måndag 29 oktober 2012

Lapp på lapp

Det är inte utan att man tänker tillbaka på Stockholm marathon när man tittar ut genom fönstret. 4 grader, 18 sekundmeter och hällregn. Tänk att några sprang i bara små shorts och linnen.

Själv vägrar jag frysa så jag har rejält med kläder på mig nu inför cyklingen hemöver. Fyra lager upptill, tre nedtill, mössa, buff och handskar, överdragsskydd över skorna. Allt toppat med reflexväst och cykelhjälm. Det lär bli svettigt inunder. Precis som jag vill ha det.

lördag 27 oktober 2012

Och nu?

Ibland är det bra att det går dåligt. Maken har däckat och ligger febrig och snörvlar. Utan honom hade det i alla fall inte blivit någon Ålandsresa, så det var bra att jag ställde in loppet redan tidigare i veckan så han kan vara sjuk i lugn och ro. Tänk om jag istället hade varit i form de luxe? DÅ hade det varit rent smärtsamt att få ställa in.

Nä, besvikelsen över det inställda loppet är borta och jag hittar än det ena, än det andra att glädja mig åt istället. Särskilt glädjs jag åt att träningen äntligen funkar så bra. Det tar alltid några månader att komma igång igen efter ett längre uppehåll, både mentalt och fysiskt men nu känns det som att jag kommit upp på en ny platå och det går rätt friktionsfritt att köra den träningsmängd per vecka som jag tycker om att ligga på, mellan 5-7 timmar per vecka. Det vore svinbra att få köra vidare på den här mängden några månader till utan avbrott så att jag får möjlighet att intensifiera träningen och bygga en starkare och uthålligare kropp.

Mina analyser från tidigare lopp har visat att jag måste träna mer löpning över huvud taget och jag måste få upp farten så att jag orkar hålla en högre snitthastighet maran igenom, så det kommer jag ägna resten av hösten och en del av vintern åt.

OK, Ålandsmaran har jag kommit över, men jag tycker det är synd och skam att missa det goda smörgåsbordet på Ålandsbåten, så ikväll bjuds det på sillar, janssons frestelse, köttbullar, prinskorvar, kallskuret, och minst fyra sorters efterrätter här hemma. Nån dans till kaffet lär det dock inte bli.

Passar på att önska er som springer på Åland imorgon, antingen helmaran eller halvmaran lycka till. Hoppas det går riktigt bra för er.

måndag 22 oktober 2012

Tiden rinner ut

Kroppen svarade inte riktigt som jag hade hoppats på när jag var ute och sprang i lördags. Istället för det förhoppade "redo" sa den "hold your horses".

Ibland hör jag mig prata om Åland marathon med sån liv och lust att man kunde tro att det ett fantastiskt lopp, minst i klass med New York Marathon. Det verkar som att jag missat det där med den ödsliga landsvägen, det råkalla vädret och den tidiga morgontimmen.

Men faktum är att jag gillart skarpt. Jag och hejjaklacken (maken och brorsan) har fått till en tradition kring både resan dit, då vi äter gott smörgåsbord på färjan från Kappelskär, det lyxiga boendet på hotell Arkipelag i Mariehamn, hur vi samarbetar under loppet - klacken får sovmorgon och dyker upp när jag kommit lite drygt halvvägs. De följer mig sen troget och hoppar ur och i bilen med någon kilometers mellanrum och hinner precis dra någon hejjaramsa innan jag sprungit förbi. Och så eftersnackar vi hela vägen hem på färjan från Mariehamn till Stockholm.

Det ger oss en möjlighet att vara tillsammans på ett sätt vi annars aldrig tar oss tid för. Men - i år blir det ingen Ålandsresa vilket är lika dystert som den gråa kulissen jag löpte i i lördags.

Jag skulle så gärna vilja lägga till nog, att det nog inte blir någon resa, men det är nog för sent även för nog.

Istället ska jag gråta ett tag.

onsdag 10 oktober 2012

Kyla vs Värme

12 timmar senare var det dags för löpning igen. Jag gillar det träningsupplägget, cykel till jobbet och löpning hem ena dagen och sen löpning till jobbet/cykling hem nästa dag.

Idag var det en något stelare kropp som gav sig iväg och det blev inget riktigt flyt i löpsteget förrän jag sprang in i tunneln där det var varmt och skönt. Det börjar alltså bli dags att uppgradera outfiten, inte bara med mössa som jag fått på mig, utan även med långkallingar.

Fast i helgen hoppas jag få springa i linne och kortbyxor då vi åker till Brindisi i Italien över weekenden. De lovar 26 grader där på lördag.

tisdag 9 oktober 2012

I min Spotify

Vila ger definitivt kraft och det gick jädrigt bra att springa hem idag.

Vi har ju flyttat jobbet så jag håller på och lär mig nya vägar till och från jobbet. Hem brukar jag cykla via Kungsgatan och där är ett sånt folkliv som jag är helt ovan vid att se. Plötsligt märks det att man bor en storstad. Det är kul med lite nytt.

Idag sprang jag genom tunneln som går från Birger Jarlsgatan till Sveavägen. Den är klart suggestiv. Och helt perfekt för att köra intervaller i på vintern. Men då får man mog göra det en sen kväll för det är full gång- och cykeltrafik där under rusningstid.

Jag kände mig stark idag vilket inte är en dag för tidigt. Nu är det bara tre veckor kvar till maran och jag märker att jag far bort i tankarna mer och mer. Börjar fokusera, mobilisera kvinnomod och jävlar anamma. Ser mig själv under den fjärde magiska, avgörande timmen. Löpandes det eNa steget efter det andra, matandes kilometer på kilometer. Vädret är grått. Sambaorkestern fryser.

Jag har gjort en ny Spotifylista som hjälper mig på passen. Den heter Nu jävlar och finns här:
Nu jävlar

Fast just idag lyssnade jag på den gamla listan, den är bra den med även om den är något längre än de 3 timmarna, 59 minutrarna och 55 sekundrarna som den heter.
Maran 3:59:56


(sen har jag en lista för alla med brustna hjärtan som jag gjorde åt kompis i våras. Hon behöver inte den listan längre.)
Brustna hjärtan


Tunnelseende

söndag 7 oktober 2012

Vila=träning

Veckan bjöd mest på cykling. Jag blev allt lite trött i löparmusklerna efter den där 2-milaren förra lördagen så tisdagslöpet blev mest ett stappel. Men jag tror på vila (?), att det kan göra lika gott som att träna mer, så jag tar nya tag inför veckan.

Igår hjälpte vi makens chef att flytta. Chefen kommer från Barcelona och damp ner på fabriken i Katrineholm i december förra året. Omplacerad inom koncernen. Föreställ dig skillnaden, Barcelona i december jämfört med Katrineholm i december.

Han provade på att veckopendla några veckor, men det var faktiskt dödsdömt från början, så efter jul flyttade hela familjen till Stockholm. Barnen blev glada för de skulle få bo närmare jultomten. Mmmm, right. Men det har gått bra för dem, ungarna har fått kompisar och verkar trivas bra. Chefen förvånas över att bussar och tåg går i tid. Han är dessutom en långlöpare och har kommit till jobbet många morgnar, lyrisk över hur vackert det varit på morgonens löprunda utmed Djurgårdskanalen.

Eftersom de inte känner så många än och vi har två starka söner hjälpte vi dem att flytta nu när de hittat en lite bättre lägenhet. Idag är jag den enda i familjen som har träningsvärk i armarna. Jag som är den enda som tränar.... Det säger väl allt. Vila=träning.

tisdag 2 oktober 2012

Skor

Det här med skor är inte lätt. Det finns ju hur mycket som helst att välja på. Hur ska man egentligen veta vad som passar bäst? Själv går jag på märke, pris och känsla för att hitta rätt.

Det rekommenderade priset för skon vill jag ska ligga på mellan 1100-1500 för att jag ska känna mig trygg i att det är en tillräckligt bra sko jag är på väg att köpa (även om jag sällan köper till fullpris utan letar mig till outletlador och köper förra säsongens modell). För det mesta blir det en sko av märket Saucony eftersom de passar mina breda ankfötter med högt fotvalv och smal häl. Känslan ska var fluffig.

Till Ålands marathon för två år sedan köpte jag en modell som jag trivts riktigt bra med. När det var dags för nyinköp förra våren köpte jag samma modell igen. I vintras behövde jag återigen köpa nytt men då fanns inte modellen längre så jag köpte ett par Mizuno som jag aldrig blev kompis med. Därefter köpte jag ett par Saucony, ett par blå (alltså, det här med modellnamn och allt - jag orkar bara inte...).

Inte heller de var jag helt nöjd med. För något år sedan ändrade jag mitt löpsteg så att jag landar på framfoten istället för på hälen och just med de här skorna var det svårt att få höger fot att landa som jag ville. Den liksom klampade som en träsko när jag satte den i backen. När så den här historien med låsningen i ryggen/bröstkorgen rullade upp funderade jag på om det hade med skorna att göra så jag köpte mig ett nytt par Saucony, ett par rosa (härligt fluffiga) den här gången.

De känns bättre men nu är det vänster fot som klampar i backen. Men så fick jag en snilleblixt och imorse testade att springa med den blå på vänster fot och den rosa på höger. Det funkade bra men det behövs nog några mil till innan jag kan utvärdera fullt ut. Teoretiskt sett borde det vara fullträff eftersom jag oftast är sned i höften vilket gör att ena benet är längre än det andra. (Det är bara efter naprapatbesöken som höften är rak, efter några dagar åker den sakta men säkert tillbaka i fel-läget igen (ja, jag vet, det är inte bra och jag borde göra något åt det).) Varför då utgå från att man måste ha likadana skor på fötterna?

Rapport följer.

  
 En-sko, två-sko, trä-sko

måndag 1 oktober 2012

X-tra power

Stocken extra tung idag, genomregnad. Då blir jag extra schtarkk.