster, ont, ont, aj, aj, höger, vänster, höger, vänster, aj, aj.

Jag gick en kilometer utmed Söder Mälarstrand. Brorsan cyklade brevid och försökte peppa. Spring mellan varannan lyktstolpe och gå varannan manade han mig.

I huvet trängdes två tankar. Den ena var en skön målbild på mig i min fina långklänning, med ett glas champagne i ena handen och medaljen i den andra. Den andra tanken sa: kom nu ihåg hur djävla ont det här gör och anmäl dig aldrig mer till ett marathon.

Det serverades buljong strax före Västerbron. Det var gott. Västerbron var helt ok, jag funkar nästan bättre i uppförsbackar och får energi ur dem, så jag sprang hela vägen upp. Högst upp passade jag på att filma lite och när jag tittade ner på skorna såg jag att chippet höll på att lossna. Vilken tur att jag såg det!! Tänk att komma i mål utan tidtagning, det hade nog knäckt mig totalt.

Vid 35 km uppmärksammades jag av speakern: "här kommer Lotta i rosa tröja och löpandes på lätta ben!! Löparkjol har hon också!" Alla i publiken jublade och jag klappade händerna i takt med dem. Det var en riktig boost för egot.

Jag missade 36 km-skylten och misströstade, kommer jag aldrig framåt? Men så på Vasagatan sa de att det bara var 5 km kvar och då blev jag helt säker på att jag skulle klara loppet. Försökte gå emellanåt, men det gjorde nästan mer ont än att spring-hasa.

Vid Humlegården stod Ian Wachtmeister och väntade på nån. Han hejade på mig och återigen fick jag en boost att klara några meter till.

Fjärde milen tog 1,29 och de sista två kilometrarna tog 22 minuter. Det säger allt. Jag var färdig och stapplade i mål. Puuuh.

Före