Slutet gott

Intervaller.

Bara ordet ger mig dåligt samvete. Man behöver springa intervaller för att bli snabbare. Så enkelt är det. Och jag har bara sprungit tre intervallpass det här året. Jag har verkligen förnekat, glömt bort, inte tänkt på, gömt mig och hittat på 1000 ursäkter för att inte köra intervaller.

En av favoritursäkterna har varit att jag inte vetat hur man lägger upp ett intervallpass. Det verkar finnas hur många varianter som helst. För att aldrig mer kunna använda mig av den ursäkten samlar jag numera på intervallupplägg. När jag ser något beskrivas på webben, kopierar jag det och lägger in det i min intervallbank. Där finns nu bla dessa:

• Antalet intervaller beror givetvis på tidigare träningsbakgrund, men riktvärde kan vara 6-8 st, och med en intervallängd på 1-5 minuter. Farten ska vara ”din högsta kontrollerade fart” och vilan mellan intervallerna är 45 sekunders stående vila. För att klara hålla bra teknik och hög fart utan att ta ”helt slut” lägger vi dessutom in en serievila på 90 sekunder stående efter var fjärde intervall.
• Löpband: 4x90 sek/30 sek vila följt av en längre tröskeldel.
• 6 minuter - 45 sek vila, 4 minuter - 45 sek vila, 2 minuter - 45 sek vila, hela setet x tre.
• 1000 meter, 1 minuts vila x 6

Idag började jag så mitt nya intervall-liv och tänkte mig ett diffust antal 1000-metersintervaller med en minuts vila mellan varje intervall. Som lägst åtminstone två intervaller, som bäst uppemot sex. Bällstavägen förvandlades till löpbana, sträckningen var ungefärlig - inte riktig 1000 meter, men kanske 950, och så satte jag iväg på första intervallen.

Och andra. Sen blev det också en tredje och en fjärde, men där tog det stopp. Fast bara för den här gången. Om inte alls många dagar är det dags igen. Jag vill ha revansch.

Oj - hörde jag plopp ute i köket. Champagnedax! Skål ta mej fan!

Hoppas ni får ett riktigt bra 2011

GOTT NYTT ÅR!!!!!

Helga vilodagen

Vilodag står det på schemat idag. Och som jag har vilat. Vaknade i och för sig redan vid sju, men fikade länge innan jag fick med gubben ut på en lagom lång prommis. Åt lunch, sov middag, fikade igen. Åkte till affären och handlade lite mat, fikade en gång till. Det är ungefär allt jag hunnit med hittills.

Men sen så har jag också roat mig med att titta igenom träningsåret. För första gången nånsin har jag det här året fört träningsbok och det är rätt skoj att se vad lite aktivitet hela tiden blir sammantaget på ett år.

Oprah besöktes en gång av en gäst som hade gått ner alldeles fantastiskt mycket i vikt. Det hade hon gjort genom att gå till gymmet varje dag under ett helt år och där hade hon trampat motionscykel.

Just den där tanken om att göra lite grann varje dag låter så enkel. Men det är så fruktansvärt svårt att genomföra i verkligheten. Äta och sova måste vi ju göra varje dag, liksom borsta tänderna. En del röker varje dag, många tittar säkert på TV varje dag, men annars vågar jag påstå att det krävs en alldeles speciell motivation att dag efter dag efter dag, månad efter månad, göra en och samma aktivitet. Särskilt när det handlar om nåt träningsrelaterat som t ex att göra 10 armhävningar varje dag, 100 situps varje dag, springa 2 km varje dag, bara göra lite varje dag.

Därför tror jag att just den där kvinnans berättelse om sitt trägna tränande fastnade i mitt minne. Hon lyckades med något alldeles extraordinärt (som jag i och för sig tycker att alla som går ner mycket i vikt gör).

Enligt min träningsdagbok har jag fram till idag sprungit i 99 timmar och 42 minuter (gissa om jag kommer springa minst 18 minuter imorgon?), cyklat i 124 timmar och 20 minuter, tränat övrigt (mest dans och boxning) i 39 timmar och 45 minuter. Totalt blir det 263 timmar och 47 minuter. Kanske låter det mycket för vissa, lite för andra, men det är mer än jag nånsin tränat.

Ändå blir det "bara" 43 minuters träning per dag utslaget på ett helt år. Samtidigt ger det hopp, för tänk så många fler minutrar det finns att träna på under nästa år! En timme om dan vore väl inte orimligt? Även om man tar sig några vilodagar då och då.

Samtal med Förnekelsen

Träningslägret rullar på bra. Jag är nu inne på tredje dagen och efter två skidpass och ett löpbands-pass vaknade jag imorse upp med en härligt taggad kropp. Dags för två-timmarslöp. Ute var det 4 grader kallt, vindstilla och molnigt. Perfekt tänkte jag och värmde upp innehållet i Pripps Energy-flaskan, hällde tillbaka det från kastrullen och svepte in flaskan i en tjock strumpa som jag stoppade ner i midjeväskan. Startade GPSen i telefonen och gav mig iväg.

Tänkte att jag inte skulle springa min vanliga tvåmilarunda utan ville testa något nästan nytt. Blandade och gav. Det blev gamla slingor i ny tappning. Kollade djurspåren i snön och såg rumpan på ett rådjur samt en ekorre som var på väg uppför en stam. Inga älgar, inga grisar.

Vid pass 15 km gick det trögt och jag tog mig ett rejält samtal med Förnekelsen. Hela mänsklighetens drivkraft. Den som bl a får oss att föda mer än ett barn.

Först var jag irriterad på den. Tyckte den var oschysst som lurat ut mig på en för lång runda. Som fått mig att ta för lätt på utmaningen. Som gjort att jag trodde det var lätt att springa två mil. Som gjort att jag glömt hur det egentligen är att springa två mil. Det är inte enkelt. Bitvis är det för in i baljan jobbigt. Man vill bara ringa efter en taxi och få skjuts hem.

När jag fått skälla av mig och sakta ner stegen lite och återfått någon form av värdighet började vi samtala och Förnekelsen sa att han aldrig någonsin kommer ändra på sig. Han vill se mig klara av sånt som jag själv inte trodde var möjligt. Han vill att jag pressar mig lite till, tänjer, sträcker. Ser hur långt det räcker. Blir stolt när det räcker hela vägen. Får mig då att förneka att det ens var jobbigt. Får mig att göra om på nytt med tanken att göra ännu bättre.

Jag kom att fördra honom, men tänkte i mitt stilla sinne att jag måste träna mig mer på att hantera de här svåra, tuffa svackorna som jag hamnar i och hitta ett sätt att bättre komma ur dem. Att få i mig mer energi kan vara en sak, men jag funderar också på att helt sonika stanna upp och dra en dans en stund. För stelhetens och omväxlingens skull. Ska testa det nästa gång det blir jobbigt.

Sen så är jag honom förstås också evigt tacksam. Jag älskar mina två barn och är så glad att jag minns förlossningarna som de bästa av upplevelser, nästan smärtfria.

Och förresten, springa två mil - det är ju lätt ju. För att inte tala om ett marathon....

Skogsäventyr

Det är liiite spännande att ge sig ut och skida i skogen tidigt på förmiddagen, nån timme efter att det ljusnat. Ska jag få se något djur idag?

Det egenspårade skidspåret blir bara bättre och bättre för varje varv. Sista varvet idag gick nästan 10 minuter snabbare jämfört med det första igår, då jag behövde spåra upp det igen eftersom det hade snöat så mycket sedan i förra veckan.

Överallt syns en massa spännande djurspår i snön, även om jag är urusel på att se vilka djur som har korsat min väg. Igår trodde jag allra minst att jag såg ett lo-spår, men det kunde ju lika gärna ha varit en räv. Nåt med tassar var det i alla fall. Annars finns det gott om djur med klövar, både rådjur, vildsvin och älg. Till och med häst såg jag idag. Spår alltså, hästspår. Och ryttaren hade manövrerat hästen så fint brevid mitt skidspår och bara trampat lite i det där det var omöjligt att inte kliva i det.

Det allra häftigaste är när ett djur har passerat skidspåret från det att jag var där sedan förra varvet. Nånstans, inte långt bort finns alltså ett rådjur, ett vildsvin eller kanske bara en liten mus.

Vildsvin har jag stött på en gång tidigare i skogen. Det var höst och jag plockade svamp och rätt vad det var kom två öltunnor farandes i världens fart mellan träden. De var säkert inte mer än 7-8 meter från mig. Som tur var så var de inte det minsta intresserade av mig och de försvann lika snabbt som de kom.

Men ändå, tänker jag. Tänk om det skulle komma en arg gris springandes rakt mot mig här i skidspåret. Vad gör jag då? Staven tänker jag, den kan jag väl använda? Fast en grisgubbe väger nog några hundra kilo, så den lilla, lilla spetsen på staven gör honom förmodligen bara mer arg. Nä, det gäller nog att hitta närmaste träd att klättra upp i, och det snabbt som attan.

Tur då att djuren håller bättre koll på mig och gömmer sig för mig nånstans därinne bland träden. Men ibland får jag en glimt av nåt som rör sig och det är det som gör det hela så spännande. Är det ett rådjur, en gris eller bara en farbror som rastar hunden?

Vad är det som rör sig i skogen?

Årets sista vecka

Jag älskar att vara ledig! Att få slösa med dagarna - det är rentav lyxigt. Och eftersom jag inte har så mycket annat vettigt att göra tänkte jag anordna mitt egna träningsläger. Även det en lyx som heter duga.

Det gäller att vara smart och inte dra på för mycket så man kroknar framåt dag tre utan jag tänker mig nåt liknande så här:

Dag 1. 1,5 timmes skidåkning
Dag 2. 1 timmes skidåkning + 1 timmes löpband
Dag 3. 2 timmars löpning
Dag 4. Vila
Dag 5. 1 timmes skidåkning + en halvtimmes intervaller
Dag 6. 1 timmes skidåkning
Dag 7. 1,5 timmes skidåkning + en timmes löpning

Borde bli en sisådär 10,5 timmes träning vilket väl kompenserar förra veckans enda träningstimme. Vi får se hur långt det håller.
Rapport följer.

Vintersolståndet + 6 dagar

God Jul

Punkan lagad

Skidandet i helgen tog sin tribut och jag har varit helt genomtrött i två dagar nu. Har känt mig som den ena självuppblåsande madrassen vi har hemma, den med pyspunka. Jag skippade därför både transportlöpning och boxning, måndag-tisdag trots att väskorna var packade och stod och ropade på mig i hallen.

Kroppen har velat ha ost, särskilt camembert. Har säkert med kalcium att göra. Eller nåt. Så det har den fått och dessutom har jag slött åkt bil till och från jobbet.

Men idag vände kraften åter och cyklingen till jobbet gick som smort. Det bådar gott inför ledigheten som påbörjas typ nu!!

Vi har inga andra planer än att bara vara. Först ska julen firas med närmaste släkten och jag får erkänna att jag har varit en dålig julmor i år jämfört med de äkta julproffsen. De som bygger snygga pepparkakshus, rullar egen jultryffel, lägger in sill, gör ålaladåb. Hemma hos oss har vi till och med fått dispans från att ha gran i år. Ungarna var tydliga med att de inte ville ha någon och även om det bär emot, så blir det bra barrigt av den och efter att man kastat ut den blir den sen liggandes på gräsmattan fram till i maj nån gång. Jag vet hur vi funkar...

Nej, i år blir det en "tillräckligt bra"-jul. Vi har julduk på bordet, några adventsljusstakar i fönstren, julklappar till dem som varit snälla och så gott om god julmat, enkelt inhandlat på COOP.

Nu är tid att pumpa upp sig igen och ta vara på ledigheten. Jag passar på att redan nu önska alla en riktig God Jul.

GOD JUL!!

Skidföre

Vilken härlig träningsdag jag hade igår.

Kände mig lite som Olle i Elsa Beskows bok där jag tog mig fram på mina skidor i skogen. Det var vackert vintrig med mycket snö som tyngde grenarna och helt knäpptyst. Som tur var syntes inte gumman Tö till. Däremot såg jag två rådjur skutta bland träden och en del vildsvinsspår.

Vi var ute på landet, i stillheten. Där fanns inga färdiga skidspår utan de fick jag köra upp själv. Rutinifierad som jag är kunde jag inte låta bli att göra om min skogslöpningsrunda till skidåkningsrunda istället, dock något utökad. Första varvet blev det mera skidpulsning än skidåkning, andra varvet började det likna nåt och tredje och fjärde varvet vart det riktigt bra . På några delar kunde jag sträcka ut, men mestadels blev det korta tag och parering för grenar.

Vad exakt tränar jag på det här då? funderade jag där i spåret. Definitivt balansen, lite benmuskler, en del ryggmuskler och så hjärtat lite grann. Desto mer blev det träning för själen och det var härligt att få vara utomhus i vinterlandskapet, att få röra på sig och se ett och annat djur.

Hemma igen väntade gubben med nygräddade våfflor. Sen svidade jag om och gav mig ut på en timmes löprunda. Det hade nästan blivit mörkt när jag var tillbaka igen. Utomordentligt nöjd.

Veckans träning v 50
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Löpning ute = 1 mil
Löpband = 1 mil
Skidor = 2,5 timme

Träningstid 6,5 timmar

Skidåkning och efter-skidgott

Gnällig gammal tant

"Att gnälla är som att gunga gungstol.
Man har nåt att göra - men kommer ingenstans."

Så sant som det var sagt, men nu tänker jag gnälla, för idag har jag kallibrerat min mil-tid på löpband. Det var inget roligt. När det hade gått 50 minuter hade jag kommit 9 km.
Då klev jag av.

Jag vill ju springa en mil på 50 minuter!!! Och det den 22 januari. Men nu känns det som att "det går aldrig". Det går aldrig, det går aldrig, det går aldrig. Det går aldrig. Det går aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig.

Aldrig!

Nähäpp - dags att kliva ur gungstolen och sätta fart. Har inte tid med det här gnället längre. Måste träna intervaller.

Konsten att lura sig

Sällan behöver jag motivera mig på nåt särskilt vis för att få till ett träningspass. Jag är tillräckligt "skadad" för att genuint och genomärligt verligen tycka om att träna. Det är liksom inget jobbigt att packa väskan och ge sig iväg till gymmet, eller kröna den cyklingsklädda kroppen med den snygga hjälmen och sticka iväg i morgonmörkret. Numera har jag dessutom de nya Icebugsen som kommer göra vinterlöpningen ännu roligare.

Nej, det som hindrar mig från träning är ändring i rutiner. Tidiga jobbmöten ute på stan direkt på morgonen, utan möjlighet att byta om efter en svettig cykling, kvällsaktiviteter med kompisar toppat med några glas vin, hektiska arbetsdagar då lunchen tuggas upp snabbast möjligt ruckar veckans träningsschema.

Rutiner är bra men mina pass blir också lite väl rutinifierade. Jag kör på ungefär samma mängd och i samma tempo med samma belastning hela tiden. Något intervallpass per vecka hade suttit fint och det är därför boxningspassen är så perfekta, för på dem finns ingen chans att smita undan. Löpbandet är också en bra utmaning, så det håller kanske på att lossna.

Min plan i vinter är annars att förlänga långpassen så att tre mil så småningom ska kännas lika behagligt som två känns nu. Men då måste det ju till en liten förlängning av varje långpass och där finns ett visst motstånd tack vare min rutin-älskande hjärna.

Under hösten har mina långpass legat på runt 17 km och jag har några väl upptrampade rundor som är sköna att köra. Förr-förra söndagen ville jag springa länge och ett tag tänkte jag förlänga rundan med tre km för att komma upp i två mil. Men när jag sen stod i vägskälet för att ta de där tre extra kilometrarna på slutet, var jag inte stark nog och lyckades inte övertala mig till att springa extrarundan utan valde min gamla vanliga väg och så blev det "bara" 17 km i alla fall.

Nu i söndags ändrade jag därför taktik och tog de extra tre kilometrarna i början av passet istället för i slutet. Alltså - är man lättlurad eller? Tre kilometer är väl ändå tre kilometer, oavsett var i rundan de befinner sig? Men det funkade och jag kunde inte smita undan eller ta en närmare väg hem, för jag var helt enkelt för långt hemifrån när 17 km närmade sig.

Så enkelt kan det alltså vara ibland.

Kungsholms strand 13 dec 2010

Tredje advent

Min kollega Tobias var och storhandlade på Löplabbet i fredags. Han kom tillbaka efter lunchen med ett par snygga Icebug och ett underställ i merinoull och gjorde mig grymt avundsjuk. Skatteåterbäringen damp ner väldigt lägligt så igår köpte även jag ett par snygga Icebug och ett merinounderställ.

Idag testade jag skorna på en tvåmilsrunda och njöt varenda sekund. Fantastiskt vilket grepp man får tack vare dubbarna i skorna. Nu är det slutsladdat i snömodden. Fantastiskt också vilket fint väder vi hade idag.

Veckans träning v 49
Cykel 3x2 mil = 6 mil
Löpning ute = 2 mil
Löpband = 1 mil

Träningstid 6 timmar

Stockholm, tredje advent, 2010

Tredje gången gillt

Igår var jag och sprang på löpbandet igen. Tredje gången gillt alltså och just den tredje gången har jag respekt för.

Ofta är den tredje gången den jobbigaste, åtminstone i träningssammanhang. Jag tänker på de gånger jag haft ett träningsuppehåll och ska dra igång igen. Den första gången, då är energidepåerna fyllda, jag kanske inte ger järnet fullt ut, utan träningstillfället löper lite lagom ansträngande och endorfinkicken efteråt gör mig nöjd och glad.

Vid nästa tillfälle (om det sker inom rimlig tid, någon dag efter det första träningstillfället) har kroppen börjat vakna. Jag har ett positivit minne från första gången och kör igenom passet och känner mig fortfarande nöjd.

Sen kommer tredje gången. Då börjar kroppen bli lite ankommen från träningstillfälle 1 och 2, jag har kanske träningsvärk i låren, vaderna, höften och ämnesomsättningen har rubbats. Nånting har satt igång i kroppen. Och det börjar bli dags att prestera.

När det tredje passet väl är över, är också den första puckeln passerad och nu kan träningen starta på allvar.

Gårdagens pass, det tredje på löpbandet, avlöpte ändå rätt så väl. Milen löptes något lite, lite snabbare än tidigare medan det näst sista programmet av amerikanska Biggest looser höll mig sällskap. Senare visades programmet om familjen som först fått ett tvillingpar och som sen när de tänkt sig få ett barn till, fick sexlingar istället. Vissa har sina utmaningar tänkte jag. De har sina och jag har mina.

Giv mig styrka

Jag har ju i livsuppgift att hålla brorsan i trim. Hans är att vara min hejaklack. I maj tänkte vi åka till Göteborg och springa varvet ihop. Eller ja, alltså var för sig eftersom vi är i olika startgrupper, men ändå liksom ihop, i tanken.

Vi har väl lite drygt 5 månader kvar och han har fortfarande inte börjat löpträna....

Nästan varje tisdag morgon brukar vi ta en fika ihop. Det är ett perfekt sätt att hinna träffas och snacka livet och passar oss bra eftersom vi båda är morgonpigga. Sista månaden har det varit mycket snack om viktnedgång och simning. Vill man vara diplomatisk kan man väl säga att brorsan är lite dryg runt magen. Helt frankt så är han fet och skulle behöva bli av med en sådär 25 kg.

Just nu är han faktiskt på god väg, men jag tyckte han behövde lite uppmuntran så i tisdags fick han några kuvert av mig. På varje kuvert hade jag skrivit en siffra, en för varje kilo han förhoppningsvis tappar och när kilot är tappat får han öppna kuvertet.

Nu kan jag ju inte avslöja exakt vad som finns i alla kuvert, men vi har gjort det här en gång förut. För fem år sedan startade han samma resa och då fanns det typ trisslotter, bra filmer, en bowlingrunda, träningspass med mig och lite annat i kuverten. Den gången funkade kuverten perfekt som morötter och jag hoppas innerligt på att få se samma resultat den här gången. Men det är såklart inte alls samma saker i kuverten den här gången - å nej, nu är det mycket bättre grejer *visslar*.

Vikten är det ena, men han måste också komma igång med löpträningen. Tills nu har han mest simmat. Både bröst- och ryggsim. Om han nu inte kommer igång med löpträningen snart befarar jag att få se en repris av 2009 års upplaga av Göteborgsvarvet (läs här hur det gick då). Och då måste jag ju hitta en liten göteborgare för att få igång brorsan i början av loppet. Håhå jaja, det är ingen lätt uppgift jag har här i livet.

I mood för träning

Veckorna flyger förbi och imorgon är det examensdags i skolan, så förhoppningsvis kan jag kalla mig diplomerad projektledare vid 18-snåret imorrn kväll.

Förra måndagen hade vi en lite kortare skoldag så jag hann till mitt älskade boxningspass. Det är så otroligt roligt! Följ med nån gång i vår vetja! Fortfarande var det samma kärna av deltagare som alltid, med några intet ont anande nybörjare, som inte fattar att de just är på väg att fastna i ett riktigt träningsspindelnät, omöjligt att ta sig ur. Min favoritsparringpartner Gunsan var där så vi körde ihop.

Frampå onsdagen blommade träningsvärken ordentligt. Särskilt övningen som utgick från att man satt på huk och sedan reste sig för att drämma iväg en spark innan man satte sig på huk igen gjorde sig påmind. Med ett trettiotal upprepningar per ben visste den var den tog. Men ack så dåligt det gick med armhävningarna. Jag lyckades inte få till en enda på tå, alla på knä. Där fick sig den stolta armhäverskan en knäck. Måste, måste träna mera armar.

I fredags sprang jag löpband igen och kunde konstatera att det går framåt, även om farten fortfarande inte är speciellt hög. Jag orkade pendla mellan 10,5 och 11 km/timme, vilket var något snabbare än förra gången, men eftersom jag inkluderade uppvärmningen i löptiden så tog det ändå en timme att komma igenom en mil.

Idag ville jag springa länge men långsamt. Antalet kilometrar blev underordnat minutrarna. Det var mitt första långpass på fem veckor och syftet med passet var att komma hem med en inte särskilt hårt belastad kropp och en positivt inställd hjärna. Det lyckades jag med. Hela rundan var riktigt behaglig och jag längtar redan till nästa tillfälle. Så bra då att nästa träningsvecka startar redan om några timmar.

Veckans träning v 48
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Löpning ute = 17 km
Löpband = 1 mil
Dans = 1 timme

Träningstid 7 timmar

Älskade, hatade löpband

Springa löpband. Det väcker en massa associationer det. En del löpare älskar löpband medan andra skyr det som pesten. Själv är jag ambivalent. Jag tycker nog ändå att det har sina goda sidor.

Jag är ju långt ifrån allvetaren i det här fallet, men de gånger jag sprungit har jag fått uppfattningen att de flesta på gymmet använder löpbandet som uppvärmning. Sällan får jag någon vid min sida som tänker mata av kilometer efter kilometer under en timmes tid. Nä, de "riktiga" löparna är nog ute och springer i mörker och vinterkyla. Det är synd, för det hade varit smutt att få någon brevid mig som var som jag, nån man kunde snacka lite med och stötta, alternativt bli stöttad av när det känns tungt.

Jag märker hur långsam jag blivit av alla långpass och uthållighetsträning som jag ägnat mig åt det senaste året och tycker nu rentav att det känns utmanande och spännande att komma inomhus och köra löpband istället (eller också kanske jag ska säga). Jag har ju förfärligt svårt att sätta press på mig själv när jag springer ute, utan varelse pulsmätare eller stoppur. På löpbandet går det bara inte att smita undan, alla blippande siffror talar sitt tydliga språk och det är här jag lyckas genomföra intervallpassen som förhoppningsvis gör mig snabbare.

I mitten av januari, arbetsdatum just nu är den 22 januari, tänkte jag ge mig på milen igen. Att springa den på 50 minuter eller snabbare skulle kännas kalajs, och det blir ett bra delmål för vinterns träning. Den dagen tänker jag ta med mig min ständiga hejaklack (mamma och brorsan) till gymmet och sen så ber jag om: Största - Möjliga - Jubel!! för att nå fram.

Är du sugen på att slå ditt personbästa på löpbandet? Kom igen den 22a januari. Ingen distans är för kort!

Tidigare skrev jag ett inlägg om hur man kan göra löpbandsträning lite roligare, läs här, och nedan presenterar jag mitt egna bidrag till hur det skulle kunna se ut. Filmen går inte att titta på om man inte springer samtidigt. I annat fall blir man sjösjuk.

Skogslöpning

Det finns dåliga kläder

Klädsel för kyliga träningspass har det tipsats om på löpbloggarna de senaste dagarna och jag håller helt och hållet med föregående talare MarathonMia, Mirandas Minut och Sofie Springer om att lager-på-lager är det som gäller. Om du undrar hur min cykelmundering ser ut hittar du ett tidigare inlägg om det här.

Jag skulle dock vilja lägga till lite om de små detaljerna som kan vara nog så glädjande alternativt irriterande och som man inte tänker på när man gör sina inköp. Det är lite som när man ska köpa en ny vattenkokare och står där i affären och funderar, "Ska jag ta den snygga, eller den snygga?" och så tar man den ena snygga för att den är, säg silvrig. Och så upptäcker man inte förrän man använder den första gången att det snygga silvriga höljet leder värme och vips har man en 100-gradig brännskaderisk på köksbänken. Väldigt irriterande och omöjligt att veta innan man provat. Det finns säkert de som sparat kartongen och orkat lämna tillbaka vattenkokaren men jag tillhör inte den skaran och därför har jag en del grejer hemma som jag inte är 100% nöjd med.

Till exempel så har jag två löparställ som vid första anblicken är likvärdiga. De är av samma märke och material. Men tittar man närmare har den ena jackan suveräna ärmmuddar som är guld värda vid kallt väder. Man kan dra ner dem långt över handleden och de har hål för tummen. Det stället har också en bra byxa som är vid upptill, dvs man får plats med extra mamelucker och långkalsonger på vintern, medan den har en dragsko under knät som kan dras åt och ge den rätta snabba känslan. Stället hade varit perfekt om det inte var så att byxorna saknade fickor med dragkedja. Det har istället byxorna i det andra stället.

En annan sak som är omöjlig att ha kännedom om innan man testat är hur understället luktar efter en timmes löpning. Här är min erfarenhet att det inte spelar någon roll vilket märke eller vilka pengar man lagt på understället. En del luktar riktigt illa medan andra håller måttet.

Det sista som är riktigt svårt att veta innan man provat är hur plaggen känns. Känns de t ex lyxiga, bekväma, skaver och glipar de, får magen plats, får de mig att känna mig som en miljon, eller är de bara irriterande. Ett exempel är t ex en mössa som jag fick på mig i förra veckan när det blev lite kallare. Jag var osäker på om min vanliga skulle duga och så plockade jag fram en annan varmare ur lådan.

Den visade sig vara för stor och åkte ner i ögonen på mig hela tiden och plötsligt fick jag en flash-back av att vara 5 år, travandes uppför pulkabacken med en djävligt jobbig mössa som åker ner över ögonen hela tiden, trött och grinig, därtill alldeles för varmt och bylsigt klädd och med kalla lovikkavantar med en massa snöklumpar på. Den känslan är det sista jag vill återkalla när jag är ute och tränar. Så ibland måste man också göra processen kort med de dåliga prylarna och mössan i fallet ovan har nu gått hädan.

Same, same, but oh so different

En mysig dag på jobbet

Vi hade en liten sångfågel på jobbet idag. En av kollegornas 5-åriga dotter följde med pappa till kontoret och förgyllde tillvaron för oss andra. Hon kunde bara inte gå - nej, hon tog sig fram med håppla-håppla-steg samtidigt som hon gnolade glatt. Och så pysslade hon lite och klippte till en fin pappersstjärna till mig.

Senare på dagen kom lilla Maya 1,5 år och hälsade på och hon skrattade så hon tjöt när vi lekte tittut-leken.

Det var bra att de kom just idag för innan dess kände jag mig mer som en av duvorna på Sergels torg som jag gick förbi på vägen från tunnelbanan till jobbet i morse. De stod där allihop, uppburrade och frös och längtade efter sommaren. När man inte cyklar, springer eller tar sig fram på nåt annat svettigt vis blir vintern väldigt --- kall.

Brrrr

Fyra veckor senare

Fyra veckor, brukar förståsigpåarna säga, tar det att återhämta sig efter en mara. Det kan nog stämma, för det är först nu som jag börjar känna mig sugen på att sätta igång med träningen "på riktigt" igen.

Veckan har gått i vinterns tecken med mycket snö. Och blåst. Tur att jag hann få på dubbdäcken förra helgen, för utan dem hade det inte funkat att cykla. De innersta mag- och ryggmusklerna har fått träna hårt när jag parerat snövallarna på väg till och från jobbet. Men det är riktigt kul att cykla när det är sånt här väglag. Det påminner mycket om skidåkning och man får koncentrera sig på hur marken ser ut en bit framför för att undvika att köra omkull.

Det blev också en provspringning på löpband för att påminnas om hur det funkar. Två saker kom jag fram till; 1. Det kändes inte långtråkigt vilket jag tyckt tidigare. Jag kunde lätt ha sprungit en timme till. Alla långpass verkar ha förändrat min hjärna. 2. Jag har tappat farten av det långsamma löptempot jag hållt de senaste månaderna för jag tycker nog att jag orkade springa en hel del fortare på bandet i januari. Det finns alltså en del att bygga vidare och finslipa på.

Veckans träning v 47
Cykel 3x2 mil = 6 mil
Skidor = 1 mil
Motionscykel = 1 timme (28,3 km)
Löpband = 1 mil

Träningstid 6 timmar

After ski

Att efter en hel dag ute i skidbackarna ramla in på den lokala puben och få sjunga med live-bandet på After skin - det är grejer det. Och det var alldeles för länge sen. Inte verkar det vara någon fjällresa på gång heller. Så man får göra så gott man kan.

Vid halv-10-snåret i förmiddags plockade jag fram långfärdsskidorna och stavarna ur boden, langade in dem i bilen och körde till Ursvik där jag tog mig runt de två olika 5-km-slingorna, den lätta och den icke-benämnda. Den lätta kan möjligen kännas lätt för löpare men som skidåkare tyckte jag nog den var jobbigare än den icke-benämnda.

Tillbaka vid parkeringen ville bilen, Manuel, skoja med mig lite. Så där på charmigt vinter-SEAT-Ibiza-manér då framdörrarna fryser på ett högst slumpartat vis och jag kom inte in, varken genom förar- eller passagerardörren, utan fick åla mig in via baksätet istället.

Ålningstricket har en kritisk punkt och den infaller just när man lyckats få fram ena benet och fått med sig rumpan och satt den i framsätet, medan man fortfarande har det andra benet kvar i baksätet. Om man är så ovig som jag är så kan man lätt fastna i det läget och drabbas av panik, och börja se syner på hur folk runt omkring ska försöka hjälpa en. Det gäller alltså att hålla huvudet kallt och försöka andas lugnt och jobba metodiskt. Greppa tag i byxbenet och lyfta, lirka och dra fram den kvarvarande foten. Idag var det hela kryddat med två skidor och stavar som låg i vägen men hittills har jag alltid lyckats med tricket vilket jag är väldigt tacksam för.

Dörrarna hade fortfarande inte tinat upp när jag kom hem så jag fick chict krångla mig ut via baksätet också. Faktiskt fortsatte Manuel att skoja med mig även när jag åkte och handlade. Jag är trött på honom nu.

Målet i sikte var i alla fall after-skin hemmavid med kaffe, lussebulle och årets första glögg på eftermiddagen. Och dit kom jag också så småningom. Iklädd långkallingar, fortfarande lite småfrussen i ansikte och en mör kropp efter bilålandet och skidåkningen. Precis som det ska vara alltså. Fast utan after-ski-live-band. Det får jag fixa till nästa helg. Om nu snön ligger kvar då vill säga.

Efter sol kommer after ski

Förvandlingsnummer

Ibland känner jag mig lite som Clark Kent. Han går in i sin telefonkiosk och byter om, jag går in på lilla toan på jobbet och byter. Fast där upphör liknelsen för han räddar världen och det gör ju inte jag.

Men i alla fall.

Häpp

Vad händer en vanlig tisdag kväll?

Dubbdäck på cykeln, det är grejer det. Man tar sig fram som på en traktor och mosar snödrivorna.

När jag väntade vid rödljuset utanför Stadshuset på väg hem igår, sprang en glad göteborgare upp vid min sida och frågade åt vilket håll han skulle springa för att komma runt Kungsholmen. Just där går det ju faktiskt bra att springa åt vilket håll som helst, både höger och vänster, men han hade redan ställt in sig att springa längs med kanalen, så jag sa åt honom att fortsätta springa den vägen. Sen blev jag lite hönsmammig, för det var ju både kallt och blåsigt och tänkte att det är inte en så lätt runda att hitta första gången man springer den.

Kungsholmen runt för mig betyder att man också springer runt Kristineberg under Tranebergsbron, sen förbi Solstuga i Fredhäll och så ner för "ej-vinterunderhåll"s-backen/stigen, vidare under Essingeleden, förbi ryska ambassaden och under Västerbron, Rålambshov, Norr Mälarstrand och längs med Klara strand/Karlbergs strand. Den rundan blir en mil, men som sagt, det är inte så lätt att hitta och just nu byggs det också en hel del vilket försvårar vägen ännu mer. Om man menar Kungsholmen runt utan att springa via Kristineberg och Fredhäll blir rundan omkring 6-7 km istället men det är fortfarande svårt att förklara hur man tar sig från Karlbergskanalen till Rålambshovsparken.

Eftersom jag ville att han skulle hitta ordentligt tog jag lite extra tid på mig att förklara vägen och så kom det sig att jag cyklade brevid honom en stund och när förklarandet var klart började vi prata om vår träning istället och det visade sig att jag hade en tvättäkta triathlet vid min sida. Som dessutom nyss blivit 44a på VM i Florida! Inte konstigt att han kunde springa i så högt tempo och prata samtidigt.

Triathleter står absolut högst i rang i min träningsvärld. De är kompletta i sin träning och är fullständigt galna när det gäller längd på tävling. Tänk att klara av 3800 meter simning, därefter 18 mils cykling och så toppa med ett marathon 4,2 mil. Allt i en följd.

För att fixa tävlingarna tränade min nyvunna vän 12 timmar i veckan och om jag minns rätt var det uppdelat på 3 simpass, 3 löppass och 4 cyklingar. Vi hann också avhandla lite av min träningsmängd innan gång- och cykelbanan delade på sig och det var dags för mig att trampa vidare.

Han inspirerade mig till att köra ett löppass på kvällen, men jag nändes inte sticka ut i den hårda, kalla vinden igen utan tog bilen till gymmet och sprang på löpband i en timme istället. Jag höll 10,5-tempo, alltså 5,42/km och det kändes alldeles lagom. Det blev en riktigt bra tisdagkväll.

Kungsholmen runt, stora (blå) och lilla rundan (röd)

Träningsveckan

Tränandet går lite på lågvarv. Det känns väldigt mycket november och jag är inte riktigt sugen på att sticka ut och springa. Cykla ute funkar däremot perfekt, liksom inne på motionscykeln så det har jag gjort en del den här veckan. Ett danspass förgyllde onsdagskvällen och fick mig i rätt stämning inför Björn Skifs-konserten i torsdags. Det blev en snabb resa tor Göteborg och jag var tillbaka i Stockholm redan vid 11-snåret på fredagen. Alldeles för trött för att orka med något träningspass, eller ens en Zumba-dans på gymmet. Men konserten var toppen och jag har nynnat på "Vill du inte ha mina kyssar, ehehe, får du inte mina pengar", hela helgen.

Veckans träning v 46
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Motionscykel=2x1 timme
Dans 1 timme

Träningstid 5 timmar

Med eller emot

Vi lever med naturen, maken och jag. Inte emot som andra gör. Jag tänker på de som anlägger så vackra trädgårdar och ser till att plantera blommor som blommar en efter en, i matchande färger från maj till september och som vattnar och rensar ogräs så snart det första lilla gröna strået har tittat upp ur marken. Och som sen på hösten slår in rosorna i säckväv och komposterar och sätter vårlökar.

Nej, vår tomt sköter sig själv och ungarna får klippa gräset några gånger var under sommarmånaderna. Vi har inga blommor att se efter, perennerna får överleva bäst de kan (vilket de faktiskt också gör) och vi har till och med gått så långt att vi renklipper äppelträden på våren för att slippa plocka upp 3-400 fallna äpplen på hösten. Det finns inte en blomma kvar för biet att pollinera i maj.

Maskrosor är också en blomma och hörnet längst upp på tomten vid grannen där vi en gång i tiden hade ett litet trädgårdsland kallar vi numera en installation.

Därför är jag så glad över att jag lyckades ta mig tid till att kratta upp alla löven på tomten förra helgen så att det nu kan snöa ordentligt utan att gräsmattan blir alltför förstörd. Nöjdheten med den bedriften är stor må jag säga.

Idag har också cykeln fått på sig vinterdäcken och står nu och väntar frustande på att få ge sig ut i vinterväglaget. Dessutom har den fått nya, fräscha bromsar så jag slipper hålla farten nere i backarna med hjälp av att släpa foten i marken.

Annars får det gärna sätta igång och snöa på riktigt tycker jag. Då slutar man åtminstone tro att det är varmare än vad det är och tar på sig ordentligt med kläder så man inte fryser. Som bekant finns det inga dåliga väder och det gäller att leva med naturen. Inte emot.

Humla på väg in

Björn Skifs!!

Björn Skifs! Jag säger bara det. Är man tjej och född i Sverige på 60-talet är sannolikheten bortåt 98% att man älskar Björn Skifs. Likaså om man är född någon gång mellan 1910 och 1959. Sen svalnar kanske intresset något bland de som är födda på 70-och 80-talen även om det säkert finns en och annan Skifs-fan även där. Den enda tjejgruppen som inte fattat storheten än är möjligen de som är födda på 90-talet, alltså mina söners tjejkompisar, liksom 00-talets flickor.

Det spelar faktiskt ingen roll vad han gör eller ens att karln åldras - VILKEN brud med lite patina skulle tacka nej till en kopp kaffe med honom?

Och varför nu detta? Jo, i eftermiddag tar jag tåget till Göteborg för en kväll på tu man hand med honom. Eller kanske inte då rå. Vi lär nog bli några tusen i Scandinavium, men det spelar ingen roll. Jag tänker dagdrömma hela vägen dit och sen sjunga med för full hals kvällen lång.

Björn Skifs, bild lånad från volpina/blogg.se

Livet efter maran

Lite drygt två veckor har gått sen maran och jag har så smått kommit igång med tränandet igen. Med nästan två veckors uppehåll känns det som att sätta igång på nytt, jobbigt nog. Det är lite segt, stelt och jag är långt från toppformen. Maken konstaterade just att när vi löpare sprang ut från stadion i Mariehamn såg vi alla ut som en miljon, vältränade, taggade och sen när vi kom i mål var de flesta rätt så ankomna, lätt haltande och med tunnelseende. Det tar sin tid att bygga upp det som då bröts ner.

Jag letade upp ett gammalt inlägg, där jag listat några enkla knep som passar bra att ta till nu så här i igångsättarfasen. De är:
- Peppa mig själv (inspireras av webb, tidningar, böcker mm)
- Tryck på Reset, gör en total omstart
- Hitta tillbaka till rutinen
- Gör träningen till prio 1
- Se över matintaget, ät nyttigt, säg nej till kakor/bullar/godis/vin
- Gå inte ut för hårt, det är viktigare att orka genomföra alla träningspass
- Se framtiden an, snart är nästa platå nådd

Ett mål är ju också bra att ha och jag tänkte ge mig på drömmilen under vintern, dvs lyckas springa milen på 50 minuter. Senast jag prövade tog det 54 minuter och det stör mig fortfarande förbannat mycket. Jag ser en hel del intervallträning på löpband framför mig med en testmätning i mitten av december och det stora provet i mitten av januari. Även det på löpband. Nån som vill vara hare? Skulle verkligen behöva det.

Ibland blir det tokigt

Ibland fattar man helt enkelt fel beslut. Ibland beror det på att man har för dålig kunskap men för det mesta beror det på omständigheterna och när livet återgått till det normala undrar man varför man gjorde si eller så eftersom det verkar så idiotiskt i efterhand.

I förra veckan led jag till synes av post marathon depression och använde samma logik som mannen vid franska patent- och registreringsverket som i början av 1900-talet lär ha sagt att man kunde lägga ner verket eftersom alla uppfinningar nu måste vara uppfunna. Jag tänkte helt enkelt att nu så har jag väl ändå skrivit allt som tänkas skrivas kan.

Samtidigt rullade livet på i expressfart fram mot höstterminens tenta.

Så jag fattade fel beslut. Nu när tentan är över, postdepressionen har lagt sig och jag har blivit normal igen ångrar jag starkt mitt beslut om att sluta blogga och eftersom ingen större skada är skedd återupptar jag skrivandet. Jag har massor kvar att berätta och jag fattar först nu hur mycket den här bloggen faktiskt betyder för mig.

Den är inte bara en ypperlig dokumentation av mitt träningsliv utan är också en stark trigger till att jag tränar mer och bättre. Dessutom ger den mig tillträde till träningsbloggvärlden på ett annat sätt än när man står brevid och där vill jag gärna vara med.

Slutligen vill jag inte heller svika mina trognaste läsare och jag bockar och tackar för påhejningarna jag fått om att fortsätta skriva. Det värmer gott. Så vi säger det. Först ber jag om ursäkt för förvirringen och så fortsätter jag skriva. Och så håller jag tummarna för att du fortsätter läsa.

Bokslut

Om jag skulle ta och summera träningsåret som gått. För ungefär ett år sedan började jag min marathonsatsning på allvar. Anmält mig till Stockholm marathon hade jag gjort redan på sommaren men det var i november i fjol som jag började förlänga mina löprundor, från milen till 15 km. Den 23 januari sprang jag för första gången ever två mil på träning och ökade sedan ytterligare lite mer upp till 25 km. Till detta la jag även lite mer cykling och styrketräning.

Det jag är mest fascinerad över är att det har varit så pass enkelt att öka längden på träningspassen som det varit. Jag trodde nog att det skulle bli som att klättra upp för Mount Everest, men det gick ju liksom av bara farten. Även om jag blev skadad på kuppen, så är det glömt och förlåtet nu. Faktum kvarstår dock att när man väl vant kroppen vid att springa längre, kräver den att få springa så långt fortsättningsvis också innan den blir nöjd. Så istället för att springa en mil, måste jag nu springa minst 1,5 mil innan jag fått min dos.

Det jag är näst mest fascinerad över är mina armmuskler. Jag har aldrig haft några tidigare och har som max klarat göra åtta armhävningar på rad. Stående på knä alltså. Men så i våras gav jag mig sjutton på att klara några stående på tå, och efter några veckor klarade jag att göra ännu fler. Häftigt att träning ger så synliga resultat. Jag menar, jag har aldrig byggt muskler tidigare, det har inte varit det primära men du skulle bara se mina armmuskler nu. Där finns en liten, liten bulle på vardera överarm som jag är så stolt över. Speglar mig varhelst jag kommer åt.

Mera då. Jo jag tog mig förbi det mentala hindret att springa i minusgrader. Tidigare hade jag en gräns vid ungefär nollgradigt och ville inte springa ute om det var kallare. Men så tänkte jag att löpning på vintern är ju inte så annorlunda mot långfärdsskidåkning och det kan man ju inte göra i annat än minusgrader och därmed hade jag tuggat sönder motståndet och jag gav mig ut i kalla januari. Gick som smort.

Sammanlagt har jag hittills i år sprungit i 86 timmar, cyklat i 104 och tränat boxning/dans/annat i 35 timmar. Jag har sprungit 4 "riktiga" lopp, 2 sjöar runt, Stockholm marathon, Stockholm halvmarathon och så Åland marathon och därtill startat i två etapper av Ursvik Xtreme

Framförallt har jag ändrat synen på mig själv och har gått från att ha varit en halvdan motionär till att bli en halvdan marathonlöperska. Jag räds inte distansen och ser fram emot fler lopp.

Nu väntar en rätt skön träningsperiod, helt utan tävlingar. Jag tänker köra en hel del gruppträning inomhus i vinter. Skolan är snart slut så jag kan återgå till mitt älskade boxningspass på måndagkvällar och så siktar jag på att köra en del spinningpass, kryddat med dans, step-up och body-pump. Jag har saknat musiken, ljuset i träningshallen och så träningskompisarna.

Jag har också beslutat mig för att sluta blogga och det här blir mitt sista inlägg. Som man säger vid Oscarsutdelningen, the time has come to thank, och jag får tacka alla som följt mig så här långt. Nöjet har varit helt på min sida. Tack!!

Underbara lördag

Jag älskar lördagar. De är en sådan kontrast mot vardagarna och lämnar utrymme för den egna viljan på ett sätt som ingen annan dag i veckan klarar av. Särskilt gillar jag tiden mellan kl ett och fyra på eftermiddagen, då jag ägnar mig åt något/några av följande alternativ:

1. Sova tupplur - alltsedan jag jobbade skift för superlänge sen älskar jag att sova middag
2. Fika finfika - köpebullar är också gott
3. Surfa - jag har helt ändrat mina läsvanor och läser numera bara sånt jag hittar på nätet. En bok var längesen sist.
4. Titta på rom-com - lördageftermiddagar med en härligt romantisk komedi är verkligen höjden av lycka
5. Lyssna på Tracks - Kaj Kindvall, han är one of a kind och har funnits där sedan ungdomen. Någon får ta och göra en dokumentär om honom nu när han har valt att sluta sända Tracks.

Mer än såhär behöver jag inte göra för att må riktigt bra en lördageftermiddag.

Analys

Dags att analysera min insats i Ålands marathon och se vad som behöver justeras när det gäller träning, förberedelser mm.

Det har varit skönt att sitta ner de sista dagarna, värre då att resa sig och sätta sig, för att inte tala om att gå nerför trappor. Träningsvärken i låren har varit massiv, men har nu gett med sig och jag konstaterar att återhämtningen gått mycket, mycket snabbare den här gången. Idag är jag till och med lite sugen på att träna igen. Jag har inte heller varit tillnärmelsevis så hungrig nu jämfört med efter stockholmsmaran då jag lätt hade kunnat äta en hel gris per dag hela veckan efter.

Nä, det har nästan känts som vanligt, bortsett från träningsvärken, och det måste ju tyda på att jag varit bättre tränad den här gången men kanske också att jag lyckades få i mig tillräckligt med energi direkt efter loppet. Det är den första lärdomen jag drar, fyll på förråden direkt efter loppet. I målfållan cirkulerade jag runt kaffebordet likt en fiskmås och åt nästan oförskämt mycket av bullarna, Tobleronen och bananerna och drack mjölk, kaffe, energidryck och vatten, allt medan jag pratade med de snälla damerna som skötte serveringen. På färjan hem fortsatte jag äta energibars, morötter (helt perfekt!), äpple, spaghetti carbonara och så mackor hemma senare på kvällen.

Jag hade också en bra uppladdning, eller egentligen en avsaknad av uppladdning. Det enda jag gjorde var att avstå träning under nästan två veckor innan. Jag varken åt eller drack särskilt mycket mer än vanligt dagarna innan så det tar jag också med mig till nästa gång. Ingen stress alltså, varken när det gäller matintag eller träning dagarna innan lopp.

Klädmässigt funkade allt, förutom att jag var lite för kallt klädd om benen. Det kan vara svårt att bedöma innan hur mycket man ska ha på sig, men i söndags hade det varit bra med ett extra lager som jag lätt kunde ha dragit på mig på hemvägen när vinden blåste mot mig.

Skorna funkade såååå bra. Jag blev lite förvånad när jag drog av mig de sköna sockorna och såg att jag hade fått två blodblåsor på vardera fot. Det är den enda blessyren jag ådragit mig och räknas knappt, för jag kände inte alls av dem under loppet.

Till sist, själva löpet. Jag höll bra fram till tre mil men sen tappade jag fart och tid. Det säger mig att jag behöver springa längre sträckor under träning. Gärna uppemot tre mil istället för som idag ca två mil. Däri ligger hela skillnaden att orka eller inte orka tror jag. Sen har jag ju mitt stora No-No att jobba vidare med, eller rättare sagt komma igång med och det är intervallträning som behövs för att få upp farten.

Sen ska jag väl klara maran på 3:59:56?

Åland marathon II

Marathonlöpare. Jag smakar på ordet och ser en man framför mig. Han är lång och smal, senig, lite introvärt i sitt sätt mot andra människor, smart, kanske ingenjör eller matematiker. Det känns som det är dags att revidera den bilden nu, för nu är ju även jag, en kvinna i mina bästa år, kass på matte medan jag springer, en marathonlöpare.

Jag blev det någon gång vid 34 km i söndags. Där förändrade jag bilden av mig själv och tänkte för första gången att det här med marathon det är nåt jag klarar av och det passar mig. Jag vill springa fler marathonlopp och jag vill bli ännu snabbare.

Jag hade också en hel del dippar där ute i diset, då jag verkligen frågade mig vad jag höll på med. Särskilt jobbigt var det vid 16 km, men på nåt vis lyckades jag ställa om fokus så istället för att tänka på hur erbarmligt långt det var kvar till mål, tänkte jag: "bara ett steg till", "ett steg till".

Några gånger under loppet lyckades jag också bli bushmannen. Det var häftigt för när jag plockade fram honom slappnade jag av i hela kroppen och tog mjuka, sköna steg. Jag såg framför mig hur jag skulle ha krafter kvar att springa i ett dygn. Tyvärr orkade jag inte hålla honom kvar särskilt länge varje gång, kanske 20-30 sekunder åt gången, men det räckte just då för att komma vidare.

Den sista milen var jag rätt så rejält frussen om låren och lyckades måla upp bilden av att sitta i en varm och skön bastu framför mig. Den tanken tog mig till målet.

Annars kan man ju undra över vad man tänker på under 4,5 timmars löpande och jag kan faktiskt inte svara på det. Jag vet bara att när man springer känns det bitvis för djäkligt, men när man väl kommer i mål är allt det jobbiga glömt. Och man vill göra om det. För att hålla minnet vid liv och kunna förbereda mig mentalt ännu bättre till nästa gång filmade jag några sekvenser.

Förnekelsen - filmen om ett marathon

Åland marathon I

Hjärnan är full av intryck och jag har inte hunnit sortera allt från igår utan undrar fortfarande vad det var som hände. Hela helgen gick så fort, men när jag var mitt i loppet tycktes tiden stå still. Det är konstigt det där med tiden.

Hur som helst, jag börjar med en kronologisk återberättelse.

Vi gav oss iväg på lördageftermiddag och tog Ålandsbåten från Kappelskär mot Mariehamn. Jag måste då säga det att Ålandsbåtar är ett helt fantastiskt fenomen. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet man kliver ombord, det må vara vid 8, 11, 12, 15 eller 18, där pågår alltid världens party. Folk är glada i hatten och dansar styrdans så de blir alldeles svettiga. Dagen till ära var det dessutom Arvingarna som spelade. Synd att vi bara skulle åka i två timmar och behövde spara benen men smörgåsbordet smakade i alla fall väldigt bra så resan över blev en bra uppladdning.

Sen var det det där med klockan. Först så reste vi en timme framåt i tiden och sen skulle vi tillbaka i tiden eftersom det blev vintertid under natten. Skulle TVns och telefonens klockor slå om och visa rätt tid på morgonen? Det var den stora frågan. Men jag somnade rätt så trygg och tänkte att om det visar sig vara fel missar jag i alla fall inte starten utan blir bara väckt en timme för tidigt.

Men, tekniken funkade, alla klockor slog om och jag fick ingen chans att sova en timme till när de väl satte igång sina väckningssignaler. Det var bara att kliva upp, äta frukost, klä på sig springarkläderna i rätt ordning och så iväg till stadion.

Vi var knappt 200 som sprang marathonsträckan och tävlingsorganisationen var såklart inte tillnärmelsevis så stor som stockholmsmaran, men jag gillade det här lilla formatet. Allt fokus var på oss löpare.

Starten gick och vi sprang ut i grådiset. Det kändes bra med en gång, jag var stark, ville springa. Min vana trogen höll jag mig i bakgrunden till en början, men sprang sen om en del innan jag hittade mitt tempo. De första 5 km tog 27 minuter, milen klockades på 57 minuter. Första rejäla dippen kom vid 16 km, då kändes det så oändligt långt kvar. Jag behövde energi och började knapra på en enerigbar som jag fått med mig. Även de små, små tuggorna som jag fick i mig gav resultat och snart var jag förbi 19 km och så kom äntligen vändpunkten vid halva maran, 21 km. Klockade mig på 2.03.

Diset hade blivit lite fuktigare och vätan letade sig in, dessutom blev det en svag motvind på hemvägen så låren tog stryk. De frös och stelnade till. Jag försökte springa så mycket som möjligt brevid vägen, ute i mossan och gruset för att tvinga mig att ta bättre steg. Det funkade bitvis och jag höll förstelningen stången. Tre mil tog 2:56. Strax efter 31 km upplevde jag för första gången tillståndet runner high. Jag sjöng, skrattade och grät om vartannat. Jag såg ingen löpare framför mig och hoppas inte nån låg för nära bakom för att höra galningen.

Som vanligt slutar hjärnans intelligenta del fungera när jag löper och jag kunde inte räkna de enklaste mattetalen. Därför blev jag så glad när funktionären som delade ut bananer, saltgurka och Toblerone vid 36-kmstationen sa att "nu är det bara 6 km kvar". Jag som trodde att det var 7.

Vid 35 km gick jag för första gången. Tog det som vila, men startade snart igång mig igen. Det är alltid trögt att börja springa när man väl gått en stund, så egentligen är det bättre att dra ner på springtakten istället när det blir jobbigt. Jag dealade med mig själv om när jag skulle få gå nästa gång och höll till 37 km, sen till 39. Nu var det inte längre den smidiga bushmannen som var ute och sprang utan en stel 46-årig tant som hasade sig fram. Det var inte vackert. Men jag kom i mål och det på en tid snabbare än nånsin förr. Och jag log.

Nu höll jag nästan på att glömma min fantastiska hejjaklack, maken och brorsan. De gjorde ett suveränt jobb idag och de hjälpte inte bara mig utan fick också många tack efter loppet av de andra som sprang. Utmed banan var det också en tjej som dök upp ungefär var 4-5 km och som sporrade mig att springa vidare med sina glada hejjarop och tips på löpteknik . För att inte tala om alla underbara funktionärer som tog sig ut i den gråa oktobermorgonen och hjälpte oss med dricka och annat. Tack allesammans.

Åland marathon 2010

Nytt personbästa

Man kan lugnt säga att det är bättre att springa marathon hel än skadad. Idag känner jag mig riktigt, riktigt nöjd med min insats och fick till ett lopp som direkt gav mersmak. Tiden blev till slut 4:26:nånting.

Jag återkommer med fullständig rapport imorgon.

FAQ Åland marathon

Hur känns det?
Åh, det pirrar i magen och jag har svårt att sitta still. Jag är lite nervös, men det ser jag som positivt.

Igår var det annorlunda?
Ja, igår kändes det inte alls lika roligt. Hade ordentlig prestationsångest och den finns väl kvar, men får inte lika mycket sändningstid just idag.

Några skador?
Ehh, nej.

Hur har du laddat de sista två veckorna?
Träningsmässigt har jag legat på lat/vilosidan. Vi var i Portugal några dagar förra veckan och då prioriterade jag inte löpningen särskilt mycket. Den sista veckan har jag snurrat runt i en torktumlare och har haft svårt att få någon att trycka på knappen och öppna luckan. Sista riktiga träningspasset gjordes förra torsdagen. Det är ett annorlunda sätt att ladda, men jag tror inte på att det är den sista veckans träning som är den avgörande och känner mig ändå stark och laddad inför loppet.

Hur ser tiden fram till loppet ut?
Idag tar vi färjan från Kapellskär över till Åland. Mamma stannar hemma så jag har tvåtredjedelar av hejjaklacken med mig. Vi kommer fram vid sex och då ska jag hämta nummerlappen och förhoppningsvis få lite mer info om allt det praktiska. Jag skulle vilja provåka bansträckningen med bilen också om vi hinner innan det blir för mörkt.
Sen blir det middag och pep-talk hela kvällen och så upp i ottan i morrn bitti. Startskottet går 7.30 svensk tid vilket passar mig jättebra eftersom jag 1. gillar att springa på morgonen, 2. är morgonpigg.

Några nya kläder?
Jag kör på gamla hederliga kläder som jag vet funkar, men tar höjd för kyla och packar ner ett extra underställ. De lär inte behövas för yr.no har lovat ganska ok väder, regn bara en liten stund på morgon, men sedan uppehåll och ingen vind att tala om, 5-6 sekundmeter. Fast en liten grej har jag köpt och det är en ny mössa. Egentligen ville jag ha en orange men hittade ingen så det blev en röd. Jätteskön med fleece på insidan. Hittade den på barnavdelningen och till vilket pris sen! Jag log hela vägen till kassan ;-).

Hur lägger du upp loppet och vad har du får måltid?
Inatt drömde jag att jag sprang in under fyra timmar. Jag blev såååå glad och det var så enkelt. Men i verkligheten är det stora fortfarande att ta mig i mål, oavsett tid. För att lyckas med det gäller det att hela tiden hålla mig i rörelse, att tänka framåt, framåt.
Jag har hittat en målbild och den kommer från ett program jag såg för urlänge sen och som handlade om en bushman som jagade en antilop till döds. Antilopen var snabbast i början, men bushmannen var duktig på att spåra och följde antilopen vart han än tog vägen. Till slut, efter nästan ett dygn, gav antilopen upp och la sig ner och dog. Jag tänker bli den där bushmannen. Inte antilopen!. Och jag kommer mata av kilometer efter kilometer och försöka hålla en så jämn takt som möjligt.
När det gäller tiden har jag ju såklart en långsiktig måltid, under fyra timmar, men den här gången är målet att skaffa mig mer rutin och att få till ett tillräckligt behagligt lopp så att jag får lust att satsa riktigt ordentligt till nästa gång.

Något annat?
Jag har provat att trycka i mig gel de senaste gångerna jag tränat och det funkar riktigt bra för magen. Det ger en extra energikick och på just det här loppet har de alla de goda energifyllande stationerna i slutet av loppet, så jag ska köpa på mig några stycken och ha med mig i fickan. Jag ska också köra ett uppvärmningspass på motionscykeln nu på förmiddagen och sen stretcha igenom kroppen ordentligt. Sen är det bara att köra så det ryker.

Lycka till!
Tack så mycket.

Med ny mössa mot nya mål

Uppladdning pågår

Ågren.

Åhh, den bara slog ner rätt vad det var i eftermiddags. Den stora ångesten. Vad har jag gett mig in på? Och varför har jag berättat för hela världen om det? Har jag verkligen tränat tillräckligt och hur är det nu igen att springa 4,2 mil? Kommer jag klara det? Hur bara kan jag lägga ut så mycket pengar på att få springa en massa mil och dessutom dra med mig maken och brorsan till Åland?

Jag vill krypa in under en sten och gömma mig.

Faktiskt. Helt sant.

Det känns som när jag var en sådär sex år gammal och min mamma hade ett gäng jobbarkompisar hemma över en lunch. Där var en tant som jag fick en alldeles speciell kontakt med och som jag tyckte väldigt mycket om. Hon pratade med mig och jag fick hålla på med hennes hår och så fick jag sitta brevid henne när vi skulle äta.

Jag tyckte så pass mycket om henne att jag ville ge henne nåt av det bästa jag hade och gick och hämtade ett av mina tuggade tuggummin som jag sparade i en exklusiv gömma vid sängen. De satt uppkläggade i en rad på nattduksbordsbenet brevid sängen och sparades till speciella tillfällen.

För att det hela skulle bli en så bra överraskning som möjligt höll jag tuggummit gömt i handen och bad henne blunda och öppna munnen innan jag stoppade in tuggummit i hennes mun. Hon fann sig snabbt måste jag medge och började skratta, men jag kände mig dum, skämdes som en hund och kröp in under sängen i mitt rum. Där låg jag tills alla dumma tanter hade gått hem.

Men jag lovar, jag ska inte gå och gömma mig nu. Det här är ett alldeles normalt tillstånd under uppladdningen och ska gås igenom. Imorrn när jag vaknar vänder det och jag kommer då långsamt börja förvandlas till superkvinnan istället.

Bild på målet

Vad har du för målbild den här gången? frågade min kompis Bettan mig förut idag när vi var ute och promenerade på lunchen.

Oj då, tänkte jag, det har jag ju inte tänkt på. Och jag kan inte använda mig av de tre starka magneterna; champagne, medalj och långklänning som jag drogs emot under Stockholm marathon, för de förlorade all sin dragningskraft så snart jag hade gått i mål. Alltså - vem är det minsta intresserad av att dra på sig en långklänning och dricka champagne efter att ha sprungit 4,2 mil? Vilken urbota dum målbild - den kan jag aldrig mer använda mig av även om den funkade alldeles utmärkt då.

Över huvud taget känns det rätt så overkligt att jag ska ut och springa så långt igen och jag har inte riktigt kommit i stämning än. Dagarna har fyllts till bredden med annat än förberedelser, men det kanske bara är bra att inte ägna för mycket tankar på loppet? Eller så tar jag för lättvindigt på det hela. På söndag lär jag veta om det här sättet att ladda var bättre än då jag gick in för Stockholmsmaran till hundra procent.

Förra veckan hade jag möjlighet att höra Renata Chlumska berätta om när hon klättrade upp för Mount Everest och något år senare cyklade och paddlade runt USA. Hon återkom flera gånger till att det inte var styrkan i hennes ben som tog henne upp till toppen och runt USA, utan att det hela handlade om hjärnan.

Och självklart har hon rätt. Benen må vara vältränade, men efter flera mils löpning vill inte ens de springa mer utan det är hjärnans makt över dem som avgör om jag kommer i mål eller ej. Vi får se vilken målbild jag kan frammana innan jag somnar förberedd, laddad och med pasta i magen på hotellet i Mariehamn på lördag kväll. Som reservplan får jag springa järnet för att hinna med båten hem. Den går halv-3, 6 timmar efter starten på söndag morgon. Finsk tid. Vintertid.

Ekonomiskt sinnad

Min pappa var en mycket ekonomisk man. Jag vill inte kalla honom snål, för han var generös och delade gärna med sig, men han hade en fäbless för att köpa "nästan lika bra"-saker. Han riktigt mös när han kom hem och hade handlat något som var nästan lika bra som originalet, men som kostade en bråkdel så mycket. Därför fick jag cykla omkring på en tjeckisk cykel av märket Favorit i min ungdom och istället för den helt rätta blåvita Stigaväskan hade jag en rödvit Hunt-väska till pingisträningen.

Det är också därför som jag åkt mig igenom Renaults hela 60- och 70-talsutveckling eftersom vi istället för SAAB eller Volvo först hade en R4:a, sen en R6:a, därefter en R12:a och till sist en Renault 16. Sviten kröntes förutsägbart med att jag som min första bil köpte en - Renault 5.

Och visst kan jag hålla med farsgubben om att mycket av de billigare alternativen är nog så bra och även gör mig glad när det är dags att betala, men efter att igår ha cyklat på sonens ärvda damcykel, modell gammal, kände jag också hur dåligt det kan vara med riktigt dåliga grejer. Med bara en växel, vingligt styre och oskön sadel gjorde cyklingen mig bara arg och irriterad. Inget av den glädje jag i normala fall känner när jag cyklar fanns där och jag bara längtade efter att få cykla på min alldeles perfekta hoj istället. Och så funderade jag vidare på den här skillnaden mellan riktigt bra grejer och nästan lika bra grejer och lovade mig att bli bättre på att unna mig mer av de bästa sakerna. För det är jag värd, även om jag har ärvt min pappas ekonomiska sinne. Och sonen - han ska definitivt få sig en ny cykel närhelst han ber om det.

Dröm eller verklighet

Nyss låg jag på en solstol med fötterna i sanden och blickade ut över Atlanten och nu sitter jag här i ett frostigt Stockholm och undrar om jag verkligen varit i Portugal. Det snabba sättet att resa på är fantastiskt, men det ger liten möjlighet till omställning.

Jag och maken flög till Faro i onsdags och hyrde bil där för att söka av kusten österut mot Spanien. Resan innehöll ett visst mått av nostalgi för vi var här flera somrar när barnen var små och nu passade vi på att åka tillbaka till några av de ställen vi hade tyckt bäst om. Men vi ville också se nya platser och tog oss över gränsen till Spanien.

Gränser är häftiga tycker jag. På bara några meter ändras så mycket. Vägskyltar, språk, bebyggelse, mat, näring, skolsystem, skattesystem och mellan Portugal och Spanien även klockan. Just tiden hade vi lite problem med och det var väl tur att vi inte skulle med ett flyg i Spanien för då hade vi nog inte hunnit med.

Sista kvällen var vi tillbaka i Faro och tog in på ett hotell vid stranden i närheten av flygplatsen. Där tittade vi på världens finaste solnedgång och tänkte att det inte behövs så mycket mer för att man ska vara hundra procent nöjd.

Men nu - åter i verkligheten, mössa och handskar på.

Istället för WOW

Vad sägs om lite värme

Vilken regnig och höstig dag det var idag. Visst vore det skönt att få åka till värmen ett tag? Och det är ju precis det jag ska göra! Imorrn bär det av mot Portugal och Spanien för en kortsemester. Det blir strandliv och paraplydrinkar (självfallet alkoholfria) för hela slanten. Kanske, kanske en lugn jogg någon morgon, men annars gäller ju vila den här veckan.

Bara några timmars resa härifrån

I älgjaktstider

Ute på landet har älgjakten satt igång. Vi träffade grannen förra helgen och han meddelade att jaktlaget bara fått sig en älgkalv tilldelad. "Den får vi nog gå och dra på till i januari" sa han, inte det minsta missmodig. Jag kan riktigt se framför mig hur gubbarna samlas där i skogen, med sina mackor och kaffetermosar och inte ens laddar bössorna utan tar sig en lugn stund och dryftar livets stora frågor istället.

Det där med målet är kanske inte så viktigt alla gånger? Och hur är det egentligen med mitt mål att springa marathon under fyra timmar? För mig är det verkligen ett bra mål att träna mot och jag är helt säker på att jag kommer klara det rätt vad det är, men jag har inte så bråttom att komma dit. Vägen är alldeles för rolig och jag vill inte att det ska ta slut för snabbt.

Fast å andra sidan skulle det kännas hur stort som helst att klara det redan om två veckor.

Par i älg

Hänt i veckan

Det blev en bra träningsvecka det här. Så skulle alla veckor se ut. Jag har lyckats få in de moment jag velat; 3 löppass, en timmes motionscykel och ett styrke/smidighetspass. Och så lite vanlig cykling ToR jobbet på det. Alldeles förträffligt. Känns också lite lagom i kroppen. Jag är inte helt oberörd, men inte heller helt utschasad.

Träningsveckan avslutades med 12,5 km i Ursvik och det kändes alldeles prima. Förutom att solen sken så var benen starka och jag orkade dra på lite mer än vanligt. Det var riktigt roligt.

Får se lite hur jag lägger upp träningen för de nästkommande två veckorna. Egentligen ska det vara färdigtränat nu och istället ska det vilas. Men vågar jag verkligen vila mig i form? Känns läskigt.

Veckans träning v 41
Cykel 3x1 mil = 3 mil
Löpning 11 km+11 km+12,5 km = 3,45 mil
Boxning=1 timme
Motionscykel=1 timme (nytt pb igen!)

Träningstid 7 timmar

Bacillbiten

Jag avskyr att vara täppt i näsan. Halsont och feber går väl an, men nästäppa är bara för jobbigt. Nuförtiden brukar dessutom förkylningarna sitta i flera veckor, så det enda som gäller för mig är att försöka undvika att bli smittad. På kuppen har jag blivit smått neurotisk.

Överallt hostas det och jag fattar inte varför man är så frikostig med sina förkylningsbaciller. Varför inte bara stanna hemma för en gångs skull och bli frisk istället? Man är inte oumbärlig, det måste finnas tid för den egna hälsan också. Så nu går jag runt som en sur gammal tant på jobbet och spänner blicken i mina hostande kollegor och frågar vasst varför de är på jobbet och smittar ner oss andra. Sen tar jag mig från rummet så snabbt jag bara kan medan jag håller andan.

Hittills har jag klarat mig och för att försäkra mig om att inte få influensan någon gång framåt jul så tog jag influensavaccin i onsdags. Ibland kan man ju få en reaktion av den sprutan så jag höll mig i stillhet igår för att inte sätta fart på några bacilusker. Fick åka tunnelbana och behöll handskarna på hela tiden. Om det vore ok med munskydd skulle jag ha på det också, men nu har vi det tyvärr inte som i Tokyo, just i det här avseendet.

Fortfarande rädd för att väcka någon slumrande förkylningsbjörn bestämde jag mig för att springa extra långsamt till jobbet imorse. Det har jag aldrig provat förut och pulsen klev nog aldrig över 135. Det tog sin lilla tid att komma fram, men det var fantastiskt behagligt att springa så långsamt och hela jag bara skriker efter att få springa på det viset igen. Fullständigt beroendeframkallande. Här försöker man värja sig men vilken go löparbacill jag blev biten av!

Återställd

Jag gillar att hänga på www.jogg.se. Diskussionsforumet där är fantastiskt inspirerande och minsta fråga får svar av otroligt engagerade löpare. Allt möjligt behandlas; utrustning, träningsupplägg, personbästa, tävlingar, kost - ja allt möjligt som rör löpning.

Ett stående inslag är ropen på hjälp när man skadat sig. Alltså, egentligen vet man ju innerst inne att det bara är att vänta tills man tillfrisknat, men alla som varit skadade vet också att det inte går att sitta still och vänta, utan man vill bli frisk NU. Så man frågar om någon mirakelkur.

Fråga bara mig. Jag har varit skadad sedan i mitten av april och har haft förfärligt ont i högervaden sedan dess. I mitten av juli trampade jag dessutom lite snett med vänsterfoten och drog på mig en hälseneinflammation i vänster häl. Inte slutade jag springa för det.....

Det har varit ett elände, men nu verkar det äntligen vara över (peppar, peppar). Så hur gjorde jag för att bli frisk?
1. Högervad.
Diagnos: "otroligt spänd muskel". Kraftig smärta vid isättning av fot, endast vid löpning. Ordination: Massage, massage, massage, bastu, varma bad och ännu mer massage. Ett besök hos naprapat som masserade vaden hårt, tre besök hos osteopat som töjde och drog och masserade. Kändes mycket bättre efter varje besök och det blev ingen försämring vid nästkommande löpningsrunda. Långsamt, långsamt har jag alltså blivit bättre och sedan i lördags känns det ingenting längre.

2. Vänster häl.
Diagnos: "hälseneinflammation". Svullen häl, konstant ont runt hälen vid gång såväl som löpning.
Ordination: Få igång blodcirkulationen i och runt inflammationen. Besök hos osteopat två gånger. Kändes väldigt bra efter varje besök, men inflammationen slogs upp igen vid nästkommande löpning (trots så långt löpuppehåll som tio dagar). Bestämde mig för att inte kosta på mig fler besök eftersom jag inte kunde sluta springa. Istället började jag varje dag med att doppa foten i en balja med hett vatten. Masserade sedan hälen en stund och doppade sen ner foten igen i det varma vattnet. Ställde mig därefter i trappen och stretchade ut hälsenan.
Första genombrottet kom när jag sprang uppför den otroligt branta backen upp till slottet i Edinburgh. Det verkar faktiskt ha gjort skillnad att springa med hälen i ett så maxat utstretchat läge. Några veckor senare sprang jag upp för skidbacken på Ekerö och kände återigen att det gjorde gott för hälsenan. Finalen på min rehab blev till sist när jag klev upp på ungarnas studsmatta i trädgården och hoppade några minuter varje dag i en vecka. Det gjorde verkligen susen. Faktiskt både för högervaden och i hälsenan.

Jag kan inte nog tacka kroppen för att vi är kompisar igen och jag lovar, lovar, lovar!! att lyssna på alla signaler från och med nu.

Orosmolnen har dragit förbi