Löparhundkompis

Ibland tänker jag att det vore roligt att ha en hund att springa med. Ser framför mig hur vi jobbar tillsammans, framåt. Det är svettigt, hårt och är långt från de söliga promenader vi brukar ta. Lite med samma känsla som det ser ut att vara att rida i sporrsträck. Har dock aldrig provat något av det.

Men så härom morgonen när jag promenerade till jobbet studerade jag fenomenet lite extra då först en tjej kom springandes med sin hund. Båda var fokuserade så som jag tänker mig, men hunden hade definitivt mer krut innanför pälsen och löpningen var inte ett dugg jobbig för henem. Hen hade allra minst behövt en kenyan vid sin sida för att få den utmaning jag ser i min perfekta hund-löpare-löpning. Eller en cyklist. Är det inte fantastiskt att en normaltrampandes pendlarcyklist cyklar lika fort som de snabbaste marathonlöparna? Det övergår mitt förstånd att man kan springa så fort, så länge.

Det andra exemplet på hund-matte-löpning kom alldeles strax efter och här var det helt klart hunden som ägde. Den påminde lite om hunden Ratata i Lucky Luke och såg ut att tänka "Å, det här var roligt, matte vill leka", så han sprang runt henne, nästan mellan benen och hon fick göra piruetter allt eftersom kopplet snodde sig runt henne. Ibland stannade han tvärt för att lukta på nåt och då vart det tvärnit även för matte. Kopplet hade hon runt magen och jag tyckte det såg lite märkligt ut för linan blev väldigt kort till hunden, men just som jag funderade över det fick jag förklaringen för hon tog tag i kopplet med handen och genast började hunden hoppa upp för att försöka fånga kopplet i hennes hand. Matte var inte det minsta irriterad utan båda verkade väldigt nöjda. Det var kanske deras kvalitetstid i veckan.

Ett praktexemplar till hund var min min kusin vitamins hund, polishund till råga på allt. De var ute och sprang ihop i ur och skur sådär som i bästa av löparvärldar som jag tänker mig att det ska vara. En sommar skulle kusinen träna för ett tufft fjällmaraton, så hon tog sig till en skidbacke för att springa ner och upp för den ett otal gånger. Hunden hängde på och tyckte att det här var spännande. Första vändan. När det vände ner en gång till undrade han lite men hängde på en vända till, men tredje gången, då fattade han att det var det här de skulle göra typ resten av dagen, så han la sig ner på toppen och tittade på istället. Smart hund.

Lite gulligt är det också med kollegan som har både hund och katt och som tar med båda två på promenad när hon kommer hem om kvällen. För att ha koll på katten placerar hon katten i cykelkorgen, vilket katten gillar skarpt. Sen spatserar de omkring i den lilla staden, alla tre lika glada.

Om inte om hade funnits hade vi förmodligen haft en hund, men nu har vi katt istället och där har jag inget att hämta. Han skulle aldrig gå med på att ta på sig koppel för att sedan sticka ut och springa med mig. Hehe, glöm det.

Nej, det där med att springa med hundar tillhör en annan värld, en annan tid. Men man vet aldrig, en dag kanske jag hittar en hund som behöver någon att springa med. Hoppas bara att han inte heter Ratata.