Vilket gräsligt väder det var imorse! Sällan har det varit så enkelt att strunta i den planerade löpningen som idag. Kanske var det lika bra det, för jag har dragit på mig nåt skräp i vänstra vaden.
Egentligen har jag haft det sedan jag sprang till bussen förra måndagen då 113, som genom ett under, stod vid hållplatsen men redo att åka iväg utan mig. Jag drog på mig geopard-dräkten och spurtade de sista 50 metrarna - och lyckades kasta mig in precis innan chauffören stängde dörrarna.
När jag i mitt lyckorus satte mig ner på sätet kände jag hur vaderna ville sprängas, blodet fick inte plats i ådrorna. Musklerna hade fått jobba alldeles för mycket i ett alldeles för ouppvärmt tillstånd. Sen dess har jag haft en liten känning i vänster vad. Tar det definitivt inte på allvar eftersom det inte alls känns i vanliga fall men så fort jag börjar springa kommer jag ihåg, "Jamen just jäklar, jag har ju ont i benet".
Min erfarenhet av den här typen av "skador" är att det egentligen handlar om för anspända senor/muskler. Det krävs blodgenomströmning, massage alltså, alternativt besök hos osteopat för att få bukt med det. Lite gullegull bara så blir det bra.
Hur som helst, benet är ju inte av, så jag springer vidare och igår på vägen hem upplevde jag nästan ett hallelulja-moment. För några veckor sedan bestämde jag mig för att lägga in en fartökning de sista tre kilometrarna på mina utomhusrundor. Jag har en förmåga att krokna på slutet, vilket också händer på marathonloppen, så jag tänkte träna mig i att få fart på mig i slutet trots att jag är trött. Som bekant sitter det mesta i huvudet och jag vill testa om det verkligen är så att jag kan öka farten och på så vis få ny energi, eller om jag helt enkelt är för trött för att springa fortare i slutet.
Efter att nu ha provat några gånger kan jag säga att det åtminstone på milen finns ordentligt med krafter kvar i kroppen. Igår blev det ett riktigt bra tempo på slutet och jag körde Jessie J´s låt Domino på repeat de sista 3 kilometrarna. Alltså, den låten kan man inte höra för mycket på.
Inspirerad av Laila Bagge som tipsade Robin (ja, jag vet jag har inget liv!) om att träna på att sjunga och springa på löpband samtidigt, försökte jag också sjunga med i låten, men orkade bara klämma fram ett o-o-oo-oo lite då och då. För de som cyklade om mig lät det kanske lite ynkligt, men i min hjärna lät det fantastiskt. Vilken kraft, vilken stämma! Och vilka steg hon tar denna geopardkvinna!
Men ack vad hon haltade senare på kvällen...
Första, andra, tredje och fjärde låten på Spotifylistan, Löpbandslöpet 48 minuter
Egentligen har jag haft det sedan jag sprang till bussen förra måndagen då 113, som genom ett under, stod vid hållplatsen men redo att åka iväg utan mig. Jag drog på mig geopard-dräkten och spurtade de sista 50 metrarna - och lyckades kasta mig in precis innan chauffören stängde dörrarna.
När jag i mitt lyckorus satte mig ner på sätet kände jag hur vaderna ville sprängas, blodet fick inte plats i ådrorna. Musklerna hade fått jobba alldeles för mycket i ett alldeles för ouppvärmt tillstånd. Sen dess har jag haft en liten känning i vänster vad. Tar det definitivt inte på allvar eftersom det inte alls känns i vanliga fall men så fort jag börjar springa kommer jag ihåg, "Jamen just jäklar, jag har ju ont i benet".
Min erfarenhet av den här typen av "skador" är att det egentligen handlar om för anspända senor/muskler. Det krävs blodgenomströmning, massage alltså, alternativt besök hos osteopat för att få bukt med det. Lite gullegull bara så blir det bra.
Hur som helst, benet är ju inte av, så jag springer vidare och igår på vägen hem upplevde jag nästan ett hallelulja-moment. För några veckor sedan bestämde jag mig för att lägga in en fartökning de sista tre kilometrarna på mina utomhusrundor. Jag har en förmåga att krokna på slutet, vilket också händer på marathonloppen, så jag tänkte träna mig i att få fart på mig i slutet trots att jag är trött. Som bekant sitter det mesta i huvudet och jag vill testa om det verkligen är så att jag kan öka farten och på så vis få ny energi, eller om jag helt enkelt är för trött för att springa fortare i slutet.
Efter att nu ha provat några gånger kan jag säga att det åtminstone på milen finns ordentligt med krafter kvar i kroppen. Igår blev det ett riktigt bra tempo på slutet och jag körde Jessie J´s låt Domino på repeat de sista 3 kilometrarna. Alltså, den låten kan man inte höra för mycket på.
Inspirerad av Laila Bagge som tipsade Robin (ja, jag vet jag har inget liv!) om att träna på att sjunga och springa på löpband samtidigt, försökte jag också sjunga med i låten, men orkade bara klämma fram ett o-o-oo-oo lite då och då. För de som cyklade om mig lät det kanske lite ynkligt, men i min hjärna lät det fantastiskt. Vilken kraft, vilken stämma! Och vilka steg hon tar denna geopardkvinna!
Men ack vad hon haltade senare på kvällen...
Första, andra, tredje och fjärde låten på Spotifylistan, Löpbandslöpet 48 minuter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar