Ursvik Xtreme Trail, kval 1

Mina tävlingsresultat det senaste året har inte varit så mycket att skryta med. De har mest uteblivet. Jag bröt ju Stockholm halvmara i september, Två sjöar runt i mars iddes jag inte ens ställa upp i och det blev inte heller något skidlopp, Årefjällsloppet som jag var anmäld till.

Men igår vände trenden, hehe. Åtminstone om man ser till att jag kom till start och genomförde tävlingen. Det var dags för första etappen i Ursvik Xtreme Trail. Ett klart vårtecken och tillika ett av mina absoluta favoritlopp. Jag har skrivit om det förr, men en kort resumé kommer här: 15 km backig bana i skogen i Ursvik med två vätskestationer. Man startar närhelst det passar mellan kl 17 och 18.30 och det kostar en hundring. Fram till i september körst tävlingen ytterligare sex gånger, hela inbjudan hittar du här: Ursvik Xtreme Trail.

Och vilket bra lopp det blev. Förhållandena var perfekta med solsken och torrt spår. Jag kände mig stark rakt igenom, stabil, inte en dipp så långt ögat nådde.Tänkte mest att "fasen vad bra det går" och "fasen vad bra det går". Det var riktigt, riktigt roligt. Sprang i mål som en vinnare och var nyfiken på tiden, hade på känn att den skulle bli bra. Bra mycket bättre än de 100 minutrarna som rundan tog senast jag sprang tävlingen.

Så förvånad jag blev när den visade sig bli 100 minuter blankt. Jag kan fortfarande inte fatta, den borde ha varit minst 6-7 minuter snabbare och just i det här fallet är de där minutrarna faktiskt hela världen. OK att jag stod och pratade med funktionären vid vattenhålet ett tag, men det brukar jag ju göra, i övrigt sprang jag som en liten gasell. Det är nästan så jag misstänker att tiden inte är korrekt, attans att jag inte hade någon egen klocka med mig. Fast det är ju klart att tiden är korrekt, jag misstror verkligen inte funktionärerna - de är bäst och beundransvärda, men alltså - det gick ju så bra. Och ändå så o-bra.

Whatever. Jag får resa mig och komma igen. Den 6 maj går nästa tävling.

Vad får vi till middag?

Om nu april är besvikelsens månad när der gäller vädret, så är den berydligt bättre ur ett träningsperspektiv. 

Det är som att träningen som småputtrat under vintern nu har reducerats till en välsmakande fond och blivit till en perfekt grund för den boef bourgignon som ska serveras den 31 maj.

Nu bryns köttet lite lätt, grönsakerna och baconet åker ner i grytan och det hela späds med några deciliter rödvin. Till sist i med några lagerblad, timjan och peppar så fär det stå och koka ihop.

Kryddan för mig är att surfa runt på nätet och läsa löparbloggar, forumet på jogg.se men också att läsa allt som står på stockholmmarathon.se. Jag kollar in bilderna från förra och förrförra året (är inte med nånstans-puh), studerar banan för säkert 123e gången, kollar min startplats. En särskild känsla infinner sig och jag får allt lite fjärilar i magen. Fasiken vad kul det ska bli. 

Det är 50 dagar kvar till start just idag. Påsklovet inbjuder till träningsläger vilket ligger utmärkt i tajmingen. Nu är tid att röra om i grytan ordentligt och låta smakerna gifta ihop sig med varandra. Mängdträning och långa pass står på schemat. Om en månad ska det hårda jobbet vara gjort. Målet är att komma ur perioden skadefri för att sedan bara få njuta av doften från grytan i väntan på formtoppen som borde komma nån vecka senare. Precis lagom till den 31 maj. 

Då när den godaste boef borgingnonen serveras. Ever.

Blåsippan ute i backarna står

Jag har ändrat inställning till vilken månad jag tycker sämst om på året. Tidigare var det alla kategorier november som var värst med sitt gråa och regniga väder, toppat med allt mörkare kvällar. Men den månaden har jag faktiskt omvärderat. Särskilt efter förr-förra årets november som bjöd på framför allt väldigt vackra morgnar, men också uppehållsväder och sol, direkta motsatsen till vad jag tänkt om november tidigare.

Jag har också haft mars som den värsta månaden. Med utdragen vinter som aldrig vill ge med sig. Svårcyklade snömoddiga gator som töar på dagen och sen fryser till ett tjockt, spårigt islager på kvällen. Lägg till det att man blir av med en timme, en ledig söndag den natt som sommartiden införs.

Den bästa månaden tycker jag annars att juni är. Då ligger sommaren och högtrycken framför en. Liksom semestern och de ljusaste dagarna på året. Smultronen är mogna, dags för första doppet, midsommar. Ibland på våren kan jag drömma mardrömmar om att det har blivit höst och att jag missat hela sommaren. Usch, det är en hemsk tanke och alldeles kallsvettig vaknar jag dessa nätter och blir otroligt lättad när det går upp för mig att det fortfarande är vår.

September och oktober brukar rinna på i all hast. Det är lite vemodigt att lämna sommaren bakom sig, men det går an. December, januari och februari är ok, särskilt om det snöar mycket. Maj är fin den med och augusti också. Och såklart juli för då fyller jag ju år.

Nä, värsta månaden på året tycker jag numera att april är. Besvikelsens månad kallar jag den. Endast ur väderleksmässig synvinkel förstås. Jag vill så gärna att värmen ska komma nu, i takt med att det blir ljusare för var dag. Jag vill så gärna kunna sätta mig på uteplatsen och fika utan att det drar snålblåst runt kroppen. Jag vill så gärna rensa i hallen, hänga undan dunjackan och ställa undan stövlarna, tvätta mössor, buffar och vantar och lägga i förvaring till nästa vinter. Slippa kränga på mig långkallingarna under löpartajtsen så man känner sig som en stoppad korv. Längtan efter riktig vår och värme är så stark och det borde vara logiskt, solljus=värme. Men icke - kylgraderna håller i sig, regnet blandas med snö och fasiken vad trött jag är på det här kalla nu!!

Än får vi gå med både strumpor och skor.

Favoriten

Jag har fastnat i makrame'ns underbara värld och skulle lätt kunna sitta och handarbeta dagarna i ända. Det är otroligt tillfredställande att knyta de där knutarna och se armband i olika färger och former växa fram. En verklig lisa för själen

Men - så har jag ju också en vinthund i mig som måste ut och rastas då och då, så efter bara en kort överläggning mellan Gör ba' och Gör typ inte ba' snörde jag på mig löparskorna och stack ut.

Vädret var fantastiskt och rundan var min favorit-2-milarunda och dessutom hade jag fått en ny låtlista av min kollega Rebecka som jag var nyfiken på att höra. Det är kul det där tycker jag, att dela musik med varandra. Man vet inte vilken låt som ska komma härnäst och bara det att veta det gör det värt att springa vidare en stund till.

Rundan har jag trampat förut och jag tröttnar inte på den oavsett årstid, väder eller vilken form jag befinner mig i.

Jag rundar flygplatsen, springer ner mot Lillsjön, bort förbi Ulvsunda slott, upp i Minneberg. Springer över Tranebergsbron där jag i fjärran ser stadshuset och tänker att dit bort ska jag. Viker av från bron ner till Frehäll och följer sedan vattnet hela vägen bort mot Smedsuddsbadet och Rålambshovsparken. På Norrmälarstrand fullkomligen kryllar det av promenerare och löpare, åtminstone igår när det var så fint väder. Vid pass elva km kliver jag in hos min hovleverantör Preem-macken och tar mig en drickapaus. Det är skönt att få sätta sig en stund och titta på folket som passerar förbi.

Sen är det dags att springa vidare och snart är jag vid jag stadshuset. Svänger in vänster på gångvägen som följer Klarabergskanalen, springer över den lilla bron mellan Kungsholmen och Solna och fortsätter följa vattnet, förbi Pampas och nedanför Huvudsta slott vinkar jag åt min lilla bänk där jag kör mage-och ryggstyrka ibland. Inte nu dock utan jag springer vidare. Blickar bort över vattnet och ser Tranebergsbron där jag sprang för en stund sedan. Nu har jag bara knappt fyra km kvar och bland dem de tre backarna. Benen är inte lika pigga längre men jag manar på och vid sista backkrönet ute på Bällstavägen börjar just Håkan Hellström spela Ramlar och nånstans ifrån får jag ork att springa i takt. Det rullar på fint nerför backen, ända fram till dörren. Hemma igen på springtiden 2.05.

Voff!

Mirakelmedicin

För några veckor sedan stapplade jag in på kontoret och beklagade mig för min kollega, tillika löparsjäl, Tobias. "Faan vad det går dåligt" var budskapet. Halt och lytt och en oformlig kropp med dålig kontakt mellan huvud och fötter var det jag baxade runt på i löparspåret. Konditionen var skjuten i sank och motivationsindikatorn pekade på noll. Där fanns allt det där tråkiga som kommer efter en period med mindre träning.

Dags att börja självmedicinera med andra ord och som tur är har jag en mirakelkur som alltid funkar. 

Den heter Gör ba' och går ut på att inte tänka och tycka eller känna efter för mycket utan bara genomföra ett träningspass efter ett annat.

Konkret innebär det att köra 4-6 pass i veckan och det behöver inte handla om löpning hela tiden. För att kroppen ska hålla varvar jag löpning med cykling och även långa promenader räknas som träning i det här skedet. Gör ba'.

Efter några veckor kommer så den efterlängtade belöningen och just nu springer jag med en känsla av att allt flyter. Jag är stark, orkar, vill ha mer.  Den här känslan är magisk. Och beroendeframkallande. 

Vilken tur, (eller är det egentligen skicklighet?) att receptet funkade för nu är det ju bara två månader kvar.