Längtar

Skulle inte sitta fel med lite sol, 30-gradig värme, en sandstrand och ett mysigt strandfik nu tycker jag.

Summering av vecka 4s träning
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Box = 1 timme

Löpning ute = 2 mil (1+1)

Löpband = 1,1 mil

Roddmaskin = 6 km

Träningstid 6,5 timme

Ute vs inne

Långpasset förra lördagen gav mersmak och jag tänkte i början av veckan att jag skulle genomföra ännu ett som idag. Men ju längre veckan led, desto mer snö kom, så igår kväll hade jag ändrat mig och bestämt mig för att åka 2 mil på längdskidor istället.

Imorse visade termometern på -15 grader, bara FÖR kallt tyckte Karin så vi drog till gymmet istället.

Jag är kluven till det här med löpband. Jag både gillar och inte gillar. Idag kom jag på varför jag inte gillar och det är helt enkelt för att jag kör tuffare pass där än ute, i alla fall upplever jag det som att det är mycket jobbigare. Pulsen är kanske inte mycket högre än vanligt, men det känns som att jag kör på max. Och ibland går minutrarna så förtvivlat långsamt.

När jag kör löpband springer jag på tid och inte på distans. Brukar springa en timme. Första tio minutrarna kör jag lite lugnare, sen kör jag fem minuter fartökning följt av fem minuter i ett något lugnare tempo, och så fartökning igen i fem minuter. Så håller jag på tills timmen har gått. Vid 30 och 45 minuter unnar jag mig en en-minuts promenad och fyller på vätska, sen är det på´t igen bá.

Idag gick det ovanligt bra vilket torde vara ett resultat av den senaste månadens lite hårdare träning. Det var riktigt kul och inspirerande. Jag orkade hålla 12-12,5 km/timme hela passet, jämfört med 11,5-12 som jag körde för en månad sen. Totalt sprang jag 11,6 km på en timme och det är jag jättenöjd med. Musiken i lurarna peppade. Det är helt otroligt vad takten kan hjälpa mig när det är jobbigt, blir som en robot och springer i takt på en gång, fäller sen som vanligt ner visiret, drar fram lansen, fokuserar och så hoppla pålle. Jag har två favoriter när det är som värst, Kanye Wests "Say you will" och George Michaels "Freek" (tjatigt va?).

Men det skulle ju vara långpass idag, så jag behövde köra lite till och tog mig till roddmaskinen där jag avverkade en halvtimme till. Det kommer kännas fin-fint i armarna imorgon.

Härligt?

Idag gick det inte lika bra att springa. Hela veckans träning satt i benen, det var seeegt och stelt, tungt, moddigt. Det var inte fråga om löpning, snarare jogg - eller ja, jag säger sanningen: jag trippade fram.

Men så tänkte jag lite bra tankar; skönt att få springa här istället för att sitta i bilkö på Essingeleden och gud vad jag är glad för att jag inte röker. Dessutom kände jag mig extra duktig hela tiden som orkade ta mig fram.

Funderade också på vilken träning som ger mest - den snabba, härliga, kraftfulla löpningen igår eller den här tunga, sega träningen idag. Och kom fram till att de behövs båda två. Idag var en bra dag för psyket, igår en bra dag för kroppen.

Härligt!

Vad härligt det var att springa hem!

Lite lagom kallt, inte så värst blåsigt, snön vräkte ner. Fick känslan av att jag åkte långfärdsskidor i fjällen. Såg två, söta, svarta kaniner vid Pampas och mötte två andra löpare.

Sprang på riktigt bra eftersom jag skulle hem och köra Jo till hans träning, så det var hög puls nästan hela tiden. Kroknade lite i sista backen 500 meter hemifrån, men sen blev det ju nerför och då gick benen av sig själva.

Och i lurarna spelade jag Seals greatest. Oh så bra.

Logistics Inc.

Ibland känner jag mig som värsta logistikfirman.

Som idag t ex då jag har cyklat till jobbet. Jag planerar att springa hem i eftermiddag och sen tillbaka till jobbet i morgon. I väskan har jag stoppat ner: två ombyten inkl ett par stövlar för två dagar på kontoret, och löparkläder inkl löparskorna för eftermiddagens löpning hem. + dagens lunchlåda. Det gäller att inte glömma nåt.....

Löpsedlarna skriker om snöoväder, men jag hoppas hinna hem innan det värsta nått oss.

Jag och SL

Imorse blev jag Buttersmurfen. "Jag hatar SL", eller i alla fall buss 113. Vi bor 13 minuters promenadväg från Sumpan. Det är precis en sån där mittemellansträcka som är för lång för att gå och egentligen för kort för att ta bussen. Men det är skönt att ta bussen och man vinner 10 minuter på det. 113 är dock inte något fungerande alternativ, den går oftast för tidigt, eller för sent och det är mycket därför som jag hellre cyklar till jobbet. Med cykeln tar hela vägen till jobbet 30 minuter, med SL upp till 50 minuter. Det går alltså till och med nästan snabbare att springa.

6.24 var jag på plats, 6.27 skulle bussen gå. 6.30 hade jag väntat länge nog, vände hem och tog bilen istället för att hinna till mötet kl 7.00. I hate SL.

Idag är det löpningens dag, ett gäng löpare kommer springa runt Humlegården, iförda reflexväst. Läs mer på Ingmarie Nilssons blogg. Själv har jag inte möjlighet att delta. Eventuellt blir det löpband istället, dock inte i reflexväst, men väl med en liten reflex.

George Clooney och jag

Ryktet har nått mig att George Clooney är i Brunflo och spelar in film. Där bor ju min kusin - så vad gör jag här? Måste dra. Vi hörs.

Vägen eller målet?

Det här är en så skön bild. Jag tog den en morgon när jag skulle hämta tidningen och såg då den lilla snigeln som hade jobbat hela natten på brevlådans lock (han är högst upp på bilden). Kolla in hans slingriga väg!!

Vilket mål hade han?

Och efter den mödosamma vägen så var han nästan åter där han startade ifrån.

The shining II

Jag är allergisk mot tulpaner. Och mot och pelargoner. Det är som i värsta skräckfilmen att komma in i rum med dessa vackra och beskedliga tulpaner. Så här års finns de i överflöd, överallt. De är dessutom som vackrast nu och hjälper en att överleva den sista mörka tiden av vintern. Så det är ju jättesynd att jag inte klarar av att ha dem i närheten. När de har slagit ut tillräckligt så att de börjar dofta, då brukar det börja klia i halsen och i värsta fall blir det sen en fullfjädrad reaktion av det hela, med hosta, täppt näsa och feber und alles. Huvaligen.

Sjukdom och skador är det som är emot en marathonstart. Får jag bara hålla på och träna som jag tänkt och vara hel och frisk, då kommer det funka.

Den här veckan fick jag just tulpankänning under ett möte i ett tulpanrum. Fick nästan panik, men slängde ut blommorna och då lugnade det ner sig på en gång. I övrigt gjorde några tidiga jobbmorgnar att det inte blev lika många cykelturer som vanligt, och då får jag direkt svårt att få till mängdträningen. Lördagens 2-milslöpning räddade dock veckans träning.

Summering av vecka 3s träning
Cykel 1x2 mil=2 mil
Box= 1 timme
Löpning= 4 mil (1+1+2)

Träningstid 6 timmar

I did it

YES - jag är så djävla glad!! Har precis tagit oskulden på träningsdistansen 20 km (usch - det där lät inte bra..). Det känns så förbannat skönt att ha kommit över det här hindret, att ha nått nästa nivå i träningstrappan. Jag vet ju att jag måste träna längre distanser nu när det är fullt marathon som gäller och det här gav verkligen mersmak.

Vi är på landet så det var landsvägsträning som gällde. Jag delade in distansen i 4 st 5-kilometare och hade med mig varm saft i en flaska nedstoppad i en raggsocka att få i mig vid varje avklarad 5 km. Den smakade jättebra, och till den hade jag också några chokladkex och så några gamla ischoklad som fanns kvar i skåpet sen i julas.

De första fem km bara försvann. Nemas problemas. Inte heller de nästföljande 5 + 5 km var några problem. Vid 18 km kom så en dipp, men då gjorde jag det som jag är allra bäst på när det gäller; jag stängde av omvärlden, fällde ner visiret, drog upp lansen, skänklade hästen och fokuserade mot målet. Karin fick sitta still i båten - hon har ingen chans då det är allvar. Vid 19 km kändes det bättre igen - och så var jag plötsligt hemma igen.

Varför marathon? FÖR ATT BELÖNA SIG SJÄLV och få ett kvitto på att man tränar rätt.

Nu tänker jag belöna mig själv med att ligga under en skön filt i soffan resten av eftermiddagen och läsa nåt bra. Charmtrollet kommer snart med fika och semla. Tänk vad bra man kan ha det.

Morgonens språngmarsch

Skön löpning imorse. Kom iväg 7.15. Mörkt, lite stelt till en början, lederna runt knäna knorrade, men efter 1-2 km kändes allt bra. Bitvis halt och moddigt, vindstilla, mötte 7 löpare, blev omsprungen av en. Jag brukar inte springa särskilt fort på morgnarna, förutom en kort tempohöjning på slutet, utan det blir mer ett meditativt pass än ett kvalitetspass.

Ungefär halvvägs stannade jag till och tränade mage/rygg, på en för ändamålet, perfekt bänk. Det ser förmodligen obscent ut, där jag ligger och klämmer åt benen runt bänken för att göra ryggövningen - men helt ärligt, det struntar jag i. Har svårt att få till det med styrketräningen i anslutning till löppassen, så det här är min lösning på det problemet. Brukar köra 3x10 långsamma och smärtsamma sit-ups á la rodd och 3x10 inte lika långsamma men ännu mer smärtsamma rygglyft.

Joggade vidare och från där gångvägen vid Kungsholms strand övergår till att bli asfalterad och fram till Stadshuset satte jag så igång Precios Box i lurarna och sprang allt vad jag orkade. Vanligtvis hinner jag hela vägen fram till Stadshuset under låten, men idag klarade jag det inte utan hade ca 50 m kvar när sista tonen tog slut.

Vid Tegelbacken låg en uteliggare i sin sovsäck. Honom såg jag redan igår när jag cyklade hem. Stackars krake.

Så de sista minutrarna fram till jobbet. En snabb strech och vidare in på kontoret. Dusch. Redo för dagens jobb 8.45.

Mitt bästa löparminne

Mitt bästa löparminne har jag från en båtsemester för några år sedan. Det var i början av juli och den svenska sommaren bjöd på svenskt sommarväder. Isbjörnen, alltså ena sonen, var den enda som badade i det 11-gradiga vattnet, han tyckte det var "kokhett". Vi hade det lugnt och skönt.

Vi hade kommit till Fjärdlång som är en jättefin ö i närheten av Utö. Där finns både skyddade naturhamnar, vandrarhem och campingplats, en liten affär och så daglig förbindelse med Stockholm city.

På ön finns också några tama älgar som dyker upp lite här och var. En stod och gömde sig så finurligt bakom tre vasstrån. Han trodde verkligen att han inte syntes.

Runt ön, genom skogen, över ängarna, utmed vattnet och över en hög platå med världens finaste utsikt över skärgården, löper en fin liten skogsstig på ungefär 5 km. Den sprang jag några gånger under tiden vi var där.

Vid andra varvet, andra dagen, upplevde jag så mitt bästa löparminne hittills. Det är ett hyfsat motlut upp mot den där platån, så jag var lite mör i benen när jag kom upp på toppen. Där stannade jag en stund och hämtade andan och kollade in den vackra utsikten. Sen satte jag igång MP3n igen och begav mig nedåt mot båten.

Just då spelades låten Precious Box med George Michael. Den börjar lite försiktigt med nåt som låter som regn och sen bara fortgår den. Den har ingen markant takt utan rullar bara på och den är helt skön att springa till. Dessutom är den ganska lång, 7,5 minut. Så med den låten i öronen började jag springa nerför. Det gick hur lätt som helst. Stigen genom skogen var mjuk och skön för benen och fötterna, på vissa ställen fick jag ta ut stegen för att inte trampa på rötter, jag fick huka mig för en och annan kvist men det kändes som jag flög fram. Och hela tiden pumpade Precious Box i öronen. Det var helt magiskt och det tog ganska precis 7,5 minut att komma till båten.

Självklart ville jag uppleva det där igen, men dagen efter åkte vi vidare och när vi kom tillbaka ett år senare så infann sig inte det magiska igen. Det var bara den gången. Däremot gillar jag fortfarande låten som jag ofta sätter igång när jag springer till jobbet på morgnarna. Det finns en sträcka där den passar väldigt bra och där känslan blir något liknande den jag upplevde på Fjärdlång.

.

Träna armarna

För två år sen hade jag anmält mig till Vasaloppet. Jag körde konditionsträning hela hösten och orkade längre och längre träningspass. Favoriten tog omkring 3,5 timme att genomföra; en mils snabb stavgång med påföljande löpning 1,5 mil. Det var förresten då som det började gå upp för mig att jag skulle kunna ge mig på maran.

Däremot var det såååå svårt att få till styrketräningen, särskilt armstyrketräningen. Jag hittade på alla möjliga undanflykter för att slippa ifrån. Tiden gick och fram i december började jag bli smått orolig. Men så en dag när jag cyklade till jobbet fastnade blicken på ett utomhusgym utanför Radio Stockholm-huset på Kungsholms strand. Där stod den perfekta lösningen! Från den dagen så stannade jag till minst tre gånger i veckan och "lyfte stock" 3x8 gånger. Bara det - av från cykeln - lyfta stock - och sedan vidare på cykeln igen. Tog väl 3-4 minuter per gång. Det roliga var att det faktiskt gjorde nytta, för jag blev starkare i axlarna och i armarna och det gjorde också att jag plötsligt orkade göra armhävningar, något som jag aldrig orkat förut.

Jag har forsatt med stock-lyftningen, trots att jag inte längre har något Vasalopp i sikte. Däremot behövs all styrka för att palla med boxträningen som jag snart ska iväg på.

Hur det gick i Vasaloppet? Nej, det gick inte alls, jag kom inte till start. Men det berodde på något helt annat än träningsupplägget och armstyrkan.

Vit månad

Inte bara snön ligger vit, idag startar jag en vit månad.

Egentligen är jag lite tudelad till det här med alkohol. Å ena sidan tycker jag det är väldigt gott och trevligt att dricka vin. Å andra sidan så tror jag att kroppen inte mår bra av alkohol i någon form. Den behöver inga gifter, bara nyttigheter.

Nu tänker jag hålla ett brandtal. Jag vågar påstå att vinlobbyismen har gjort ett strålande arbete i Sverige. Idag är det fullt accepterat att dricka vin alla dagar i veckan. Varenda kotte jag läser om i en mer personlig intervju i tidningen säger att hon/han gärna dricker ett gott glas vin till middagen. Det står alltid uteslutande ett glas vin, inte en flaska vin, men att dricka bara ett glas vin är bland det svåraste som finns tycker jag. Det blir gärna både två och tre glas innan jag känner mig klar.

Om du som kvinna dricker mer än 8 glas vin i veckan har du ett riskbruk, alltså det finns en förhöjd risk att bli alkoholist. 8 glas per vecka, det är typ 1 glas på onsdagen, 2 glas på fredagen, 3 glas på lördagen och 2 glas på söndagen. Ingen ovanlig mängd i dagens Sverige skulle jag tro. Men så är också kvinnor i ålder 50+ den snabbast växande gruppen alkoholister. Det tycker jag är sorgligt och där vill jag absolut inte hamna.

Därför ger jag mig själv en vit månad för eftertanke kring mitt eget alkoholdrickande och ger Kroppen samtidigt en chans att städa ut gammalt skräp och få sova gott varje natt.

Det lät lite som blöjreklam där på slutet, men jag menar vartenda ord.

Summering av vecka 2s träning.
Cykel till och från jobbet 4x2 mil=8 mil
Löpning ute 2,2 mil
Box 1 timme
= ungefär 7,5 träningstimmar

Mina jag

Mina jag och Irene är en skojig film. Jim Carey spelar en man med två helt olika personligheter, beroende på om han tar sin medicin eller ej.

Själv är jag uppdelad på 3, det är Jag, Kroppen och Karin.

Jag är den som tänker och sätter upp mål och tror mig bestämma.
Kroppen kämpar på bra med att hålla oss vid liv, den skjutsar runt blodet, bygger muskler och skickar iväg avfallet. För det mesta säger den inte så mycket, men ibland kan den knorra och försöker få Mig att förstå att det är dags för vila.

Sen så är det Karin och det är hon som gör tvärt emot. Det är inte klokt vad hon kan vara övertalande och manipulerande. Hon får mig att äta de de där kakorna som Jag lovat mig att inte äta och hela det töjet. Känns säkert igen.

Men vi är ett ganska skönt gäng som bildar en bra och komplett enhet. Om bara Jag hade fått bestämma hade jag antagligen varit en anorektisk Rickard Rättrådig som talat ryska, mandarin, persiska, franska och italienska flytande och jobbat med något stort och viktigt för FN. Hade Kroppen fått som den velat hade jag troligen varit tiobarnsmamma vid det här laget, att föda barn var den verkligen som gjord för, och hade Karin fått sin vilja igenom hela tiden - ja, det vågar jag inte ens tänka på - då hade det nog gått dåligt.

Idag var vi ute och sprang. Kroppen var på, Karin gjorde något annat och vi kom iväg vid 10-snåret. Jag hade prickat ut en runda på 14 km med hjälp av Jogg.se och tänkte att det skulle ta 1,5 timme. Pga snömodden tog det dock MYCKET längre tid och vid 10 km började Karin övertala Mig om att vi inte hade tid att springa hela sträckan. Jag försökte stå emot och sa till henne - Men vi har ju bestämt 14 km och då blir det 14 km, men hon fortsatte mala på och smula sönder mitt motstånd. Huvudargumentet som jag gav vika för var att man inte alltid behöver stirra sig blind på antalet km utan även bör räkna in hur länge man håller på. Idag var det extra moddigt, så Kroppen fick jobba ordentligt. Egentligen var det nog ett ganska bra pass, men Jag är ändå besviken att vi inte grejade 14 km. Karin är nöjd. Det blev 12 km löpning in till stan där jag hämtade min cykel, så 10 km cykling tillkommer. Höll på i drygt 2 timmar totalt.

Hur långt har jag kommit?

Igår raljerade jag lite över fågelskådare....
Det är lätt att tycka att det man själv håller på med är helt normalt. Att löpare kunde uppfattas som galna hade jag inte riktigt klart för mig förrän jag råkade på bloggen Tidningstankar. Jag som har prenumererat på Runners World i flera år har helt förlorat mig i innehållet. Jag läser varenda rad och fascineras över löparna som springer 16 mil genom skog och mark, eller över Alperna eller 24 mil på 6 dagar genom Sahara, The Marathon des Sables, eller till och med löper över en hel kontinent - som Rune Larsson. Jag beundrar löparnas prestation och kittlas av utmaningen. En dag kanske även jag...

Men det är ju klart - att hålla på och springa och cykla fram och tillbaka, till och från jobbet, kanske inte är så klokt, sett ur någon annans synvinkel. Särskilt som det sägs att kondition är lika hållbar som en liter mjölk.
Om jag istället hade varit på väg någonstans mot ett "riktigt" mål, som Prag t ex, så hade jag under den här dryga veckan sedan bloggen startades ha kommit till Nyköping nu.
Och på söndag har jag kommit några mil till.

Förresten så har Runners World nu en ny hemsida. Så kolla där om du vill få inspiration.

Våren kommer

Imorse hörde jag vårfågeln för första gången och det gjorde mig extra glad. Ljuset är på väg tillbaka. Vårfågeln är förresten talgoxen och det satt två stycken i varsitt träd och snackade med varandra. Är inte så duktig på fåglar men jag hittade den här länken, en gång i tiden när jag ville lära mig hur olika fåglar låter. Katten Mussiö lystrar extra mycket till Grönfinken, det verkar vara hans favoritkäk.













En gång när jag var på väg till jobbet så stod det ett gäng med ornitologer vid några bilar. De skulle åka iväg någonstans och spana på fåglar och stod nu och inväntade resten av gänget som skulle med. Ur bilarna strömmade fågelkvitter. Det är en bild jag haft med mig sen dess och jag har många gånger undrat om de lyssnade på det där fågelkvittret hela vägen till Dalarna eller vart de nu skulle. Känns liksom outhärdligt på nåt vis och ganska komiskt. Mina barn, och även jag, skulle få spunk efter 2 minuter.

Boxen i måndags gick över förväntan. Rickard Tyrann var inte där utan vi hade en helt vanlig slavdrivare som drev på lite lagom hårt. Inte så mycket träningsvärk förutom i armarna, benen är ok. Idag tänker jag springa hem.

Är tiden viktig?

Är tiden man springer ett lopp på viktig? Vet inte hur det är för andra, men för mig är det absolut en sporre och ett mål att träna för. Sedan om jag klarar tiden när det väl gäller är en annan femma. Jag blir inte särskilt missnöjd om jag klarar att springa hela marathonloppet, men på säg 4:15:18 istället för sub4.

Att nå målet springa ett halvmarathon under 2 timmar tog 16 år. Första gången var 1991 och då hade jag tiden 2:03:något. 1992 fick jag den tillintetgörande tiden 2:14:något. Sen kom två barn och lite annat emellan, så inte förrän 1998 sprang jag nästa halvmara och kom då i mål på 2:03:59.
Därefter fick jag problem med ett knä och började promenera istället. Jag gick och gick och cyklade lite motionscykel, men 2005 bodde vi i Göteborg och där hittade jag en mirakelman som fixade knät (fast det satt visst i höften), vilket gjorde att jag kunde börja springa igen.

2005-2008 sprang jag Göteborgsvarvet på följande tider:
2005: 2:07:03
2006: 2:06:46
2007: 2:02:23
2008: 1:54:01

Målet under två timmar nådde jag dock redan på hösten 2007, då jag sprang Stockholms halvmara på 1:57:41 (det där med sekunder är förresten jätteviktigt:-)). Det var jättehäftigt! Jag jublade när jag kom i mål och log i en hel vecka efteråt.

Sedan jag nådde det målet känns det dock inte riktigt lika kul längre med den distansen. Det målet har legat framför mig så länge att jag är helt utmattad vad gäller under 2 timmar på en halvmara. Nu är det således under 4 timmar på helmara som hägrar, dvs 5:41 minuter/km, minus 4 sekunder på en av kilometrarna.

Den ryska dockan

Snart dax att cykla hem. Så här i vintertid känner jag mig som en liten rysk docka, någonstans innanför alla plagg finns jag.

På överkroppen har jag:
Linne, kortärmad tröja, långärmat tunt underställ, långärmat tjockt underställ, min älskade Björn Dählie-skidställsjacka och så överst reflexvästen (livförsäkringen).

På benen: motsvarande tunna och tjocka långkallingar + skidställsbyxa.

Handskarna jag har håller inte riktigt måttet, de är för kalla i början, men när jag fått upp pulsen blir också fingrarna varma.

På huvet först en rånarluva och så en extra varm mössa, och som kronan på verket - cykelhjälmen. Glasögon är toppen eftersom ögonen rinner hela tiden annars.
Ja det var nog det hela. Ser du en getingspermie ute och cyklar så är det jag. Vinka då.
Vi ses

Vardagslyx

Jag ser det som en sorts vardagslyx att få cykla.
Jag har en jättebra cykel. Den har allt; dynamolyse fram och batterilyse bak, fungerande bromsar, många växlar och så en varm och skön sadelmuff. Du kanske inte tycker det är något särskilt med det - men det är det! Mina tidigare cyklar har haft växlar som hoppat (och gärna hoppat i en mycket trögare växel precis i den jobbiga delen av backen) och lysena har varit såna där löstagbara som jämt saknat batteri. Så jag är så glad för min cykel.

Jag tar definitivt min transportcykling till och från jobbet som träningspass. Det är ungefär en mil och det blir ett sorts nötande och ger bra grundmotion. Längs vägen finns tre urjobbiga backar där hjärtat får jobba, och så finns några bra raksträckor att få upp farten på.
Det är cykelväg nästan hela vägen och den löper utmed vattnet och är vacker i alla väder.
Imorse såg det t ex ut så här:

Veckans träning

Vecka 1 var ju skitkall. Jag trotsade snö och kyla och tog cykeln till jobbet, snyggare än någonsin i kombinationen rånarluva och cykelhjälm. Men hellre det än buss/tunnelbana eftersom det tar en evighet, åksjuk blir jag också. Nej, tacka vet jag cykeln.

Mördande tråkigt är det dock att springa på löpband tycker jag. Fast det stärker nog psyket i monotoni och det måste ju vara bra att ha jobbat med det när man ska ut och springa 4 timmar, eller ja, knappt då, 3:59:56.

Tidigare har jag inte velat springa ute i kalla minusgrader, men efter sibirienkylan tidigare i veckan kändes det som sommar idag, så jag tog mig en runda under eftermiddagen. Det gick himla bra. Var rätt klädd, hade inga problem med andningen och gångbanorna var perfekt snöröjda. Så vad bra - nu kan jag fortsätta springa till eller från jobbet någon gång i veckan och slipper löpbandet framöver.

Summering av vecka etts träning.
Cykel till och från jobbet 3x2 mil=6 mil
Löpning löpband 1 mil
Löpning ute 1 mil
= ungefär 5 träningstimmar

Har nått upp till nästa platå och känner mig hyfsat i form igen efter förkylning i december och julvilan, så nästa vecka kan jag lägga på lite mer träning.

Jag är en sån där som "kan själv" och har svårt för att följa något exakt träningsprogram. Under hösten har jag kört ett Boxpass, sprungit 2,5 mil och cyklat 4-6 mil per vecka. Det kommer jag fortsätta med nu i vår, men även lägga till ett Bodypump-pass för att få mer styrka och dessutom förlänga långpasset upp mot två mil istället för 15 km som jag kör nu. Mer hinns inte med. Lite längre i vår tänker jag springa första varvet på maran några gånger för att bekanta mig med banan, mer om det senare.

Nu står väskorna packade, några av veckans middagar är förberedda, tvätten är omhändertagen, så låt v 2 börja.

150 dagar kvar

150 dagar kvar idag till Stockholm Marathon. En bra dag att starta en blogg tänkte jag. Så bli gärna min följeslagare under dessa dagar och se om jag lyckas nå mitt mål att springa min första mara.

Varför marathon? frågade en kollega mig för ett tag sedan och jag försökte svamlande ge ett bra svar. Det gick inget vidare - kollegan förstod ändå inte. Någon dag senare var jag på sonens gradering i karate och där fick jag själv det konkreta svaret.

- Varför ska man gradera sig? frågade sensei barnen som skulle graderas.
- För att ge sig själv en uppmuntran och för att få ett kvitto på att man har tränat rätt.

Precis så känner jag. Det ska bli jättekul och spännande att springa Stockholm Marathon och jag längtar hela tiden. Jag tänker vara ordentligt förberedd den 5 juni kl 14:00.