Mera träning

Har bara inte hunnit med att uppdatera bloggen som tänkt men tränat har jag gjort enligt plan och här följer ett referat av tisdagens och onsdagens träning.

Vitaminkick
På tisdagkvällen hade hufvudstaden finbesök av kusin vitamin Ulrika. Hon tränar för att göra en kanontid på Göteborgsvarvet så istället för att göra som vanliga människor brukar göra när de ses alldeles för sällan och går ut och äter en bit mat på restaurang, stack vi ut och sprang.

Det var första gången jag haft sällskap på en runda och det var alldeles förträffligt trevligt. Vi matchade varandras tempo och kunde prata på rätt obehindrat. I början avhandlade vi delar av släkten, hela hade vi inte tid till. Våra mammor fick sju syskon så det är en rätt så stor släkt och vi ville hellre prata träning och lopp.

Vi sprang bort mot Djurgårdsbron och följde sedan Sthlm marathon-sträckningen utmed Strandvägen, Gamla stan och runt Riddarfjärden och sen tillbaka till jobbet igen. Jag introducerade Preem-macken för Ulrika, ett måste under långpass och när vi kom ut därifrån såg vi världens största måne stiga upp över Riddarholmen. Heeelt amazing. 15 km blev det till slut sa Ulrikas gps. Vi avslutade rundan med en kopp kaffe inne på kontoret.


Kungsgatan-kick
12 timmar senare var det dags igen. Säga vad man vill om iskylan men vi har haft fantastiskt vackra morgnar i flera veckor nu och det kändes inte alls svårt att komma ut. Snarare tvärt om. Hade kvar en positiv känsla efter gårdagens löpning och ville springa mer. Fick till ett rätt bra tempo, inte riktigt snabbdistans men nästan.

Stannade till halvvägs och gav bänken en omgång. Rygglyften går bättre nu än för någon vecka sedan.

Gav till sist Kungsgatan en rejäl fajt, den är en rolig utmaning varje gång. Nästan en km lång med en svag uppförslutning första halvan fram till Sveavägen. Just den där svaga lutningen är förrädisk för det går ju så lätt men sen blir det bara tyngre och tyngre. Det gäller verkligen att parera farten så att man inte kroknar i höjd med Hötorget

På andra sidan Sveavägen går det i stället svagt utför så där känner jag mig snabb och lätt som en gasell (!?) och drar på för allt vad tygen håller. Det är riktigt roligt men också riktigt jobbigt. Endorfinkicken efteråt håller i sig hela förmiddagen.

Runners high
10 timmar senare var det dags igen. 9,5 km löpning hemöver och nu började hjärnan blanda sig i och skulle hålla på och bestämma om jag skulle orka eller inte. Nästan fyra mil på 24 timmar -det orkar du aldrig! Du är inte tränad för det. Tänk om du drar på dig nån skada osv, osv.

Men kroppen höll emot och menade på att vi måste träna på att springa med en trött kropp. Orkar man det orkar man en mara.

Den mentala uppladdningen har redan börjat och jag tänker rätt mycket på maran redan nu. Särskilt visualiserar jag de sista 12 kilometrarna från Skeppsbron, runt Riddarfjärden, Vasagatan och Torsgatan upp till Odengatan och sen Karlavägen och Sturegatan upp till Stadion. 12 km är inte långt. Det klarar jag alla dagar i veckan.

Och helt plötsligt, i nerförsbacken på Bällstavägen med några hundra meter kvar, just som Björn Skifs började sjunga O-ga-chacka-o-ga-o-ga-o-ga-chacka-I can't stop this feeling så nådde jag runners high. Likt en drucken sailor skrattade jag och sjöng högt. Lät farten göra jobbet och såg framför mig hur jag sprang i mål på stadion och hur jag grät och skrek av glädje och omfamnade hela världen. För visst sjutton stod det väl 3:59:56 på klockan?