onsdag 23 februari 2011

Milstolpe passerad

Jippie!! Jag nådde ända fram och klarade målet 1 mil på 50 minuter. Med 10 meters marginal. Vem behöver mer?

Ja järnspikar, vilken uppladdning. Jag har i och för sig haft dagens dag som en backup-dag eftersom helgen fick ägnas åt att slicka såren efter nära-döden-upplevelsen i torsdags. Av chocken blev jag så fruktansvärt trött och orkade knappt ta mig ur sängen. Än mindre dra på mig löparkläder och sätta fartrekord.

Men jag har ju ändå tränat sen i december för det här och redan fått skjuta upp datumet en gång så det gnagde i mig att inte kunna testa mina gränser. När så energin återvände igår morse började överläggningen med mig själv och det undermedvetna pep-talket. I och med det inställda lunchmötet försvann det sista hindret.

Jag hade en strategi att hålla en jämn 12-km/timmen-fart men tillät mig att starta i 11,30-tempo de första minutrarna. Vid 25 minuter var jag ikapp tidstappet och jag klockade mig på 5 km blankt.

Psykiskt gick det upp och ner. Från 12e minuten höll jag koll på varendaste minut och berömde mig för varje minut som gick. En minut till, en minut till, en minut till - så gick den malande tanken. Jag höll tempot även vid 30 minuter (6 km) och 35 minuter (7 km).

Vid 38 minuter gav jag plötsligt upp. Det var föööör jobbigt. Tryckte ner bandet till 6 km/h, försökte se nåt positivt i att bryta. Gick 20-30 sekunder. Drack vatten. Det kändes inte bra och nånstans ifrån hämtade jag kraft och började springa igen. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt sprang jag i 12,6-fart och började räkna efter hur mycket jag hade tappat.

Vilket tempo behövde jag komma upp i för att jaga ikapp de 300 metrarna jag förlorat? Matten funkade inte nåt vidare, jag visste bara att jag måste kräma på ordentligt samtidigt som jag måste hålla i 10 minuter till. En minut till. En minut till. Vid 45 minuter drog jag upp farten till 13,50 och orkade hålla den i knappt två minuter, drog ner ett tag och drog sen upp till 14,4 vid 48 minuter. Det var rafflande och nervpirrande. Skulle det räcka?

Minutrarna och metrarna tickade på och jag minns knappt sista minuten. Bara att jag rätt vad det var nådde fram. Det var över och jag hade klarat det. Vilken känsla!! Energi föder energi. Träning ger resultat. God damn it.

Det känns verkligen skönt att ha det här avklarat och nu känns det som att jag kan åka och joddla i Alperna i godan ro.

Lunchmöte inställt

Hoppsan! Lunchmötet blev inställt. Då kanske det är dags att ta tjuren vid hornen och genomföra Löpbandslöpet istället. Utan hejjaklack dock.

Nu blev jag nervös. En mil på 50 minuter. Orkar jag pressa mig?

Om några timmar vet vi.

tisdag 22 februari 2011

Vi hade i alla fall tur med vädret III

Det börjar närma sig sportlov och på torsdag bär det av mot Garmisch Partenkirchen för några dagars skidåkning. Följande reminder om hur det egentligen är på semestern damp ner i inboxen rätt så lägligt, men jag låter mig inte avskräckas.

Flygsemester:
  • Packa 20 kg sten i den mest otympliga resväskan du kan hitta.
  • Bär sedan runt på den ca 2 timmar i din lägenhet.
  • Sätt dig i en barnstol, bind fast armarna från armbågarna i armstöden och be en så stor människa som möjligt att trängas bredvid dig (helst också lukta sprit).
  • Försök sedan att äta med kniv och gaffel ur dockservisen.
  • Be personen bredvid dig välta ett glas rödvin på dig och spy i en papperspåse.

Sol och bad semester:

  • Köp ett solariekort à 10 ggr och använd alla under en och samma dag.
  • Njut kvällen med mycket sprit eller måttligt intag av ricinolja och natten med barhäng vid toalettstolen. Nästa morgon, gå ut barfota och trampa i glas, vrid upp alla elementen på högsta värme och sitt sedan inne resten av veckan med foten i vädret.
  • Skriv kort till dina nära och kära och skryt om hur varmt och skönt det är.

Alpsemester:

  • Börja dagen med att dricka öl och sprit på fastande mage.
  • Ta på dig dina vinterkläder samt pjäxorna, försök sedan att tränga dig in i garderoben med skidorna och stavarna på plats.
  • Kom ut ur garderoben och bränn din tunga på en mugg med för varm choklad.
  • Häll en hink med isbitar i trapporna och försök sedan att klara dig bärandes stavarna och skidorna ner till nedre våningen.
  • Kortskrivning till nära och kära från sjukhuset precis som vid utlandssemestern.

Golfsemester:

  • Ta på dig dina finaste utekläder och ge dig ut på en promenad i områdets grönområden, helst där det finns buskar m.m.
  • Ta med en skottkärra full av paraplyer och munnen full av svordomar. Regn är önskvärt.
  • Bege dig sedan till områdets förorts-krog för att ljuga om golfsemestern.

Fiskesemester:

  • Tidigt på morgonkvisten, snubbla runt i närmaste stenröse.
  • Stick händerna i en taggig buske så att fingrarna blir fulla med små sår.
  • Blöt ner dina kläder och smörj in innehållet ur en gammal sillburk.
  • Återvänd hem utan fångst, frustrerad, trött och hungrig. Svordomar och lögner som på golfsemestern.

Stugsemester:

  • Stanna hemma, stäng av elen och varmvattnet. Ät konserver varje dag direkt ur burk och även rå korv.
  • Köp klipulver och riv dina lemmar blodiga.
  • Kladda på myggoljan för autentisk lukt.
  • Läs samma gamla Hemmets Journal från 1971 om och om igen.

Stugsemester med Bastukväll:

  • Samla några kraftiga gubbar i ett litet rum.
  • En ställer sig i ett hörn av rummet och fräser, resten pruttar, halsar Koskenkorva och skriker högljutt sina åsikter om kvinnor, sprit och hur ofattbart stark en gubbe är, utan att lyssna på de andra.
  • I slutet av kvällen hoppar en av gubbarna med huvudet före i en stentrappa.

måndag 21 februari 2011

Det gåtfulla folket

Vi är några stycken som verkar ha ungefär samma morgonrutiner och som möts på nästan samma ställe på gång/cykelvägen om morgnarna. Jag skulle säga att jag känner igen ett tjugotal som går, cyklar eller springer oavsett väder och årstid.

Bl a är det lilla farbrorn som bor nånstans i närheten av mig och som drar ut på sin löprunda varje morgon i sin gul/svarta löparstass. Halvvägs till jobbet brukar jag möta en kvinna i 50-årsåldern som springer i en färgglad löpmundering från 80-talet. Rätt ofta möter jag en kille som alltid ser ut att frysa i sin skinnjacka utan varken halsduk eller vantar. Jag gillar när han har mössa på sig.

Sen så har vi mannen som alltid, oavsett väder, går i shorts med en tidning under armen, liksom han med de stora hörlurarna och palestinasjalen. Under några år har jag också följt en kvinnas rehabilitering från att med hjälp av kryckor ta sig haltandes fram korta sträckor med vilopaus emellan till att nu helt kunna gå utan att halta. Under ett år mötte jag också en kille som måste ha haft ett viktminskningsprojekt för han var rätt så rund i början och smalnade av allt eftersom månaderna gick.

De är alla hjältar i min värld och är så långt ifrån de snygga, vältrimmade, atleterna man ser i sportreklamen. Alla kämpar de på mot sina mål, om det så bara handlar om att ta sig till jobbet. Det känns tryggt på nåt vis att se dem även om jag inte har en aning om vilka de är. På storstadsmanér möts vi utan att heja och förblir varandras gåtor.

söndag 20 februari 2011

Ny kompis

Haha, idag slog jag på stort och köpte mig en racer. Vilken skönhet!

Jag och maken är varandras motsatser när det handlar om att köpa lite dyrare grejer. Han skaffar sig alltid först ett gediget beslutsunderlag, läser på på nätet, förhör kompisar, jämför olika modeller och priser. Därefter tar han sig en runda till ett par, tre affärer. Kollar, känner, klämmer, förhör personalen, samlar ännu mer fakta. Handlar dock inget än utan åker hem igen och läser på ytterligare för att verkligen räta ut alla frågetecken. Sen går det oftast en tid och all information tröskas om och om igen i hans huvud. Sen brukar det bli en runda till bland affärerna och till slut slår han till. Det är sällan han blir missnöjd med något av sina inköp.

Jag däremot går mer på behov och känsla. Som med racern t ex. Jag behöver en cykel att cykla Vätternrundan på, jag går till cykelaffären och kollar. Ser en som har många växlar, bra pris och som dessutom är snygg. Funderar en vecka. Går tillbaka till affären, provcyklar några varv i lokalen, cykeln känns absolut 100% rätt, jag prutar något och slår sen till. Svårare än så gör jag det inte för mig. Ibland blir det inte bra, men ofta blir det ändå tillräckligt bra.

Så nu har jag en superfin cykel av märket Fuji ståendes frustandes i trainern här hemma och vi undrar båda två - när kommer våren?

Träning v 7
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Löpning = 9,5 km

Totalt ca 3 timmars träning

Först semla - sen cykla

fredag 18 februari 2011

När olyckan är framme

Igår lyxade jag till det och tog bilen till jobbet. Fördelarna är många, det går lite fortare, är varmt, jag kommer till jobbet färdigklädd för dagen och så kan jag göra en snabb avstickare till mataffären på vägen hem och handla hem det nödvändigaste. Effektivt med andra ord. På minussidan finns avgasutsläppet och parkeringsavgiften.

Fast igår var det så lagom lyxigt, för jag blev påkörd bakifrån och nu är det nog hej då med lilla Manuel. Vintern hade gjort vägarna ännu halare än vanligt, en oväntad kö dök upp, vilket inte var några problem för mig men desto värre för den bakomvarande bilisten.

Jag hade just stannat bilen och såg några minuter framför mig i väntan på att få rulla vidare. Satt som bäst och filosoferade och så sa det bara KABANG. Min första tanke var att en bomb hade smällt av, jag fattade verkligen ingenting. Men så gick det upp ett litet ljus om att jag blivit påkörd och jag tycktes vara oskadd så jag tog mig ur bilen. Fortfarande som i ett töcken och visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Bilisten bakom klev också ur och vi kollade skadorna. Hela hjulhuset vänster bak var intryckt och det gick inte att köra vidare utan jag ringde efter en bärgare. Sen skrev vi lite papper och så åkte påköraren vidare medan jag kröp in i bilen igen. Eftersom den stått avslagen en stund med blinkersen på hade batteriet laddat ur, bakluckan gick inte att stänga och dörren tjurade som vanligt. Kände mig mer less på den än vanligt.

Bärgaren kom och lyckades dra ut plåtskadan så pass att det gick att rulla bilen igen, han hade också en startmojäng och fick igång batteriet. Vi enades om att bilen var så gott som ny, faktiskt av -10 års modell och så rullade jag hem den sista halvmilen i lite lätt chockat tillstånd.

Tänk så lätt en olycka inträffar ändå och jag sänder mina tankar till gudarna och änglarna som verkade vaka över mig igår kväll.

Det här blir den absolut sämsta bortförklaringen till varför jag inte kommer genomföra Löpbandslöpet imorgon. Jag fick en liten sträckning i axeln/nacken och tänker ta det lugnt några dagar tills allt är normalt igen. Ska nog till och med lyxa till det med en semla imorgon. Det måste väl ändå vara helt ofarligt?

söndag 13 februari 2011

Bowlingmästarinna

Igår var det tjejträff för hela slanten. Fem ex-arbetskompisar träffades på stan och åt lunch, tjattrade och hann inte med museibesöket som det var tänkt. Hamnade på sportbar istället och fyllde på innanför västen innan det var dags för det stora bowlingslaget.

När det kommer till bowling - då blir det allvar. Fan ta den som spöar mig. Och de här brudarna tänkte tydligen likadant. Vi har aldrig bowlat mot varandra tidigare så jag visste inte alls vad jag hade att vänta. I vanliga fall brukar jag faktiskt vara bäst (jag vet, det låter inte bra att skryta på det här viset, men jag är faktiskt som gjord för att spela bowling) men igår var det tufft. Jeezzus, tjejerna la verkligen manken till och det var tur för mig att den ena var så seg i starten och kom igång med strajkarna först i sista serien, och att den andra som ångade på som tusan i första serien helt kroknade på slutet. Total segrare blev såklart moi. Segerns sötma - I love it!

Ja, jädrar anåda. Bowling är så mycket känsla. Det är de små rörelsernas spel, nån centimeter för högt eller lågt, för långt till höger eller till vänster och man hamnar i rännan. Klotets tyngd är av yttersta vikt, koncentrationen innan slaget och dragningen till den främsta käglan, rytmen och stegen i ansatsen - det finns så mycket som kan gå fel - eller bli rätt. Störst är känslan när man får till en strike, allt stämmer och det känns på en gång när klotet lämnar handen och man tänker "yes - nu sitter det". Efteråt tänker man "vad lätt det var". Men det är verkligen inte lätt utan det kan dröja evigheter innan nästa strike går in. Särskilt om man bara spelar bowling 1-2 gånger per år.

Annars har träningveckan mest bestått av vilodagar. I torsdags körde jag ju mastodont-träningen och nu sitter jag som bäst och inväntar effekten som jag hoppas ska infinna frampå lördag då det är dags för Löpbandslöpet.

Veckans träning v 6
Cykel 3x2 mil=6 mil
Boxning = 1 timmer
Löpning löpband = 1 timme
Motionscykel = 45 minuter

Totalt ca 6 timmars träning

PS Om du inte har sett filmen Kingpin - gör det!!

torsdag 10 februari 2011

Träningsläger en helt vanlig dag

Min 3-timmars träningsdag har just börjat och första passet är genomfört. Cykling 30 minuter. Lite lagom bitande kallt i kinderna, ovanligt ljust för att vara vid 8-snåret. Vardagslyx att ha köpt ny goddoftande duschcreme och så en liten värmande latte innan jobbet drar igång på allvar. Morgonen började bra helt enkelt.

Morgonstund har guld i mund


















Pass nr två genomfört.

50 minuters intervall-liknande löpning på löpband. Hem till gården på TV-skärmen. Nickelback, Petter, Alicia Keyes, Robbie Williams, Robyn, George Michael, Earth Wind and Fire och Seal i lurarna. Äpple i magen och faktiskt också en påse Nutrilett för att kunna bemöta gnällspiken i hjärnan, hon som säger att jag inte orkar för att jag är hungrig. Och så en knallorange snabb tröja gjorde att det gick ännu bättre än förra gången. Idag kom jag 9590 meter på 50 minuter.

Nu kör jag eftersvettning i kvadrat här på kontoret, försöker se oberörd ut och fyller på depåerna med svingod gulaschsoppa och mackor, the och kaffe. Tittar ut och noterar att det börja snöa rätt rejält. Eftermiddagen behöver inte gå så himla fort tycker jag. Det känns som att hemfärden kommer bli ett äventyr.


Same, same but different

















Mission complete.
Landskapet var ett annat än i morse när jag styrde kosan hemöver. Knappt en decimeter snö gjorde vägen något slirigare och det blev bra träning för de inre magmusklerna. Det tog nästan 45 minuter att komma hem. Men det är riktigt kul att cykla när det är sån här väderlek. Hela stan vadderas och tystnar och jag har sagt det förr, det blir väldigt likt skidåkning.

Väl hemma bytte jag snabbt om, förberedde käket till killarna, sen fick de ta vid och jag hoppade upp på motioncykeln. Jag kände mig inte särskilt mör, men motivationen var inte på topp och jag lät mig trampa de 45 minuterna som återstod av träningsdagen i lite lugn takt, runt 60-65 kadens istället för 75-80 som jag ligger på i vanliga fall.

Bra jobbat tjejen! Nu blir det vila några dagar. Tror jag.

onsdag 9 februari 2011

9 februari och fortfarande vinter

79 dagar med snö och minusgrader nu.

Katten och jag har en mysig morgonritual. Han sover ihopkurad vid mina fötter men brukar tassa upp med mig varje morgon när väckarklockan ringer 10 minuter över 6 sängkammartid. I köket stryker han sig runt benen och får lite kattmat av det märke som han för tillfället föredrar. Just nu är det Whiskas i gelé som gäller. När kaffet är klart och mackorna bredda ska vi ut och hämta tidningen. Sen brukar han sticka iväg och jaga skator medan jag återvänder till sängen och äter frukost.

Men nu är han sur och har fått nog av vintern. Igår tvärstannade han i dörren och vägrade gå ut, imorse var han ännu surare och klev inte ens ur sängen. Jag är lite benägen att hålla med honom, samtidigt som förnuftet och bondepraktikan säger att det är långt till våren. Det är bara att härda ut. Fast jag vet inte hur jag ska förklara det för honom.

tisdag 8 februari 2011

Mot toppen!

Det börjar bli dags att formtoppa sig. Synd bara att jag inte har någon direkt kunskap kring hur man gör. Har ju liksom inte tänkt på att springa snabbt tidigare utan har haft distansen för ögonen och då har det räckt långt att trappa ner lite på träningen och äta och sova gott den sista veckan innan lopp.

Men nu ska det ju bli andra bullar av. En mil på 50 minuter. Blodsmak i munnen och ut-och-invända lungor.

Av misstag märkte jag härförleden att jag piggnade till rejält ca 10 dagar efter en riktigt tuff träningsdag. Därför tänkte jag få till tre timmars träning på torsdag och ser en timmes utomhuscykling, en timmes inomhuslöpband och en timmes motionscykling framför mig.
Därefter får det nog bli lite lugnare på träningsfronten fram till den 19 februari då det stora Löpbandslöpet går av stapeln.

måndag 7 februari 2011

Hjälp - en Papillon

Jag körde omkull med cykeln häromdagen. Det var aldrig någon fara för liv och lem och jag såg olyckan hända långt innan jag hamnade på marken. På ena sidan av den superhala cykel/gångvägen gick en hund och på andra sidan gick hussen. Jag hade bra koll på båda och tänkte att bara båda håller sig på sina sidor så jag inte behöver bromsa så kommer allt gå bra. Men så bestämde sig hunden för att korsa min väg och gå över till husse och jag klämde till om bromsen och tänkte som i ultrarapid att nuuuu kööörrrr jjaaaggg ommmmmkulllllll.

Det gick väl i 3 km/timmen så fallet blev inte särskilt hårt och när jag kravlat mig upp stod husse bredvid mig och pratade. Jag fick ta ut lurarna och morgonradion ur öronen för att höra vad han sa.

- Med alla respekt, sa han, men man ska inte cykla när det är så här halt. Och om du ska göra det så borde du ha knäskydd.

På nåt vis fick jag en déjà vu och kände mig som tonåringarna därhemma som jag tjatar på om ditten och datten. Jag stängde helt sonika av öronen, satte mig på cykeln och trampade vidare. Det kändes rebelliskt.

Olyckan ÄR svår att gardera sig mot och det vore såklart förfärligt att råka ut för något riktigt allvarligt men samtidigt finns den ju runt hörnet vad man än tar sig för. Och cyklingen är för bra för att avstå från även om det är mörkt, kallt och halt så istället utökar jag nu mitt risktänk till att även innefatta de minsta sötaste hundarna. Ibland kan de vara de största farorna.

Veckans träning v 5
Cykel 2x2 mil=4 mil
Boxning = 1 timme
Löpning = 19 km (9 + 10 km)
Motionscykel = 1 timme

Totalt 6 timmars träning.

fredag 4 februari 2011

Hej då jobbet - vi ses på måndag

Imorse fick jag möjlighet att lyssna till ett föredrag med Adidas VD Henrik Bunge. Av allt tänkvärt han sa fastnade orden om hur man ska ha det på jobbet; att det borde vara så lustfyllt och roligt på jobbet att man går hem därifrån med mer energi än vad man kom dit med.

Precis som jag har det varje dag alltså:-)

Men även om jobbet är kul så är det också skönt när helgen kommer. Imorgon ska vi fira 15-åringen som fyllt moppe och så blir det nog någon eller några timmars löpning. Jag är inte riktigt klar på vad exakt det blir.

Löpar-esset Ingmarie Nilsson har kallat till upprop och utnämnt morgondagen till Löpningens dag. Den som vill springa i grupp kan möta upp ett förmodligen rätt så stort gäng kl 11 vid Fältöversten. Kanske, kanske att även jag dyker upp.

torsdag 3 februari 2011

Rapport från löpbandet

OK, dags att skriva några rader om min löpbandssatsning. Den 19 februari och Löpbandslöpet närmar sig med stormsteg.

Jag läser med stor behållning Mårten Klingbergs blogg och han är en som verkligen kan det här med intervallträning på löpband. Han kör järnet tills han kräks. Ungefär så.

Det är inspirerarande i all sin absurdhet. Jag vill också tänker jag varje gång han beskriver ett intervallpass, men när jag väl står där på bandet fegar jag ur. Det är så fruktansvärt obekvämt att trycka på för allt vad tygen håller och mitt pannben är inte tillräckligt tjockt än. Jag mesar mig och skjuter upp den totala urladdningen till nästa pass. På en utmattningsskala där kräkning är 100% ligger jag kanske på 75%. Jag har alltså en bit kvar till svart bälte i intervallträning.

Däremot har jag utvecklat ett slags kamratskap till löpbandet. Det är jobbigt och svettigt, enformigt och ett djädra malande, men på nåt vis gillar jag det ändå. Sakta läggs minut till minut, km till km. Mitt i passet tror jag mig inte orka ens fem minuter till men så på nåt magiskt vis tickar klockan vidare och rätt vad det är så är det bara några minuter kvar och då vågar jag till och med lägga in den högsta växeln och spurta i mål.

Ett normalpass fördelas ungefär så här. 10 minuter i uppvärmningsfart, därefter stegrar jag farten uppåt i 5-minutersintervaller. Omkring 25 minuter in i passet når jag maxfarten och här försöker jag hålla mig kvar så gott det går, men ändrar lite på intervallerna så att jag lunkvilar en minut och springer så fort jag orkar i 4. Vid 35-40 minuter brukar jag inte orka den högsta farten längre utan kör de sista 10-15 minutrarna i en något lägre takt. Vid 49 minuter kommer så spurten och så tar det hela slut vid 50 minuter.

Nickelback gets me going

onsdag 2 februari 2011

Löning

Nu kommer belöningen. Belöningen efter väl genomförd och frekvent träning sedan omstarten i slutet av november fyra veckor efter Ålands marathon. Det känns jädrigt bra; jag är stark, snabb (?) och i bra shape. Men det är knappt så jag vågar säga det för rätt vad det är åker jag väl på en förkylning eller nån ny skada.

Det är viktigt att notera sina framsteg ibland och till och med fira dem. Inom kampsporten har de ett finurligt belöningssystem i form av graderingar. Vi löpare har ju inget liknande system utan mäter våra framsteg med hjälp av distans och/eller tid.

Skillnaden är främst att om jag säger att jag springer en mil på 52 minuter ena månaden och förbättrar mig till att springa på 48 minuter några månader senare, så fattar inte icke-löparna vad det innebär. Hade jag istället kunnat säga att jag gått från brunt till svart bälte i löpning så hade man kanske rönt ett litet "wow" och framstått som nån som jobbat ihärdigt mot ett fastställt mål.

Äsch, jag tränar ju enbart för min egen skull och är inte ett enda dugg i behov av bekräftelse från min omgivning. Här är jag helt egoistisk, det är bara jag och mitt som gäller. Vad andra tycker och tänker är verkligen inte viktigt.

Men i alla fall.

Fira får jag allt göra i min ensamhet, stå och spänna musklerna lite framför spegeln och så belöna mig genom att boka in en tid för ett riktigt konditionstest. Det är dags att bekänna färg och jag är nyfiken på hur väl tränad jag egentligen är.

Med solsken i blick