Jag - en fartdåre?

Idag var jag ute och luftade cykeln igen och det gick betydligt bättre den här gången eftersom jag kände till vägen exakt och kunde maxa efter behag. Det var riktigt roligt att köra på som en fartdåre. Trampade hej vilt i nedförsbackarna.

Jag är fortfarande imponerad över hur lättväxlad cykeln är. Det tar knappt en mikrosekund att byta växel vilket gör hela skillnaden för om uppförsbacken ska forceras med en glad eller sur cyklist på sadeln.

Tror faktiskt jag lyckades ta mig igenom alla växlarna och det var kul att känna att det fortfarande fanns kräm kvar i pedalerna även när det gick som allra fortast. Cykeln verkar ha potential att bli en riktig fartmaskin när jag känner mig redo för att köra snabbare.

Det är också en helt annan känsla att cykla på landsväg och kunna dra på så mycket man orkar jämfört med det något lugnare tempot man får ha i stan.

Kastbyar däremot är riktigt läskiga och såna fick jag rejäl respekt för idag. Även omsvischande bussar med efterföljande vinddrag skulle jag helst slippa. Bra då att hålla till i avkroken där det är glest mellan bussturerna.

Men lammungarna gick inte av för hackor. Jag var bara tvungen att stanna till ett tag och filma (och härma). Vad gulliga de är!!

Bä, bä, svarta lamm

Träning "pytt-i-panna"

De olika träningsformerna jag ägnar mig åt är alla bra på sina egna vis och jag skulle inte vilja vara utan något av dem.

Cyklingen till och från jobbet är grundstommen i hela konditionsträningen och jag gillar verkligen att cykla! Det är aldrig svårt eller jobbigt att hoppa upp på cykeln. Bara det att få börja dagen med en stund utomhus är mycket värt. Lungorna får i sig frisk (?) luft och jag får en stund för mig själv innan det är dags att sätta igång dagens arbete. Ibland lyssnar jag på radio, ibland låter jag bara tankarna löpa. Ofta ser jag något särskilt som jag tar med mig under dagen. Cykelvägen in till stan är vacker och den är så gott som bilfri vilket gör den säker. Jag gillar att följa årstiderna och ibland ger mig vädrets makter något att kämpa mot.

Boxningen å andra sidan gör mig starkare och smidigare. Här är det fokusering som gäller. Mjölksyra, tempo. Bomber och granater. Fyrverkeri! Helt underbart och beroendeframkallande.

Löpningen till sist. Jag målar med hela palletten: långt-kort, inne-ute, platt-backigt, fort-långsamt, stad-skog, varmt-kallt, fint väder-fult väder, tystnad-hög volym. Tröttnar aldrig.

Imorse blev det en favoritjogg till jobbet och som vanligt när det gäller morgonlöpningen gör den mer gott för själen än för flåset. Och vilket väder sen! Man bockar och tackar.

Hon är MIN sa jag ju!!

The end

Körde samma gamla filmrulle imorse igen...

Snacka om att de har fullt upp att göra där uppe på hjärnkontoret. Fast lite lagom mycket prestationsångest är alltid bra och fyller sitt syfte ur uppladdningssynpunkt. Det motsatta, att jag helt likgiltig skulle ställa mig på startlinjen hade varit tråkigt. Klart jag vill komma väl förberedd till Stockholm marathon och då menar jag inte bara väl förberedd ur träningssynpunkt utan också väl mentalt förberedd.

Den som vill se delar ur min morgonfilm kan titta in på den här länken där man får följa med ledarbilen runt banan.

Jag var ute i Kungsan på lunchen tidigare idag och där blommade körsbärsblommen som allra vackrast. Vilken skillnad mot hur det såg ut för bara några veckor sedan!

När jag tittar på bilderna ser jag att de faktiskt just exakt beskriver de motstridiga känslorna/tankarna jag har inombords när jag det gäller maran. Å ena sidan det glada, ljusa, vackra, framgångsrika och å andra sidan det svåra, tunga, gråa. Två sidor av samma mynt. Yin och yang om man så vill. Båda behövs, men från och med nu ska jag jobba mer med att tänka bra, positiva tankar och filmen ska äntligen få ett slut.

Det ska stå 3:59:56 på klockan när jag går i mål.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

THE END

Kungsan 26 april vs 1 april

Häng up

Det börjar bli jobbigt nu. Djävligt jobbigt!!

Varför ska jag genomföra ännu ett marathon?

Kan nån vettig själ förklara varför?

Typ varje morgon är min första tanke hur målgången vid Stockholm marathon ser ut. Jag verkar lycklig, nästan grinfärdig. Möjligen patetisk - men definitivt starkare än förra året.

Bror min har förhoppningsvis kunnat cykla med mig runt hela maran, precis som förra året och har hunnit kasta sig från cykeln till en av sittplatserna på Stockholm stadium i lagom tid för att se mig korsa mållinjen.

Glädjetårar!

Ungefär där tar filmen slut. Hur fanken ska det gå? Jag har ingen aning. Fem veckor kvar. Imorrn bitti ser jag allt framför mig igen.

Träning v 16
Cykling = 5,5 mil
Löpning = 4 mil
Boxning = 1 timme

Totalt drygt 9 timmars träning

Premiärtur

Jo, jag tänkte ju premiärcykla racern ut till landet igår. Premiärcyklade först in till jobbet och konstaterade nöjt att det här med att växla gick som en dans. Vilken skillnad ändå från min vanliga pålitliga pålle där växlingen kärvar lite och jag inte ids växla om jag inte behöver det nya växelläget mindre än 2-3 minuter.

På min fin-fina racer kunde jag växla om jag så bara behövde den högre eller lägre växeln några sekunder. Check på det alltså.

Men så blev det dags att rulla iväg de ca 7 milen ut till landet. En vägsträcka som jag åkt säkert tusen gånger i bil tidigare och som jag när jag åkt de senaste månaderna har kollat extra noga efter vägalternativ för cykeln.

Kollade också med brorsan hur man skulle ta sig ut ur stan bort mot Skogås där han bor och fick alla höger- och vänstersvängar, under och över broar förklarat för mig. Det visade sig ändå vara svårt att hitta rätt och skyltningen hade definitivt mycket övrigt att önska. Redan vid Sandsborg fick jag fråga om vägen.

Tråcklade mig förbi Farsta, Trångsund och Skogås och kom sen till Länna. Jag hade tänkt följa Nynäsleden men här gjorde jag ett big mistake och hamnade efter mycket krångel och cyklandes fram- och tillbaka letandes efter rätt väg, på Nynäsleden norröver. Fast det fattade jag inte då utan rätt vad det var stod jag ute i tjottahejti och fick punktering. Det blev droppen och jag ringde akutbilen som fick komma och plocka upp mig.

Det kan kanske vara bra att lära sig saker den hårda vägen, och idag har jag för första gången i livet lagat en punka. Det var inte svårt. Dessutom har jag utrustat cykeln med en liten pump. Ska också köpa en ringklocka, fram- och baklyse och en behållare för drickaflaskan. Sen är det bara att köra så det ryker.

XTreme running 19 april

"Jag är ingen löpare", tänkte jag där i spåret, när den ena hinden efter den andra passerade mig. På sin höjd kanske en löpar-wanna-be men jag kommer aldrig bli som dem, så lätta i steget, så långa och smärta och med sånt enastående flås. Killar som springer tävling är något alldeles extra. De vet verkligen hur man ska ta ut sig till max. Inte väjer de för lervällingen heller. Rätt igenom geggan springer de och tjänar 1-2 sekunder på det.

Det var en fin dag för XTreme Running, min favorittävling. Till och med solen sken och när även jag lyckades komma ikapp och springa om tre medlöpare kändes det genast mycket bättre därinne i tävlingssjälen och jag släppte funderingarna på huruvida jag är en löpare eller inte. Klart jag är en löpare - om än förvillande likt ett diesellok.

Allt stämde idag och det blev en toppenrunda. Benen var så otroligt starka. Hörde någon efter målgång säga till kompisen att han kände sig stabil och just det ordet passade bra in på mig idag. Jag var stabil. Uppladdningen med tunnbrödrulle och räksallad till lunch verkade också vara en hit, några knäckemackor, lite frukt och en halv kexchoklad innan start gav perfekt energi och jag fick inte en endaste dipp på hela loppet. Till och med solen sken som sagt, trots det var det kallt i skogen och jag var glad att jag hade med mig min fula mössa som jag kunde ta på och av, allt efter behag.

Den exakta tiden har jag inte än, den anslås på nätet imorgon, men jag gissar på att det blev nästan exakt 90 minuter. 90 minuter och en massa kraft kvar. Det bådar gott inför maran. Om två veckor är det dags igen. Hänger du med?

En kväll i Ursvik

Mot Blåkulla

Vilken underbar dag det varit idag. Plötslig fick vi sommarvärme. Jag har inte gjort många knop utan har mest legat raklång på solstolen och fångat solstrålar. Har låtit kroppen bygga muskler. De som förstår sig på det här säger ju att det är under vilan man blir stark. Shit, vad jag gillar att vila.

Veckan har annars mest bestått av cykling till och från jobbet. Långpasset från förra söndagen har funnits kvar i kroppen och jag har inte lyckats övertala alla i 3-klaven (jag, kroppen och Teresia) om att vi skulle springa så mycket mer än vi gjort den här veckan , vilket var 8 km på löpband i tisdags och 13 km igår. Men jag känner tillförsikt inför maran och det rullar på enligt plan. Jag prioriterar de jättelånga passen nu, men för att palla de så behövs det rejält med vila mellan löppassen.

Brorsan fick en svacka i veckan och dök inte upp till träningen i torsdags men jag hoppas han kommer igen till veckan som kommer.

Påsken ger ju möjlighet till ett mini-träningsläger och själv tänker jag ta ut min nya racer som stått och frustat länge nog nu därhemma och känna på hur den egentligen uppför sig på vägen. Det blir en långcykling till landet på onsdag, i lagom tid tills det är dags att ge sig av till Blåkulla.

Måtte katten vara på plats så jag får med honom på kvasten. Men var sjutton har jag nu ställt kaffekannan?

Veckans träning v 15
Cykling 4x2,5 mil = 10 mil
Löpning = 2,1 mil (8 km + 13 km)

Sammanlagt 7,5 timmes träning

Hellre löpband än tunnelbana

Ibland när jag åker tunnelbanan hem blir jag åksjuk. Idag var en sådan dag. Det är sjukt jobbigt när det händer och dessutom omöjligt att förutse innan jag kliver ombord. Vissa dagar känner jag inget alls medan det andra dagar knappt går att genomföra den 14 minuter långa färden från Kungsträdgården till Sundbyberg.

Dessa dagar kliver jag ombord som fullt frisk, men krymper ihop mer och mer för varje station, bleknar, blir tvungen att klä av mig så mycket anständigheten tillåter, försöker fokusera på annat än illamåendet och yrseln som sveper om mig innan jag äntligen kommit fram och äntligen kommer ifrån tortyren, fullständigt nedbruten, försvagad och eländig.

Det enda som snurrar i huvudet dessa gånger är att hålla blicken still och försöka klara en sekund till. En sekund till. En sekund till. Snart framme, en sekund till, snart framme.

Faktiskt är det väldigt likt fokuseringen när jag kör fartökning på löpbandet, som igår t ex. Jag fegar fortfarande med att drämma till med ett rejält intervallpass, men vågade ta i lite mer än vanligt igår. Började med sedvanlig fartökning var femte minut. Utgick från 10,5 km/h, därefter ökade jag farten till 11, 11,5, 12 och 12,5. Där vid 25 minuter tog jag en minuts gåvila och klämde sen i med 13 i 4 minuter.

Mellan 30-40 minuter gjorde jag sen en ny grej och körde dryga en-minutare i ett snabbare och snabbare tempo med en minuts gåvila mellan. Den sista minuten kom jag upp i hiskeliga 14,5 km/h vilket är det snabbaste jag nånsin kört i. Pulsen steg och jag fick fokusera allt vad jag kunde för att komma igenom intervallerna.

Det gällde verkligen att hålla blicken på golvfläcken ca 10 meter framför och så räknade jag. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20. Check på skärmen, en halv minut avverkad, en halv minut kvar. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 ,11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 20. Phu! Vila 60 sekunder. Sen på´t igen och fortsätta räkna. Inte titta ett endaste dugg på TV-skärmen och försöka förstå vem som är vem i Hem till gården. Tillbaka med blicken på golvet och räkna, räkna, räkna.

Och visst höll det, jag kom ända fram, svettig och mör i benen javisst, men med känslan av att vara stark som en oxe. Så långt det bara går från vraket som idag kröp av tunnelbanan i Sundbyberg.

Bra jobbat!

Eget beröm luktar illa heter det ju men jag måste få ge mig själv lite beröm idag. Det gick riktigt, riktigt bra att springa 2a varvet på maran.

De tänkta 25 kilometrarna genom Stockholm blev till slut 26,5 eftersom bron vid Djurgårdsbrunn visade sig vara under reparation och stängd för både bilar och fotgängare. Det blev till att ta sig över kanalen knappt en kilometer längre bort istället.

Solen sken och folk flanerade. Dagen till ära sprang jag varvet motsols med start från jobbet som ligger strategiskt vid Normalmstorg.

Jag sprang på utan större koll på tid och kilometrar. Försökte vara i nuet istället för att tänka på hur långt det var kvar. Stannade till och köpte dricka några gånger och tuggade på kexchokladen jag hade med mig. Det var smart att fylla på med energi redan från 6 km. Jag kände mig stark nästan hela vägen. Först på Södermälarstrand med 23 km i benen började kroppen streta emot men ändå inte tillräckligt för att jag skulle vika ned mig. Det var betydligt värre för två veckor sedan då jag fick totalt soppatorsk.

Sen var jag framme vid jobbet igen, stretchade en lång stund och bytte till torra kläder innan jag hoppade upp på cykeln, som stod kvar där sen i fredags och cyklade hem. Det var ett riktigt bra drag att cykla stelheten ur benen och jag kände mig rätt fräsch trots allt när jag kom hem.

En klapp på axeln till mig alltså och jag känner mig supernöjd med dagens träning.

Träning v 14
Cykling = 7 mil
Löpning = 4,5 mil
Boxning = 1 timme

Totalt 9 timmars träning

Stockholm by running

Paris marathon - bonne chance!

Under några veckor i höstas lekte jag med tanken på att anmäla mig till Paris marathon. Jag var inne på deras sajt många gånger, funderade, kollade igen, läste på om bansträckningen, drömde om en start. Kollade med familjen att de ville åka med och hejja på mig. Via Blocket hittade jag en svensk som hyrde ut sin lägenhet i Paris och jag kontaktade honom för att höra om vi kunde hyra den i anslutning till loppet. Kollade flygpriset på Ryanair.

Lite bränd efter Stockholmsmaran tänkte jag att det skulle vara bättre att springa någon annan mara tidigare på våren och skippa Stockholm i år. På det viset skulle jag också kunna satsa hårdare på att göra en bra tid på Göteborgsvarvet och sen kunna ägna sista månaden innan Vätternrundan åt att cykla riktigt mycket istället för att trötta ut mig med en mara i slutet av maj.

När jag väl hade bestämt mig för att anmäla mig var loppet tråkigt nog fullbokat. Så nesligt.

8:45 imorgon bitti går startskottet för de 40000 som har anmält sig. Gissa om jag hade velat vara en av dem. Nu blir det andra varvet på Stockholm marathon för min del istället. 25 km Stockholms-sightseeing. Det blir bra det med.

Löparglädje

Ibland får man jobba lite extra med sig själv. Det sitter en liten kärringen-mot-strömmen-gumma därinne som inte vill springa, som inte vill byta om, utan som på enklaste vis vill teleportera sig hem från arbetsplatsen efter jobbet.

Rätt vad det var stod jag där med cykelkläderna i handen och tänkte ta den något enklare cyklingen hem istället för den inplanerade löpningen. Måndagens boxningspass kändes fortfarande i benen och gumman tyckte inte vi skulle fresta på dem mer, men tji fick hon, för som tur var ändrade jag mig och drog på mig löparkläderna istället.

Vilket löppass det blev! Starka ben, lagom tempo och en fulländad känsla. Kunde inte ha blivit bättre. Verkligen ett pass när löpning är som bäst.

Imorrn rullar "cirkus brorsan" vidare då det är dags för veckans gå/lufs-pass med bror min. Han säger att han legat i lite extra under veckan som gått och det ska bli kul att se vilka framsteg han gjort.

Årets upplaga av Xtreme Running

Tjoho!! Stockholms gator är sopade! Det är det säkraste vårtecknet alla kategorier så nu får det vara slut på grå-trist-kallt-snö-gnället. Jag vill inte höra en enda klagan till om det. Har vi en deal?

Såg att Sundbybergs IK har lagt upp sin inbjudan till min favorittävling Xtreme Running i Ursvik. Eller tävling och tävling då rå, kanske inte så mycket för min del eftersom jag är så långsam, men de andra deltagarna är supersnabba och taggade. Själv tycker jag att arrangemanget är så genomsympatiskt att jag bara måste dit och springa.

Årets datum är: 19 april, 3 maj, 17 maj, 31 maj, 14 juni, 9 aug och 23 aug, med avslutande final den 7 sept. Starten sker flygande mellan 17 och 18.30, man kan alltså starta när som helst under den tiden. Banan mäter 15 km terräng. Ute i skogen finns två vätskekontroller. Loppet kostar 50 kr. Om allt stämmer springer jag i alla fall de två första datumen, sen får jag se hur jag gör.

Läs mer här om hur det gick förra året. Så här i backspegeln var det kanske inte så smart att starta den dagen. Men siktet var ju inställt, viljan var stark och vem klarar i det läget att lyssna på kroppens signaler? Inte gjorde jag det i alla fall. Nåt positiv kom det ur det i alla fall och det är att det i år bara kan gå bättre.

Marathontankar

Strejken fortsätter, inget springande idag heller. Förutom 5-6 grader varmt kräver jag nu också solsken!

Fast när man sitter strejkvakt får man ju tid att tänka en hel del och mina tankar dras mot Stockholm marathon. Det är inte så jättelångt kvar, knappt två månader och jag måste hitta 26 minuter någonstans för att komma under 4 timmar. Vad har jag för erfarenheter att gå på?

Två marathonstarter med rätt så olika förutsättningar. Dels Stockholm marahon med runt 20 000 startande, trasig men rätt ok väder jämfört med åren innan som bjudit på rena Greklandsvärmen. Dels Ålands marathon, knappt 200 löpare på startlinjen, en grådaskig dag i slutet av oktober med en lätt nedkylande motvind de sista två milen.

Tidsmässigt gick Åland bättre än Stockholm och jag har följande noteringar att gå på:

* Passerade 1 mil efter 57 minuter - bra fart för att vara marathon.
* Halvvägs efter 2:03 minuter - fortfarande ok.
* Tredje milen klockades 2:56 - riktigt bra fart, fortfarande hägrade 4-timmarsgränsen
* Fyra mil klockades på 4:10 - Mycket hände under den här milen, jag gick lite in i koma, fick tunnelseende och upplevde runners high för första gången. Kämpade mig verkligen igenom milen, gick en del, åt mycket Toblerone.
* De sista två kilometrarna tog 16 minuter.
På Stockholm-maran tog de två sista kilometrarna 22 minuter. 22 minuter!!! En bebis kryper snabbare.

Tittar man helt krasst på det här så borde det finnas en del minutrar att hämta. Det här är vad jag har att labba med:
1a milen - 54 minuter
2a milen - 55 minuter
3e milen - 58 minuter
4e milen - 59 minuter
sista 2 km - 14 minuter

Just för tillfället tänker jag att det kanske är bäst att ta hjälp av en farthållare under loppet, så slipper jag tänka så mycket själv på vilken fart jag ska hålla. Bara att rätta in sig i ledet liksom och slå på autopiloten.

Men det blir inga rekord utan träning så imorrn får jag allt ta mig samman igen och sätta igång maskineriet. Om solen skiner och veckan blir som jag vill så blir träningen så här:
Måndag: cykel 2,5 mil + 1 timmes boxning
Tisdag: vila
Onsdag: cykel 1,5 mil + löpning 1 mil + "löpning" med brorsan 6,7 km
Torsdag: löpning 1 mil + cykling 1 mil
Fredag: vila
Lördag: 2,5 mils löpning
Söndag: vila
Totalt 8 timmars träning + drygt en timmes promenad/lufsning

Träning v 13
Boxning = 1 timme

Totalt 1 timmes träning

Strejk!

Jag träningsstrejkar! Nu har min andra halva fått nog, hon den kombinerade partypinglan och latmasken. Senaste veckans usla väder har fått motivationen att dala. Det i kombination med förra söndagens långpass med påföljande mörhet i kroppen, toppat med några annorlunda arbetsdagar då jag inte kunnat komma cykelsvettig till jobbet, after work i torsdags och en teaterföreställning igår, har gjort att jag endast och enkom lyckats skrapa ihop en enda träningstimme hittills, och det var boxningen i måndags kväll.

Hade jag istället varit förkyld en vecka hade jag antagligen varit superstressad över den uteblivna träningen, men eftersom jag känner mig rätt så säker i mitt träningssinne kostar jag på mig att vara obstinat.

NÄ, NU KRÄVER JAG VÅR och jag reser mig inte ur soffan förrän termometern visar åtminstone 5-6 plusgrader på morgonkvisten. Är det för mycket begärt???

1 april

Vilken tur att det är första april idag, för då är ju vädret bara på skämt.

Det är inte alls så här:
















Utan såhär: