En ocean av tid

Gosch, jag är verkligen långt från storformen. Oavsett pass jag så genererar de träningsvärk en masse. Skynda långsamt tror jag kroppen försöker säga.

Och långsamt tog jag mig an löppasset i lördags. Det första springet sedan 9 oktober. Hur skulle nu vaden hålla ihop var den stora frågan. Det funkade bra och mer om det alldeles strax. Men innan dess vill jag hålla mig kvar vid det här med att ta det långsamt med träningen. Eller kanske rättare sagt låta träningen få ta sin tid. Det är hur välgörande som helst.

Livet så som jag känner det tillåter normalt träning "när man ändå ska ta sig till och från jobbet" och ytterligare nån stackars timme i veckan. Det får inte ta för mycket tid bland allt annat som ska hinnas med. Jag har egentligen inga problem med det utan känner mer en tacksamhet att det funkar att få till några mils löpning och cykling i veckan, kryddat med ett danspass eller nåt annat då och då.

Men ibland, väldigt sällan dock, öppnas en ocean av tid och det är inte bråttom alls. Jag kan i lugn och ro stå vid min garderob och fundera ut vilka kläder jag ska träna i, vilka strumpor som är skönast till skorna jag tänker springa i, om jag ska sätta upp håret med hårspänne eller fläta det. Kanske ändrar jag mig till och med en eller två gånger och tar en annan tröja än den jag först valde, innan jag i makligt tempo tar mig till gymmet och utan stress byter om. Hänger upp kläderna ordentligt på sina krokar. Förbereder mig mentalt inför träningen, fyller vattenflaskan, rättar till träningskläderna så de sitter utan att skava. Jag har ännu bara kommit ut en liten, liten bit från stranden och har fortfarande hela oceanen framför mig.

Efter väl genomfört arbete på löpbandet kan jag sedan fortsätta strosa runt lite på gymmet, eftersvettas och tar mig till stretch-hörnan där jag böjer och sträcker. Tar några minuter och lägger mig på rygg och bara vilar. Lyssnar på brummandet från fläkten. Funderar på inget.

Skämmer bort mig med en hårinpackning innan jag kliver in i bastun. Efteråt blåser jag håret helt torrt med den kassa hårtorken de har på anläggningen. Det tar verkligen sin tid. Klär på mig och tar mig hem över. Det är tre timmar sedan jag gick hemifrån. För 80 minuters träning och en del av mig säger: vilket slöseri med tid. Den andra delen säger: så här skulle man alltid ha det.

Hur var det nu med vaden då? Jo, tackar som frågar. Jag sprang lugnt och försiktigt och vaden höll faktiskt ihop. Det verkar hoppfullt, även om jag idag har en kraftfull träningsvärk. To be continued.