Det bästa av två världar

Och så kom kylan rätt vad det var. Snacka om att bli tagen på sängen, från 23 varma sköna grader till 2 kalla grader på bara några dagar. Missar man att klä på sig ordentligt nu så är det lätt att få för sig att det är dags att gå i ide, dra täcket över huvudet och stanna inomhus. Sen dröjer det inte länge innan man blir bekväm och börjar åka tunnelbana. Som om man inte är gjord för att springa ute under höst och vinter. Eller cykla heller för den delen.

Hittills har det ändå varit rätt så fullt med både cyklister och löpare på vägarna, även om det börjar tunnas ur allt eftersom det blir kallare och mörkare. Gissar att en del kämpar på med formen inför Lidingöloppet eller Berlin marathon i helgen och så finns det några snabba som kör på för fullt för att persa på Hässelbyloppet om två veckor. Och några lyckliga som satsar på New York marathon den 3 november, men sen är säsongen över och jag får ha vägarna för mig själv igen.

Trist!!!

Jag har sagt det förr och säger det igen, sluta inte cykla eller springa ute nu - det är nu det roliga börjar!

Just att få klä sig rätt och sen få ge sig ut i vilket väder det än månne vara är bland det bästa jag vet. Hur huttrig och kurig jag än känner mig innan jag kommer ut så känns det alltid bra när jag väl bytt om och tagit mig ut. Ju mer väder desto roligare. Regn, blåst, snö, mörker - allt funkar. Det ger en dimension till på träningen.

Men trafiken i storstan är tuff och det gäller att synas ordentligt, så nu har jag sett över cykeln så att lysena funkar, liksom bromsarna. Och så har jag plockat fram sadelmuffen. Och den schnygga reflexvästen.

Väderendorfiner till trots så köpte jag mig ett träningskort igår. Man behöver ju inte köra alla pass utomhus bara för att det är höst och jag trivs väldigt bra på mitt gamla vanliga gym. Har saknat både dans- och boxningspassen det senaste året när jag inte haft något kort så det kändes grymt att få vara tillbaka och köra ett boxningspass där på direkten.

Grym är också träningsvärken i armarna idag.

Fångad på nytt

I tisdags morse sprang jag återigen ute vid Kaknästornet. Vårens träning och mentala uppladdning inför Stockholm marathon då jag sprang en hel del därute, kändes oerhört långt bort. Då var jag liksom på gång, förväntansfull. Nu är jag mest förvirrad.

Det är lite märkligt det där hur ett lopp kan prägla ens tillvaro så intensivt under en tid för att sedan försvinna helt när loppet väl är genomfört. Ett tag när det flyter på som bäst där inför, tänker jag att det är såhär livet ska levas. Springa hit och dit, fram och tillbaka och så långpass på helgen, året om. Men så kommer loppet och efteråt är det som att luften går ur en, det är nästan skönt att slippa tänka på träning, åtminstone för ett tag.

Nån vecka efter maran blev jag rejält förkyld och så kom annat emellan och rätt så snart var löparformen borta. Veckorna gick och det blev semester och då satte jag mig hellre på racern än gav mig ut och sprang. Gjorde dock några rundor och körde några step-up-pass för att underhålla kondisen. Och ungefär där befann jag mig i lördags.

Inte tillräckligt löptränad, inte särskilt taggad, kropp och huvud åtskiljda. Men det som hände var att jag på nåt vis hostade igång motorn igen. Min tjurrusning till start måste ha blåst rent i rören, precis som på en gammal bil som stått för länge. Borta är segheten i kroppen och motviljan till löpning och motorn spinner som en katt igen.

Nån form av löparabstinens har skapats, därav morgonlöpningen vid Kaknästornet. Jag tog en genväg till motivationen och klev in i ett träningsprogram som sa intervallpass tisdag. Så efter någon kilometers uppvärmning blev det tröskelfart i 8 minuter, sedan 3x2 minuters i fullt flås och så 8 minuter tröskel igen + 2 km nedkylning. Egentligen skulle det ha varit 3x3 min fullt flås, men det orkade jag inte eftersom jag inte har koll på min ork och typ dog efter första snabba intervallen.

Igår blev det ett skönt långpass, det första på länge. 2 mil i fint solsken och jag tänker återigen att det är så här livet ska levas. Löpning är livet!

Sthlm halvmarathon 2013

Stockholm halvmarathon. Av alla lopp jag sprungit tycker jag bäst om det loppet. Distansen är lagom utmanande, bansträckningen är jättefin, publiken hejjar på rejält och medlöparna är duktiga och målmedvetna. Igår var dessutom vädret alldeles underbart. Och ändå kom jag inte i mål.

Vid 13 km kastade jag in handduken, efter att ha överlagt med mig själv ordentligt i några kilometer. Det funkade bara inte. Det kändes fullständigt meningslöst att springa och jag kunde inte förmå mig till att fortsätta.

Kanske tog jag lite väl lätt på loppet, förberedde mig illa, tog det med en klackspark. Steg upp vid fem och körde mamma till Arlanda, ägnade förmiddagen åt att tvätta tvätt och veckohandla och åt till råga på allt alldeles för mycket till lunch. Var fortfarande proppmätt när startskottet gick. Ja, man kan nog säga att jag var sämre förberedd på att springa än vad jag normalt sett är vid mina träningsrundor.

Och så gick jag ut alldeles för hårt. Trodde allra minst att jag var en elitlöperska på väg att sätta rekord. Tröttheten slog till redan vid sju kilometer och de negativa tankarna tog över hjärnan. Blev en trumpen 3-åring. Stampade med ena foten i marken och sa "Det häj äj inge joligt, jag vill gå hem!". Och så gjorde jag det.

Och faktiskt, det kändes helt okay. Det var ingen big deal. Jag vet att jag klarar distansen, har inte så mycket "att bevisa", så jag lägger inte så mycket krut på att analysera detta, utan samlar ihop mig och kommer igen till nästa lopp.

Mot hösten

Hello! Is anybody out there?

Jag är tillbaka...

Kanske någon undrade vad det blev av mig? Tog jag helt slut efter maran? Var blev analysen av loppet av? Ja, det finns säkert flera hundra frågor att besvara.

Sanningen är den att tiden tog slut. I juni var det bara för mycket att göra och i juli var det semester och i augusti hade jag helt lagt av blogg-takterna. Men så nu i september är det liksom på det sjätte smäller det!! Bara å hoppa i.

Tränat har jag dock gjort och jag ligger i rätt bra fas inför Stockholm halvmarathon som går på lördag. Kondisen känns som den är på topp, drömmen om pers finns där, rutinen sitter fint i ryggen. Vädret skvallrar om regn, är inte rädd för det heller. Låt det ösa ner bara.

Och jag har absolut inte givit upp målet med maran på under fyra timmar utan har siktet inställt mot att göra ett nytt försök på distansen på Vintermaran som går den 9 november ute på Djurgården.

En analys av Stockholm marathon kommer inom kort, för även om jag inte har bloggat på länge så har jag ändå tänkt och begrundat. 

Så häng kvar, det kommer bli en bra höst.