Valborgsmässoafton

Idag har björken utanför huset musöron äntligen fått musöron och då kan ju vad som helst hända!

Jag njuter verkligen av våren, när ljuset och grönskan återvänder och tillhör dem som tycker att livet blir något gråare dagen efter midsommarafton. Idag är det Valborg och vi åker till landet och firar med barn men utan katt. Benet känns bättre och jag tänker stanna till vid sportaffären i Länna och köpa nya joggingdojjor dagen till ära. Kanske blir det en provjogg redan imorgon. Vi får se, som sagt, nu kan allt hända.

Musöron i Mariehäll 30 april 2010

Ett skratt förlänger livet

Tänk att humorn kan vara så olika. Min man t ex har en typisk "Helan- och Halvan"-humor och skrattar hejdlöst åt folk som snubblar eller får saker i huvet (på film alltså, inte i verkligheten).

Själv har jag en typisk "situations-humor" och skrattar gott åt komiska situationer där folk säger saker som man inte förväntat sig. Just nu skrattar jag nästan ihjäl mig åt de knasiga hattar som någon har klistrat in på vår kungs huvud. Kungen får ursäkta men det här är min humor mitt-i-prick.

http://zverige.com/kingkong/

Och skratta det är vad jag behöver göra allra mest just nu, för jag har fortfarande problem med benhinnan och det känns som att det är många dagar kvar innan jag kan springa igen. Istället tränar jag kondisen på cykeln och hoppas kunna bibehålla flåset på det viset.

Inte utan min keps

Shit alltså, nu är det inte många dagar kvar till Stockholm marathon. Även om det nästan känns som vinter fortfarande så är det exakt 39 dagar kvar till kanske en av årets varmaste dagar. De senaste åren har loppet fått det mindre smickrande smeknamnet Stockholm Barbecue just eftersom det har varit braksoligt och en sådär 25-30 grader varmt.

En sån hetta känns väldigt avlägsen just nu men vårarnas värmeböljor brukar komma snabbt. Bara på någon dag blir det plötsligt kanonhett och där går man i sin ullkappa med stövlar på fötterna och fattar ingenting.

I vintras när vädret var som värst stärkte annars tanken på Emma Johanssons OS-silver mig, att vädret till trots, genomföra min utomhusträning. Det var ju ett fruktansvärt regnande den dagen 2008 när hon tog silver och den ena toppcyklisten efter den andra fick problem med regnet och halkan, men inte Emma. Hon var van vid väderförhållandena hemma i Ångermanland och tyckte Pekingvädret var en värdslig sak. Istället trampade hon på och tog nästan guld.

Även Skanåker hade ett trick att göra sina träningsförhållanden svårare jämfört mot tävling, genom att skjuta från ett längre avstånd vid träning och sen när det blev tävlingsdags så klev han fram några meter vilket gjorde det mycket enklare att träffa tavlan.

Att träna i dåliga väderförhållanden har jag inga som helst problem med. Det är nästan tvärtom och jag tycker det stärker psyket. Det kan ju inte bli värre så att säga.

Hetta däremot är som bekant väldigt svårt att träna inför här i Svedala och jag har ingen aning om hur det är att springa en mara i en sådan hetta som de senaste åren har bjudit på. Jag har inte ens stått utmed banan och lidit med löparna men på bilderna ser det hemskt ut. Å andra sidan brukar jag gilla att springa när det är riktigt varmt, så jag hoppas ändå att det skulle funka för mig.

Däremot är det starka solskenet ett problem så jag behöver både keps och solglasögon vilket gör mig till den o-coolaste av alla o-coola kepslöpare.

Vårstädning

Så där, då har man gjort dagens goda gärning. Det har varit vårstädning i Mariehäll och vi frivilliga städare har rensat gångvägarna från skräp. Tänk vilken fantastisk organisering det här med vårstädning är. Undras om det finns någon motsvarighet till detta i något annat land i världen? Den sker i alla kommuner i hela Sverige ungefär vid den här tiden varje år och ger idrottsklubbar och andra föreningar en möjlighet att få lite tillskott i kassan. Fint blir det också. Själva fick vi varsin pizza som tack för hjälpen.

Den senaste timmen har jag alltså gått som en Strandskata och böjt mig ner varannan sekund för att plocka upp allt möjligt skräp.

Topp-tre-listan över skräpigaste personerna ser ut så här:
1. Rökaren (fimparna oräknat) som kastar sina tomma cigarettpaket hej vilt där de går. Kan det vara så att ett tomt cigarettpaket ger så mycket ångest att man måste göra sig av med det genast, även om man inte är i närheten av en papperskorg? Det kanske känns så när man återigen har bränt iväg 40-50 spänn och rökt upp alla 20 ciggen och lungorna rosslar.

2. Hundägaren som först låtit hunden bajsa, sedan böjt sig ner och bemödat sig med att plocka upp bajset i en påse och till slut slängt in påsen i buskarna istället för i papperskorgen.
Hur tänkte de då tänker jag?

3. Drickaren. Öl, kaffe eller läsk spelar ingen roll, de är alla lika goda kålsupare. Känns som det är en person som har bråttom. Måste vidare, orkar inte leta efter en papperskorg, jag slänger flaskan/burken/muggen här och nu.

Men även jag har felat och just i denna stund böjer sig någon annan ner och plockar upp mina plastpåsar som flygit iväg i all världens fart, för snabba för att hinna fångas. Eller kanske mina glasspinnar som jag slängt ut från bilfönstret. En sån här dag är det lätt att lova sig själv att aldrig mer slänga ett enda skräp. Jag lovar!

Träningsmässigt känner jag mig hyfsat nöjd med veckan. Det var skönt att komma igång igen efter den förra så klena träningsveckan. Nån timme till hade kanske varit bra, men det hanns bara inte med. Högerbenet håller på att tillfriskna och imorrn är det ju boxning igen så då hoppas jag kunna sparka ut det sista onda ur benet.

Veckans träning v 16
Cykel 2x2 mil + 1 mil = 5 mil
Löpning = 1,5 mil
Box = 1 timme

Träningstid 5 timmar

Detta är ingen Strandskata, utan är en...?

Istället för träning

Med höger ben i högläge tar jag mig en TV-kväll ikväll. Det brukar inte vara så lätt att komma åt fjärrkontrollen i vanliga fall, men ikväll är maken på galej och killarna kör nån match med sin klan på nätet, så jag får välja precis vilket program som helst. Har inte kommit fram till favoritkanalen 23 än, den där kändissskvallret visas, men är snart där.

TV kan annars vara en sån tidstjuv. Det är så lätt att hamna i soffan och zappa iväg några timmar. Efteråt kommer man knappt ihåg vad man sett. Samtidigt är det riktigt lyxigt de gånger man ser nåt riktigt bra.

Imorgon blir det dock ingen TV för då ska jag gå på Vinordic och provsmaka viner. Det blir de sista dropparna innan Stockholm Marathon. Oh my god.

Xtreme Running Ursvik 15 km

Kanske inte så smart att genomföra den där Xtreme Running vid Ursvik idag ändå. Nu har jag sjuuukt ont i högerbenet och hoppas innerligt att marathonstarten inte är i fara. Eller halvmarathonstarten.

Men jag var så fast besluten att springa så inget kunde stoppa mig idag. Inte ens kollegans 60-årsdag som firades med snittar och champagne på jobbet. Inte heller det urusla vädret påverkade mig det minsta och den lilla, lilla värken i benhinnan lyckades inte nå fram med sitt viktiga budskap till hjärnan. Åtminstone inte till en början.

Nej mitt herrskap, här skulle springas! Jag avvek från mottagningen, svidade om och tog tunnelbanan till bilen som jag parkerat utmed Blå linjen. Körde vidare mot Ursvik där jag möttes av de glada funktionärerna. Idag ska de ha en stor eloge, de var verkligen tappra som stod ut i det ruskiga vädret.

Jag fick min nummerlapp och streckkoden blippades när jag gav mig av.

Jag har aldrig sprungit hela Extrem-slingan förut, bara delar av den och jag visste inte riktigt vad som väntade. Men nu vet jag - och jag säger bara det: backar! Jag kanske överdrivet något om jag säger att de var 1000 stycken, men det är ingen stor överdrift.

I vanliga fall är jag ganska bra på att springa uppför, men idag var det minst tvåhundra för många backar och jag tog nästan slut efter 7 km. Däromkring började också benet skrika ordentligt, så jag provade att bara springa med vänsterbenet en stund. Resten av loppet gick lite i vågor, bra-jobbigt-bra-jobbigt. Att lägga av eller fuska mig runt banan var aldrig något alternativ, men vid 13 km stannade jag faktiskt och gick några hundra meter. Det är väldigt ovanligt för att vara jag.

Hur som helst, jag tog mig i mål på 95 minuter, vilket kanske var 8-10 minuter långsammare än vad jag hoppats på, men jag är nöjd ändå. Det var skönt att få komma ut ett tag i friska luften och banan gav mersmak. Backarna ska besegras en dag!

Sen måste jag också berömma arrangörerna som organiserat en så otroligt sympatisk tävling som denna. Det finns ingen stress över huvud taget. Jag tycker det påminner lite om att ta Simborgarmärket. Man startar när det passar en själv och sköter sig själv därute i skogen. Vid 5 och 10 km finns en funktionär som bjuder på dricka och som man kan snacka lite väder och vind med. När man går i mål blippas streckkoden igen och tiden registreras. Den som vill tävla järnet kan göra det, vi andra behöver inte göra det. Efteråt står man och snackar lite och stretchar och sen så är det klart.

En sak som jag ska ta och fundera vidare kring är att jag inte alls blev Buttersmurfen som jag brukar bli i början av ett lopp och det är riktigt tänkvärt vadi skillnaden ligger jämfört med t ex starten i Två sjöar runt. Det är ändå två rätt så likvärdiga lopp, ungefär lika långa, men känslan var helt annorlunda idag. Handlar det bara om prestationsångest eller är det de andra löparna som stressar mig så mycket i andra lopp? Springer jag ut i för snabbt tempo eller vad är det? Vet faktiskt inte, men det känns viktigt att ta reda på för det skulle vara skönt att känna samma lugn inombords som jag hade idag även vid vanliga lopp.

Se den spännande rullen Xtremt (en film som tar andan ur en)

En stilla undran

Såg ett citat av den iranska ayatollah Hojatoleslam Kazem Sedighi i Svenskan imorse som jag har en undran om.

"Kvinnor som inte klär sig anständigt
leder unga män på avvägar
och eggar till
utomäktenskapligt sex i samhället,
vilket leder till fler jordbävningar"

Det första jag tänker på är min superkorta löparkjol som jag köpte för ett tag sedan och som jag ännu inte hunnit premiärspringa i. Vågar jag använda den eller blir det jordbävning nånstans i så fall?

Vårkänslor

Idag blev det vår på riktigt. Sopargubbarna var ute och gjorde fint på cykelvägen och trottoarerna. Vad härligt att äntligen bli av med den där gamla resten av vintern. Nu spritter det alldeles extra i benen att få komma ut och provspringa de fina gångvägarna.

Fast det får vänta någon dag till. Inflammationen har lagt sig och jag hoppas vara i god shape i morgon vid 18-tiden för då tänkte jag ge mig på Ursvik Xtreme vilket verkar vara en mycket sympatisk tävling med lite lagom pretantioner. Man startar när det passar en själv, någon gång mellan 17.00-18.30 och det kostar 50 kr att vara med. Man kommer dit, anmäler sig, ger sig av på en 15 km lång slinga i skogen. Kommer tillbaka och får en ordentlig tidtagning på rundan. Vätska finns på några ställen utmed banan.

För de mer seriösa finns möjligheten att spänna bågen. Det delas ut priser och alla resultat visas också så småningom på hemsidan. Förutom deltävlingen imorgon finns ytterligare sex tillfällen att springa och har man sprungit minst fem gånger är man direktkvalificerad till finalen den 8 sepember. Själv tänker jag inte så mycket på just tävlingsmomentet utan ser det som ett roligare träningspass och så ska väl någon ta med flaggan på slutet...


Love 2010















Äntligen grusfritt

Lyckospark

Såååå bra att komma igång med träningen igen. Jag gillar verkligen rutiner, vilket låter hur tråkigt som helst, men för mig betyder rutiner att livet funkar.

Måndagkväll betyder boxning och nu är det andra gången som jag lyckas häva en inflammation med hjälp av den här typen av träning. Första gången var förra vintern då jag hade sprungit för mycket i för dåliga löparskor och fått en inflammation i hälsenan. Jag haltade omkring i en sådär 7-8 veckor, med värre smärta vissa dagar och lite mindre smärta andra dagar. Det gjorde mindre ont under löpturerna när jag blivit varm, men så snart jag stannade kom smärtan tillbaka.

Av en slump hittade jag Box-passet på gymmet och testade på det. Blev biten direkt och kände att träningen även gjorde hälsenan gott. Just vristerna och vaderna fick sig en riktig genomkörare genom olika balansövningar, upphopp och att smyga framåt på huk som tänjde ut lederna ordentligt. Att få sparka var det bästa av allt. Det kändes som alla slaggprodukter omkring hälsenan for all världens väg.

Under löppasset förra lördagen fick jag igen en lindrigare inflammation, fast nu i ena benhinnan. Den har suttit i hela veckan och varit till besvär. Har försökt lindra den med hjälp av massage, varma bad, Ormsalva och vila, men det onda har inte givit med sig. Så jag var nyfiken på vad som kunde hända under boxningen idag. Och se - det gick riktigt bra, jag känner mig nästan återställd nu. Hoppas det känns lika bra imorgon då endorfinerna lugnat ner sig.

En helg i Mariehäll fast i Alicante

Trots den inställda Alicanteresan har helgen varit riktigt bra. Jag och maken bestämde oss för att göra något annorlunda och har hela tiden tänkt att vi inte varit hemma. Det har varit 5-minutersregeln som gällt vilket betytt att vi försökt var i nuet och bara bestämt fem minuter framåt vad vi ska göra.

Jag som i vanliga fall betraktar mig som mästarinna i planering och logistik, har inte fått planera nåt och det har varit riktigt befriande. Det har blivit en del restaurangbesök, en del shopping och så har vi gjort vårfint i trädgården. Däremot har vi inte gjort något av våra vanliga helgarbeten som att hänga tvätt, handla mat inför den kommande veckan och vi har inte heller åkt till soptippen en enda gång, vilket varit en bedrift utöver det vanliga!

Ur träningssynpunkt blev dock den här veckan den sämsta på väldigt, väldigt länge. Inte ens under de två förkylningsveckorna jag haft sedan i december har jag tränat så här lite. Inte ens under sommarsemestern tränade jag så här lite. Ja alltså, när tränade jag så här lite sist?

Totalt blev det bara två ynka timmars träning. Två cyklingar fram och tillbaka till jobbet var det jag hann/orkade med. Och så ett danspass i onsdags kväll, men det räknas ju liksom inte som riktig träning. Dans är bara välgörande, som en massage ungefär.

Men nu är vecka 15 snart över. Jag och maken leker fortfarande att vi är utomlands, men vi kommer "hem" imorgon och då börjar träningsallvaret igen.

Veckans träning, v 15

Cykel 2x2 mil = 4 mil

Träningstid 2 timmar

Vårfint

När det inte blir som man tänkt sig

Vad är väl en bal på slottet. Eller en weekend i Alicante. Bara alldeles, förfärligt underbaaar.

Känner mig lite som Askungen när hon inte får gå på balen. Vi kommer inte iväg till Alicante på weekend-resa och det känns lite missmodigt. Men det kändes faktiskt värre förra året när jag blev förkyld veckan innan Göteborgsvarvet. Jag våndades och hoppades i två dagar att jag ändå skulle kunna genomföra loppet, men på tisdagen bestämde jag mig helt för att ställa in. Det var nästan så jag grät av besvikelse.

Det var ju loppet då jag skulle göra min absolut bästa tid någonsin och jag hade tränat så duktigt hela vintern. Visualiserat loppet 100 gånger. Bokat hotell långt i förväg. Verkligen förberett mig. Min brorsa skulle också springa så det var ett alldeles särskilt lopp. Dessutom skulle det bli femte året på raken, med möjlighet att bli en sådär 25 år på raken så småningom.

Det svåra när man hamnar i de här situationerna, tycker jag, är att verkligen ta beslutet att ställa in. Det blir så mycket antingen eller, hit och dit, tänk om och tänk om inte. Man blir helt trött på sig själv. Den som står brevid ser ju däremot klart och tydligt att ett lopp (eller en flygresa genom askmoln) inte kan genomföras. Synd att man lyssnar så dåligt på sin omgivning när de ändå har rätt.

När jag väl till slut hade bestämt mig för att inte springa Göteborgsvarvet så kändes det direkt mycket bättre. Då blev jag också den där rationella, sakliga personen och försökte göra det bästa åt situationen. Jag åkte till Göteborg och var hejaklack åt brorsan istället. Och det var nästan lika kul det. Fast bara nästan.

Imorrn är det bara 3 veckor kvar till Kungsholmen runt. Pirr i magen. Hoppas, hoppas att jag håller mig frisk tills dess för då ska jag slå mitt gamla PB. Det räcker med en enda sekund snabbare så är jag nöjd. 1.54.00.

Flygstopp

Men vad är nu detta? Askmoln!? Jag och maken skulle ju ut och träna oss på att stå på egna ben i helgen. Utan barnen. Vi skulle åka till Alicante och hade ordnat ett möte med solen. Vi skulle bo på hotell, dricka pina colada och bara ha det bra. Nu undrar jag om vi kommer iväg. Om nån kunde fixa undan askmolnet så vore jag tacksam.

Om inte så får vi ta plan B.

Hmm, hur var den nu igen?

Karin tycker

Jahapp, vad blev det av den här dagen då? Noll träning i alla fall. Nej men oj då, jag börjar visst upprepa mig. Tänkte därför lämna över ordet till min andra del Karin. Hon har lite att förklara tror jag. Varsågod! *trumvirvel*:

Ehh, jo alltså, tagga ner lite tjejen. Det var vel inte så farligt å hoppa över springandet. Tänkte bara att vi kunde sitta och chilla i det najsiga vedret istället för att ränna runt som en travhäst. Och så var du ju inte i nån vidare sjejp heller efter att ha varit uppe och baddat fiskmåsens (sonens) panna halva natten. Det måsteru vel endå haja? Har ju tjatat hål i huvet påre om det hela dan. Bra att du gav merej till slut, för ja tror inte det hade blitt så bra annars.

Näru, ska vi ut och trava mer så tycker jag vi ska göra nåt åt stassen. Mera ferj och paljetter och så legger vi av me långkallingarna nu. Tumme på de? Åh du, tenkte på de, nu när vi drar till Spanien i helgen, inte tenker du vel renna runt på gatorna i ottan å svettas. Visst blire bara till å glajda istället. Cava hela dan du vet.

Öh, lyssnaru eller? Hallå! Äh, hon har lagt på.

Bingo

Jahapp, vad blev det av den här dagen då? Noll träning i alla fall. Jag hade ett uppdrag ute på stan idag och tog bilen till jobbet istället för cykeln och sen så blev jag försenad från jobbet vilket gjorde att jag inte hann till box-passet.

MEN, det gjorde inte så mycket. Jag har fortfarande känningar i benhinnorna efter lördagens löprunda och dessutom träningsvärk på det udda stället ovansidan av högerfoten, så det passade utmärkt att vila lite.

Istället blev det en cruising i finbilen (alltså inte i Manuel) i Stockholmskvällen. Att cruisa runt är nästan det enda sättet att få lite kvalitetstid med barnen nu för tiden. Vi stoppar in dem i bilen och kör runt i city, åker till Fjällgatan och tittar på utsikten, käkar glass och pratar om ditten och datten. Idag kryddade vi det hela med en sväng genom biltvätten.

På hemvägen blev det lite dramatik för just när vi passerade Shell-macken skrek äldsta sonen till, "STANNA bilen, bensinen kostar 13.37. " Jaha, vadå? tänkte jag, men gjorde en u-sväng för att ta oss tillbaka till macken. När vi kom fram for sonen ut och tog fram mobilen och fotade det digitala priset på pelaren och mumlade nåt om att han skulle ha fotot som skärmsläckare eller nåt. Han verkade glad, nästan lycklig. Som om han hade hittat den heliga gralen eller nåt. Jag och maken fattade fortfarande ingenting. Sen kom förklaringen att 1337 står för nåt alldeles extra bra i datavärlden. Om man gör om de digitala siffrorna till bokstäver så kan man på nåt märkligt sätt få 1337 till ordet elit. Så det förstår ju varenda kotte att bensinpriset gav bingo ikväll.

Ett bilfönster med utsikt (i en biltvätt)

Veckans träning

En jobbarkompis frågade i veckan om jag kunde tänka mig att fuska under maran om jag fick en chans. Jag fick nästan teet i vrångstrupen - inte kan man väl fuska i sånt?! Vad blir bättre av det? Tiden månne, men innerst inne vet man ju ändå att den inte är sann. Nej tack, fusk är inget för mig.

Likadant är min inställning till träning. Man kan ju svänga sig bland kompisarna och säga att man tränar 6-7 timmar i veckan, det är ju ändå bara man själv som har full koll. Men man kan också ljuga för sig själv och säga att man tränar 6-7 timmar i veckan, när man egentligen bara kommer upp i 5,5.

Fast egentligen kanske jag inte ljuger för mig själv, utan har bara dålig koll på exakt vad en vecka är. Är det bara månd-sönd som gäller, eller är det också tisd-månd eller onsd-tisd? För om veckan är lika med dagens dag + de sex senaste dagarna stämmer nog mängden 6-7 timmar ganska väl ändå.

Om nu min träningsmängd skulle h a någon betydelse för någon annan än mig själv. Vilket det såklart inte hár. Egentligen tycker jag att sju dagar över huvud taget är en för kort tid att hinna träna mycket på. Så oftast stämmer jag av hur träningen har sett ut de senaste tio dagarna istället. Det gör att jag sällan känner mig pressad till att träna en dag om det inte passar eftersom jag har fler dagar att ta igen det missade träningspasset på.

Den här veckan tog jag det medvetet lugnt, dels för att jag körde tuffa pass förra helgen, dels för att jag ville vara fräsch inför tremilaren igår. Nu visade det sig att vilan inte var tillräcklig i alla fall utan jag hade behövt några dagar till inför nästa långpass. Definitivt en erfarenhet att ta med sig framöver.

Hur som helst så tycker jag det är bra att föra anteckningar över tränandet. Man glömmer så lätt, ljuger och skarvar. Med träningsdagbok går det helt enkelt inte att fuska.

Veckans träning, v 14
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Löpning = 3,5 mil (1 + 2,5)

Träningstid 5,5 timmar

Jämrans klagosång

Jag måste få jämra mig lite i dag. Alltså, det här vädret - vad är det för nåt? Jag är trött på det här nu, vill ha sol och värme istället. Hade för avsikt att ge mig på en 3-milare idag. Laddade för det hela veckan och inte ens makens förslag om en speciallördag fick mig på andra tankar.

En specilallördag är annars en väldigt trevlig lördag. Då brukar vi börja med lunch, smörrebröd och vitt vin på Kungshallen, därefter går vi på en liten shoppingrunda, slinker in på nån sylta för ett glas vin till och går sen på Casinot och spelar roulette någon timme. Det handlar verkligen inte om några stora pengar, den eventuella vinsten betalar nätt och jämt taxin hem.

Men idag ville jag alltså hellre springa tre mil, 2a varvet på maran + ett varv runt Riddarfjärden. Trots blåsten och regnet. Är man riktigt funtad egentligen? Kände med en gång när jag började springa att förra helgens intensivpass och långpass satt kvar i benen och fick ont i höger vad nästan från start. Efter några kilometer började det dessutom göra ont i benhinnorna, men jag kämpade vidare. Ute på min hat-sträcka vid Kaknästornet blåste det halv storm men det låtsades jag inte om. Stannade utanför Filminstitutet och drack dricka och stretchade ganska länge. Därefter släppte faktiskt det onda i vaden och det gick lite bättre en stund.

De två sista kilometrarna kan vi snacka smärrrta (uttalas företrädesvis på finlandssvenska). Oajajaj, benhinnorna i uppror. Så jag iddes inte ta mig ett varv runt Riddarfjärden utan gav upp vid 2,5 mil.

Fast det var inte bara jämmer och elände. Rundan är vacker, särskilt ute på Djurgården och det var skönt att få vara ute och få lite frisk luft. Tiden blev ok, bara 2 minuter långsammare än förra gången och så såg jag Gösta Ekman vilket gjorde mig på gott humör.

Nu ska jag kurera mitt onda ben med en lång och varm bastu, därefter ska jag smörja in det med Ormsalva, som är ett förträffligt luktfritt liniment och så ska jag hålla det varmt hela kvällen med knälånga, tjocka och varma strumpor. Sen kommer allt kännas mycket, mycket bättre.

Sammanbiten löperska

En kväll i Vingåker

Ibland känner jag mig som om jag är 8 år igen. Med tovigt hår, i knallröda manchesterbrallor med en liten rosa nalle sydd över hålet på ena knät och nerslitna röda träskor. Känslan återkommer varje gång jag cyklar i vattenpölar och drar upp benen för att inte fötterna ska bli blöta. Det gör mig glad.

Känslan av att gå i barndom återkommer också när jag åker X2000 och blir åksjuk. Det gjorde jag igår och det tog inte mer än 30 minuter så var jag helt utslagen. Det är så JOBBIGT att bli åksjuk. Först kallsvettas jag, sen kommer illamåendet och den uppsvullna magen. Ovanpå det blir jag så trött. Jag kan inte koncentrerar mig på nåt, tappar orienteringen i rummet och orkar inte höra röster runt omkring mig, vill bara kura ihop mig på golvet och somna (och gärna bli klappad på huvet av mamma). Det är inte så man uppför sig när man är 45 år, men likaväl gör jag det ibland, lägger mig på golvet och somnar.

Fast inte igår för som tur var skulle jag inte så långt, bara till Katrineholm. Det tog ett tag att repa sig, men lagom framme vid outleten i Vingåker hade jag piggnat till. Där köpte jag en del nya fräscha träningsplagg. Egentligen hade jag tänkt köpa jobbarkläder, typ kavaj-kjol-byxa, men det var mycket roligare i träningshörnan. Bl a köpte jag vårens mest omdebatterade träningsplagg: löparkjolen (kolla bl a diskussionen på jogg.se). Får se hur den funkar i verkligheten. Snygg tycker jag den är i alla fall.

Och därmed pasta!

Jag spinner vidare på det här med kolhydrater och har en till idé som nån gärna får plocka upp och göra något med. Varför finns det inte färdigkokt pasta i affärerna när det finns färdigkokt potatis på burk?

Tänk vad bra att ha om man själv vill plocka ihop en pastasallad till lunch eller om man är hur sen som helst hem till middagen som man inte hunnit laga.

Förändrade mönster

Det sägs att kontokortsföretagen är de första att veta när det börjar knaka i ett förhållande. Inköpsmönstren ändras och inslag som restaurangbesök i andra delar av stan, eller små utgifter på Guldfynd kan vara information om att en förändring är på gång.

Om Visa-människorna skulle ha tittat på mina kvitton de senaste dagarna hade de muttrat för sig själva och tänkt att "jaha, nu är det dags för den sunda stilen igen. Mycket grönsaker, ytterst lite kolhydrater - är det GI som gäller nu igen? Först en massa godis för halva priset på påskafton, och sen hela kassen full med broccoli några dagar senare". Och visst skulle de ha rätt. Men sen skulle de nog bli fundersamma igen när en bong från thairestaurangen kom in på tisdagkvällen. "Kan hon inte bestämma sig ordentligt någon gång?" hör jag dem säga.

För de har ju rätt. Imorse var jag fullt inställd på att ställa om kosten mot mer grönsaker och protein, bort från kolhydratsfällan, men jag var för dåligt förberedd på att jag måste äta fler mål för att orka träna och blev så fruktansvärt hungrig framåt 5-snåret att jag genast sa ja när maken undrade om vi inte kunde gå ut och äta thaimat på kvällen, med massor av ris. Så kan det gå och jag tänker inte börja om med GI imorgon. Det får vara tills jag känner mig mer motiverad.

Så blev det kväll igen

Perspektiv på tillvaron

För några veckor sedan tittade jag igenom alla "Landet brunsås"-program på SVT Play. Det är alldeles förträffligt att kunna se program man missat på det viset. Jag gillar att se allt när det passar mig, gärna flera program i snabb följd, istället för att behöva passa en särskild tid i veckan och sen behöva vänta en hel vecka tills nästa program visas.

Hur som helst, i programmet hade de en teori om varför vi i Sverige ägnar måltiderna så lite tid. En förklaring till att vi kastar i oss maten, istället för som t ex i Italien låta måltiden ta flera timmar i anspråk, skulle vara att vi här under långliga tider har ätit så dålig och äcklig mat. Förr i tiden gällde det helt enkelt att snabbt få i sig födan för att slippa känna vad den smakade för att sen ge sig ut på fälten eller till skogs för att jobba igen.

Vi pratade lite om det där idag med min mamma som växte upp på en liten, liten gård mitt i skogen, mitt i Norrland under 30-talet. Erbarmligt låter det i mina öron eftersom de inte hade någon el och inget indraget vatten. Kalla vintrar hade de också och långt till skolan. Men hon har alltid sagt att den stora familjen hade gott om mat tack vare djuren på gården och åkermarken, vilket har fått det hela att låta ganska ok ändå.

Idag kom dock en lite annan sanning fram om det där med maten och det var att de för det mesta åt korngröt till kvällsmat. Bara det. Och det som blev över från kvällen stektes upp till lunch. Jamen det är ju klart att man inte vill sitta där och äta det timme ut och timme in. I´t med bara så man blir mätt och så skölj ner det hela med ett glas mjölk.

Det där ger lite perspektiv på tillvaron för det känns nästan som att jag hade kunnat vara med där. Hade jag bara varit född 20-30 år tidigare så....

Till skillnad från då, så har vi under helgen kunnat frossa i allt möjligt gott. Och till skillnad från mormor och morfar så har jag gjort av med energin på löpning istället för sånt som att mjölka kossor, hugga ved, bära vatten eller tvätta kläder i isvak.

Igår blev det ett intervallpass med 5 st tusingar i 5-minuterstempo, vilket jag är rejält nöjd med. Idag sprang jag två mil i ett härligt vårväder. Ett tag kunde jag till och med springa utan mössa utan att frysa.

Veckans träning, v 13
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Löpning = 3,9 mil (1+0,9 +2,0)
Box = 1 timme

Träningstid knappt 7 timmar