onsdag 30 juni 2010

Favoriter

Jag har mina favoritrundor.

I söndags sprang jag en som jag inte sprungit på väldigt länge, men som under många år var den rundan jag alltid sprang. Den går runt Bromma flygplats och är så långt från en naturupplevelse man kan komma. Istället löper den först utmed den starkt trafikerade Bällstavägen, som dessutom ligger under infartssträckan för flygen till Bromma. Sen viker den av från trafiken och man får en kort andhämtning vid Bromma kyrkogård innan man kommer ut i bullret igen på Spångavägen fram till Brommaplan. Därefter springer man längs Kvarnbacksvägen bort till Ulvsundavägen och där blir det sedan ett inferno av bilar och flygplan och decibeltalet måste ligga en bit över hundra, men jag GILLAR det. Känner mig levande på nåt vis.

En helt annan typ av runda är min väg till jobbet. Den är så vacker och går utmed vattnet hela vägen från Bällsta bro, förbi Huvudsta slott och Pampas, sedan utmed Kungsholms strand ända fram till Stadshuset och slutligen förbi Rosenbad och Operan och Kungsträdgården. Den tröttnar jag aldrig på.

Sen har jag en favorit i Mölndal där vi bodde i några år. Om du någon gång har vägarna förbi bara måste du ta dig till Herkules, mellan Mölndal och Pixbo, inte långt från Gunnebo slott och springa eller gå 7-kilometaren. Det är sååå vackert, genom skogen, längs med Rådasjön och Stensjön, förbi kohagen och över en hel del backar.

Ursvik funkar i alla väder och årstider. Det är en oas i storstaden. Där är det alltid folk i rörelse, så jg känner mig alltid trygg där och det finns flera distanser att välja mellan. Det är inte ovanligt att möta både hundägare, hästryttare, mountainbike-farare och löpare på en och samma gång. Dessutom uppskattar jag att parkeringsplatsen fortfarande inte har tagits över av Carpark som ska ha betalt för parkeringen alternativt lappa bilen om man missat att betala. Det är bara att ställa ifrån sig bilen och ge sig ut i spåren.

Men om jag ska välja den absoluta favoriten så finns den vid Grand Plage i Le Barcares utanför Perpignan i södra Frankrike vid foten av Pyrenéerna. Den är platt som en pannkaka, omkring 7 km asfalt, nära havet med gassande sol rakt uppifrån, någon liten skugga utmed några hus halvvägs, annars no mercy. Och det är dit jag längtar allra mest just nu. 11 dagar kvar.

måndag 28 juni 2010

Tid och sovrum

I vårt sovrum råder en annan tid än i resten av Sverige. Jag är en morgonpigg liten djäkel och så fort väckarklockan ringer kliver jag ur sängen och startar dagen. Men mentalt gillar jag inte att gå upp före kl 6, därför har jag ställt fram klockan 20 minuter och tycker det är helt ok när den ringer 6.10. Man är ju lättlurad...

OK, 6.10, klockan ringer, jag hoppar ur sängen, gör iordning frukost till mig och maken och tar med den tillbaka till sängen . Maken är morgontrött och ett tråkigt morgonsällskap. Det finns inte en chans att jag ska få ett vettigt svar på om vi t ex ska binda räntan eller ej där på morgontimmarna, så jag läser min del i morgontidningen utan att kommentera nån endaste detalj.

Det som är så bra med de där 20 minutrarna är att jag får igen dem flera gånger under morgonen. Det är stört omöjligt att orka räkna ut vad klockan egentligen är. Jag vet bara att vid ett visst klockslag ska barnen väckas eller så är det dags att kliva upp på riktigt. När jag sen är påklädd och har packat väskan och gjort allt annat för att få dagen att funka och kommer till den riktiga tiden i köket så är den fortfarande lika mycket som när jag klev ur sängen efter frukosten. Gott om tid kvar alltså att fixa med nåt extra innan det är dags att ge sig av.

Det absolut bästa med tidsförskjutningen kommer sen på kvällen, för är man en morgonmänniska så är man också urtrött på kvällen, knappt talbar. Och vem vill lägga sig före kl 22.00??? Men i mitt sovrum är ju klockan redan 22.20, nästan halv-11 och då är det helt ok att somna.

Good night!

söndag 27 juni 2010

Äntligen sommar

Sommarn kom helt plötsligt. Rätt vad det var gick alla och åt glass och barnen badade glatt i havet. Varmt en midsommarafton, kan det bli bättre?

Idag tog jag mig en löprunda på 8 km runt flygplatsen i värmen och drömde mig bort till semestern i Frankrike. Om två veckor landar vi i Beziers och har två garanterat varma veckor framför oss. Åh, vad jag gillar att springa i värme. Jag riktigt längtar till alla svettiga förmiddagsrundor som väntar.

Jag befinner mig fortfarande i uppstartsskede efter maran, men den här veckan lossnade det ordentligt. Cyklingen gick som en dans och jag har förmått mig att lyfta stockarna vid utomhusträningsstationen utanför Radio Stockholm-huset varje dag. Boxningen i måndags var av den enklare sorten eftersom Richard tyrann hade semester. Bra för mig dock med tanke på var jag befinner mig i formsvackan. Lyxade till det med ett roligt danspass i onsdags. Och så, som pricken över tränings-vecko-i:et sprang jag en kortare runda idag. Jag känner mig nöjd.

Veckans träning v 25
Cykel 4x2 mil = 8 mil
Löpning 8 km= 45 minuter
Box = 1 timme

Träningstid 5,75 timmar

(Dans = 1 timme)

Vågade inte pussa midsommargrodan. Missade jag nåt?

torsdag 24 juni 2010

Glad midsommar

Mötte knappt en människa på vägen till jobbet imorse. Alla ska iväg och fira midsommar istället. Vad härligt! Men vad konstigt alla turister måste tycka att det är med ett folktomt Stockholm.

Även vi drar så småningom till landet och jag tar lite bloggledigt.

Ha en riktigt skön och rolig midsommar och njut av allt; sommaren, sillen, vännerna, släkten, kaffet och ledigheten!

Midsommar

onsdag 23 juni 2010

Att ändra tanken

Jag var med om något alldeles extraordinärt för några år sedan.

Det hände i samband med att min äldsta bror dog. Under några veckor precis efteråt fick jag för mig att jag var odödlig. Jag tänkte då, att rent statistiskt borde risken att två till synes fullt friska syskon skulle dö inom en kort tidsrymd vara noll . Frågar man nån som vet bättre, skulle han säkert säga att risken att dö är lika stor oavsett hur många runt omkring en som trillar av pinn.

Men, jag levde i min fantastiska tanke om att vara odödlig. Egentligen passade jag bara på att vara en aning mer vårdslös i trafiken, annars var jag nog nästan som vanligt.

Fast det var en sak som förändrades under den här perioden och som dessutom blev bestående. Min rädsla för att ta i spindlar, maskar, ormar, grodor, krabbor eller andra kryp försvann från ena dagen till den andra. Att ta i de små kräken gör mig absolut ingenting längre, jag äcklas inte, jag skriker inte, jag drar inte undan handen, utan jag grabbar t ex tag i spindeln i taket hur lugnt som helst och slänger ut den genom fönstret.

Jag har hört en hypnotisör prata på radio, tyvärr kommer jag inte ihåg hans namn, men han dyker upp lite här och var och försöker förklara vad som händer när man sätts i hypnos i syfte att förändra sitt beteende. Om man får tro honom handlar det bara om att ändra tankens bana i hjärnan. Man får tanken att gå en annan väg.

Jag köper helt och fullt det resonemanget. Min tanke om att vara odödlig, fick tanken om att spindlar och andra kryp skulle vara livsfarliga, att ändra bana och ta sig till "spindlar-och-andra-kryp-är-gulliga-stället" istället. Och där sitter den än.

Den där tankeändringen var häftig att vara med om och jag har själv faktiskt även lyckats förändra min tanke om flygning så att jag nu flyger med tillförsikt istället för med oro. Att åka båt över djupa hav är dock fortfarande det läskigaste jag vet, den tanken har jag inte förmått ändra färdriktning på.

tisdag 22 juni 2010

Energi ger energi

Aktivitet föder aktivitet. Visst känns det igen att ju mer man har att göra, desto mer får man gjort?

Under två perioder i mitt liv har jag drivit eget företag. Jag har då sålt den udda produkten namnskyltar. Ja, just såna som de som jobbar i t ex affären eller på hotellet har på sig och som på ett tydligt vis talar om vem som jobbar på stället och som kunden kan vända sig till när han/hon behöver hjälp.

Det var en kul produkt att sälja, förbluffande lättsåld, men det gällde att hela tiden ha fokus på försäljningen. Alla former av säljaktiviteter gav resultat och oavsett om jag ringde i telefon, knackade dörr, var med på mässor, annonserade eller bara faxade ut säljerbjudandet så kom ordrarna in.

Lika resultatlöst blev det också så snart jag inte gjorde någon säljaktivitet utan istället kanske ägnade mig åt någon administrativ detalj, eller bara tog någon dag ledigt. Det gällde att ha ett jämnt flöde på säljet för att kunna skörda resultatet av arbetet och jag kunde inte heller veta exakt när kunden skulle återkomma. Det enda jag visste vara att de skulle återkomma och att ju fler jag kontaktade, ju mer sålde jag. Aktivitet födde aktivitet helt enkelt.

Detsamma gäller för träning tycker jag. För mig är den kontinuerliga träningen den viktigaste. Att stoppa in energi i ett jämnt flöde av träningsaktiviteter ger mig mer energi tillbaka, som jag kan använda till att uträtta så mycket mer, både på jobbet och hemma, än om jag inte hade rört på mig. Jag kan i likhet med försäljningsprocessen inte heller förutsäga när jag ska nå nästa platå, "få in ordern", men jag vet att den kommer bara jag fortsätter malandet hela tiden.

För att lyckas med det behöver jag rutiner. Det har jag tjatat om tidigare, men det är absolut det viktigaste när det gäller min träning. När veckorna rullar på och ser likadana ut vecka efter vecka, då ger det mig möjlighet att cykla eller springa till/från jobbet, familjen har koll på att jag är borta och tränar boxning på måndagkvällarna och kan rätta sig efter det, och sen behövs bara ett löppass till på helgen så är veckoträningsmängden biff.

Därför känner jag mig alldeles extra glad och energifylld idag, eftersom jag redan idag, tisdag, har hunnit med tre träningspass för den här veckan, precis som jag gjort hela våren. Nu blir det ingen match att få in de ytterligare tre träningstimmarna som jag siktar på den här veckan. Det känns som att energin efter maran äntligen har kommit tillbaka.

Sa jag att jag också har hunnit handla midsommarmaten?

söndag 20 juni 2010

Igångsättningsprocess

Två veckor nu, sedan Stockholm marathon och jag har inte kommit igång med träningen på allvar igen sedan dess. Ingen ko på isen direkt, men jag har en ovan känsla av motstånd i kroppen till hårdare fysisk ansträngning än cykling. Kroppen är seg och löpningen i onsdags gick som bekant kasst.

Imorgon tänkte jag försöka komma in i min gamla vanliga träningsrutin igen och få till en vecko-cocktail med 3 delar transportcykling, en del boxning och en skvätt motioncykling. Det hela lätt omrört med några droppar dans. Kanske, kanske att det blir nåt löppass till helgen.

Helgen förresten, då är det plötsligt midsommar. Kan någon tala om för mig vart tiden tog vägen? Nyss cyklade jag i snöglopp och längtade till sommar. Nu när den är här, tror jag att det fortfarande är maj. Dags att vakna upp och ta vara på de ljusa, underbara kvällarna.

Veckans träning v 24
Cykel 3x2 mil = 6 mil
Löpning 1,5 mil= 1,5 timme

Träningstid 4,5 timmar

lördag 19 juni 2010

Lycka till!

Idag kan man inte göra annat än att glädjas med brudparet och önska dem lycka till.

Lycka till!!


Love 2010

fredag 18 juni 2010

Nytt utseende

Har roat mig med att ändra om lite här på bloggen. Gillar rött och rosa helt enkelt. Innehållet är såklart detsamma.

Bojsten

Måtte jag befinna mig på botten nu, för jag kan väl inte sjunka djupare än så här? I onsdags sprang jag återigen Ursvik Xtreme, 15 km terräng och tänkte att det skulle vara en sorts nollmätning inför vad sommarträningen kan åstadkomma.

Kände mig ganska ok innan jag tog första steget, men fick tillbaka vadontet så fort jag kom igång att springa. Trist, men jag fortsatte ändå, har ju liksom sprungit 4 mil på det viset så det kändes som en baggis. Banan var lika backig som förra gången, men den här gången fixade jag att springa upp för allihop. Revansch! Vid 7 km stumnade dock benen och sen blev det mer en plåga än njutning att springa. Kom i mål efter 97 minuter (95 minuter förra gången) och ja, jag sa ju det - hur lågt har jag sjunkit?

Men, strunt samma i tiden. Den får vara mitt lågvattenmärke och så får jag jobba på att förbättra den framöver. Den 11 augusti går nästa Xtreme.

Istället för fler långa löprundor på trasiga ben får det bli motionscykeln och boxning nån vecka framöver. Och så dans. Det blir bra det.
På vägen hem från jobbet idag lyckades jag pricka in störtskuren med inslag av blixt och dunder och kom hem fullständigt genomregnad. Det är nåt särskilt med att få jobba mot naturens krafter och får mig oftast på bra humör. Det är nästan så att jag tycker att det är bättre ju sämre väder det är, så länge som jag slipper stark blåst.

Inget undantag idag och medan jag trampade på och hoppades på att inte träffas av blixten, tänkte jag på Martin Stenmark som jag såg uppträda i Kungsan igår. Nu tänkte jag inte så mycket på just uppträdandet utan på hans cykeltur i Himalaya. Om du inte har läst om det äventyret tidigare vill jag tipsa dig om den här bloggen: http://foreverest.swedenmountainbike.se/

Efter regn kommer solsken

onsdag 16 juni 2010

Nära eller långt ifrån

Så nära men ändå så långt ifrån.

Jag både gillar och ogillar det där uttrycket. Ibland, när det gäller småsaker har det en mer filosofisk innebörd. Som att inte riktigt nå fram till sin måltid på marathon, trots god förberedelse t ex. Men när man hamnar i skarpa situationer där uttrycket blir till en realitet känns det så lagom filosofiskt.

Så otroligt nära jag var att få komma ut till lantstället, där maken väntade med varm, god mat efter ridturen i lördags. Men samtidigt var jag så fruktansvärt långt ifrån eftersom jag inte kom in i bilen som stod parkerad vid Södertälje Syd. Det var bara en liten bildörr emellan och en bilnyckel som saknades.

Vi samkörde sista biten t o r Södertälje - Stjärnhov, därför stod min och ena kompisens bil i Södertälje. Vi blev avsläppta på parkeringen och efter ett glatt hejdåande körde de andra vidare mot Stockholm. Det tog inte många sekunder innan jag fattade att jag inte hade bilnyckeln kvar i jackfickan, men det tog många minuter innan vi hittade ett telefonnummer till någon av de andra att ringa. Och ännu längre tid att få klarhet i var bilnyckeln fanns. Låg den ute i skogen, på fiket eller i samkörningsbilen?

Medan jag väntade på besked såg jag mig själv åkandes pendeltåg till Sumpan, knatandes hem sista biten, hämtandes reservnyckeln och så återfärdandes den långa vägen tillbaka mot Södertälje. Hur jag skulle ta mig från pendeltågsstationen till fjärrtågsstationen hann jag dock inte få klart för mig, och tack och lov behövdes det inte heller, eftersom kompisarna hade hittat nyckeln i bakluckan och nu var på väg tillbaka.

Slutet gott allting gott den här gången.

Idag har jag en liten fundering på att än en gång ge mig på Ursvik Xtreme. Har inte tagit ett löpsteg sedan den 5 juni, men känner mig helt återställd. Inte ens vaden krånglar längre. Och vem har sagt att det måste gå fort? Ursvik ligger nära och väntar på mig.

tisdag 15 juni 2010

Bilder säger mer än ord

Här kommer en kavalkad av bilder från lördagens ridtur.





















































måndag 14 juni 2010

Åka havremoppe

Vem är det som kommer på alla lustiga synonymer? Ibland är de verkligen fyndiga. Som lådbilsrally t ex när man menar alla bilar med takbox på väg till fjällen på sportlov. Eller havremoppe istället för häst.

Jag fick tag på en riktig gräsmoppe i lördags. Ett tag trodde jag mig vara utvald av hästen själv, men såklart kom hon till mig i hagen eftersom jag bar på hennes betsel. De är inte särskilt dumma de där djuren.

Vi hade åkt till en otroligt fin liten hästgård i Stjärnhov, jag och mina fyra fnittriga väninnor. På vägen hade vi varit in på ICA och försett oss med superfina oranga trädgårdshandskar med rosor på, eftersom vi totalt okunniga hästförare inte ville få blåsor i händerna under ritten och inte hade tänkt på den detaljen tidigare. På gården möttes vi av 11 små gulliga, gulliga hundvalpar. Tur att alla var tingade för annars hade jag nog bokat en av dem. Är ju vanligtvis en kattmänniska, men vem kan motstå nåt så näpet?

Sen skulle vi ut i hagen och hälsa på hästarna och så småningom också hämta varsin häst, leda den till stallbacken, bounda med den genom att borsta den, ge den lite hö, kratsa hovarna, lägga på sadeln och spänna åt gördeln - nej jag menar sadelgjorden och sist men inte minst få in grimman i munnen. Många nya ord lärde jag mig. Och många nya arbetsmoment.

Till sist, säkert efter två timmar, kom vi så iväg. Kändes ganska naturligt ändå måste jag säga. Åtminstone så länge vi rörde oss. Det var svårare att få stopp på ekipaget.

Jag måste ha en defekt i hjärnan för jag har väldigt svårt att förstå lästa och talade instruktioner. Ta det här med sybeskrivningar t ex. Där måste man tänka bak-och-fram hela tiden och det är stört omöjligt att få det rätt från början. Jag måste alltid sy först för att se vad de menar och oftast har jag fattat instruktionen fel och måste sprätta upp och göra om.

Detsamma gäller för vägbeskrivningar. Personen man stannar och frågar när man har kört fel säger att det är lätt att hitta: Kör bara höger vid första lyset, sen rakt fram och så kommer du fram till ett grönt hus, där svänger du vänster, fortsätt 200 m förbi en korvkiosk och så tar du vänster igen. Jag hänger med fram till första lyset - sen är jag lost.

Nå, det där med att stanna hästen tog ett tag att förstå. Luta dig bak och dra hårt i tömmarna, sa instruktören. Fick det länge till: -Luta dig fram och schenkla med benen (alltså som man ska bete sig när man ska få hästen att galoppera). Men till slut när jag fått prova själv några gånger satt det jättebra.

Hästen ville dock mest bara äta gräs och passade på vid alla möjliga tillfällen. Hon snappade även efter blad från grenarna när vi red fram. Jag får erkänna att hon ägde. Men ibland gjorde hon som jag ville och då blev jag jättestolt. Får man bara hålla på ett tag så funkar det ju.

Det var en helt galet rolig dag.


Var inte hästen högre än så här?

söndag 13 juni 2010

En gång är ingen gång

OK, nu har det gått en vecka och jag kommer nu avhandla mina intryck om Stockholm Marathon för sista gången.

Jag har en bild som stannat kvar på näthinnan från loppet och det är de avslitna farthållarbanden som låg här och var utmed banan. Med hjälp av farthållarbandet med förskrivna km-tider som man fäster runt handleden (som ett åkband på Grönan typ) kan löparen hålla koll på tiden och om man lyckas springa enligt tiderna på farthållarbandet kommer man i mål på den tid man siktat på. De där banden låg som sagt här och var på marken, avslitna av förmodligen besvikna löpare, särskilt från tre mil och framåt. Många var vi som inte nådde vår måltid.

Jag har inte velat fatta något beslut om hur jag ska gå vidare men känner mer och mer att en gång är ingen gång. Jag måste prova en gång till. Har dock inte riktigt bestämt var och när nästa mara blir av.

Däremot har jag anmält mig till Stockholm Halvmarathon den 11 september. 90 långa dagar kvar att säkerställa formen. Då ska det bli åka av. Under 1:50 skulle smaka mumma. Dessutom har jag anmält mig och brorsan till Göteborgsvarvet nästa år.

Jag har också fått frågan om jag ska fortsätta blogga nu när loppet är gjort och har funderat lite hit och dit men eftersom jag i alla fall har två fans (Björn och Marie-Louise with love) fortsätter jag tills jag når 3:59:56 på marathon. Det kan komma att ta sin tid:-)

Veckan har annars gått i återhämtningens tecken. Har bara cyklat till och från jobbet två gånger, ingen löptur än, men igår var jag ute och red för första gången i mitt liv, i flera timmar dessutom och en rapport därifrån kommer imorgon.

Veckans träning v 23
Cykel 2x2 mil = 4 mil

Träningstid 2 timmar

fredag 11 juni 2010

Goddag, goddag

I veckan mötte jag, på väg till jobbet, damen med papegojan. Jag har sett henne då och då under åren och har alltid blivit lika glad av att se henne komma cyklandes med sin papegoja på en gren i cykelkorgen.

I tisdags tog jag mod till mig att stoppa henne och fråga om jag fick ta ett kort. Vi pratade en stund och det visade sig att damen ibland simmar i Huvudstabadet och därför möter jag henne när hon är på väg hem mot Sumpan. Pärlan är med i vått och torrt och sitter brevid poolen och kollar när hon simmar.

Hon tipsade också om en tamfågelträff i Haga imorgon, så om du vill se papegojor, kakaduor och andra såna fåglar, ta dig till Fjärilshuset mellan 11-16. Läs mer här.

Pärlan och jag. Kompisar in peace.

onsdag 9 juni 2010

Minnestapp

Märkligt - lördagens strapats känns redan avlägsen. Minnet börjar skönmåla de dryga fem timmarna och kroppen har läkt. Har jag verkligen sprungit så långt som från Centralen till Arlanda?

Det som fortfarande påminner om att jag har gjort något extraordinärt är att jag äter som en häst. Första dagen efter maran fick jag i mig en skål med yoghurt/müsli/frukt/nötter, fyra ostmackor, en Piggelin, en stor kanelbulle, en portion spaghetti och köttfärssås, en halv påse chips, en biff med potatisgratäng, två äpplen och en mandarin.

Även idag har det blivit minst ett extra mål mat jämfört med vad jag brukar äta. Det går liksom inte att hejda utan är bara att tugga i sig.

Börjar så smått bli sugen på att springa igen. Vill ut i skogen och känna dofterna och höra fågelkvitter samtidigt som löpstegen kan hjälpa mig minnas Stockholm Marathon lite bättre.

Men löprundan får vänta några dagar till. Studenter ska firas och jobb ska utföras istället. På tal om häst så ska jag sitta upp på en hästrygg för första gången i mitt liv på lördag. Vi är några som ska ut på en dagsturO. Snälla nordsvenskar eller islandshästar är utlovade. Det ska bli jättekul. Har alltid tyckt det ser så härligt ut i filmer när de rider över fält och genom skog. Nåja, just så lär det nog inte se ut den här lördagen.

Och har jag förstått saken rätt kan jag se fram emot att återigen få en kraftfull träningsvärk att tampas med i början av nästa vecka.

tisdag 8 juni 2010

Analys

De senaste dagarna har jag gått omkring som i dvala, lite som när man är för stressad och hjärnan inte riktigt är med i matchen. Jag glömmer saker, har svårt att koncentrera mig och sitter med ett fånigt leende på läpparna och stirrar ut i tomma intet. Vill bara prata mellantider och berättar om loppet gång på gång för den som vill lyssna. Jag är helt enkelt en katastrof, både hemma och på jobbet.

Men nu är det dags att börja analysera vad som var bra och dåligt för att kunna förbättra. Det är ju det som har varit mantrat med marathonsatsningen: att belöna mig själv genom att springa loppet och att få möjlighet att se om jag har tränat rätt.

Dessutom måste jag bestämma mig för om jag kan vara nöjd med min insats eller inte. Jag menar, jag bommade ju tiden 3:59:56 rätt så rejält och det där gnager i tävlingsmänniskan i mig. Hur kunde det bli sån skillnad?

Jag har kommit fram till följande fel:
1. Det lilla onda i vaden spelade roll
2. Jag hade löptränat för dåligt, inte bara de sista veckorna utan över huvud taget
3. Strumporna var inte ok
4. Jag hade ingen rutin på vad ett marathon innebar
5. Jag tog inte hjälp av den fantastiska lilla kylkrämen mot smärta som man fick tillsammans med startlappen. Den har jag använt efteråt och den är helt suverän.

Fast några saker gjorde jag rätt:
6. Perfekt uppladdning med två rejäla räkmackor till lunch innan loppet. De höll mig mätt hela vägen.
7. Perfekt tröja och löparkjol. Det är inte helt lätt att hitta bra tröjor, men den illskära kändes lätt, transporterade bort all svett och luktade inte illa ens vid målgången. Likaså var löparkjolen urskön att springa i. Går inte att förklara, måste upplevas.
8. Perfekt timing att plugga i hörlurarna vid 19 km och låta musiken göra en del av jobbet
9. Perfekt att klappa i takt med samtliga orkestrar som spelade utmed banan. Det gav energi varje gång.
10. Perfekt att fylla på med allt som bjöds oss löpare. Energidryck, vatten, Dextrosol, saltgurka, bananer, energibar, buljong, coca-cola. Allt vid alla stationer.
11. Perfekt kondis! Faktiskt så var det inget fel på den. Hade jag haft en cykel skulle jag ha kunnat fortsätta ett tag till.

Uppstaplat på det här viset kan jag snabbt konstatera att det finns en förbättringspotential för alla de fem första punkterna och så gäller det att komma ihåg de sex sista punkterna. Men jag har lovat mig själv att vänta ett tag till med att ta något beslut om huruvida jag ska anmäla mig till någon ny mara eller ej.

Sedan måste jag säga att allt vad tid heter tappade totalt sin betydelse där ute nånstans på Gärdet. Det enda som spelade nån roll var att fortsätta och att ta sig i mål. Och det klarade jag ju, så jag är fantastiskt glad och stolt över min prestation.

Jag är 100% nöjd!!

måndag 7 juni 2010

En studie i smärrrta

Jag tänker ägna hela veckan åt att skriva om maran och idag kommer några rader om loppet.

Tisdag, onsdag, torsdag, fredag och lördag förmiddag ägnades till stor del åt att massera den lilla stela muskeln i vaden och vid start var jag nyfiken på hur pass bra den blivit. Tyvärr kändes den av redan från första steget, om än inte så förskräckligt mycket.

De första kilometrarnar kändes bra. Det gick lätt och ganska långsamt vilket passade bra.
Alla jag pratat med innan hade gett mig rådet att inte rusa från början, så jag följde bara med massan. Det var väldigt mycket folk och inte helt lätt att springa i sin egen takt. 5 km passerades efter 31 minuter, en mil efter 1,04. Det rullade på och jag sprang med korta, snabba, lätta steg.

Passade på att stretcha lite vid ena dryckeskontrollen på Norrmälarstrand. Tokigt nog hade jag ju inte hunnit springa in skorna så mycket innan och strumporna jag valt var inte riktigt bra. Det brände under fötterna och jag gjorde ett försök att vända dem ut och in för att minska friktionen. Det hjälpte föga och nästa gång jag såg maken bad jag att få de reservstrumpor som han hade med sig. Inte heller de var riktigt perfekta, men något bättre. De var dessutom mina kompressionsstrumpor så de gav ett skönt stöd för vaden.

Vid 17 km fick jag så en känning i vänster lår, kändes som en lårkaka ungefär. Blev stelt och gjorde ont och jag började halta. Jag hade lovat mig att stämma av formen ordentligt innan jag gav mig ut på andra varvet, men tyckte mig vara så pass fräsch att jag inte bröt där.

2 mil passerades efter 2,08, dvs i precis samma tempo som första milen. Därefter började så förfallet. Vi var ute vid Kaknästornet och det gick allt saktare och saktare och gjorde mer och mer ont. Som en följd av haltandet fick jag ont i höger höft, senare även i vänster höft. Nåt vid lilltån skavde.

Djurgården var en plåga och det tog 1,14 att ta sig mil nr 3 som var placerad på Skeppsbron. Nu kände jag i och för sig att jag skulle klara maran om jag så skulle behöva gå resten, men det gjorde ont, ont, ont. Höger, vänster, ont, ont, aj, aj, höger, vänster, höger, vänster, aj, aj.

Jag gick en kilometer utmed Söder Mälarstrand. Brorsan cyklade brevid och försökte peppa. Spring mellan varannan lyktstolpe och gå varannan manade han mig.

I huvet trängdes två tankar. Den ena var en skön målbild på mig i min fina långklänning, med ett glas champagne i ena handen och medaljen i den andra. Den andra tanken sa: kom nu ihåg hur djävla ont det här gör och anmäl dig aldrig mer till ett marathon.

Det serverades buljong strax före Västerbron. Det var gott. Västerbron var helt ok, jag funkar nästan bättre i uppförsbackar och får energi ur dem, så jag sprang hela vägen upp. Högst upp passade jag på att filma lite och när jag tittade ner på skorna såg jag att chippet höll på att lossna. Vilken tur att jag såg det!! Tänk att komma i mål utan tidtagning, det hade nog knäckt mig totalt.

Vid 35 km uppmärksammades jag av speakern: "här kommer Lotta i rosa tröja och löpandes på lätta ben!! Löparkjol har hon också!" Alla i publiken jublade och jag klappade händerna i takt med dem. Det var en riktig boost för egot.

Jag missade 36 km-skylten och misströstade, kommer jag aldrig framåt? Men så på Vasagatan sa de att det bara var 5 km kvar och då blev jag helt säker på att jag skulle klara loppet. Försökte gå emellanåt, men det gjorde nästan mer ont än att spring-hasa.

Vid Humlegården stod Ian Wachtmeister och väntade på nån. Han hejade på mig och återigen fick jag en boost att klara några meter till.

Fjärde milen tog 1,29 och de sista två kilometrarna tog 22 minuter. Det säger allt. Jag var färdig och stapplade i mål. Puuuh.

Före

söndag 6 juni 2010

D-day

4,2 mil, det är nästan lika långt som från Centralen till Arlanda. Den som kör bil kommer efter Klarastrandsleden till Haga och Frösunda, därefter Sollentuna och Kista. Så småningom passerar man Bredden, Upplands Väsby och så den gamla grisfarmen. Vid Arlanda stad tar man höger och där gäller det att följa hastighetsbegränsningen för ganska så ofta har de fartkontroll där. Sen kommer skyltarna med info om vilken terminal de olika flygbolagen flyger från. 4 mil och 1 km från Centralen är man framme. Det är ganska så långt när man tänker efter.

Jag är omskakad, tilltufsad, oskadd. Det känns som att jag har befunnit mig ute på öppet hav och seglat rakt in i en storm, men på nåt mirakulöst vis hittat en säker hamn att lägga till i och på så sätt klarat livhanken.

Maran blev en studie i fokusförflyttning, smärta och djävlaranamma och mycket tack vare min vapendragare till bror tog jag mig i mål på tiden 5:13:30. Det är väldigt långt från 3:59:56, men känns ändock som en seger.

Många gånger under loppet gav mig tanken på medaljen styrka att fortsätta, liksom tanken på att få fira med champagne i min fina långklänning som jag annars aldrig har anledning att ta på mig. Just den bilden tog mig under det andra varvet från Söder Mälarstrand, hela vägen över Västerbron, Norrmälarstrand och genom Vasastan fram till målet på Stadion.

Det blev känslosamt att kliva över mållinjen. Tårarna kom och hela det stretsamma loppet fyllde mig till bredden. Jag var sååå glad att ha nått fram till slut. Efteråt trodde jag nästan att hjärtat skulle lägga av. Champagne och långklänning var det sista jag brydde mig om. Istället blev det ett varmt bad och några timmar i soffan innan läggdags. Jag orkade inte ens plocka upp medaljen ur plastförpackningen.

Ikväll har jag firat desto mer. Klänning på och champagne i glaset. Nu är tid att fira i dagarna 3. Tack alla snälla rara som hejat på mig runt banan och som skickat grattis-sms hela dagen. Det värmer gott.

Mer om maran kommer snart....

Långklänning, champagne och medalj!




lördag 5 juni 2010

I mål!!!!

Oj, oj, oj, vilken dag!

Efter en evighet kom jag i mål på ca 5,15. Det känns heeeeelt fantastiskt. Jag återkommer med fullständig rapport imorrn.

Direktsändning

Jag gör ett försök att livesända från loppet idag. Hoppas det funkar.

Direkt från Stockholm Marathon. Klicka på More för att se alla inslag.

Kuckeliku

Uppe med tuppen som vanligt. Tänk att det ska vara så svårt att sova länge när man är ledig. Har nu ätit en första frukost. Två koppar varmt vatten och en skål med youghurt, nötter och torkade frukter. En bra start på en bra dag.

Sitter och funderar över hur jag ska förhålla mig till meterologer. De är bara snäppet bättre än siare tycker jag. För det mesta tycker jag att väderrapporteringen är helt ointressant eftersom man inte kan påverka vädret ett dyft, oavsett hur många bra kontakter man har. Dessutom har jag svårt att hänga med när vädret visas på TV. Det är så många landskap som ska gås igenom så när allt är klart kommer jag inte ihåg hur det såg ut för Stockholm. (För min mamma däremot är vädret i Rapport något av dagens höjdpunkt. Då måste alla vara tysta.)

Men så finns ju några dagar per år då vädret faktiskt spelar en stor roll. Tänk bara på prinsessbrölloppet. Vad de måste oroa sig för den här detaljen! Men de gör väl som alla vi andra luttrade svenskar och har säkert en reservplan för dåligt väder, en extra varm tröja, ett paraply, nåt ställe att ta skydd på. Kan bli något trångt under svampen vid Stureplan dock.

Idag hade det suttit fint med lite moln och det var väl också det siarna lovade i början av veckan? Fast det sa de nog bara för att hålla oss marathonlöpare vid gott mod. Jag tror nämligen fullt på allvar att det är så de jobbar. De vet mycket väl hur vädret egentligen ska bli, men tycker det är bättre att rapportera ett väder som vi tittare önskar. Just nu skiner solen, det är vindstilla och min magkänsla/erfarenhet säger mig att det kommer bli en varm dag.


Frukost #1

fredag 4 juni 2010

Dan före dan

Klädseln har löst sig. Jag köpte en illskär tröja igår=jag kommer synas i vimlet.

I övrigt tänkte jag bara tipsa om min kanonfilm (eller kalkonfilm?) som jag tog när jag sprang andra varvet på maran en dag i vintras. Kolla inlägget från den 28 mars, det är det här jag ska ge mig ut på imorgon. Om du inte hinner titta så mycket så kan jag tipsa om höjdpunkten 2.05 minuter in i filmen. Just på raksträckan från Filmhuset bort mot Värtan kommer jag behöva den stora hejaklacken.

28 mars Söndagsmatiné

torsdag 3 juni 2010

FAQ

Bara 2 dagar kvar nu och vi har några frågor.

Hur känns det?
Det känns jättebra. Jag är glad, trygg och har fjärilar i magen.

Några skador?
Har fortfarande känning i höger vad där en spänd muskel orsakar viss smärta, men efter beskedet att inget är inflammerat eller skadat har jag tagit beslutet att ändå springa.

Vilken tid satsar du på?
Det sista jag vill göra är att skada mig för all framtid, så jag tänker lyssna mycket på benet och det får avgöra hur långt jag kommer. Maran under fyra timmar är inte aktuellt den här gången, det handlar mer om att klara första varvet (16 km) och sen se hur det känns. Maxgränsen är 6 timmar och jag kan tänka mig hålla på så länge.

Har du sprungit nåt på sistone?
Ja, faktiskt tog jag mig en kort runda på 5 km igår. Det gav två bra besked. Dels att jag kan springa. Jag får nåjor ibland att jag inte kan springa längre, men igår kände jag att löpningen inte är något problem. Jag kan det där helt enkelt. Det andra beskedet handlade om mina nyinköpta skor som jag inte hunnit springa många meter i än. De kommer funka bra att springa i på lördag. Jag får som tur är aldrig problem med skavsår eller annat och har haft som rutin de sista halvmarorna jag sprungit, att köpa nya skor dagen innan som jag använt på loppet. Det har funkat jättebra hittills.

Vad ska du ha på dig?
Big problem! Ungefär som när man ska ut på galej står jag där vid garderoben och tittar bland mina löparkläder och konstaterar att jag inte har nåt att ha på mig. Har inte löst den frågan än. Kommer dock inte ha någon form av maskeraddräkt, typ lilla sjöjungfrun, på mig.

Hur äter du nu dagarna innan?
Jag äter mer än vanligt, extra smörgås till frukost, två lagade mål mat med extra kolhydrater per dag istället för ett i vanliga fall och så en glasstrut per dag. Tänker på att dricka extra mycket varje dag.

Formen?
Jag känner mig i oförskämt bra form. Antingen kan de senaste veckornas träning utan löpning vara ett lyckokast, eller så är det det inte. Vi får se. Jag kommer i alla fall till start med en helt fräsch och pigg kropp (förutom det lilla debacklet med vaden). Grundträningen är avklarad, jag har kört mycket intervaller på motionscykeln och så har jag hållt mig frisk sedan i februari. Kan bara gå bra alltså.

Din treenighet, Kroppen, Karin och Lotta, kommer de samsas nu?
Absolut! Kroppen lägger verkligen manken till för att fixa vaden, Karin håller sig lugn och ser fram emot skumpan och långklänningen på lördag kväll och Lotta bara myser och är helt i balans.

Vad gör du imorgon?
Imorgon har jag tagit ledigt från jobbet och kommer helt fokusera på loppet. Det blir en långsam soft förmiddag med mycket fika, därefter lunch med maken i stan och så åker jag till lapputdelningen vid Östermalms IP på eftermiddagen och nördar loss ordentligt. Förhoppningsvis träffar jag min gamla arbetskollega PA som sprungit 20 maror eller så och får lite goda råd av honom. Där finns också en mässa med bra erbjudande på skor och kläder och annat som jag vill ägna mycket tid åt. Kvällen blir också soft. Självfallet blir det spagetti och köttfärssås till middag.

Hur har du det med hejaklack?
Barnen är helt ointresserade så dem lär jag inte få se utmed banan. Däremot tar maken moppen och kör runt till olika platser. Mamma och brorsan kommer också. En och annan kollega kanske dyker upp. I övrigt får alla andra tusentals människor som står utmed banan bli min hejaklack. Jag behöver all positiv energi som finns.

Nåt kvar att göra?
Måste fixa en bra låtlista. Det blir kvällens uppgift.

Det där låter ju helt lysande. Hoppas allt går väl och lycka till!

Tack!!

Nu kör vi

tisdag 1 juni 2010

Bieffekter

I en väldig massa år gick jag ju omkring och hade ont i knät. Men så efter besök hos både idrottsläkare, sjukgymnast och kiropraktor hamnade jag till slut hos en riktig mirakelman. Han var osteopat och efter bara tre besök var besvären puts väck. Det där var för fem år sen och jag har inte haft problem med knät sedan dess. Helt makalöst.

Om jag har förstått saken rätt så har osteopaterna ett tänk om att kroppen är som en liten bäck där vattnet rinner fram. Om man slänger i en massa stenar i bäcken börjar vattnet ta en annan väg och om sen en skolklass med busiga småbarn kommer och börjar bygga en fördämning i bäcken så blir det en sjö ovanför fördämningen istället och inget eller lite vatten sipprar förbi. Ungefär så kan man tänka om kroppen också. Om någon kota hamnar snett, eller om en muskel drar ihop sig får blodet ta en annan väg och det är inte förrän man löst upp hindret på vägen och blodet kan återfå sin ursprungliga väg som man får ordning på det hela igen.

I mitt fall satt felet i höften och osteopaten lyckades med några smärtfria knäck få loss låsningen och benet hamnade på rätt ställe igen. Han gjorde säkert nåt mer också men det var knaket jag reagerade mest på.

Nu var det var inte bara benet/knät som blev bra efter behandlingen. Jag blev också av med en jobbig huvudvärk som jag brukade få då och då och som började nånstans mellan skulderbladen och som sen gick upp över den högra halvan av huvudet. Det hade säkert sitt ursprung i att nerver och blodådror kom i kläm på nåt vis, inte vet jag men det var urskönt att bli av med den i alla fall.

Men det var faktiskt ytterligare en sak till som förändrades av behandlingen. Nåt som är smått pinsamt och som inte är så roligt för den man lever med; jag slutade så gott som helt att gå i sömnen. Märkligt eller hur? Pratar i sömnen, det gör jag fortfarande, men jag flyger inte upp ur sängen längre och ställer mig bakom gardinen och viskar att allt är lugnt.

Så vad hände då efter behandlingen igår, förutom att vaden kom till sans? Jo, jag låg visst och sjöng i sömnen inatt. Maken är något luttrad vid det här laget men det här var något helt nytt. Tydligen var det Singstarfavoritlåten Sara som jag rev av.

Idag bestämde jag mig för att boka ett singelrum åt mig när vi ska iväg med jobbet till Almedalen och Gotland v 27.