torsdag 31 oktober 2013

Ett pass att längta efter

I ärlighetens namn så passerar de allra flesta pass utan att jag tänker så mycket på dem. Det känns oftast bra där och då, ibland tillkommer någon krydda i form av typ vacker soluppgång, häftig regnskur, underbart mjuka strumpor eller att jag möter nån kändis. 

Men så kommer det då och då pass som sticker ut och blir till pass som jag längtar efter att få göra igen. Ett sådant har stannat kvar i mina tankar i flera veckor nu. 

Efter Stockholm halvmara klev jag ju in i ett träningsprogram anpassat för Vintermaran. Lyckades väl få in första veckans löpningar enligt plan men sen började trixandet med att stuva om i upplägget på känt Lotta-mane'r. Jag bytte ut löpningen mot andra träningsformer, sprang på tisdagen istället för på måndagen osv, osv. Det är väl kanske just det som är min akilleshäl när det gäller det där tidsmålet maran sub 4, att jag inte kan hålla mig till en plan och bara följa den. Det verkar ju så enkelt i teorin, nån tänker åt mig och jag gör som det är sagt och så vart det klart. Mot nästa mål. Men nope, verkligheten är inte lika enkel.

Hur som helst, träningsprogram är inspirerande och jag får tips på olika träningsupplägg som låter mer eller mindre lockande och i det här fanns ett långintervallpass som jag verkligen ville genomföra. 

Upplägget var 2 km uppvärmning, 5 km i tävlingsfart, 5 min vila gåendes, 5 km tävlingsfart något fortare än de 5 förra 5 km, därefter 2 km nedjogg. Totalt 14 km.

Det här var i ungefär samma veva som jag införskaffade gymkortet så jag bestämde mig för att springa till gymmet och köra de 2x5 km på löpband för att sedan springa hem igen. 

Sagt och gjort, så blev det och det blev ett riktigt hallelulja-momentpass. Löpbandet hjälpte mig att hålla rätt tempo, precis på gränsen till min förmåga och jag kunde släppa alla andra tankar och bara gå in i löpningen. Kroppen kändes stark och var som gjord för löpning. Löpsteget var vackert och musiken i lurarna hjälpte mig att få ur mig de sista tio procenten. Ja, det var något alldeles särskilt med det passet. 

Skulle gärna sätta det på repeat resten av året. 

onsdag 30 oktober 2013

Löparhundkompis

Ibland tänker jag att det vore roligt att ha en hund att springa med. Ser framför mig hur vi jobbar tillsammans, framåt. Det är svettigt, hårt och är långt från de söliga promenader vi brukar ta. Lite med samma känsla som det ser ut att vara att rida i sporrsträck. Har dock aldrig provat något av det.

Men så härom morgonen när jag promenerade till jobbet studerade jag fenomenet lite extra då först en tjej kom springandes med sin hund. Båda var fokuserade så som jag tänker mig, men hunden hade definitivt mer krut innanför pälsen och löpningen var inte ett dugg jobbig för henem. Hen hade allra minst behövt en kenyan vid sin sida för att få den utmaning jag ser i min perfekta hund-löpare-löpning. Eller en cyklist. Är det inte fantastiskt att en normaltrampandes pendlarcyklist cyklar lika fort som de snabbaste marathonlöparna? Det övergår mitt förstånd att man kan springa så fort, så länge.

Det andra exemplet på hund-matte-löpning kom alldeles strax efter och här var det helt klart hunden som ägde. Den påminde lite om hunden Ratata i Lucky Luke och såg ut att tänka "Å, det här var roligt, matte vill leka", så han sprang runt henne, nästan mellan benen och hon fick göra piruetter allt eftersom kopplet snodde sig runt henne. Ibland stannade han tvärt för att lukta på nåt och då vart det tvärnit även för matte. Kopplet hade hon runt magen och jag tyckte det såg lite märkligt ut för linan blev väldigt kort till hunden, men just som jag funderade över det fick jag förklaringen för hon tog tag i kopplet med handen och genast började hunden hoppa upp för att försöka fånga kopplet i hennes hand. Matte var inte det minsta irriterad utan båda verkade väldigt nöjda. Det var kanske deras kvalitetstid i veckan.

Ett praktexemplar till hund var min min kusin vitamins hund, polishund till råga på allt. De var ute och sprang ihop i ur och skur sådär som i bästa av löparvärldar som jag tänker mig att det ska vara. En sommar skulle kusinen träna för ett tufft fjällmaraton, så hon tog sig till en skidbacke för att springa ner och upp för den ett otal gånger. Hunden hängde på och tyckte att det här var spännande. Första vändan. När det vände ner en gång till undrade han lite men hängde på en vända till, men tredje gången, då fattade han att det var det här de skulle göra typ resten av dagen, så han la sig ner på toppen och tittade på istället. Smart hund.

Lite gulligt är det också med kollegan som har både hund och katt och som tar med båda två på promenad när hon kommer hem om kvällen. För att ha koll på katten placerar hon katten i cykelkorgen, vilket katten gillar skarpt. Sen spatserar de omkring i den lilla staden, alla tre lika glada.

Om inte om hade funnits hade vi förmodligen haft en hund, men nu har vi katt istället och där har jag inget att hämta. Han skulle aldrig gå med på att ta på sig koppel för att sedan sticka ut och springa med mig. Hehe, glöm det.

Nej, det där med att springa med hundar tillhör en annan värld, en annan tid. Men man vet aldrig, en dag kanske jag hittar en hund som behöver någon att springa med. Hoppas bara att han inte heter Ratata.

tisdag 22 oktober 2013

Planering

Den här bloggen... den har det inte lätt den. Matas allt för dåligt. Jag har inte hjärta dock att överge den än. Och drömmen om maran under fyra timmar finns ju kvar. Dessutom finns det något i den här sk lifeloggningen som tilltalar mig, att kunna gå tillbaka och se vad jag egentligen har gjort i mitt liv och ha allt kring löpningen samlat på ett ställe. Så jag kör på trots haltandet i uppdateringarna.

Haltande förresten, det är precis så jag går nu igen. Var på danspass förra måndagen och mitt i ett steg drog vaden ihop sig, exakt på samma vis som i våras. Jag försöker vara smart och avstår från löpningen och tränar alternativt istället. Även om jag gjorde ett litet försök att springa i söndags. Det tog 550 meter innan vaden sa ifrån, så jag vände om hemåt igen och hötte med näven i luften. Faansatanshelvetesjävlaskit!

Det här gör att jag kommer avstå från Vintermaran, vilket jag helt ärligt inte är så himla ledsen för. Efter en lång uppstartssträcka känns det äntligen som att kroppen svarar på träningen och jag stannar gärna kvar i det här moodet ett tag till, även om inte just löpningen funkar, istället för att bryta ner allt med en mara.

Det finns ju annat att sikta på under vintern. Vad sägs t ex om att damma av Löpbandslöpet*?
50 minuter är rekordet och med tanke på min stigande ålder (?!) är det nog så att det fortfarande är en tid att stå efter. Det är ändå snart tre år sen jag genomförde det senast, läs här om du vill veta hur det gick då.

Jag hade hemskt gärna velat köra Vasaloppet på nytt, men hann inte köpa startplats när anmälningen öppnade. Platserna tog slut på typ 10 minuter. Hela Sverige måste ha ställt väckarklockan och gått upp i ottan den där söndagsmorgonen i mars för att boka en plats. Visserligen är det inga problem att få tag i en startplats på Blocket så småningom, men då blir man hänvisad till sista startgrupp och den vill jag inte starta i en gång till (då blir man stående i första backen ca en timme).

Nä, istället lurade kusin vitamin med mig att anmäla mig till Årefjällsloppet som går den 29 mars. 7,5 mil genom skogen och över vidderna från Vallbo/Vålådalen till Åre. Det blir vinterns utmaning det. Kan fortfarande inte staka, bara diagonala så jag får lägga många timmar på min teknik och lära mig åka skidor på riktigt. Det blir roligt det. Har redan blivit kompis med stak-maskinen på gymmet och så kör jag lite rodd varje gång jag är där för att staga upp ryggen.

Nästa mara då? Jag är i valet och kvalet med hur ska jag göra med Stockholm marathon. Det blir femte gången gillt i så fall och bara det kunde vara en anledning till att anmäla sig. Men liksom, är det verkligen loppet för mig, då jag når mitt mål? Mina erfarenheter från loppet är inte helt igenom positiva och det är inte heller känt som en lättsprungen mara. Kanske finns det andra som passar bättre. Ja, det där måste jag snart bestämma mig för hur jag ska göra med för även här börjar platserna gå åt.

Ingen anledning till depp alltså, inställd mara till trots. Se där, nu fick sig bloggen nåt till livs igen. Hörs snart igen.



*Löpbandslöpet funkar ungefär som att ta Simborgarmärket, fast på löpband istället och med tidtagning som en ingrediens. Alla kan hänga på och det går till så här:
  • Välj en lämplig sträcka, t ex 2, 5 eller 10 km

  • Spring sträckan en eller två gånger så du har en tid att utgå från

  • Sätt upp ett datum när du vill köra Löpbandslöpet, ca 10 v framåt

  • Sätt upp en måltid för distansen

  • Träna, träna, träna

  • Kör Löpbandslöpet det datum du bestämt dig för

  • Ta med din hejjaklack så du får ordentligt med stöd