Vädret var verkligen toppen i lördags, nästan sommarvärme i luften. Jag grabbade tag i mina solglasögon det sista jag gjorde innan jag cyklade in till stan. Lämnade in ombytet på jobbet, drack en Cola, fixade det sista med nummerlappen och tidtagar-chipet och begav mig sen de 120 metrarna till Kunsgträdgården.
Där var det smockfullt av löpare och deras följeslagare. Min trogna hejjaklack i form av brorsan ringde nån timme tidigare och sa att han inte ides komma in till stan och hejja på mig. Han fick ledigt utan mankemang. Jag tycker han har fyllt den där hejjaklacks-säcken med råge.
Nåväl, jag stod på plats i min startgrupp när första gruppen stack iväg. Väntade ytterligare 15 minuter innan det var dags att sätta igång klockan. Sprang för personbästa med andan i halsen de första 5 kilometrarna. Klockade mig på 26 minuter. Däromkring började jag få ordning på andningen vilket samtidigt innebar att tempot sänktes till ett lite mer bekvämt tempo. Vilket innebar att milen klockades på 53 minuter.
Under den första milen bar jag med mig en äppelMER-flaska som jag drack ur när jag kände för det. Man kan tycka att distansen är lång och att man rätt enkelt skulle kunna putsa sitt rekord, men min erfarenhet är att det gäller att pressa sig hela tiden för att få en bra tid. Ett sätt att tjäna sekundrar är att inte stanna till vid vätskestationerna har jag kommit fram till. Jag kan inte springa och dricka ur mugg samtidigt, så det går åt en 10, 15 sekunder vid varje station. Tar man det gånger 4-5 stationer så har det ju gått en minut bara där. Och det är just den minuten jag är i hasorna + en till.
Flaskan var urdrucken vid milen och vid elva km behövde jag gå lite för att reda ut hörlurs-härvan runt telefonen. Det var dags att sätta igång musiken och det var också den bästa anledningen jag kunde komma på för att få dra ner på tempot lite till. Nu gick det segt och inte blev det bättre av att jag började möta dem som just var på väg in i mål. Men vid 14 km, vid Slussen drog jag i mig en gel som jag hade med mig (gel är en oerhört sötsliskig liten hutt, nästan osväljbar, men ack så effektiv) och jag svarade på energitillförseln i samma sekund som sockret kom ner i magen.
Vid Bergsundsstrand stod Eva, min jobbarkompis och även i år fick hon en svettig kram som tack för att hon hejjade på mig. Banan var till viss del omdragen och jag hade inte sett till 16-km-skylten och funderade lite på när den skulle komma. Men så i början av Tanto kom 17-km-skylten istället, tjoho vad glad man kan bli. Nu var det bara 4 km kvar och det fanns ingen anledning att hålla igen på takten.
Där drog jag i mig en gel till och fick fart i benen igen. Kändes som jag hade hur mycket krafter som helst. Fast när jag så här i efterhand kollar mellantiderna ser jag att jag sprang exakt lika fort hela andra milen, så det måste ha varit en illusion att det gick undan.
I Götgatsbacken trängdes alla Hammarbajjare och jag kunde inte låta bli att ropa "Heja Söder!!" där och fick direkt ett härligt gensvar från alla i publiken. Snacka om egoboost.
Fötterna flög fram, nedförsbacke som det var. 2 mil klockades på 1:50:24 och nu fick jag användning för min fartökningsträning på löpbandet. Jag visste att det skulle vara över om 5 minuter, det vara bara att hänga i. Andas,andas, fokusera och tränga bort alla andra tankar. Stänga ner hela hjärnan förutom det lilla, lilla löparkansliet som håller igång andningen och skjutsar blodet från hjärtat till benen och som får benen att röra sig snabbt framåt.
Som vanligt hade jag räknat fel och trodde verkligen de sista kilometrarna att jag hade en chans på pers. Har ju svårt för det där med plus och minus när jag springer lopp, för att inte tala om gånger, men det är ju inte så konstigt egentligen när räkningskontoret har gått och fiskat.
Jag hade krafter kvar in i det sista och spurtade till och med de sista metrarna. Konstaterade dock redan innan jag sprang i mål att jag hade räknat fel och att jag var 126 sekunder från pers. Aj fanken. Så nära, men ändå så långt ifrån.
Fast vad är väl två minuter? En så fin och solig dag som i lördags, med så otroligt duktiga medlöpare och en fantastisk publik och alla dessa frivilliga som delar ut dricka och håller ordning på oss som springer. Vad är väl två minuter mot det?
Tja, kanske något alldeles, alldeles underbart......
gen i Vätternrundan. Efter att ha cyklat i 16 timmar och 15 minuter rullade jag äntligen in i Motala. Tårarna sprutade. Det känns fortfarande mäktigt när jag tänker på att jag tog mig runt den där overkligt stora sjön. Ibland drar jag på mig VR-T-shirten jag köpte, bara för att komma ihåg känslan.
