måndag 9 december 2013

En ocean av tid

Gosch, jag är verkligen långt från storformen. Oavsett pass jag så genererar de träningsvärk en masse. Skynda långsamt tror jag kroppen försöker säga.

Och långsamt tog jag mig an löppasset i lördags. Det första springet sedan 9 oktober. Hur skulle nu vaden hålla ihop var den stora frågan. Det funkade bra och mer om det alldeles strax. Men innan dess vill jag hålla mig kvar vid det här med att ta det långsamt med träningen. Eller kanske rättare sagt låta träningen få ta sin tid. Det är hur välgörande som helst.

Livet så som jag känner det tillåter normalt träning "när man ändå ska ta sig till och från jobbet" och ytterligare nån stackars timme i veckan. Det får inte ta för mycket tid bland allt annat som ska hinnas med. Jag har egentligen inga problem med det utan känner mer en tacksamhet att det funkar att få till några mils löpning och cykling i veckan, kryddat med ett danspass eller nåt annat då och då.

Men ibland, väldigt sällan dock, öppnas en ocean av tid och det är inte bråttom alls. Jag kan i lugn och ro stå vid min garderob och fundera ut vilka kläder jag ska träna i, vilka strumpor som är skönast till skorna jag tänker springa i, om jag ska sätta upp håret med hårspänne eller fläta det. Kanske ändrar jag mig till och med en eller två gånger och tar en annan tröja än den jag först valde, innan jag i makligt tempo tar mig till gymmet och utan stress byter om. Hänger upp kläderna ordentligt på sina krokar. Förbereder mig mentalt inför träningen, fyller vattenflaskan, rättar till träningskläderna så de sitter utan att skava. Jag har ännu bara kommit ut en liten, liten bit från stranden och har fortfarande hela oceanen framför mig.

Efter väl genomfört arbete på löpbandet kan jag sedan fortsätta strosa runt lite på gymmet, eftersvettas och tar mig till stretch-hörnan där jag böjer och sträcker. Tar några minuter och lägger mig på rygg och bara vilar. Lyssnar på brummandet från fläkten. Funderar på inget.

Skämmer bort mig med en hårinpackning innan jag kliver in i bastun. Efteråt blåser jag håret helt torrt med den kassa hårtorken de har på anläggningen. Det tar verkligen sin tid. Klär på mig och tar mig hem över. Det är tre timmar sedan jag gick hemifrån. För 80 minuters träning och en del av mig säger: vilket slöseri med tid. Den andra delen säger: så här skulle man alltid ha det.

Hur var det nu med vaden då? Jo, tackar som frågar. Jag sprang lugnt och försiktigt och vaden höll faktiskt ihop. Det verkar hoppfullt, även om jag idag har en kraftfull träningsvärk. To be continued.

tisdag 3 december 2013

Happy måndag

Ordningen är återställd och jag kan återigen starta veckan med happy måndag. Det är så jäkla bra.

På morgonkvisten tar jag min springare och tar mig igenom de två första fula kilometrarna, bland trafik och nybyggnationer. Men sen följer åtta kilometer ren och skär kärlek. Cykelvägen löper utmed vattnet bort mot Huvudsta slott och Pampas marina. Vid slottet finns stallet och jag hejjar lite på hästarna som står i hagarna. Soluppgångarna gör en poetisk, det är tyst och lugnt och vackert mitt i storstan. Kaninerna hoppar runt och nån gång ibland ser jag en bäver. Det är smått surrealistiskt.

Efter Pampas cyklar jag över till Kungsholmen och följer Kungsholms strand ända fram till Stadshuset. Här blir det lite trängre på den delade gång- och cykelbanan, men jag gillar energin som alla utstrålar. Det cyklas, promeneras, springs, åks rullskidor, man rastar hundarna, små barn tultar runt, någon tar en paus på en bänk. Det är alltid folk här, oavsett tid på året eller eygnet. Man är aldrig ensam.

Vid Stadshuset svänger jag vänster och tar en extrarunda förbi Rosenbad och Riksdagen fram till Gustav Adolfs torg. Gillart. 

Sen har jag bara trafikkaoset på Regeringsgatan kvar innan jag svänger ner på Birger Jarlsgatan och är framme vid jobbet. Knappt fyrtio minuter tar det och efter en snabb dusch är jag redo för arbetsdagen. Det finns inget bättre sätt att starta dagen. 

På vägen hem svänger jag förbi gymmet och går först på core-passet halvsex. Det är perfekt, svårt att ta sig tid till den sortens träning annars men ack så välbehövlig. Mitt råd till den som inte riktigt gillar att träna är att bara gå på corepass och sen komplettera med promenader. Det är allt man behöver för att hålla kroppen schack och behålla hälsan, det är jag övertygad om.

Därefter är det dags för veckans roligaste, danspasset. Som Jocke, ledaren säger: man får göra hur man vill, man får "göra  fel" bara man har roligt. Jag är inte den smidigaste bland kassavalv men har en känsla för takt och ett gott minne för steg och koreografi så jag kan lägga all energi på att följa musiken och ta ut rörelserna. Man fär igång pumpen och svettas ymnigt. Varje pass blir ett hallelulja moment. Det är så roligt.

En varm och skön bastu på det och måndagen är all. 

En riktig happy måndag.

lördag 30 november 2013

Hopp i galopp

I onsdags hängde jag med två jobbarkompisar på ett crossfit-pass. Ena kompisen fick in oss på ett testpass och det var fint värre för hon tränar på Balance minsann, prins Daniels gym.

Tänk att de träffades i den där miljön, prinsessan och den blivande prinsen. Bland svettiga kroppar, högröda ansikten, frustande läten och kroppslukter. Men förstås också bland endorfinkickar och leenden. Man blir glad av att träna. Och kär kanske, vilket jag inte riktigt kan uttala mig om eftersom jag träffade min kärlek på krogen, bland fulla människor, rök och hög musik. Det blev bra det med men gym kanske ändå är att föredra vid en jämförelse?

Crossfit alltså - ett annat namn för gammal hederlig pulshöjande fysträning med enkla övningar, den här gången var det armhävningar, situps och upphopp. Och den kanske äldsta övningen av dem alla - hopprep.

Vad har egentligen hänt med hopprepet? Vart tog det vägen denna underbara leksak att fördriva tiden med? Tänk bara det att få hoppa rätt upp och ner, eller på ett ben, på två ben, eller att leka att man är en häst och galopphoppa, att korsa hopprepet framför sig och hoppa igenom det, att vända på varvet och hoppa baklänges, framlänges, baklänges, framlänges i all oändlighet. Eller att få uppleva lyckan efter det att man lärt sig alla möjliga hopp och äntligen, äntligen lyckas klara drottningen av alla hopp - dubbelhoppet. Satan i gatan vad ont det gjorde i tårna innan man fick till det rätt, när man istället kom i otakt och fick repet rätt på dem.

Bland det roligaste var annars när man knöt ihop två hopprep till ett långt och två kompisar fick "stå", dvs fick hålla i varsitt handtag och veva repet medan hela klassen (eller rättare sagt, alla tjejer i klassen) hoppade igenom. Eller ännu hellre när man fick köra vispen med två långa hopprep. Och så var det alla ramsor som man skulle säga där mitt i vispen, de har jag helt glömt bort. Eller då en höll i ena handtaget och sen snurrade runt, runt som en karusell med hopprepet rakt ut där vi andra fick hoppa över det varje gång som det snurrade förbi. Först kom repet lågt utmed marken men efterhand kom det högre och högre upp. Ajja den som nuddade repet, den åkte ut. När vi sen hade hoppat klart förvandlades repet till mick och vi mimade till ABBA.

Det märks tydligt att man växte upp i en annan tid.... Fast i onsdags ägde jag, för jag var den enda i rummet som kunde det där med att hoppa dubbelhopp.

Men skrattar bäst som skrattar sist. Vi körde tabata, dvs 20 sekunders övning, 10 sekunders vila, åtta gånger per övning, gånger fyra övningar + ett extra varv som inkluderade alla övningar. Det blev 20 minuter totalt, plutteluttlite ju kanske du tänker, men träningsvärken idag är inte att leka med. Jeeezes. Varenda muskel skriker. Jag vill ha en prins och en vit häst och halva kungariket som kompensation!

lördag 23 november 2013

Förkylningstider

Tiden tickar vidare och sedan sist har jag hunnit med att vara förkyld. Jag lägger ner all träningsverksamhet när det händer. Tar mig avvaktande igenom nys-stadiet, vilar mig igenom febern, lider och blir oerhört frustrerad av nästäppan. Den här gången slapp jag tack och lov hostan.

Det tar många dagar innan allt är över. Jag brukar räkna med tio sjukdagar och tre veckor totalt innan träningen är på samma nivå som innan.

Vore man helt igenom optimist hade man väl sagt att förkylning ger en tid för vila och eftertanke. Och säkert stuckit in att det bara är bra och härdande att få längta riktigt ordentligt efter något man tycker mycket om.

Men personligen tycker jag att förkylningar är helt onödiga. Det finns verkligen inget bra med dem. Efter de första dagarna med hög feber pallrar man sig dessutom tillbaka till jobbet och vardagen och försöker prestera precis som vanligt vilket sällan går så bra. Allt blir jobbigt, man tappar fart och förstås, man mår dåligt.

Det här var tredje gången i år som jag blev förkyld och jag funderar över varför. De två föregående åren har jag inte haft en enda sjukdag, vilket skämt bort mig rejält. Det normala, läser jag, är annars att ha just tre-fyra förkylningar per år. Jag har blivit normal men köper inte resonemanget. Man behöver inte vara sjuk så här ofta, så nåt är inte som det ska.

Medicinen mot förkylning som jag tror stenhårt på är träning i allmänhet och pendlingscykling i synnerhet. Adderar man god sömn, en stressfri vardag och lagom med mat till det anser jag att kroppen kan stå emot det mesta. 

Någonstans i ekvationen döljer sig ett fel men jag vet inte riktigt var det ligger. Hur som helst så är jag frisk för den här gången och har tagit upp pendlingscyklingen igen. Min medicin mot nästa förkylning. Må den sky mig lika mycket som jag skyr den. 

torsdag 31 oktober 2013

Ett pass att längta efter

I ärlighetens namn så passerar de allra flesta pass utan att jag tänker så mycket på dem. Det känns oftast bra där och då, ibland tillkommer någon krydda i form av typ vacker soluppgång, häftig regnskur, underbart mjuka strumpor eller att jag möter nån kändis. 

Men så kommer det då och då pass som sticker ut och blir till pass som jag längtar efter att få göra igen. Ett sådant har stannat kvar i mina tankar i flera veckor nu. 

Efter Stockholm halvmara klev jag ju in i ett träningsprogram anpassat för Vintermaran. Lyckades väl få in första veckans löpningar enligt plan men sen började trixandet med att stuva om i upplägget på känt Lotta-mane'r. Jag bytte ut löpningen mot andra träningsformer, sprang på tisdagen istället för på måndagen osv, osv. Det är väl kanske just det som är min akilleshäl när det gäller det där tidsmålet maran sub 4, att jag inte kan hålla mig till en plan och bara följa den. Det verkar ju så enkelt i teorin, nån tänker åt mig och jag gör som det är sagt och så vart det klart. Mot nästa mål. Men nope, verkligheten är inte lika enkel.

Hur som helst, träningsprogram är inspirerande och jag får tips på olika träningsupplägg som låter mer eller mindre lockande och i det här fanns ett långintervallpass som jag verkligen ville genomföra. 

Upplägget var 2 km uppvärmning, 5 km i tävlingsfart, 5 min vila gåendes, 5 km tävlingsfart något fortare än de 5 förra 5 km, därefter 2 km nedjogg. Totalt 14 km.

Det här var i ungefär samma veva som jag införskaffade gymkortet så jag bestämde mig för att springa till gymmet och köra de 2x5 km på löpband för att sedan springa hem igen. 

Sagt och gjort, så blev det och det blev ett riktigt hallelulja-momentpass. Löpbandet hjälpte mig att hålla rätt tempo, precis på gränsen till min förmåga och jag kunde släppa alla andra tankar och bara gå in i löpningen. Kroppen kändes stark och var som gjord för löpning. Löpsteget var vackert och musiken i lurarna hjälpte mig att få ur mig de sista tio procenten. Ja, det var något alldeles särskilt med det passet. 

Skulle gärna sätta det på repeat resten av året. 

onsdag 30 oktober 2013

Löparhundkompis

Ibland tänker jag att det vore roligt att ha en hund att springa med. Ser framför mig hur vi jobbar tillsammans, framåt. Det är svettigt, hårt och är långt från de söliga promenader vi brukar ta. Lite med samma känsla som det ser ut att vara att rida i sporrsträck. Har dock aldrig provat något av det.

Men så härom morgonen när jag promenerade till jobbet studerade jag fenomenet lite extra då först en tjej kom springandes med sin hund. Båda var fokuserade så som jag tänker mig, men hunden hade definitivt mer krut innanför pälsen och löpningen var inte ett dugg jobbig för henem. Hen hade allra minst behövt en kenyan vid sin sida för att få den utmaning jag ser i min perfekta hund-löpare-löpning. Eller en cyklist. Är det inte fantastiskt att en normaltrampandes pendlarcyklist cyklar lika fort som de snabbaste marathonlöparna? Det övergår mitt förstånd att man kan springa så fort, så länge.

Det andra exemplet på hund-matte-löpning kom alldeles strax efter och här var det helt klart hunden som ägde. Den påminde lite om hunden Ratata i Lucky Luke och såg ut att tänka "Å, det här var roligt, matte vill leka", så han sprang runt henne, nästan mellan benen och hon fick göra piruetter allt eftersom kopplet snodde sig runt henne. Ibland stannade han tvärt för att lukta på nåt och då vart det tvärnit även för matte. Kopplet hade hon runt magen och jag tyckte det såg lite märkligt ut för linan blev väldigt kort till hunden, men just som jag funderade över det fick jag förklaringen för hon tog tag i kopplet med handen och genast började hunden hoppa upp för att försöka fånga kopplet i hennes hand. Matte var inte det minsta irriterad utan båda verkade väldigt nöjda. Det var kanske deras kvalitetstid i veckan.

Ett praktexemplar till hund var min min kusin vitamins hund, polishund till råga på allt. De var ute och sprang ihop i ur och skur sådär som i bästa av löparvärldar som jag tänker mig att det ska vara. En sommar skulle kusinen träna för ett tufft fjällmaraton, så hon tog sig till en skidbacke för att springa ner och upp för den ett otal gånger. Hunden hängde på och tyckte att det här var spännande. Första vändan. När det vände ner en gång till undrade han lite men hängde på en vända till, men tredje gången, då fattade han att det var det här de skulle göra typ resten av dagen, så han la sig ner på toppen och tittade på istället. Smart hund.

Lite gulligt är det också med kollegan som har både hund och katt och som tar med båda två på promenad när hon kommer hem om kvällen. För att ha koll på katten placerar hon katten i cykelkorgen, vilket katten gillar skarpt. Sen spatserar de omkring i den lilla staden, alla tre lika glada.

Om inte om hade funnits hade vi förmodligen haft en hund, men nu har vi katt istället och där har jag inget att hämta. Han skulle aldrig gå med på att ta på sig koppel för att sedan sticka ut och springa med mig. Hehe, glöm det.

Nej, det där med att springa med hundar tillhör en annan värld, en annan tid. Men man vet aldrig, en dag kanske jag hittar en hund som behöver någon att springa med. Hoppas bara att han inte heter Ratata.

tisdag 22 oktober 2013

Planering

Den här bloggen... den har det inte lätt den. Matas allt för dåligt. Jag har inte hjärta dock att överge den än. Och drömmen om maran under fyra timmar finns ju kvar. Dessutom finns det något i den här sk lifeloggningen som tilltalar mig, att kunna gå tillbaka och se vad jag egentligen har gjort i mitt liv och ha allt kring löpningen samlat på ett ställe. Så jag kör på trots haltandet i uppdateringarna.

Haltande förresten, det är precis så jag går nu igen. Var på danspass förra måndagen och mitt i ett steg drog vaden ihop sig, exakt på samma vis som i våras. Jag försöker vara smart och avstår från löpningen och tränar alternativt istället. Även om jag gjorde ett litet försök att springa i söndags. Det tog 550 meter innan vaden sa ifrån, så jag vände om hemåt igen och hötte med näven i luften. Faansatanshelvetesjävlaskit!

Det här gör att jag kommer avstå från Vintermaran, vilket jag helt ärligt inte är så himla ledsen för. Efter en lång uppstartssträcka känns det äntligen som att kroppen svarar på träningen och jag stannar gärna kvar i det här moodet ett tag till, även om inte just löpningen funkar, istället för att bryta ner allt med en mara.

Det finns ju annat att sikta på under vintern. Vad sägs t ex om att damma av Löpbandslöpet*?
50 minuter är rekordet och med tanke på min stigande ålder (?!) är det nog så att det fortfarande är en tid att stå efter. Det är ändå snart tre år sen jag genomförde det senast, läs här om du vill veta hur det gick då.

Jag hade hemskt gärna velat köra Vasaloppet på nytt, men hann inte köpa startplats när anmälningen öppnade. Platserna tog slut på typ 10 minuter. Hela Sverige måste ha ställt väckarklockan och gått upp i ottan den där söndagsmorgonen i mars för att boka en plats. Visserligen är det inga problem att få tag i en startplats på Blocket så småningom, men då blir man hänvisad till sista startgrupp och den vill jag inte starta i en gång till (då blir man stående i första backen ca en timme).

Nä, istället lurade kusin vitamin med mig att anmäla mig till Årefjällsloppet som går den 29 mars. 7,5 mil genom skogen och över vidderna från Vallbo/Vålådalen till Åre. Det blir vinterns utmaning det. Kan fortfarande inte staka, bara diagonala så jag får lägga många timmar på min teknik och lära mig åka skidor på riktigt. Det blir roligt det. Har redan blivit kompis med stak-maskinen på gymmet och så kör jag lite rodd varje gång jag är där för att staga upp ryggen.

Nästa mara då? Jag är i valet och kvalet med hur ska jag göra med Stockholm marathon. Det blir femte gången gillt i så fall och bara det kunde vara en anledning till att anmäla sig. Men liksom, är det verkligen loppet för mig, då jag når mitt mål? Mina erfarenheter från loppet är inte helt igenom positiva och det är inte heller känt som en lättsprungen mara. Kanske finns det andra som passar bättre. Ja, det där måste jag snart bestämma mig för hur jag ska göra med för även här börjar platserna gå åt.

Ingen anledning till depp alltså, inställd mara till trots. Se där, nu fick sig bloggen nåt till livs igen. Hörs snart igen.



*Löpbandslöpet funkar ungefär som att ta Simborgarmärket, fast på löpband istället och med tidtagning som en ingrediens. Alla kan hänga på och det går till så här:
  • Välj en lämplig sträcka, t ex 2, 5 eller 10 km

  • Spring sträckan en eller två gånger så du har en tid att utgå från

  • Sätt upp ett datum när du vill köra Löpbandslöpet, ca 10 v framåt

  • Sätt upp en måltid för distansen

  • Träna, träna, träna

  • Kör Löpbandslöpet det datum du bestämt dig för

  • Ta med din hejjaklack så du får ordentligt med stöd


fredag 27 september 2013

Det bästa av två världar

Och så kom kylan rätt vad det var. Snacka om att bli tagen på sängen, från 23 varma sköna grader till 2 kalla grader på bara några dagar. Missar man att klä på sig ordentligt nu så är det lätt att få för sig att det är dags att gå i ide, dra täcket över huvudet och stanna inomhus. Sen dröjer det inte länge innan man blir bekväm och börjar åka tunnelbana. Som om man inte är gjord för att springa ute under höst och vinter. Eller cykla heller för den delen.

Hittills har det ändå varit rätt så fullt med både cyklister och löpare på vägarna, även om det börjar tunnas ur allt eftersom det blir kallare och mörkare. Gissar att en del kämpar på med formen inför Lidingöloppet eller Berlin marathon i helgen och så finns det några snabba som kör på för fullt för att persa på Hässelbyloppet om två veckor. Och några lyckliga som satsar på New York marathon den 3 november, men sen är säsongen över och jag får ha vägarna för mig själv igen.

Trist!!!

Jag har sagt det förr och säger det igen, sluta inte cykla eller springa ute nu - det är nu det roliga börjar!

Just att få klä sig rätt och sen få ge sig ut i vilket väder det än månne vara är bland det bästa jag vet. Hur huttrig och kurig jag än känner mig innan jag kommer ut så känns det alltid bra när jag väl bytt om och tagit mig ut. Ju mer väder desto roligare. Regn, blåst, snö, mörker - allt funkar. Det ger en dimension till på träningen.

Men trafiken i storstan är tuff och det gäller att synas ordentligt, så nu har jag sett över cykeln så att lysena funkar, liksom bromsarna. Och så har jag plockat fram sadelmuffen. Och den schnygga reflexvästen.

Väderendorfiner till trots så köpte jag mig ett träningskort igår. Man behöver ju inte köra alla pass utomhus bara för att det är höst och jag trivs väldigt bra på mitt gamla vanliga gym. Har saknat både dans- och boxningspassen det senaste året när jag inte haft något kort så det kändes grymt att få vara tillbaka och köra ett boxningspass där på direkten.

Grym är också träningsvärken i armarna idag.


söndag 22 september 2013

Fångad på nytt

I tisdags morse sprang jag återigen ute vid Kaknästornet. Vårens träning och mentala uppladdning inför Stockholm marathon då jag sprang en hel del därute, kändes oerhört långt bort. Då var jag liksom på gång, förväntansfull. Nu är jag mest förvirrad.

Det är lite märkligt det där hur ett lopp kan prägla ens tillvaro så intensivt under en tid för att sedan försvinna helt när loppet väl är genomfört. Ett tag när det flyter på som bäst där inför, tänker jag att det är såhär livet ska levas. Springa hit och dit, fram och tillbaka och så långpass på helgen, året om. Men så kommer loppet och efteråt är det som att luften går ur en, det är nästan skönt att slippa tänka på träning, åtminstone för ett tag.

Nån vecka efter maran blev jag rejält förkyld och så kom annat emellan och rätt så snart var löparformen borta. Veckorna gick och det blev semester och då satte jag mig hellre på racern än gav mig ut och sprang. Gjorde dock några rundor och körde några step-up-pass för att underhålla kondisen. Och ungefär där befann jag mig i lördags.

Inte tillräckligt löptränad, inte särskilt taggad, kropp och huvud åtskiljda. Men det som hände var att jag på nåt vis hostade igång motorn igen. Min tjurrusning till start måste ha blåst rent i rören, precis som på en gammal bil som stått för länge. Borta är segheten i kroppen och motviljan till löpning och motorn spinner som en katt igen.

Nån form av löparabstinens har skapats, därav morgonlöpningen vid Kaknästornet. Jag tog en genväg till motivationen och klev in i ett träningsprogram som sa intervallpass tisdag. Så efter någon kilometers uppvärmning blev det tröskelfart i 8 minuter, sedan 3x2 minuters i fullt flås och så 8 minuter tröskel igen + 2 km nedkylning. Egentligen skulle det ha varit 3x3 min fullt flås, men det orkade jag inte eftersom jag inte har koll på min ork och typ dog efter första snabba intervallen.

Igår blev det ett skönt långpass, det första på länge. 2 mil i fint solsken och jag tänker återigen att det är så här livet ska levas. Löpning är livet!

söndag 15 september 2013

Sthlm halvmarathon 2013

Stockholm halvmarathon. Av alla lopp jag sprungit tycker jag bäst om det loppet. Distansen är lagom utmanande, bansträckningen är jättefin, publiken hejjar på rejält och medlöparna är duktiga och målmedvetna. Igår var dessutom vädret alldeles underbart. Och ändå kom jag inte i mål.

Vid 13 km kastade jag in handduken, efter att ha överlagt med mig själv ordentligt i några kilometer. Det funkade bara inte. Det kändes fullständigt meningslöst att springa och jag kunde inte förmå mig till att fortsätta.

Kanske tog jag lite väl lätt på loppet, förberedde mig illa, tog det med en klackspark. Steg upp vid fem och körde mamma till Arlanda, ägnade förmiddagen åt att tvätta tvätt och veckohandla och åt till råga på allt alldeles för mycket till lunch. Var fortfarande proppmätt när startskottet gick. Ja, man kan nog säga att jag var sämre förberedd på att springa än vad jag normalt sett är vid mina träningsrundor.

Och så gick jag ut alldeles för hårt. Trodde allra minst att jag var en elitlöperska på väg att sätta rekord. Tröttheten slog till redan vid sju kilometer och de negativa tankarna tog över hjärnan. Blev en trumpen 3-åring. Stampade med ena foten i marken och sa "Det häj äj inge joligt, jag vill gå hem!". Och så gjorde jag det.

Och faktiskt, det kändes helt okay. Det var ingen big deal. Jag vet att jag klarar distansen, har inte så mycket "att bevisa", så jag lägger inte så mycket krut på att analysera detta, utan samlar ihop mig och kommer igen till nästa lopp.

tisdag 10 september 2013

Mot hösten

Hello! Is anybody out there?
Jag är tillbaka...

Kanske någon undrade vad det blev av mig? Tog jag helt slut efter maran? Var blev analysen av loppet av? Ja, det finns säkert flera hundra frågor att besvara.

Sanningen är den att tiden tog slut. I juni var det bara för mycket att göra och i juli var det semester och i augusti hade jag helt lagt av blogg-takterna. Men så nu i september är det liksom på det sjätte smäller det!! Bara å hoppa i.

Tränat har jag dock gjort och jag ligger i rätt bra fas inför Stockholm halvmarathon som går på lördag. Kondisen känns som den är på topp, drömmen om pers finns där, rutinen sitter fint i ryggen. Vädret skvallrar om regn, är inte rädd för det heller. Låt det ösa ner bara.

Och jag har absolut inte givit upp målet med maran på under fyra timmar utan har siktet inställt mot att göra ett nytt försök på distansen på Vintermaran som går den 9 november ute på Djurgården.

En analys av Stockholm marathon kommer inom kort, för även om jag inte har bloggat på länge så har jag ändå tänkt och begrundat. 

Så häng kvar, det kommer bli en bra höst.




söndag 2 juni 2013

Stockholm by marathon

Jamenalltsåvá!! Stockholm marathon 2013 blev allt en riktig solskenshistoria till slut, regnet och en halvdan kropp till trots. Häng med på Stockholm by marathon.

De senaste dagarna hade det känts riktigt bra i vaden. Knutan som tidigare funnits i nedre delen av vaden hade lösts upp och kvar fanns mest bara en stel och öm sena mitt i vaden. Gissa om jag blev stressad när jag vaknade vid sex-snåret på lördagmorgonen och kände att knutan var på väg tillbaka ner mot hälsenan. Goda råd var dyra och jag ställde mig genast i duschen och värmde upp vaden med varmt vatten, sen masserade jag vaden, stretchade vaden, tog en Voltaren och en Alvedon, duschade igen, masserade igen, stretchade igen, duschade igen, masserade igen, tog på mig varma strumpor. Stretchade igen. Blev nästan galen. Smörjde in vaden med kylbalsam. Körde min vanliga uppvärmningsriutal för hela kroppen. Duschade vaden igen, masserade. Tog på mig löparkläder, smörjde in med kylbalsam. Gav mig iväg och tänkte att nu kan jag inte göra mer.
 
Men där fanns en strimma hopp för knutan satt ändå lite högre upp i vaden jämfört med tidigare, upp mot knävecket och den påverkades inte så mycket av löpningen när jag provsprang lite försiktigt. Skulle knutan ha vandrat ner mot hälsenan hade det varit helt kört. Efter ett tag med den typen av muskelkramp hade jag inte kunnat sätta i foten ordentligt och hade fått bryta.
 
Nåväl, jag kom till start och hade egentligen bara en målsättning och det var att komma i mål. Och jag hade en plan enligt de här fyra punkterna:

  • Det första var att jag inte hade någon klocka på mig. Jag ville springa helt och hållet i min egen takt, ta loppet som det kom och inte nåjja kring en tid. Jag ville uppleva så mycket som möjligt av loppet och vara helt närvarande.
  • Det andra var att jag hade planerat energiintaget minutiöst. Erfarenheten sa mig att jag behövde ladda på ordentligt redan från första milen så på Södermälarstrand klämde jag i mig en hel energibar. Den skulle få konsekvenser några timmar senare. Inför utspringet på andra varvet hade jag placerat ut en Gainomax i en fönsternisch på Valhallavägen. Strategin var att se till att ha fått full energiverkan tre-fyra km senare när det var dags att påbörja rundningen av Kaknästornet, min identifierade akilleshäl. Jag klämde också en energigel vid 25 km och en vid 35 km + att jag drack och åt av allt annat som bjöds längs med banan.
  • Det tredje som gällde var att smörja in varje påbörjad skavank med det förträffliga kyllinimentet som medföljde goodie-bagen som vi alla fick när vi hämtade ut våra nummerlappar. Jag har inte tidigare under loppen tagit mig tiden att stanna och smörja in benen, men den här gången tänkte jag annorlunda och gjorde jag det, inte bara en gång, utan tre gånger till och med. Det hjälpte definitivt att hålla benen pigga och fräscha istället för att de som tidigare stumnat mer och mer för varje kilometer.
  • Det fjärde var att jag vilade medelst gång då och då. Tack vare att jag struntade i sluttiden tog jag några minuter här och där och promenerade en stund. Inte för att jag hade ont eller var slut i benen utan för att få vila lite och hämta krafter inför resten av loppet.
Det som saknades dock var min ständige hejjaklack, alltså bror min. Han hade fått förhinder och kunde inte åka runt utmed banan och ge mig styrka som brukligt och det saknade jag faktiskt jättmycket. Men jag hade andra tappra hejjare istället och mest behjärtansvärd var nog ändå min mamma som med sin halvskröpliga kropp tog sig runt stan och missade mig flera gånger. Vi såg varandra vid Slussen, men sen var hon bara borta. Jag försökte ringa henne för att höra var hon var någonstans, men fick inget svar. Men så, när jag på andra varvet stannade till vid vätskekontrollen utanför Centralen, då satt hon där, i en busskur, på bästa platsen en gammal dam i regnväder kunde hitta och vi fick säga några ord till varandra innan jag sprang vidare mot målet. Tapper var också maken min som stod i ösregnet vid Norrmälarstrand och sen skuggkörde brevid mig fram till målet.
 
Mentalt var jag stark rakt igenom loppet. Jag hade inte en enda dipp, inte en enda negativ tanke flög genom hjärnan och det är ju verkligen anmärkningsvärt. Jag ska låta tankarna vila ett tag, men sen vill jag reda ut hur det egentligen var möjligt, för däri ligger hemligheten.

Nä, jag lyckades hålla mig närvarande genom hela loppet och bara flöt med. På slutet blev det fint värre för precis när jag kom upp till Vallhallavägen bröt arrangörerna av banan tio löpare före mig och ledde in oss i den södra filen, istället för i den norra där alla andra sprang. Inte nog med det utan vi fick också mc-polis-eskort ett hundratal meter. Fantasin skenade iväg och det kändes som jag låg i tätklungan med tio löpare före mig varav två var kvinnor. Hade det varit så hade jag kommit trea, på tiden 4:42:25. Hehe.
 
Som alltid var det underbart att komma i mål. Regnet hällde ned, men vad gjorde väl det. Jämfört med förra året var det här som ett fint sommarregn. Knappt man märkte av det.
 
Så var loppet över och det var överlägset det bäst genomförda marathonloppet hittills för min del. Jag lärde mig massor som jag kommer ha användning för framöver.
 
Och så var det den där energibaren... Den kom ut med båller och bång ungefär samtidigt som det började hällregna. Rena rama turen att jag hann fram till bajjamajjan i tid. Så nu är jag medlem i löparmagens vänner. Fint värre det med.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

torsdag 30 maj 2013

Living the dream

Jag är i en marathonbubbla. Alla tankar och all energi kretsar kring loppet på lördag. Tiden som ägnas åt detta står kanske inte i rimlig proportion till insatsen och jag gissar att jag enbart den sista veckan har ägnat minst fyra timmar per dag åt att ladda mentalt. Det ingår liksom i kittet och är huvudsakligen positivt.

4,2 mil är jädrigt långt. Jag hade en liten tanke på att cykla hela loppet nu en gång bara för att känna in banan. Tänkte spontant att det tar väl inte så lång tid, men efter snabbt överslag kom jag på att i lagom stads-cyklingstempo skulle det ta ca två timmar. Att köra bil samma sträcka med rödljus och trafistockning tar kanske 50 minuter. Segraren gör den på ca 2:10-2:20. Gosh! De är så fruktansvärt, otroligt, djävla snabba de där fjäderlätta männen och kvinnorna.

Det är bra att ladda på med extra energi så här dagarna innan och jag gör det genom att lyssna på vad kroppen säger att den vill ha. Det är alltid lika spännande. Man skulle kanske tro att den skulle säga spagetti och köttfärssås med nyttiga grönsaker till. Men icke - igår blev det värsta chips-kalaset. Jag gick där i affären och kände efter vad jag innerst inne var sugen på och benen ledde mig till chipshörnan där jag nappade åt mig mina chipsfavoriter vanliga vickningschips och slog även till på en påse jordnötsbågar. Sen så ville jag också ha ostkaka med grädde och jordgubbssylt så då blev det det med. Men innan chipsfrossan grundade jag med en stor räkmacka med mycket majonnäs. Ja, se det vart en riktig fest. Hela familjen gladdes över min marauppladdning.

Gubbvaden känns bättre för var dag och jag har bestämt mig för att inte stressa upp mig över alla missade löppass så här på sluttampen. Jag kommer till start med en helt utvilad kropp och det gäller att ta vara på tillfället. Man vet aldrig, det kanske inte blir fler maror. Det är just här och nu, i min bubbla, som jag lever min dröm.

Drömmen om maran under fyra timmar.

söndag 26 maj 2013

Om en vecka

Om en vecka vet vi. Vem som vann, vilka som tog sig runt, vilka som bröt. Allt kommer stå klart.

Just nu vet vi bara att drygt 21 000 löpare som bäst håller på och förbereder sig. Sista veckan då allt ska ramla på plats. Hälften av dem har sprungit loppet tidigare, drygt hundra har makalöst nog sprungit alla. Många har tränat intensivt och ligger på plan, andra har stött på hinder under våren och ligger långt efter plan. Några få har säkert inte tränat alls men tänker springa ändå. Alla undrar de samma sak: hur kommer det att gå? Ångest och nervpirr ter sig väldigt lika i uttryck, vad är vad?

Men det finns ytterligare tusen och en frågor. Man undrar hur vädret ska bli. Det kan väl inte bli kallare än förra året men blir det för varmt istället? Ska man slå till på de där nya skorna i alla fall även om alla säger att man inte ska, de gamla är väl slitna? Och hur är det egentligen med out-fiten, kunde inte en ny fin blå-gul tröjja liva upp? Eller blir det ett linne? Det lär ju bli varmt. Keps eller inte keps? Shorts eller löparkjol? Och maten, ska man ta till det gamla knepet med kolhydratsuppladdning eller inte? Kan man springa på enbart havregrynsgröt eller behövs räkmackan i år igen? Kommer tant-kören stå där utmed banan och sjunga hejjaramsor och vad händer vid 30 km? Hur ser medaljen ut och vilken färg har finisher-tröjan? Alla dessa frågor, ångest eller nerrvpirr?

Sportbutikerna lär ha bråda dagar, nu säljs linimentburkar på löpande band liksom gel och återhämtningsproteiner.  En marginell försäljning som säkert inte uppmärksammas är den på H&Ms bijouteriavdelning, där shoppas det hårsnoddar som matchar till blå-gula löpartröjjor. Sjukgymnaster, naprapater och massörer lär också få ta hand om en hel del sista-minutenkunder. Framåt helgen intas hotellen i stan av människor från jordens alla hörn, samtliga i träningsoveraller. Det drar ihop sig till löparfest.

I ett litet hus i Mariehäll Stockholm världen universum går en kvinna omkring och säger att hon ska springa Stockholm marathon. Det är lite märkligt för samtidigt säger hon att hon inte kan springa. Det kanske är ett mariehällskt vis att ta sig an världen. Med mycket vilja.

Och man vet ju inte helt säkert vad som gör att man klarar en mara. Träning ger såklart färdighet, men det är mycket jävlar anamma också. Liksom publikstöd, väder, vind, klippta tånaglar, insmorda kroppsdelar, musik, glädje, ångest och nervpirr.

Om en vecka vet vi.

måndag 20 maj 2013

Vad är det som går och går?

I helgen letade jag upp min gamla trotjänare motionscykeln. Eller letade och letade, den står mest i vägen var vi än ställer den och vi för ofta en diskussion kring om vi verkligen behöver ha den kvar. Hittills har jag lyckats vakta över den med mitt liv och vi har den således fortfarande kvar. Den är helt förträfflig att ta till vid just såna här tillfällen när man behöver köra tuff men skonsam träning. Det gör gott för psyket och jag lever i förvissningen att kondisen finns kvar.

Vaden krånglar fortfarande men jag orkar inte jaga upp mig för det. Börjar bli luttrad när det gäller åkommor. Det får ta sin tid att bli bra igen och jag räknar fortfarande med att komma till start näst-nästa lördag. Det gäller bara att inte förivra sig och slå upp skadan på nytt, utan hellre välja alternativ träning istället.

Fast lite löpning måste jag ju ändå testa då och då. Igår t ex gav jag mig ut på experimentsrunda. Tänkte för mig själv att antingen kommer jag 1,3, 5, 10 eller 20 km. Det kändes fin-fint i början men så efter tre kilometer sa det stopp. Fick promenera hemåt istället. Och idag tog jag det säkra före det osäkra och promenerade hem från jobbet. Imorrn blir det promenad till jobbet. Sådär får jag nog hålla på några dagar till, kanske en vecka. Sen får det banne mig ha blivit bättre.

Krånglet består i en överansträngning i vaden där muskler och senor har knutit ihop sig till ett fint nystan. Efter två veckors fokus på stretchning och massage och naprapatbesök har jag lyckats nysta upp det mesta men det finns fortfarande en liten knut kvar i vaden. Imorrn ska jag återigen överlämna mig i naprapatens händer och då har den där knuten inte en chans.







tisdag 14 maj 2013

Vad?

Vi åkte iväg till Mallorca på semester maken och jag. Resan bokades i januari och vi visste inte då hur trötta vi skulle vara på vinter och långkalsonger vid Valborg, och så här i backspegeln kunde resan inte ha kommit lägligare.

Från minusgrader på nätterna hamnade vi rakt in i sommarvärmen och också rakt in i ett cykelparadis. 

Det fullkomligen kryllade av cyklister över hela ön. Vi såg dem vid alla tider på dagen, på varenda typ av väg, ju fler desto närmare Alcudia eller Palma vi kom. De cyklade ute på den oerhört vackra landsbygden och de gav sig oförskräckt upp i de höga bergen. De låg som ett pärlband på vägen. Ja, se det var något att sukta efter. I ett annat liv kommer jag återvända dit och trampa mig igenom alla mil vi nu istället färdades med bil. 

Vi är ju liksom lite rastlösa av oss, så mellan lata soldagar på stranden sökte vi av ön medelst hyrbil och har nu full koll på varenda by, strand, utsiktsplats och korvmojj som säljer tysk currywurst. Känns tryggt på nåt vis.

Helt min semestervana otrogen klev jag ur sängen på morgonkvisten och fick till en milrunda redan innan frukost. Det har aldrig hänt förut och bådar gott inför sommarsemestern. Vanligtvis kommer jag helt ur rutinerna på semestern och får pliktskyldigast ihop ett eller två pass per semestervecka, men som sagt den här gången blev det andra bullar.

I alla fall tills vaden tyckte det var dags för semester så summa summarum hade det kanske varit bättre att vila den där veckan. Nåväl, nu tror jag vi har se semestrat färdigt och jag laddar som bäst inför den sista helgen då någon form av hård och långvarig träning ska utföras. Sen är det bara vila och uppladdning som gäller.



söndag 28 april 2013

Morgon i Stockholm

Jag har verkligen kommit att gilla morgonlöpning. Nu är jag ju i och för sig morgonpigg och kan sticka iväg med rätt kort startsträcka. Värre vore det för två andra i familjen som är sjukt morgontrötta.

Jag ser det hela framför mig, om de nu hade varit löpare. Komma uppstapplandes ur sängen, slänga en kopp kaffe i strupen och sen försöka få på sig kläderna i rätt ordning. Vilket inte går bra utan de kliver ut genom dörren med strumpan på huvet och mössan på foten. Stannar upp på förstubron och funderar på vad det nu var de skulle göra. Hoppar in i bilen och kör ett varv runt kvarteret, kliver in genom ytterdörren igen, ser sig i hallspegeln och undrar varför de har en strumpa på huvet och går och lägger sig igen.

(jag å min sida ör sjukt kvällstrött och får äta upp allt när vi kommer till den spännande filmen som ska ses på kvälkskvisten. Likt Sir Väs i sin lilla vagga i Robin Hood gosar jag ner mig i soffan och somnar inom två minuter. Maken har slutat försöka väcka mig och han berättar aldrig vad som hände i filmen, vem mördaren var eller om de fick varandra på slutet.)

Nåväl, jag kom ut redan vid åttasnåret imorse och hade långpass på schemat. Eget beröm luktar illa som vi säger här i Jante-land, men jag måste säga att löpningen känns väldigt stabil för tillfället. Förlängde tvåmilarundan till 23 km och morsade glatt på Sthlm-marathongänget som jag mötte på en av broarna. Vid Preem-macken hade ankorna kurat ihop sig och tagit bästa solplatsen och borta vid båtklubben vid Kungsholms strand var det båtiläggning.

Nu stundar upptrappning på nytt, formen ska toppas och jag tänker mig lite extra-allt träning några veckor framöver. Jobblediga dagar kommer väl till pass nu.



torsdag 25 april 2013

EXtreme Running

I tisdags sprang jag EXtreme Running i Ursvik. Favorittävlingen som går längs 15-km-spåret. Där man startar närhelst det passar mellan 17-18.30, där man får sig en nummerlapp som funktionären blippar av när man ger sig iväg och sen igen när man kommit i mål, och där det finns två vätskestationer vid 5 och 10 km. SIK har helt suveräna funktionärer som gör den här tävlingen möjlig. Mer information om tävlingen hittar du här: EXtreme Running.

Kusin vitamin var på besök igen och jag drog med henne ut i spåret. Vi hade båda minussömn från natten innan och hade mest en förhoppning om att få oss en behaglig runda ute i skog och mark. Det där med tävling och tempo var underordnat. Släkten skulle återigen avhandlas och faktum är att vi pratade oss igenom nästan hela loppet. Ulrika hade inga som helst problem med uppförsbackarna utan snackade på som om vi sprang på plan mark. De gånger jag själv höll låda innan en backe anhöll jag om tystnad vid foten av backen och fortsatte sedan meningen när vi kommit upp. Vi stannade också och pratade lite med funktionärerna som servade med dricka. Känner att man måste göra det, det blir ju för tråkigt för dem att bara stå där annars och se löparna svischa förbi.

Spåret bjöd på rejäl geggamojja som vi i början värjde oss för och vi gjorde en omväg ut i terrängen för att hålla oss torra om fötterna men efter några gånger var det bara att ge sig hän och springa rakt igenom. Det svalkade skönt när vattnet sipprade in genom tyget. Asch, det var inte så farligt ändå, vi ramlade i alla fall inte i sörjan och dojjorna gick lätt att spola rena med trädgårdsslangen efteråt.

Exakt i 100 minuter höll vi på, vilket torde vara personsämsta, men vem bryr sig när man har trevligt sällskap, vädret liknar vår och fåglarna sjunger för en i skogen? Den 14 maj körs EXtremen igen.

måndag 22 april 2013

Nästa - Stadion

Fredagens 15-km-runda på morgonkvisten avslutades i närheten av Stadion.

Den mentala förberedelsen fortgår och det är inte bara på löprundorna jag påminns om målet utan det finns allerstädes närvarande även när jag för en gångs skull väljer att åka pendeltåg eller tunnelbana.

På sätestyget finns en liten bild av Stadion. Undrar om det är någon förutom Sthlm-mararhonlöpare och DIFare som bryr sig? Alltså, vilka skulle det vara? De som gick på Foo fighters i somras eller möjligen på DN-galan?

Hur som helst, för mig är Stadion lika med målgång i Sthlm marathon och det är 41 dagar kvar nu.....





söndag 14 april 2013

I skuggan av Kaknäs

Träningen löper vidare. (Hehe, kul ordvits.) Efter påskens träningsläger kom belöningen i form av en starkare kropp som ett litet brev på posten och det har känts väldigt lätt att springa de sista dagarna. Äntligen har jag tagit mig upp till nästa träningsplatå och idag t ex sprang jag två mil utan större besvär vilket också var målet för den här träningsperioden. Det känns så himla tillfredsställande när planen funkar.

Jag hade ju tänkt kliva in i ett träningsprogram men så blev det nu inte utan jag kör på efter eget huvud istället. Fem-sex mil i veckan ska springas i några veckor framöver.

I tisdags morse jobbade jag vidare med min fobi/akilleshäl under Stockholm marathon - sträckan runt Kaknästornet. Smått manisk tänker jag att jag ska mosa sönder den där fobin totalt innan den 1 juni och kommer förlägga så många pass som möjligt runt den där förbaskade midsommarstången. Sträckan mellan 21-28 km på maran är den tråkigaste tycker jag, då handlar det bara om transport och att lägga km till km, samtidigt som det är en evighet kvar till målet. Kroppen börjar ta stryk och psyket bara måste vara starkt, för just här står slaget om sluttiden. I år tänker jag vinna det.

En annan grej som hände i veckan var att staden sopade rent på cykelvägarna. Det är stort. Det viskar om att våren är här. Äntligen!

I skuggan av Kaknästornet























söndag 31 mars 2013

Sista dagen på träningslägret

Träningslägret rullar vidare. Efter återhämtningsvila i fredags körde jag hemma-step-up igår. En timmes svett med extra upphopp. Svider bra i hela kroppen idag.

Avslutade lägret med en halvmara i det fina vädret idag. Om jag inte vore vidskeplig skulle jag säga att det går bra nu. Benen känns fett starka, på sant, de var helt oberörda under löpturen. Värre har det blivit under eftermiddagen och kvällen men jag tror träningsvärken mer beror på step-upen än på löpningen.

Det har varit kul att tänja lite på träningsgränserna de senaste dagarna.

Härnäst planerar jag att kliva i ett träningsprogram för 4 timmar på maran som finns på jogg.se. Startar imorgon.

lördag 30 mars 2013

Blåkulla express

Skärtorsdag och halvdag, som gjord för att ta kvasten till Blåkulla. Svårt dock att hitta bra kvastar i det här årtusendet så jag fick ta min gamla trotjänare till cykel. Katten var svårfångad och nån kaffekittel lyckades jag inte heller få med mig.

Så var ligger Blåkulla nu igen? Jag styrde kosan söderut. Vägen ut ur stan tar sin lilla tid, även häxor måste stanna vid rödljus och både Skeppsbron och Götgatan är fulla av dem. I alla fall, trampade på och njöt av att ha bytt till sommardäck, det rullade bra.

I höjd med Länna cyklade en man upp bredsides och började prata. Jag ska till Ösmo, vart ska du? frågade han. Jag ska till Blåkulla, svarade jag. Men då ska vi ju åt samma håll, vill du ha sällskap?

Och det var ju trevligt att han erbjöd sig men jag fick trampa på av bara sjutton för att hålla jämn fart med hans snabba racer. I uppförsbacken vid Jordbro sa jag åt honom att sticka före och det tog bara tre-fyra minuter så såg jag inte ryggen på honom längre. Vi hann i alla fall avhandla Vätternrundan, cykelutrustning, pendlingscykling och den kalla våren innan han drog iväg. Och så visade han mig en bra väg för att slippa alla rödljus vid Handen.

I Västerhaninge tog jag mig en kaffetår på Pressbyrån. Inget gott kaffe där inte, attans, den där kaffekitteln hade varit bra å ha. Gainomaxen gjorde i alla fall susen.

Nu stundade fin landsvägskörning. Knappt en bil i sikte. Samtidigt började krafterna sina och varför gick det så långsamt? Här borde jag bara susa fram, precis som häxorna man ser i filmerna. Cykeln var oändligt trögtrampad, kedjan kved eftersom det hade kommit in smågrus i maskineriet och jag hade ingen cykelolja med mig.

Tre mil kvar, två mil kvar. När det var en mil kvar tog det stopp. Efter knappt fyra timmars cykling blev det totalt soppatorsk och följebilen fick komma och plocka upp den trötta häxan.

Så nära men ändå så långt ifrån. Måste ha missat nån avtagsväg för jag hamnade på landet istället för Blåkulla. Månne är jag ingen riktig häxa, har ju varken kvast, katt eller kaffekittel.





torsdag 28 mars 2013

Mera träning

Har bara inte hunnit med att uppdatera bloggen som tänkt men tränat har jag gjort enligt plan och här följer ett referat av tisdagens och onsdagens träning.

Vitaminkick
På tisdagkvällen hade hufvudstaden finbesök av kusin vitamin Ulrika. Hon tränar för att göra en kanontid på Göteborgsvarvet så istället för att göra som vanliga människor brukar göra när de ses alldeles för sällan och går ut och äter en bit mat på restaurang, stack vi ut och sprang.

Det var första gången jag haft sällskap på en runda och det var alldeles förträffligt trevligt. Vi matchade varandras tempo och kunde prata på rätt obehindrat. I början avhandlade vi delar av släkten, hela hade vi inte tid till. Våra mammor fick sju syskon så det är en rätt så stor släkt och vi ville hellre prata träning och lopp.

Vi sprang bort mot Djurgårdsbron och följde sedan Sthlm marathon-sträckningen utmed Strandvägen, Gamla stan och runt Riddarfjärden och sen tillbaka till jobbet igen. Jag introducerade Preem-macken för Ulrika, ett måste under långpass och när vi kom ut därifrån såg vi världens största måne stiga upp över Riddarholmen. Heeelt amazing. 15 km blev det till slut sa Ulrikas gps. Vi avslutade rundan med en kopp kaffe inne på kontoret.


Kungsgatan-kick
12 timmar senare var det dags igen. Säga vad man vill om iskylan men vi har haft fantastiskt vackra morgnar i flera veckor nu och det kändes inte alls svårt att komma ut. Snarare tvärt om. Hade kvar en positiv känsla efter gårdagens löpning och ville springa mer. Fick till ett rätt bra tempo, inte riktigt snabbdistans men nästan.

Stannade till halvvägs och gav bänken en omgång. Rygglyften går bättre nu än för någon vecka sedan.

Gav till sist Kungsgatan en rejäl fajt, den är en rolig utmaning varje gång. Nästan en km lång med en svag uppförslutning första halvan fram till Sveavägen. Just den där svaga lutningen är förrädisk för det går ju så lätt men sen blir det bara tyngre och tyngre. Det gäller verkligen att parera farten så att man inte kroknar i höjd med Hötorget

På andra sidan Sveavägen går det i stället svagt utför så där känner jag mig snabb och lätt som en gasell (!?) och drar på för allt vad tygen håller. Det är riktigt roligt men också riktigt jobbigt. Endorfinkicken efteråt håller i sig hela förmiddagen.

Runners high
10 timmar senare var det dags igen. 9,5 km löpning hemöver och nu började hjärnan blanda sig i och skulle hålla på och bestämma om jag skulle orka eller inte. Nästan fyra mil på 24 timmar -det orkar du aldrig! Du är inte tränad för det. Tänk om du drar på dig nån skada osv, osv.

Men kroppen höll emot och menade på att vi måste träna på att springa med en trött kropp. Orkar man det orkar man en mara.

Den mentala uppladdningen har redan börjat och jag tänker rätt mycket på maran redan nu. Särskilt visualiserar jag de sista 12 kilometrarna från Skeppsbron, runt Riddarfjärden, Vasagatan och Torsgatan upp till Odengatan och sen Karlavägen och Sturegatan upp till Stadion. 12 km är inte långt. Det klarar jag alla dagar i veckan.

Och helt plötsligt, i nerförsbacken på Bällstavägen med några hundra meter kvar, just som Björn Skifs började sjunga O-ga-chacka-o-ga-o-ga-o-ga-chacka-I can't stop this feeling så nådde jag runners high. Likt en drucken sailor skrattade jag och sjöng högt. Lät farten göra jobbet och såg framför mig hur jag sprang i mål på stadion och hur jag grät och skrek av glädje och omfamnade hela världen. För visst sjutton stod det väl 3:59:56 på klockan?









tisdag 26 mars 2013

Morgonpromenad

Imorse blev det 45 minuters promenad i huvudstaden. Såg den första luftballongen för säsongen stiga upp över hustaken vid Strandvägen.

Promenad som träning - gills det? Japp, den här veckan gör det det.

 Morning has broken



måndag 25 mars 2013

Sunset boulevard

Likt Lucky Luke red jag mot solnedgången på vägen hemöver.

Just som jag passerade krönet på Bällstavägen bröt glödande solstrålar genom molnen. Det var fantastiskt vackert .

Tillsamman med rundan imorse blev det totalt 1 timme och 40 minuters cykling idag. Känner mig lite lagom mör. Imorgon blir det finlöpning med kusin vitamin.

Träningslägret har börjat

Tänkte jag skulle uppdatera bloggen efter varje pass den här veckan nu när jag är "på träningsläger".

Så, första passet blev cykling till jobbet. Jag la på en extra runda runt Riddarfjärden så sammanlagt blev det 15 km cykling. Fortfarande med vinterdäck på. Får se till att byta snart för det är så gott som barmark hela vägen.

Någon har sagt att Stockholm ska ses från söder och jag håller med. Staden är vackrast därifrån.

Passet var mer av arten komma igång lite lugnt än nåt annat och det blev en fin start på dagen och veckan.

söndag 24 mars 2013

Träningsvärksfas - check

Veckan har gått i träningsvärkens tecken. Kom som ett brev på posten efter loppet i söndags. Men det känns rätt bra faktiskt. Känns som jag är på gång liksom.

Sträckningen i baklåret har jag vårdat ömt. Den har fått mycket värme och kärlek. Värme i form av såna där små handvärmare av modell engång som man kan ha i t ex skidbacken. De är toppen att klistra på på ömma ställen och väl på plats utsöndras värmen under flera timmar Jag köpte på mig ett gäng förra våren när de reades ut för bara fem kr st och den här veckan har de fått jobba hårt. Men sträckningen har inte bara fått kärlek utan också några hårda knådningar och faktum är att den inte känns av längre.

Löpningen fick anstå till torsdag morgon. Hade lite hoppats på att slippa springa med ice-bugs mer i år, men icke, snön kom tillbaka och ice-bugsen åkte på igen. Fick till några fartökningar på morgonpasset vilket gav mannamod och hopp om utveckling och förbättring, medan löpningen hem gick i ett betydligt beskedligare tempo.Och det var allt löpträning det blev den här veckan.

Nästa vecka funderar jag på att göra till en träningsläger-vecka med minst två timmars träning per dag. Påskledigheten är ju som klippt och skuren för det och lite mer träningsvärk vill jag ha innan den här fasen planar ut.

söndag 17 mars 2013

Två sjöar runt

Jag sprang Två sjöar runt idag. Det blev personsämsta, ca 1:39 (16,7 km), nästan tio minuter sämre än för två år sedan. Men jag är nöjd ändå. Som vi mammor brukar säga till våra besvikna ungar när de förlorat en match: det är inte vinsten som är det viktiga utan deltagandet (vilket inget barn håller med om).

Kunde inte räkna med något personbästa ändå med tanke på vinterns sjuka. Liksom nån måtta får det väl ändå vara på kravställningen.

Kom iväg med andan i halsen, loppet startar med en rejäl backe och det tog några kilometer innan pulsen lugnat ned sig något. Jag sprang den långa sträckan vilket innebar tre varv runt de två sjöarna i Sumpan. Strax innan varvning drog jag på mig världens sträckning i vänster baklår. Så nära kramp har jag aldrig varit och jag funderade på om jag skulle bryta. Men jag är ju en envis djäkel och orkade inte med besvikelsen att bryta ett lopp till så jag slog av på takten och fortsatte ut på andra varvet.

Satte igång musiken i hörlurarna och lät takten hjälpa mig framåt. Upp för den där första backen igen och jag kan bara konstatera att mitt löpsteg i uppförsbacke är kasst. Det är som om jag hade ett för kort gummiband runt fötterna så jag tar mikrosteg istället för rejäla sjumilakliv. Nedför däremot går kanonbra så där lyckades jag allt plocka några placeringar. Som jag senare fick lämna ifrån mig.

Ut på tredje varvet och gelen jag sippade på gjorde underverk. Det är kul att känna hur jag förvandlas till en Speedy Gonzales två minuter efter sippad gel för att efter ytterligare några minuter bli en sköldpadda igen. Det går verkligen upp och ner hela tiden.

På slutet lekte jag leken "Du får promenera om en km" som upprepades igen när kilometern var nådd. Ett väldigt effektivt självbedrägeri må jag säga.

Nå, inte behövde jag gå inte, utan kunde löpa hela vägen in i mål. Och det kändes som en stor seger att ha tagit sig igenom det hela, sträckning och hyfsat otränad till trots.

tisdag 12 mars 2013

Sthlm marathon reverse

Lär känna din fiende heter det ju och för många är Västerbron under Stockholm marathon "Fi no one". Spaltkilometer har skrivits om den 400 meter långa stigningen och hur den knäcker många under andra varvet.

Jag springer kanske inte tillräckligt fort för att tycka bron är sådär superjobbig även om jag har stor respekt för den. Min "Fi no one" är istället kilometrarna som följer efter halvmarapasseringen ute på Gärdet. När man springer ut på folktomma gator och rundar Kaknästornet och sen fortsätter över Djurgårdsbrunnsbron ut på Djurgården och varje kilometer tar en evinnerlig tid. Det värsta är över när Djurgårdsbron passeras, då känns det som att nedräkningen har börjat på allvar. Målet skymtar och på vägen dit ska den Västerbron passeras en andra gång. Sist jag kom så långt gjorde det mer ont att springa nerför bron än uppför.

Hur som, jag skjutsade maken till Centralen imorse och gav mig av på tisdagslöpningen därifrån. Tyckte det passade bra med att springa en bit av Stockholm marathon-sträckan fast åt fel håll. Tog mig tid att dokumentera Västerbron på riktigt på nära håll. Man vet aldrig var man däckar i ett marathon och det gäller att vara så förberedd man kan. Lär känna sin fiende alltså.

Västerbron Fi no two




















lördag 9 mars 2013

Uppstartsfas, check

Tionde dagen.....

Jamenalltså, det börjar kännas allt bättre. Den kantrade skutan har kommit på rätt köl. Några läckor är lagade, motorn funkar och hon tuffar så sakteliga framåt.

Kroppen har svarat bra på de tio dagars motionerande jag skrapat ihop sen förra måndagen. Orken blir allt bättre och jag har återigen blivit beroende av att få röra på mig, att svettas och få andas frisk luft. Just precis det som jag ville uppnå med den här uppstartsfasen alltså.

Den häftigaste känslan tycker jag är att åter fått kontakt med kroppen. Det är svårt att beskriva det här men när jag inte tränar är det lite som att jag bara är ett huvud som går omkring. Kroppen finns där nedanför som en suddig kontur men jag rör mig hafsigt och slafsigt. Slänger ut en arm om jag ska ta nåt, har liksom ingen känsla för rörelserna, har dålig hållning och hänger på höfterna istället för att räta på ryggen.

Men efter ett tags tränande blir kroppen allt tydligare för mig. Jag får kontakt med musklerna på ett annat vis. Rörelserna blir mer kontrollerade, steget blir spänstigare, jag använder bålmusklerna hela tiden. Och när jag tänker efter så tror jag faktiskt att det är just den här känslan som gör att jag tränar, det är min drivkraft, min belöning. Jag får försöka utveckla de här tankarna framöver för det låter säkert helflummigt.

Summeringen blir i alla fall att den första lite traggliga uppstartsfasen härmed anses avklarad. Nästa fas handlar om att befästa träningen, bygga på med mer intensitet och börja förlänga löppassen. Målet är att två mil ska gå lika lätt att springa som en mil gör idag. Tidsmässigt gissar jag att den här fasen kommer ta fem-sex veckor.

torsdag 7 mars 2013

Två morgnar

Tisdag morgon
Vaknar utvilad strax före sex, det är dags för morgonlöpning. Den bästa sorten dessutom, den som stärker själen, lugn och utan press. Fyller på med havregrynsgröt och tar god tid på mig att klä på mig alla lager med kläder och värmer sen upp ordentligt. Trampar på stället, böjer och sträcker, tänjer och mjukar upp stela leder. Ger mig iväg. Det är en vacker morgon, våren är på väg, jag hör koltrasten och talgoxen. Förmodligen är det sista passet med Icebugsen för gångbanan är så gott som isfri. Löpningen funkar betydligt bättre än i fredags, allt känns bra. När jag kommer fram har jag fortfarande gott om tid och passar på att stretcha ut vaderna och fram- och baklåren. Så här några dagar efter träningsuppstarten är musklerna ihopdragna och stumma så det gör verkligen gott.
Dagen har startat på bästa möjliga vis och jag älskar att ha gott om tid för pre löpning + löpning + post löpning på just det här viset.


Torsdag morgon
Vill upprepa tisdagens sköna löpning men vaknar trött, har legat vaken mellan halv-4 och halv-5, helt i onödan. Kommer därför ur sängen lite senare än i tisdags och känner redan nu en liten stress för att hinna med. Blir avbruten mitt i frukosten av maken som står vid busshållplatsen och väntar på buss 113 som inte kommer. Kan jag kasta mig iväg och skjutsa honom till stationen i Sumpan? Jamenvisst, vi måste ju hjälpas åt, du idag, jag imorgon. Ser tiden för löpningen krympa men om vi skyndar oss och jag skippar uppvärmning och stretch funkar det fortfarande. Det blir till att eftersvettas hela förmiddagen men det är det värt. När vi kommer ner till stationen ser vi bakljusen på pendeltåget. Goda råd är dyra, hur ska han nu hinna med tåget till Katrineholm? Efter en halv sekunds överläggning erbjuder jag mig att köra in honom till Centralen. Löpningen far sin kos. Det får bli en annan dag.

söndag 3 mars 2013

Vasalopp i repris

Jag smyger upp på söndagsmorgonen och slår på TVn. Det är Vasaloppsdags. Vilket äventyr som väntar förstagångsåkarna.

Det är lite som debriefing och jag återupplever loppet från förra året. Tänk att jag också har åkt Vasaloppet! Helt otroligt egentligen. Minnet är som ett töcken så det är ett bra sätt att processa loppet.

Den tidiga väckningen och transporten från Mora och förberedelsen i fållan är inte så mycket att orda om. Det handlade mest om logistik och att fördriva tiden fram till start. Speakern vid startfältet gjorde ett bra jobb med att lämna väderrapporter, lyckönska veteranerna till en god tur och ge oss tips om allt möjligt. Nu och då efterlystes personer som någon ville komma i kontakt med av någon anledning och den roligaste var väl ändå den med frugan som sökte maken som fått med sig bilnycklarna ut i startfållan. Kul start på dagen om han hade skidat iväg med dem....

Startskottet gick kl 8.
Smågan - Hit är det 11 km och det tog mig 1 timme och 55 minuter. Promenadtempo. 45 minuter av dessa stod jag i kö och jag kan ju lite förstå att det blir bra TV när man ser hela startfältet ringla iväg, men det är rätt trist att känna minutrarna ticka iväg utan att man kommer en meter.

Mångsbodarna - 24 km avverkade. Inga problem, äntligen fick man sträcka ut och köra i sitt egna tempo. Det var en fin åkning ute på myrarna, finfina spår och vackert väder. Faktiskt var spåren fina nästan hela loppet. Jag måste ha legat strax bakom pistmaskinen.

Risberg 35 km - Några kilometer före Risberg finns en rejäl utförslöpa och här hade de många 1000 åkarna före mig plogat sig nerför backen vilket förvandlat spåren till bobbanor. Av säkerhetsskäl stod nu funktionärer uppe vid backkrönet och släppte på löpare en åt gången vilket snabbt byggde på en kö därbakom. Det tog kanske 20 minuter att avancera fram till utförslöpan och under väntan hann jag trycka i mig några gel, bars och torkat kött som jag hade med mig i magväskan. Ringde brorsan och avhandlade formen. När jag väl kom till Risberg var behovet av vila och energipåfyllning inte så stort, så det blev bara några munnar blåbärssoppa och så bar det iväg igen. Efter Risberg var det ena rejäla nerförsbackar där jag stod på ordentligt, tryckte ner fötterna i backen, böjde benen och sköt bak rumpan och fick rejäl fart. Litade på att skidorna skulle följa spåren och bara körde. Det var en härlig känsla och jag fick chans att vila ryggen ett tag. Kilometrarna svischade förbi.

Evertsberg 47 km - Halvvägs. Mitt första mål för dagen. Här hade jag kunnat kliva av loppet med hedern i behåll. I alla fall tänkte jag så innan start. Bara jag tar mig till Evertsberg...
Här tog jag av mig skidorna för första gången och tog mig tid för ett toabesök. Fyllde på med blåbärssoppa, bullar, saltgurka. Slängde tankarna om att bryta bakom mig och fortsatte äventyret.
Kände av ett skavsår och fick hjälp av en tjej vid banan som jobbade för IBM med att få på en Compeed. Hon gav mig också en ny fin mössa och några apelsinklyftor. Det hjälpte mig vidare. Hej och hå.

Oxberg 62 km - Oxberg var jobbig att passera. Så många timmar i spåret och ändå så långt kvar. Dessutom kom en uppförsbacke direkt efter stationen och det kändes bara eländigt och tröttsamt. Det kom några tårar. Energin tog slut men som tur var stod några tjejer just där, just då och bjöd på Schweizernöt. Någon kilometer till så fick jag i mig några apelsinklyftor och mannen som gav mig dem sa att jag såg pigg ut. Å vad det var gott att höra.

Hökberg 71 km - Den första som mötte mig i Hökberg var en liten funktionär, en gosse på ca 8 år och han hade blåbärssoppa runt hela munnen. Jag blev så glad när jag såg honom, han var så gullig med sin blåa mun. Så långt ifrån det dresserade varumärket. Han hade säkert haft en toppendag och kunnat äta hur många bullar och kexchoklad som helst. Och druckit blåbärssoppa så det stått härliga till. Sånt som åttaåringar uppskattar. Här började jag själv känna vittring på målet. Nu var jag helt säker på att jag skulle klara loppet. Kroppen var trött och sliten, det smärtade överallt men jag vet att jag tänkte att det inte skulle bli värre. Det kunde inte göra ondare, även om jag bröt. Det var bara att fortsätta äta kilometer.

Eldris 81 km - 9 km kvar. Hur underbart kändes inte det?! Klev ur skidorna igen och besökte lustighuset. Det var så skönt att sätta sig och jag tänkte att man lätt kunde somna här. Sa lite på skoj till funktionärerna att de måste kolla toan noga innan de gick hem efter loppet så ingen satt kvar därinne, stensovandes.

Nu var det mörkt och spåret lystes upp av elljus. Månen lyste också och det var en sällsam sista bit. Jag var nästan ensam i spåret som mest var en sörja. Spåret följde bitvis vägen och en och annan bil passerade. Jag räknade stavtagen, lät inte tankarna vandra iväg till den varma duschen och mjuka sängen. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta... fyrahundra. En kilometer till. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta.....fyrahundra. En kilometer till. En kilometer till. Mötte en pappa och son som skidade i motsatt riktning (?), kanske ute på den sedvanliga söndagsrundan. I sista jobbiga backen stod ett tantgäng (ungefär lika gamla som mig) och gav mig den sista skjutsen in, de bjöd på dricka och en ordentlig hejjaramsa.

Mora 90 km - I fädrens spår. Resten är historia. Jag kom i mål, jag sågs och jag segrade.

Den 17 mars öppnar de anmälningssidan för nästa års Vasalopp.

Läs mer här
Film Att gå i mål i Vasaloppet
Beskrivning Mitt Vasalopp 2012

fredag 1 mars 2013

Första löppasset

Femte dagen.... På den här dagen skapade gud alla vattenlevande djur och alla fåglar.

På min femte träningsdag blev det äntligen löpning. Jag ska inte säga att jag har gruvat mig men en hel del tankar har gått åt till att fundera över hur den här första löpningen efter en evighets uppehåll skulle te sig.

Jag var snäll mot mig själv och sa att det bara handlade om att komma igång. Inga fartökningar, ingen press, bara genomföra i makligt behagligt tempo. Om jag inte orkade var det ok att promenera. Lugn musik i lurarna. "Stå nu inte här och fundera mer, det kommer bli bra, se så - iväg med dig nu."

Och, tja, det blev inte så dramatiskt. Benen trampade på, det kändes igen och gick rätt bra även om det egentligen gick rätt dåligt. Som förväntat liksom. Vid Bällsta bro bygger de hus och den fina strandpromenaden är avskuren några hundra meter. Istället leds fotgängare och cyklister upp i bostads- och industriområdet men idag valde jag att springa ut på isen istället. Det är lite kul att kunna gå på vattnet tycker jag, ger en annan dimension på tillvaron. Man ser platser från en annan vinkel.

Knappt halvvägs stannade jag till vid parkbänken som brukar få stå till tjänst som gymredskap. Där gjorde jag plikttroget några situps och rygglyft. Situpsen gick rätt bra, rygglyften rätt dåligt. Här finns definitivt potential till förbättring. Vid 7 km fick jag en liten dipp och promenerade några meter. Letade i låtlistan efter nåt lite mer fartfyllt och tankade energi från Alina Devecerskis Flytta på dej. Nu var det bara delar av Kungsholms strand kvar och Kungsgatan kvar.

I höstas plockade staden bort "mina" stockar, träningsstationen vid Radio Stockholm-huset. De lovar en ny fräsch träningspark på andra sidan gångvägen istället, men det verkar dröja. Nå, det här kan man ju tycka är en världslig sak men det har faktiskt haft betydelse för min armstyrka och kroppshållning.

När stockarna fanns där brukade jag stanna till några gånger i veckan och lyfta dem ett tiotal gånger. Ibland var de lätta och då gjorde jag fler, ibland var de mättade av regnvatten och då blev det några färre lyft. Det verkar kanske inte så jättemycket men det fick till följd att jag även tog mig tid en liten stund när jag kommit fram och gjorde några armhävningar och situps. Det i sin tur fick till följd att hållningen vid löpningen förbättrades samtidigt som jag kände mig smidigare och starkare. Men nu alltså - inga stockar -> ingen smidig och stark Lotta. Den där träningsparken får de helt enkelt snabba på med.

Till slut var det bara Kungsgatan kvar. Gillar Kungsgatan. Första halvan lutar svagt uppför, andra halvan svagt utför. Som gjort för en tuff intervall fram till Sveavägen och sedan snabba gasellben ner mot Stureplan. Men idag var det ju femte dagen på resten av mitt träningsliv och nån vidare fart gick inte att uppbåda. Glad ändå att få lufsa fram och rejält taggad på att få återkomma med ett annat driv inom kort.

Sen var det klart. Passet genomfört och all kraft rann av mig. Faktiskt. Helt slut. Imorrn blir det vilodag.

 Springa på vatten