Milstolpe passerad

Jippie!! Jag nådde ända fram och klarade målet 1 mil på 50 minuter. Med 10 meters marginal. Vem behöver mer?

Ja järnspikar, vilken uppladdning. Jag har i och för sig haft dagens dag som en backup-dag eftersom helgen fick ägnas åt att slicka såren efter nära-döden-upplevelsen i torsdags. Av chocken blev jag så fruktansvärt trött och orkade knappt ta mig ur sängen. Än mindre dra på mig löparkläder och sätta fartrekord.

Men jag har ju ändå tränat sen i december för det här och redan fått skjuta upp datumet en gång så det gnagde i mig att inte kunna testa mina gränser. När så energin återvände igår morse började överläggningen med mig själv och det undermedvetna pep-talket. I och med det inställda lunchmötet försvann det sista hindret.

Jag hade en strategi att hålla en jämn 12-km/timmen-fart men tillät mig att starta i 11,30-tempo de första minutrarna. Vid 25 minuter var jag ikapp tidstappet och jag klockade mig på 5 km blankt.

Psykiskt gick det upp och ner. Från 12e minuten höll jag koll på varendaste minut och berömde mig för varje minut som gick. En minut till, en minut till, en minut till - så gick den malande tanken. Jag höll tempot även vid 30 minuter (6 km) och 35 minuter (7 km).

Vid 38 minuter gav jag plötsligt upp. Det var föööör jobbigt. Tryckte ner bandet till 6 km/h, försökte se nåt positivt i att bryta. Gick 20-30 sekunder. Drack vatten. Det kändes inte bra och nånstans ifrån hämtade jag kraft och började springa igen. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt sprang jag i 12,6-fart och började räkna efter hur mycket jag hade tappat.

Vilket tempo behövde jag komma upp i för att jaga ikapp de 300 metrarna jag förlorat? Matten funkade inte nåt vidare, jag visste bara att jag måste kräma på ordentligt samtidigt som jag måste hålla i 10 minuter till. En minut till. En minut till. Vid 45 minuter drog jag upp farten till 13,50 och orkade hålla den i knappt två minuter, drog ner ett tag och drog sen upp till 14,4 vid 48 minuter. Det var rafflande och nervpirrande. Skulle det räcka?

Minutrarna och metrarna tickade på och jag minns knappt sista minuten. Bara att jag rätt vad det var nådde fram. Det var över och jag hade klarat det. Vilken känsla!! Energi föder energi. Träning ger resultat. God damn it.

Det känns verkligen skönt att ha det här avklarat och nu känns det som att jag kan åka och joddla i Alperna i godan ro.