XTreme running 19 april

"Jag är ingen löpare", tänkte jag där i spåret, när den ena hinden efter den andra passerade mig. På sin höjd kanske en löpar-wanna-be men jag kommer aldrig bli som dem, så lätta i steget, så långa och smärta och med sånt enastående flås. Killar som springer tävling är något alldeles extra. De vet verkligen hur man ska ta ut sig till max. Inte väjer de för lervällingen heller. Rätt igenom geggan springer de och tjänar 1-2 sekunder på det.

Det var en fin dag för XTreme Running, min favorittävling. Till och med solen sken och när även jag lyckades komma ikapp och springa om tre medlöpare kändes det genast mycket bättre därinne i tävlingssjälen och jag släppte funderingarna på huruvida jag är en löpare eller inte. Klart jag är en löpare - om än förvillande likt ett diesellok.

Allt stämde idag och det blev en toppenrunda. Benen var så otroligt starka. Hörde någon efter målgång säga till kompisen att han kände sig stabil och just det ordet passade bra in på mig idag. Jag var stabil. Uppladdningen med tunnbrödrulle och räksallad till lunch verkade också vara en hit, några knäckemackor, lite frukt och en halv kexchoklad innan start gav perfekt energi och jag fick inte en endaste dipp på hela loppet. Till och med solen sken som sagt, trots det var det kallt i skogen och jag var glad att jag hade med mig min fula mössa som jag kunde ta på och av, allt efter behag.

Den exakta tiden har jag inte än, den anslås på nätet imorgon, men jag gissar på att det blev nästan exakt 90 minuter. 90 minuter och en massa kraft kvar. Det bådar gott inför maran. Om två veckor är det dags igen. Hänger du med?

En kväll i Ursvik