Hela veckan har jag laddat för att om lördag springa 20 km. Årets kanske viktigaste 20 km. Träningsformen har åkt berg-och-dalbana sen i juni och de här 2 milen skulle tala om för mig hur möjlig en mara inom en månad skulle te sig.
Både kropp och knopp var med på noterna, det kändes nästan lite adrenalintstint när jag drog på mig löparstassen, som om det vore tävlingsdags. Tankarna gick till dem som skulle springa Lidingöloppet, vilket bra väder de skulle få, men å vad glad jag var att jag inte stod på startlinjen. Det hade varit helt fel för mig. Dagens runda skulle enbart handla om att hitta löpglädjen och känna på distansen. Planen var att köra på låg puls, mellan 135-145 och att riktigt njuta av att få vara ute och röra på mig.
Förberedelserna kunde inte ha gjorts noggrannare. Jag sov som ett barn natten mot lördag, efter en del ombyten hittade jag den perfekta klädkombinationen och jag fick i mig alldeles lagom med frukost. Det kändes ok i ryggen/bröstet. Till och med vädret var perfekt när jag stack iväg, 12 grader, soligt mellan molnen. Det fanns ingenting som störde mina tankar, ingen stress eller andra viktiga saker som måste göras. Jag laddade Spotify med Mozarts Requiem (funkar väldigt bra att springa till) och gav mig iväg. Ivrig, förväntansfull.
Och det gick som smort. Det gick så himla bra, första milen bara rann iväg. Hux-flux var jag halvvägs och sprang in på Preem-macken på Norrmälarstrand för att fylla på depåerna. Rädd för att dippa under sista milen testade jag en energi-kombo grande de luxe på Gainomax och Powerade. Den verkade funka bra för jag höll ihop även sista milen.
På Kungsholms strand kom jag i takt med en kille som körde intervaller. Det blir gärna lite konstig stämning i de situationerna innan man fattar vad som pågår. Vi sprang om varandra fyra gånger innan han var klar och vände om.
Under sista kilometern hamnade jag i lämmeltåget av karlar i jeans på väg till Solvalla. Nästan alla med ölflaska i hand. Väl hemma tog jag en lång stretchning och toppade den här lyxiga lördagsförmiddagen med en varm välgörande bastu. Livet på en pinne. Jag kan bara säga att jag älskar att springa när det är så här och det var så skönt att hitta tillbaka till den känslan.
Dagens mission complete alltså.
söndag 30 september 2012
fredag 28 september 2012
Morgonstund har regn i mund
Idag jobbar jag hemma. Kontoret ska flyttas idag och jag har ingen plats att sitta vid. Det är bra att kunna sitta hemma ibland och jag gör det någon gång då och då när jag behöver grotta ner mig i nån arbetssyssla som kräver extra koncentration.
Men att sitta hemma har oftast en direkt påverkan på veckans träningsmängd. Det händer aldrig att jag ger mig ut på cykeln i ottan för att landa hemmavid en halvtimme senare.
Det blir ingen löprunda heller. Istället myser jag runt i hemmet den tid jag annars skulle ägna mig åt att transportera mig till jobbet. Slår igång tvätt-och diskmaskinerna, tar en lite längre fika och sätter sen igång med jobbet vid 8.
Imorse vart det andra bullar. Full av energi efter att nu äntligen verka vara återställd (Gud eller nån, låt det vara sant) och ha gått på två härligt uppiggande pass på gymmet (dans i onsdags och boxning igår) ville jag inte missa morgonstunden. Klart mör efter boxningen fick det bli en återhämtande promenad så strax före sju trotsade jag regnet och vandrade iväg runt flygfältet.
Det blev en fin start på en förhoppningsvis bra dag, förlovningsdag och Stora-Lennart-dagen som det är.
Här är ett axplock från hur det såg ut .
Men att sitta hemma har oftast en direkt påverkan på veckans träningsmängd. Det händer aldrig att jag ger mig ut på cykeln i ottan för att landa hemmavid en halvtimme senare.
Det blir ingen löprunda heller. Istället myser jag runt i hemmet den tid jag annars skulle ägna mig åt att transportera mig till jobbet. Slår igång tvätt-och diskmaskinerna, tar en lite längre fika och sätter sen igång med jobbet vid 8.
Imorse vart det andra bullar. Full av energi efter att nu äntligen verka vara återställd (Gud eller nån, låt det vara sant) och ha gått på två härligt uppiggande pass på gymmet (dans i onsdags och boxning igår) ville jag inte missa morgonstunden. Klart mör efter boxningen fick det bli en återhämtande promenad så strax före sju trotsade jag regnet och vandrade iväg runt flygfältet.
Det blev en fin start på en förhoppningsvis bra dag, förlovningsdag och Stora-Lennart-dagen som det är.
Här är ett axplock från hur det såg ut .
tisdag 25 september 2012
Segt som snus
Det går lite trögt för tillfället och jag undrar om jag verkligen kommer hinna schyssta till mig i tid till Åland marathon. Idag var jag hos naprapaten igen och jag kan bara hoppas att de två stora knakelibraken hon fick till i ryggen gjorde underverk. Det tar någon dag till innan behandlingen gjort sitt, men peppar, peppar, det känns redan mycket bättre.
I helgen hade jag tänkt få till en tvåmilare, det var alldeles för länge sen sist, men av det bidde det inte ens en tummetott. Jag mådde helt enkelt inte bra, hade huvudvärk och var trött i hela kroppen, så istället låg jag i soffan och läste boken om Steve Jobs hela helgen. Jag läser sakta så det var bra att ha all den där tiden.
Nä, motivationen är inte riktigt på topp, men jag har som tur några bra verktyg i min verktygslåda för att sätta fart på den. Det handlar om kombinationen mat, sömn och träning. Alla delar påverkar motivationen och de kan skruvas till både ett och två snäpp för att öka fokuseringen och framkalla en positiv spiral.
När det gäller träningen behöver jag några uppmuntrande pass på gymmet. Just i den här skarven mellan sommar och höst när det blir allt mörkare och kyligare känns det ibland så motigt att ge sig ut på en löprunda, det är oroande enkelt att hitta på en anledning till att ställa in. Då tycker jag det är skönt att kunna bryta av med några pass inomhus. Boxning och dans är mina favoritpass, de är roliga och ger riktigt mycket energi samtidigt som de bygger styrka, smidighet och kondis.
Ännu finns tid att smida och jag har inte kastat in handduken riktigt än. Men det börjar bli knappt om tid. Om lördag får det allt bli ett långpass annars är risken stor att det inte blir nåt av den här marathonsatsningen.
I helgen hade jag tänkt få till en tvåmilare, det var alldeles för länge sen sist, men av det bidde det inte ens en tummetott. Jag mådde helt enkelt inte bra, hade huvudvärk och var trött i hela kroppen, så istället låg jag i soffan och läste boken om Steve Jobs hela helgen. Jag läser sakta så det var bra att ha all den där tiden.
Nä, motivationen är inte riktigt på topp, men jag har som tur några bra verktyg i min verktygslåda för att sätta fart på den. Det handlar om kombinationen mat, sömn och träning. Alla delar påverkar motivationen och de kan skruvas till både ett och två snäpp för att öka fokuseringen och framkalla en positiv spiral.
När det gäller träningen behöver jag några uppmuntrande pass på gymmet. Just i den här skarven mellan sommar och höst när det blir allt mörkare och kyligare känns det ibland så motigt att ge sig ut på en löprunda, det är oroande enkelt att hitta på en anledning till att ställa in. Då tycker jag det är skönt att kunna bryta av med några pass inomhus. Boxning och dans är mina favoritpass, de är roliga och ger riktigt mycket energi samtidigt som de bygger styrka, smidighet och kondis.
Ännu finns tid att smida och jag har inte kastat in handduken riktigt än. Men det börjar bli knappt om tid. Om lördag får det allt bli ett långpass annars är risken stor att det inte blir nåt av den här marathonsatsningen.
söndag 16 september 2012
Tour de Torö
Till slut bestämde jag mig för att inte starta i Stockholm Halvmara. Istället gav jag mig ut på en lugn jogg på 14 km. Det kändes riktig bra så nu är det bara att bygga vidare på grunden som är lagd för att bli riktigt vass till Åland marathon istället.
Vi har varit på landet i helgen och i närheten ligger Torö stenstrand. En kort bit utanför stranden, i havet, ligger landsortsdjupet med respektingivande 459 meters djup. Det gör att bottnen grundar upp snabbt mot land och när det friskar i bildas det jättehöga vågor vilket gör stenstranden till en av få stränder i Sverige där man kan vågsurfa. I fredags blåste det som bekant och på vägen ut till landet låg bilarna med surfbrädor på taket på rad. Vi förundrades över viljan att hoppa i det kalla vattnet en fredagkväll med en hel veckas jobb i ryggen. Men de här surfmänniskorna är annorlunda, tur är väl det. Det är kul att titta på dem när de fångar vågorna.
SM i vågsurfning anordnas en gång per år, men är väldigt svår att tidsbestämma eftersom det behövs stora vågor, så det anordnas någon gång från november till februari. Bara någon dag innan går det ut en varning till dem som ska tävla och de får se till att med sådär kort varsel ta sig till Torö. Snacka om svårigheter att träffa formkurvan. Där gäller det verkligen att inte känna efter för mycket om man ska kunna vara med.
Jag noterade på vägen ut att de hade lagt ny asfalt på vägbanan, det såg hur fint ut som helst, som gjort för en cykeltur, så jag bestämde mig för att cykla hem från landet idag. Det var också hur fint som helst att cykla på den nya beläggningen och även resten av vägen. Sammanlagt var det 82 km och jag höll på i 3,5 timme, effektiv cykeltid. Med några stopp tog det något längre att komma hem.
Så jag kan absolut inte klaga, helgen blev jättebra och halvmaror kommer det flera av.
Surf, Torö stenstrand
Vi har varit på landet i helgen och i närheten ligger Torö stenstrand. En kort bit utanför stranden, i havet, ligger landsortsdjupet med respektingivande 459 meters djup. Det gör att bottnen grundar upp snabbt mot land och när det friskar i bildas det jättehöga vågor vilket gör stenstranden till en av få stränder i Sverige där man kan vågsurfa. I fredags blåste det som bekant och på vägen ut till landet låg bilarna med surfbrädor på taket på rad. Vi förundrades över viljan att hoppa i det kalla vattnet en fredagkväll med en hel veckas jobb i ryggen. Men de här surfmänniskorna är annorlunda, tur är väl det. Det är kul att titta på dem när de fångar vågorna.
SM i vågsurfning anordnas en gång per år, men är väldigt svår att tidsbestämma eftersom det behövs stora vågor, så det anordnas någon gång från november till februari. Bara någon dag innan går det ut en varning till dem som ska tävla och de får se till att med sådär kort varsel ta sig till Torö. Snacka om svårigheter att träffa formkurvan. Där gäller det verkligen att inte känna efter för mycket om man ska kunna vara med.
Jag noterade på vägen ut att de hade lagt ny asfalt på vägbanan, det såg hur fint ut som helst, som gjort för en cykeltur, så jag bestämde mig för att cykla hem från landet idag. Det var också hur fint som helst att cykla på den nya beläggningen och även resten av vägen. Sammanlagt var det 82 km och jag höll på i 3,5 timme, effektiv cykeltid. Med några stopp tog det något längre att komma hem.
Så jag kan absolut inte klaga, helgen blev jättebra och halvmaror kommer det flera av.
Surf, Torö stenstrand
fredag 14 september 2012
Q&As
Starta, starta inte, starta, starta inte, starta, starta inte, starta, starta inte. Välkommen in i min hjärna...
Jag kan inte riktigt bestämma mig för att inte komma till start i morgondagens lopp. Jag vill så gärna men samtidigt är jag inte hundra återställd. Jag inväntar ett mirakel och väntar med att fatta ett beslut till imorgon förmiddag.
Så medan jag inväntar miraklet tänkte jag besvara några frågor som jag fick av Camilla som skickade mig en sk Liebster Blog Award häromdagen. Ett sorts kedjebrev som man skickar vidare till andra bloggare man gillar (se text här nedan).
"The Liebster Blog Award is given to up and coming bloggers who have less than 200 followers. The Liebster Blog Award is said to have started in German.You accept it with the intention of paying it forward. You don´t have to accept it or pay it forward. The rules for this one state that you answer the 11 questions asked of you by the Blogger who gave you this award. Then create 11 new questions and tag your favorite bloggers to answer them."
Vad kul att bli uppmärksammad på det här viset. Tack så jättemycket Camilla!
Så, här kommer frågorna och svaren (Camilla bor i England, därav frågor på engelska):
1. What other sport would you like to be really good at?
Jag skulle vilja ha svart bälte i karate.
2. What is your favourite fuelling/refuelling drink/food during a long run or after a run?
Jag har mina vattenhål när jag springer runt i Stockholm. Antingen ser jag till att stanna till vid Coop i Kristineberg eller vid Preem-macken på Norrmälarstrand och där köper jag oftast en blå Powerade. Det är favoriten. Direkt efter löpningen har jag svårt för att äta, hungern kommer först någon timme senare, men müsli och mjölk + några ostmackor brukar smaka bäst efter ett tufft pass.
3. What is your favourite holiday/vacation place you've been?
Ååå, jag har haft tur och har varit på så många fina platser, i Grekland, Portugal, Danmark, på Österlen, i Alperna, i Stockholms skärgård. Men om jag måste välja ett ställe får det bli familjens lilla lägenhet i semesterområdet Coudalère utanför Perpignan i södra Frankrike. Där finns allt, fina stränder, kultur, shopping, god mat.
4. What is your most played song/podcast on your iPod/mp3 player that you listen to during running or
do you prefer to run without music?
Jag älskar musik och springer gärna med någon bra låt i lurarna. Jag väljer musik efter humör så ibland blir det lugnt, ibland högt temop. Det sägs att musik får oss att prestera 15% mer än annars och det stämmer väl in på mig. Åtminstone om det är rätt låt vid rätt ögonblick. Jag har ett Spotifykonto som gör det enkelt att komma åt en massa bra musik och jag har satt ihop några olika låtlistor som passar för olika träningspass. Min senaste heter Nu jävlar (är det dags att springa maran på 3:59:56) och är en blandning mellan soul och rock. Vogue med Madonna är nog den ultimata låten.
5. Coke or Pepsi?
Ingetdera. Jag gillar inte läsk. Har aldrig gjort, men om jag ska välja nåt blir det Passionsfrukt.
6. Which do you prefer to run on: road, trail or track and why?
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om var jag springer, bara jag får springa. Oftast blir det asfalt men jag tycker mycket om att springa i skogen också. Alltså på springslinga eller stig. Trail, som jag fattar det är rakt ut i buschen eller upp på ett berg, det funkar inte för mig. Jag skulle dock gärna vilja springa på vandringslederna i de svenska fjällen.
7. What do you most appreciate in life?
Förutom det där stora med att få leva och ha sin familj och nära och kära runt omkring mig, att få vara frisk och bo i ett demokratiskt land utan fattigdom och krig så uppskattar jag stunden. En stund med katten i knät, en fikastund, en stund på en bänk med vacker utsikt, en stund att kunna plocka blåbär i skogen. Fånga stunden!
8. Do you prefer long or short runs? Cold winter running or hot summer running?
Min absoluta favorit är att springa 10 km i 25 graders värme. Händer alldeles för sällan.
9. Your favourite book?
Musselstranden av Marie Hermansson.
10. When did you start running and why?
Just varför-frågan är väldigt svår att svara på. Eller kanske enkel. Det känns som att jag alltid har sprungit, även om jag inte sprang lika långt förut som jag gör nu. Löpningen ersatte pingisen när jag slutade med den efter gymnasiet. Det är en träningsform jag alltid tyckt om och haft lätt för. Genom åren har jag tränat många andra saker också, men löpningen har alltid funnits parallellt.
11. Favourite quote?
Kanske inte ett riktigt ordspråk, men "Kan hon - kan jag" funkar bra för mig.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för att inte komma till start i morgondagens lopp. Jag vill så gärna men samtidigt är jag inte hundra återställd. Jag inväntar ett mirakel och väntar med att fatta ett beslut till imorgon förmiddag.
Så medan jag inväntar miraklet tänkte jag besvara några frågor som jag fick av Camilla som skickade mig en sk Liebster Blog Award häromdagen. Ett sorts kedjebrev som man skickar vidare till andra bloggare man gillar (se text här nedan).
"The Liebster Blog Award is given to up and coming bloggers who have less than 200 followers. The Liebster Blog Award is said to have started in German.You accept it with the intention of paying it forward. You don´t have to accept it or pay it forward. The rules for this one state that you answer the 11 questions asked of you by the Blogger who gave you this award. Then create 11 new questions and tag your favorite bloggers to answer them."
Vad kul att bli uppmärksammad på det här viset. Tack så jättemycket Camilla!
Så, här kommer frågorna och svaren (Camilla bor i England, därav frågor på engelska):
1. What other sport would you like to be really good at?
Jag skulle vilja ha svart bälte i karate.
2. What is your favourite fuelling/refuelling drink/food during a long run or after a run?
Jag har mina vattenhål när jag springer runt i Stockholm. Antingen ser jag till att stanna till vid Coop i Kristineberg eller vid Preem-macken på Norrmälarstrand och där köper jag oftast en blå Powerade. Det är favoriten. Direkt efter löpningen har jag svårt för att äta, hungern kommer först någon timme senare, men müsli och mjölk + några ostmackor brukar smaka bäst efter ett tufft pass.
3. What is your favourite holiday/vacation place you've been?
Ååå, jag har haft tur och har varit på så många fina platser, i Grekland, Portugal, Danmark, på Österlen, i Alperna, i Stockholms skärgård. Men om jag måste välja ett ställe får det bli familjens lilla lägenhet i semesterområdet Coudalère utanför Perpignan i södra Frankrike. Där finns allt, fina stränder, kultur, shopping, god mat.
4. What is your most played song/podcast on your iPod/mp3 player that you listen to during running or
do you prefer to run without music?
Jag älskar musik och springer gärna med någon bra låt i lurarna. Jag väljer musik efter humör så ibland blir det lugnt, ibland högt temop. Det sägs att musik får oss att prestera 15% mer än annars och det stämmer väl in på mig. Åtminstone om det är rätt låt vid rätt ögonblick. Jag har ett Spotifykonto som gör det enkelt att komma åt en massa bra musik och jag har satt ihop några olika låtlistor som passar för olika träningspass. Min senaste heter Nu jävlar (är det dags att springa maran på 3:59:56) och är en blandning mellan soul och rock. Vogue med Madonna är nog den ultimata låten.
5. Coke or Pepsi?
Ingetdera. Jag gillar inte läsk. Har aldrig gjort, men om jag ska välja nåt blir det Passionsfrukt.
6. Which do you prefer to run on: road, trail or track and why?
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om var jag springer, bara jag får springa. Oftast blir det asfalt men jag tycker mycket om att springa i skogen också. Alltså på springslinga eller stig. Trail, som jag fattar det är rakt ut i buschen eller upp på ett berg, det funkar inte för mig. Jag skulle dock gärna vilja springa på vandringslederna i de svenska fjällen.
7. What do you most appreciate in life?
Förutom det där stora med att få leva och ha sin familj och nära och kära runt omkring mig, att få vara frisk och bo i ett demokratiskt land utan fattigdom och krig så uppskattar jag stunden. En stund med katten i knät, en fikastund, en stund på en bänk med vacker utsikt, en stund att kunna plocka blåbär i skogen. Fånga stunden!
8. Do you prefer long or short runs? Cold winter running or hot summer running?
Min absoluta favorit är att springa 10 km i 25 graders värme. Händer alldeles för sällan.
9. Your favourite book?
Musselstranden av Marie Hermansson.
10. When did you start running and why?
Just varför-frågan är väldigt svår att svara på. Eller kanske enkel. Det känns som att jag alltid har sprungit, även om jag inte sprang lika långt förut som jag gör nu. Löpningen ersatte pingisen när jag slutade med den efter gymnasiet. Det är en träningsform jag alltid tyckt om och haft lätt för. Genom åren har jag tränat många andra saker också, men löpningen har alltid funnits parallellt.
11. Favourite quote?
Kanske inte ett riktigt ordspråk, men "Kan hon - kan jag" funkar bra för mig.
onsdag 12 september 2012
Hej bästa morgon
Inte för att man ska ropa hej eller ta ut något i förskott, men - efter att ha surfat vidare på den "tillfriskningsvåg" som naprapaten satte igång i fredags och med hjälp av egenvård i form av massage av bröstkorg så kände jag mig faktiskt riktigt bra idag. Knack, knack, ta i trä.
Himlarns vad glad jag var när jag vaknade och det gjorde att jag lyckades ta mig ur den löpar-koma jag befunnit mig i de senaste två veckorna. Ibland får jag ju för mig att jag inte kan springa längre och hur jag än packar ner löparkläder och tar med till jobbet för att springa hem i, så hittar jag på både den ena och andra anledningen för att slippa ifrån. Och så går dagarna och för varje dag blir det svårare och svårare att komma till skott.
Men imorse fanns inget motstånd, bara en längtan efter att få springa. Vad enkelt det blir då. Jag stoppade in hörlurarna i öronen och satte igång George Michaels låt Patience, en riktigt lugn och vemodig låt, skön att komma igång till. Den liksom mal ner allt vad prestationsångest heter, det är bara att ge sig iväg.. Tuffade på ner mot Bällsta bro och kom sen in på min fina parkväg in mot stan. Den följer vattnet hela vägen fram till Stadshuset och är så vacker oavsett årstid.
För några veckor sedan satt en liten orkester och spelade under bron som går mellan Solna och Ulvsunda. Bandet bestod av en på trummor, en på klarinett, en på basfiol och en på fiol (tror jag), och de spelade något alldeles speciellt. Det var mer som ljud, kling och klong, än en låt. Svårt att förklara, men väldigt vackert och det förstärktes av den goda akustiken som betongen under bron framkallade. Idag spelade de igen men satt den här gången vid på brofästet under Kungsbron. Det var lika suggestivt som förra gången. Jag stannade till och tackade dem för den fina musiken och ena killen berättade då att de i förra veckan hade spelat under Västerbron. Så håll utkik, de kanske dyker upp på fler ställen.
För att få ihop exakt en mil sprang jag en liten extra snutt runt Grand hotel och avslutade sedan passet med lite stretching i Berzeeli park. Lyckliga jag! Dagen kunde inte ha startat bättre. Även om jag inte ropar hej.
Patience
Himlarns vad glad jag var när jag vaknade och det gjorde att jag lyckades ta mig ur den löpar-koma jag befunnit mig i de senaste två veckorna. Ibland får jag ju för mig att jag inte kan springa längre och hur jag än packar ner löparkläder och tar med till jobbet för att springa hem i, så hittar jag på både den ena och andra anledningen för att slippa ifrån. Och så går dagarna och för varje dag blir det svårare och svårare att komma till skott.
Men imorse fanns inget motstånd, bara en längtan efter att få springa. Vad enkelt det blir då. Jag stoppade in hörlurarna i öronen och satte igång George Michaels låt Patience, en riktigt lugn och vemodig låt, skön att komma igång till. Den liksom mal ner allt vad prestationsångest heter, det är bara att ge sig iväg.. Tuffade på ner mot Bällsta bro och kom sen in på min fina parkväg in mot stan. Den följer vattnet hela vägen fram till Stadshuset och är så vacker oavsett årstid.
För några veckor sedan satt en liten orkester och spelade under bron som går mellan Solna och Ulvsunda. Bandet bestod av en på trummor, en på klarinett, en på basfiol och en på fiol (tror jag), och de spelade något alldeles speciellt. Det var mer som ljud, kling och klong, än en låt. Svårt att förklara, men väldigt vackert och det förstärktes av den goda akustiken som betongen under bron framkallade. Idag spelade de igen men satt den här gången vid på brofästet under Kungsbron. Det var lika suggestivt som förra gången. Jag stannade till och tackade dem för den fina musiken och ena killen berättade då att de i förra veckan hade spelat under Västerbron. Så håll utkik, de kanske dyker upp på fler ställen.
För att få ihop exakt en mil sprang jag en liten extra snutt runt Grand hotel och avslutade sedan passet med lite stretching i Berzeeli park. Lyckliga jag! Dagen kunde inte ha startat bättre. Även om jag inte ropar hej.
Patience
söndag 9 september 2012
Ont, det gör ont
Nu har jag mörkat länge nog, det är dags att bekänna. Det är nåt som inte stämmer i min kropp, men jag vet inte riktigt vad det är för fel. Sedan Stockholmsmaran har jag dragits med ett konstant tryck över bröstet.
I början trodde jag att det var fel på hjärtat och gick till doktorn för att kolla upp det, men det var turligt nog inte fel på hjärtat alls. Bra tänkte jag, det går väl över nån gång. Jag hade ingen feber, ingen hosta. Det gick bra att cykla, blev inte värre av att springa. Men trycket släppte inte.
Då tyckte jag det var dags att kolla upp lungorna, så jag gick till doktorn igen och fick en remiss till röntgen. Där konstaterades det att allt såg normalt ut. (Skumt jobb det där med att vara röntgenläkare förresten. Efter röntgentagningen stack jag in huvudet till läkarens "kontor" för att få se mina bilder på datorn. Rummet var mörkt och utan fönster och där satt två röntgenläkare brevid varandra och bedömde röntgenbilder på löpande band. Jag skulle tro att de rätt sällan ser patienten i verkligheten och ändå får de se mer av patienten än vad någon någonsin får se. Kändes lite spoky sådär)
Himla bra alltså, hjärtat är helt och lungorna ok. Men det är likväl mycket frustrerande. Det känns inte så smart att springa så länge jag känner det här även om jag gör tappra försök att komma igång. Kvar att utröna nu är om det handlar om en inflammation i muskler och senor runt revbenen. Jag har testat en Voltaren-kur men tyckte inte jag blev så värst mycket bättre av den. Kanske behövs det starkare grejjer. Jag får kontakta läkaren igen.
Ökad blodgenomströmning är alltid bra för läkning och därför stegade jag till naprapaten i fredags. Hon började med att massera och trycka på ryggen. Sen fick jag lägga mig på rygg och precis där revbenen går ihop hittade hon en väldigt öm punkt som hon tryckte ner tummen mot och tryckte och tryckte på hur länge som helst. Det gjorde så attans ont och satte igång en sån aggression i mig att jag tänkte att "slutar du inte trycka snart så kommer jag ge dig en smäll på käften". Fasiken alltså. Men det verkar ha gjort nåt bra för trycket över bröstet lättade rejält.
Jag vill inte riktigt ta in att jag har problem med det här utan tror fortfarande att jag ska springa en halvmara på lördag. Planerar och laddar för hur jag ska ta mig igenom loppet. Samtidigt står det mer och mer klart för mig att jag måste bli helt återställd innan jag kan komma vidare. Att förstå det, komma till insikt om att det kanske inte blir något lopp på lördag gör nästan ondare än det onda jag känner i min kropp.
I början trodde jag att det var fel på hjärtat och gick till doktorn för att kolla upp det, men det var turligt nog inte fel på hjärtat alls. Bra tänkte jag, det går väl över nån gång. Jag hade ingen feber, ingen hosta. Det gick bra att cykla, blev inte värre av att springa. Men trycket släppte inte.
Då tyckte jag det var dags att kolla upp lungorna, så jag gick till doktorn igen och fick en remiss till röntgen. Där konstaterades det att allt såg normalt ut. (Skumt jobb det där med att vara röntgenläkare förresten. Efter röntgentagningen stack jag in huvudet till läkarens "kontor" för att få se mina bilder på datorn. Rummet var mörkt och utan fönster och där satt två röntgenläkare brevid varandra och bedömde röntgenbilder på löpande band. Jag skulle tro att de rätt sällan ser patienten i verkligheten och ändå får de se mer av patienten än vad någon någonsin får se. Kändes lite spoky sådär)
Himla bra alltså, hjärtat är helt och lungorna ok. Men det är likväl mycket frustrerande. Det känns inte så smart att springa så länge jag känner det här även om jag gör tappra försök att komma igång. Kvar att utröna nu är om det handlar om en inflammation i muskler och senor runt revbenen. Jag har testat en Voltaren-kur men tyckte inte jag blev så värst mycket bättre av den. Kanske behövs det starkare grejjer. Jag får kontakta läkaren igen.
Ökad blodgenomströmning är alltid bra för läkning och därför stegade jag till naprapaten i fredags. Hon började med att massera och trycka på ryggen. Sen fick jag lägga mig på rygg och precis där revbenen går ihop hittade hon en väldigt öm punkt som hon tryckte ner tummen mot och tryckte och tryckte på hur länge som helst. Det gjorde så attans ont och satte igång en sån aggression i mig att jag tänkte att "slutar du inte trycka snart så kommer jag ge dig en smäll på käften". Fasiken alltså. Men det verkar ha gjort nåt bra för trycket över bröstet lättade rejält.
Jag vill inte riktigt ta in att jag har problem med det här utan tror fortfarande att jag ska springa en halvmara på lördag. Planerar och laddar för hur jag ska ta mig igenom loppet. Samtidigt står det mer och mer klart för mig att jag måste bli helt återställd innan jag kan komma vidare. Att förstå det, komma till insikt om att det kanske inte blir något lopp på lördag gör nästan ondare än det onda jag känner i min kropp.
onsdag 5 september 2012
Nostalgitripp gigantisch
I lördags var det alltså veteranturnering i min gamla pingisklubb Nynäshamns BTK. Vi var 25 stycken som dök upp i hallen. Hälften av dem hade jag aldrig träffat förut, de började spela efter det att jag hade slutat. Hälften kände jag däremot väl då det begav sig, även om jag inte kände igen dem nu. Det var väldigt så stora alla hade blivit.
Direkt när jag klev innanför dörren till hallen slungades jag tillbaka en sådär 30 år i tiden. Lukten frammanade minnen från alla timmar jag och mina pingiskompisar tränat här eller suttit i liknande hallar i väntan på att få spela match. I nio års tid åkte vi iväg i gryningen på helgerna, till Stockholm, Katrineholm, Enköping, Norrköping, Hallstahammar, Linköping för att spela turnering eller seriespel. Väl framme tråcklade man sig ur bilen, frussen och stel men var snart uppvärmd och redo för match. I takt med att åren gick utvecklades spelet och vi fyra tjejer som hängde ihop i vått och torrt sporrade varandra till att bli allt bättre.
Men det var väldigt mycket snack också. Hade man en dålig dag eller otur i lottningen och fick möta stjärnskotten redan i första matchen blev det kanske bara en match per gruppp spelad under hela dagen, men det var inget vi deppade för någonsin. Umgänget och snacket kunde ibland till och med vara viktigare än matcherna.
Och det var precis likadant i lördags. Det snackades oupphörligen på läktaren och vi var rätt så svåra att hålla styrsel på när det gällde turneringen. Man hade ingen direkt koll på vem man skulle möta när. Blablabla, å kommer du ihåg.... och när vi gjorde det.... och han, vart tog han vägen.. har du familj, vad gör du nu för tiden... hur ska träningen av den uppstartade klubben gå till.... vi måste ses mer och spela... minst en gång i månaden..... jaaa, det gör vi osv, osv.
Jag kan inte säga att jag gjorde någon strålande insats. Jag förlorade alla mina matcher, men takterna sitter faktiskt i. Helt otroligt ändå med tanke på att det gått 29 år sen jag sist spelade en match på riktigt. Men det är väl lite som att kunna cykla, har man väl lärt sig det så kan man det. Nu lutar det i alla fall mot en fortsättning, åtminstone spel någon kväll per månad. Pingis är för kul för att inte hålla på med helt enkelt. Tur man kom på det såhär på 49e året.
Direkt när jag klev innanför dörren till hallen slungades jag tillbaka en sådär 30 år i tiden. Lukten frammanade minnen från alla timmar jag och mina pingiskompisar tränat här eller suttit i liknande hallar i väntan på att få spela match. I nio års tid åkte vi iväg i gryningen på helgerna, till Stockholm, Katrineholm, Enköping, Norrköping, Hallstahammar, Linköping för att spela turnering eller seriespel. Väl framme tråcklade man sig ur bilen, frussen och stel men var snart uppvärmd och redo för match. I takt med att åren gick utvecklades spelet och vi fyra tjejer som hängde ihop i vått och torrt sporrade varandra till att bli allt bättre.
Men det var väldigt mycket snack också. Hade man en dålig dag eller otur i lottningen och fick möta stjärnskotten redan i första matchen blev det kanske bara en match per gruppp spelad under hela dagen, men det var inget vi deppade för någonsin. Umgänget och snacket kunde ibland till och med vara viktigare än matcherna.
Och det var precis likadant i lördags. Det snackades oupphörligen på läktaren och vi var rätt så svåra att hålla styrsel på när det gällde turneringen. Man hade ingen direkt koll på vem man skulle möta när. Blablabla, å kommer du ihåg.... och när vi gjorde det.... och han, vart tog han vägen.. har du familj, vad gör du nu för tiden... hur ska träningen av den uppstartade klubben gå till.... vi måste ses mer och spela... minst en gång i månaden..... jaaa, det gör vi osv, osv.
Jag kan inte säga att jag gjorde någon strålande insats. Jag förlorade alla mina matcher, men takterna sitter faktiskt i. Helt otroligt ändå med tanke på att det gått 29 år sen jag sist spelade en match på riktigt. Men det är väl lite som att kunna cykla, har man väl lärt sig det så kan man det. Nu lutar det i alla fall mot en fortsättning, åtminstone spel någon kväll per månad. Pingis är för kul för att inte hålla på med helt enkelt. Tur man kom på det såhär på 49e året.
Kvällen avslutades med jubileumsmiddag då ytterligare tjugo personer anslöt och gissa om det snackades pingis och gamla minnen.
Final i mixed-dubbel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)