torsdag 30 september 2010

Trevlig ködag

Idag har jag suttit i bilkö. Om man är på rätt humör så kan det vara en ganska behaglig tillvaro. Man puttrar fram lite sakta, hinner ringa kompisar och snacka strunt, man kan lyssna på radio och får tid att tänka bra tankar. Om man är på rätt humör alltså, annars finns väl inget större tidsslöseri än bilköer?

Själv hade jag inte bråttom, utan gled med i trafiken och brydde mig inte om att jag skulle ha varit hemma för länge sen om jag hade cyklat istället. Istället satt jag och funderade på allt möjligt.

Hela Stockholm var förresten en enda lång kö idag. Ett elfel i tunnelbanan orsakade kaos och många var de som missade både tåg, flyg, viktiga möten och allt möjligt. Jag tänkte på filmen Sliding Doors ett tag, en film som berättar två parallella historier beroende på om tjejen i filmen hinner med tunnelbanan eller ej.

Det är en spännande tanke tycker jag. Vad kan man få vara med om ifall något hindrar en på vägen och man därför inte hinner fram i tid? Folk brukar ju uttrycka det som att "det var nog någon mening med det här" när de vid såna här tillfället stöter ihop med gamla bekanta eller kommer på att de glömt strykjärnet på hemma, men det har jag lite svårt att tro på.

Däremot finns det ju en stor chans att något annat än det vanliga inträffar. Man kanske lär känna någon som man inte hade träffat annars, man kanske får en idé som inte hade poppat upp annars, eller man kanske får se en annan plats än det man sett tidigare. Stopp i trafiken kan alltså få en stor effekt på ens liv. Om man nu ser positivt på det hela. Undras just vad som hände därute idag?

Själv kom jag hem till slut, utan att något alldeles särskilt hände.

tisdag 28 september 2010

28 september

Märkligt hur det hopar sig vissa dagar på året och nu menar jag inte såna där vardagliga ting som att tvättkorgen är full, läxor ska läsas och räkningarna betalas. Nej, jag pratar om rent livspåverkande händelser som hänt mig den 28 september genom åren. Av alla årets 365 dagar har just det här datumet kommit att bli både svart och vitt för mig, sorgligt med stor saknad och samtidigt glatt med anledning att fira.

Till det sorgliga hör att jag den här dagen 1994, i likhet med så många andra, miste en tidigare kollega, Christina, som följde med Estonia ner i djupet. Hon bodde egentligen i London men var hemma på besök och passade på att åka på kryssning med sina föräldrar till Tallinn.

Ett år senare 1995 dog min svärfar efter en kortare tids sjukdom. -95 var ett tungt år över huvud taget för på våren dog min pappa av en hjärnblödning från ena dagen till den andra.

Pappa hette Lennart och det är ju dagens namnsdag och nu lämnar vi sorgen bakom oss och firar istället den stora Lennartdagen och gratulerar min bror, brorson och min son som alla tre heter Lennart i mellannamn.

Vi fortsätter firandet och gratulerar min kollega Annika som fyller 50 idag och min tidigare kollega Kerstin och min allra första bästis Anna som också fyller år idag.

Till sist firar jag och maken vår förlovningsdag och just idag är det 20 år sen vi satt på stranden i Frankrike och lovade varandra evig kärlek. Han, jag och barnen firar med middag på stan men först tar vi en sväng förbi kyrkogården och tänder några ljus.

28 september - en dag för eftertanke

måndag 27 september 2010

Måndagskuriosa

Hm, kroppen ropar efter mandelbiskvier. Kunde tycka att den skulle vilja ha ordentligt med kött, potatis, pasta, grönsaker, men nej - det verkar vara biskvier som ska bygga denna kropp.

Kroppen är annars fantastisk på att tala om vad den behöver och jag brukar försöka lyssna på vad den har att säga. För någon vecka sen ville jag tydligen ha cole-slow, vad det nu finns för mirakelämnen i morötter och vitkål, men gott var det då. Fast inte nu längre. De där begären brukar gå över lika snabbt som de kommer. Tur är väl det.

Apropå gårdagens inlägg om att jag måste bli bättre på att träna styrka så testade jag idag ett nytt pass på gymmet. Challenge kallade man det och det var en sorts cirkelträning med 8 stationer med rygg-, arm- och magövningar varvade med pulshöjare som t ex "idioten". Första varvet körde vi 40 sek vid varje station, nästa varv 30 sek, sen blev det 20 sek med några upphopp mellan varje station, osv. Sammanlagt körde 7 varv.

Faktum var att jag nästan lyckades hänga med genom hela passet. Veknade lite på idioten de sista två varven och klarade inte riktigt plankanövningen när den ändrades från att stå i plankan till att stå i plankan och växelvis först dra upp det ena knät och sedan det andra knät mot höften. Den övningen sög fett. Annars var det riktigt inspirerande och jag kan bara konstatera att jag är gjord för att träna styrka i grupp, på gym, med hög musik. I´ll be back.

söndag 26 september 2010

Mot 100

Om jag stod på 10 på en 100-gradig "fit"-skala i början av augusti, har jag nog klättrat upp till 35-40 nu. Det är en bit kvar till 60 där jag låg i april innan högervaden sa upp sig. Konditionen och psyket bättras på allt eftersom veckorna går men styrkan bara måste jag göra något åt.

Den här veckan var den första av fyra, då jag tänkte satsa lite extra tid på träning för att ha en chans att komma igenom Åland marathon. Jag försöker att inte stressa upp mig för mycket över att jag inte riktigt gjort alla träningsmoment som jag hade på min ska-lista från förra söndagen. Det saknas ett styrke/smidighetspass och en sådär 16 km löpning. I gengäld blev det två motionscyklingspass istället för ett. Jag får komma igen med ny energi och se vad vecka 39 har att bjuda på.

Veckans träning v 38
Cykel 2x2 mil= 4 mil
Löpning = 2,5 mil
Motionscykel = 2 timmar

Träningstid 7 timmar

V 39 vad har du i kikarn?

lördag 25 september 2010

Mot toppen

Idag sprang jag rakt in i tidshålet. Vi brukar kalla den så, dimensionen som likt ett svart hål suger åt sig all tid och som med fördel inträder vid veckans matinköp. Det är som om all effektivitet rinner av en och istället går man där i sakta mak, med sin varuvagn och synar och klämmer och känner på alla möjliga oviktiga prylar som man inte har en tanke på att köpa. Tiden tickar men man märker det inte.

Så jag hamnade i ett sånt där tidshål idag och kan nu i efterhand inte riktigt förklara vad jag gjorde därute, löpandes mot skidbacken på Ekerö i så många timmar. Enligt beräkningarna skulle det ta ca 1,5 timme att nå fram till toppen, men det tog nog närmare 2, eller kanske ännu längre. Jag tappade kollen på klockan strax efter att jag lämnade huset.

Jag ville springa lätt idag, utan vätskebälte och la ner en hundring till dricka och nåt att äta, tillsammans med telefonen och busskort i byxfickan. Det flöt på rätt så bra i början och jag fick hejda mig lite för att inte hålla ett för högt tempo, det var ju ändå ett långpass jag hade framför mig. Sprang förbi Brommaplan och tog mig över till Kärsön och Drottningholm. Mitt på bron stannade jag och tog några kort på slottet. Det var ett så speciellt, fint sken och helt vindstilla. En helt perfekt dag för löpning.

Så sprang jag in på Pressbyrån vid Drottningholm och upptäckte till min fasa att jag inte hade hundringen kvar i fickan. Ingen hit direkt att springa tre mil utan varken dricka eller energi. Tiggde till mig ett glas vatten och sprang sen vidare och tänkte att det nog skulle lösa sig efterhand. Började granska marken efter tappade mynt, men såg bara några larver som var ute och kröp. Ett äppelträd räddade mig en stund och vid Ekerö centrum smet jag in på toan på ICA och drack vatten. Två km kvar till toppen och de avverkades utan problem.

Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av skidbacken. Kanske att den skulle vara lättillgänglig med kort gräs och inte så brant, men det var nästan tvärtom. Den var attans så brant, med högt gräs och tistlar, men där fanns några halvgeggiga stigar i gräset så visst gick det att springa upp. Fin pulsökning må jag säga, lät nog som ett gammalt ånglok när jag väl kom upp på toppen.

Utsikten där uppe var så vacker och jag blev stående säkert i tio minuter. Väl nere vid foten igen tyckte jag att det var oväntat mycket folk i rörelse och det visade sig att de strax skulle sätta igång liften så att cykelgalningar skulle kunna åka upp med den för att sen kasta sig ner, hals över huvud, nerför backen.

Kände nu att löpturen hade dragit ut alldeles för långt på tiden och var rädd för att det skulle hinna bli både kväll och natt innnan jag kom hem, så jag ringde efter hämtning. Hann springa några km till innan jag rätt så mör kunde sätta mig i bilen och få skjuts hem igen. Jag stack hemifrån vid 9 och kom hem strax före 12. Vad jag gjorde under den tiden förutom att springa 17 km vet jag faktiskt inte. Vet bara att jag befunnit mig i tidshålet.

Ekerö tour



torsdag 23 september 2010

Minustid

För tillfället önskar jag att dygnet hade några fler timmar eftersom de som finns inte räcker till. Men tid för träning har jag i alla fall tagit mig den här veckan.

I måndags satte jag mig på motionscykeln och trampade i en timme. Jag har sagt det förr, men säger igen: - Shit, vad svettig man blir av den träningen! Det måste ju bara vara den ultimata konditionsträningen. Full koncentration, tufft tempo men noll risk för belastningsskador. Jag gillar!

Igår snörde jag på mig löpardojjorna och sprang hem från jobbet. Det var ett alldeles underbart väder, men jag kände mig inte riktigt iform trots allt. Benen var sega och det kändes som jag höll på i en evighet innan jag kom hem. Hade egentligen funderingar på att springa ett långpass, men gav upp tankarna redan strax efter start.

Istället planerar jag för långpass till på lördag, då jag tänkte försöka mig på att springa ut till Ekerö och upp till toppen på skidbacken där. Om det går riktigt bra springer jag hem också vilket blir ungefär 3 mil. Om det går dåligt tar jag bussen hem istället.

Apropå det, så blev jag upphämtad av familjen efter löprundan i söndags och fick uppleva hur otroligt illa det kan lukta om svettiga träningskläder när man sitter instängd i en liten bil. Vi klarade inte köra längre än 2-3 minuter innan vi blev tvungna att veva ner alla fönsterrutor. Jag lovar därför att ta med mig ombyte på lördag så att inte mina eventuella medresenärer på bussen kommer svimma innan vi når Brommaplan. Det hade väl annars blivit fin-fina rubriker i kvällstidningen.

Kvinna spred pest omkring sig
23 svimmade

söndag 19 september 2010

Återhämtning

Veckan har gått i återhämtningens tecken. Halvmaran frestade på en del, även om efterdyningarna blev betydligt lindrigare jämfört med tidigare år. Som tur var fick jag bara en lättare träningsvärk i låren, men har istället kännt mig som en betongkloss med tyngdpunkten i fötterna hela veckan och har inte orkat göra så mycket mer än att ligga i soffan framför TVn på kvällarna. Kroppen har varit i obalans när det gäller enerigtillförseln också och jag har gått och varit hungrig mest hela tiden.

Men idag kändes det som det vände. Jag stack iväg till Ursvik och sprang en mil på eftermiddagen och det funkade bra. Under rundan la jag upp träningstaktiken inför Åland marathon och från och med nu handlar det om att få igång löpningen ordentligt, samtidigt som det gäller att inte bli skadad. Jag punktade upp några ska´n där medan jag sprang.

  • Jag ska springa minst 3 gånger i veckan
  • Jag ska ut på ett långt långpass ungefär var tionde dag
  • Jag ska köra ett pass på motionscykeln varje vecka
  • Jag ska hinna med någon form av styrke/smidighetspass varje vecka
  • Jag ska se över mitt matintag och prioritera att äta fisk och grönsaker

Låter strängt, men jag är ju nästan där redan, så det handlar mer om att ställa in fokus. Ser fram emot det.

Veckans träning v 37
Cykel 2x2 mil= 4 mil
Löpning = 1 mil

Träningstid 3 timmar


Svamppromenad gör gott för trötta löparkroppar

torsdag 16 september 2010

See what I mean?

Ha, ha - där fick jag allt för mitt hurtfriska inlägg igår. Imorse stod himlen på vid gavel och hinkade ner hur mycket regn som helst. - Jag kliver inte ur sängen idag, tänkte jag när jag vaknade, men såklart gjorde jag det och efter frukosten drog jag på mig min schyssta outfit och förvandlades direkt till Sveriges snyggaste kvinna, med luvan uppdragen över huvet och allt. Bara en sån sak! Man blir ju glad direkt.

Jag må vara skallskadad - men jag gillar verkligen när vädret gör min cykeltur till en strapats. Det känns så mycket mysigare att komma fram till jobbet och få duscha varmt och sen ta morgonens första fika.

Hösten - jag är redo, sätt igång bá!

Efter regn kommer solsken

onsdag 15 september 2010

Fortsätt cykla!

Ibland får man en del kommentarer. Som mammas t ex direkt efter loppet i lördags "Men OJ vad svettig du är!" Jo, jag har ju precis sprungit 2 mil - typ.

Eller Soffpotatisens "Är du skallskadad?" när jag berättade att jag återigen har anmält mig till ett marathonlopp.

För att inte tala om arbetskollegans totala oförståelse för hur jag kan välja att springa lopp en lördag "Är det verkligen det du allra helst vill göra en ledig dag?" Du skulle bara ha hört tonen i hennes röst, nästan kräkfärdig.

Nå, nu är vi alla olika och blir saliga på vår egen tro och tur är väl tur det. Trots att träningen ger mig så mycket och jag vet att många omkring mig skulle må bra av att röra på sig mer försöker jag i princip aldrig uppmana någon att börja träna. Om någon frågar ger jag ju såklart råd, men att försöka mana fram en förändring eller vara som ett dåligt samvete för andra - det är inte riktigt min melodi. Folk måste själva fatta sina beslut.

Men det finns en sak som känns viktig och som jag skulle vilja säga nu, riktad till dig som har cyklat under sommarmånaderna och som bäst funderar på att ställa in cykeln i vinterförrådet:

Snälla, gör inte det!!

Det går fortfarande alldeles utmärkt att cykla, trots mörker, regn och blåst. Se till att skaffa ett lyse till cykeln, ett bra regnställ och en reflexväst, så kan du fortsätta cykla några månader till. Det är inte längre lika trångt på cykelbanorna, luften är friskare och det är ju fortfarande lika långt att cykla som på sommaren. Våga säg nej till tunnelbanan/bilen/bussen (särskilt till buss 113)!

Tack för ordet!

tisdag 14 september 2010

Endorfinkick

Jädrar vilka blodiga drakulatänder jag fick av lördagens lopp. Jag vill suga i mig fler lopp!! Det känns som att jag precis har kommit igång efter sommaruppehållet och har så mycket mer att ge. Jag vet att jag kan bättre än vad jag presterade både i lördags och på maran i juni, men jag behöver några veckors träning till för att nå dit.

Hälseneinflammationen har givit med sig och högervaden blir bara bättre och bättre, så det är lika bra att smida medan järnet är hett. Därför tänker jag nu anmäla mig till: *trumvirvel* Ålands marathon som går den 31 oktober.

Mössa och långkallingar på. Åland, här kommer jag (och halva min hejaklack)!

Just idag är jag stark!


söndag 12 september 2010

Rapport från Sthlm Halvmara

22322 - jag gillade mitt startnummer. Ett symmetriskt nummer som på nåt vis symboliserade hur jag såg loppet framför mig. Först en lång seg backe upp mot mitten och därefter en lång och skön utförslöpa.

Lite lagom taggad kom jag till Kungsan vid 3-snåret. Nynnade på Kentas "Just idag är jag stark". Närå, det gjorde jag inte, men jag strosade runt en stund bland alla tusentals löpare och kände på stämningen. Folk stod och snackade, stretchade, strök på liniment på vaderna, låg och vilade, läste tidningen. Kön till bajamajorna var fantastiskt välorganiserad med en enda lång kö till alla 10 holkar och den blev bara längre och längre för varje minut. Fjärilarna började fladdra i magen.

Mötte upp min ständiga hejaklack, mamma och brorsan, och gick igenom bansträckningen för att hitta de bästa ställena för dem att stå på. Brorsan hade egentligen tänkt följa mig på cykeln, men den visade sig ha blivit stulen under natten så det blev inget med det.

Sen blev det dags att ta sig till startfållan och så var vi plötsligt iväg. Jag var lite orolig för hälen och vaden, men det kändes ok. Tempot var högt. Hade 5:20/km surrande nånstans i huvet vilket borde innebära 16 min på de första tre kilometrarna. Det höll, men andningen hade jag det jobbigt med och den lyckades jag inte få bukt med under hela loppet.

Som vanligt sprang jag på ilska första hälften. Det muttrades därinne i huvet "vad ska det här vara bra för", "fy fanken vad jobbigt", "varför, varför, varför", "nä, nu får det vara bra, nu kliver jag av". Inte var det positiva tankar inte. Men så kom jag förbi 11 km och så 12 och 13, 14, 15. Där stod Eva från jobbet och hon fick sig en svettig kram. Energi!! 16 km - I LOVE YOU!! Otroligt lång, seg uppförsbacke i Tanto, men den var jag beredd på och så passerade jag 18 km. Äntligen hemma. Gjorde ett ryck nerför Götgatsbacken och Slussen. Ut på Skeppsbron och så tog jag fullständigt slut nedanför slottet. Funderade allvarligt på att gå sista biten, men plockade upp de sista krafterna nånstans ifrån och spurtade in i mål.

1:56:58. Ballonger!!
(hade jag sprunigt under 1:50 hade det blivit fyrverkeri, över 2 timmar avslagen läsk)

Förnekelsen måste ju vara en av mänslikhetens starkaste drivkraft, för 2 minuter efter att jag kommit i mål började jag fantisera om en revansch vid Ålands halvmara i slutet av oktober. Och det bara en timme efter att jag dyrt och heligt lovat mig att aldrig mer utsätta mig för nåt liknande igen.

Men det ÄR väldigt roligt att springa lopp och jag ÄR otroligt nöjd och glad åt att ha fått ännu en medalj i min samling. Tjohoo!!

Målgång - just i den här stunden är jag stark












Min fantastiska hejaklack

lördag 11 september 2010

Direktsändning

Nähä, idag funkade inte tekniken. Jag ber så mycket om ursäkt för falsk marknadsföring.

Bilder och en redogörelse kommer imorgon, men redan nu avslöjar jag tiden:

1:56:58

Jag är nöjd!

fredag 10 september 2010

Löparmannen i mitt liv

Jag var nyss i Kungsan och hämtade min nummerlapp till imorgon och stötte där, som alltid vid dessa tillfällen, ihop med min gamla jobbarkompis PA Allensten. Han är vida känd i löpar-Sverige och har bl a varit ordförande i Svenska marathonsällskapet under flera år och han har hur många marathonlopp och halvmaror som helst i ryggsäcken.

Vi lärde känna varandra nån gång i slutet av 80-talet då våra arbetsplatser slogs ihop. Hans konferenstågsavdelning slogs ihop med restaurangvagnsavdelningen där jag jobbade. Rätt vad det var fanns någon att snacka löpning med och efter mycket tjatande fick han mig att anmäla mig till Stockholmsloppet som halvmaran kallades då. Jag hade väl som längst sprungit en mil och trodde aldrig jag skulle klara två, men han fick såklart rätt, för jag tog mig ju runt och fastnade sedan ordentligt i den här löparsoppan. Vilket jag är honom evigt tacksam.

Tack PA!!


PA - the one and only

torsdag 9 september 2010

FAQ Stockholm Halvmarathon

Hur känns det nu då?
- Toppen! Jag är laddad till tusen.

Några skador?
- Pytteliten känning fortfarande i högervaden. Hälseneinflammationen i vänsterhälen gav mirakulöst med sig i början av veckan. Hoppas den inte slås upp igen.

När startar du?
- 16.10

Vilken tid siktar du mot?
- Jag skulle bli otroligt glad om jag sprang fortare än 1:54:01 som är mitt personbästa. Men definitivt under 2 timmar.

Hur ska du klä dig?
- Någon sa att det kommer regna. Jag gillar inte att frysa så det blir långbent och linne under min nyinköpta turkosa tröja. Ev en liten halsduk om det blåser. Keps om det regnar.

Hur laddar du?
- Jag hoppas på god nattsömn natten mot lördag. Det blir en soft lördagförmiddag och så en räkmacka till lunch som alltid vid lopp. Tänkte vara på plats omkring kl 3 för att ha gott om tid att komma i stämning. Ordentlig uppvärmning och precis innan start tuggar jag i mig ett äpple. Då får jag i mig vätska som utsöndras lite lagom fort den första halvtimmen

Hur lägger du upp loppet?
- Har ingen direkt plan, förutom att inte sinka mig för mycket vid vätskestationerna. Känner mig säker på sträckan, men osäker på hur fort jag orkar springa. Vi får se. Det blir nog rätt så jämnsnabbt hela loppet igenom.

Blir det någon direktsändning?
- Japp, jag ska försöka med det. Jag live-streamar här på bloggen på lördag.

Lycka till!
- Tack för det!

onsdag 8 september 2010

Vikt(igt)

Jag blev uppraggad på cykeln igår kväll *fniss*. Det var en glad norrlänning som egentligen kunde ha cyklat förbi mig mycket tidigare, men som lät mig cykla före eftersom jag hade ringklocka på cykeln och kunde varna alla gångare där vi for fram. Sa han i alla fall. Jag fick såklart prestationsångest och trampade på för glatta livet. När vi kom fram till vägen där det fanns gatubelysning cyklade han äntligen om och då passade han även på att ge mig en lapp och sa nåt om en gratis kropp.

Spännande tänkte jag medan jag cyklade vidare, brukar han alltid ragga brudar på det viset? Funkar det verkligen? Väl hemma läste jag på lappen att jag kunde få en gratis kropps-scanning då jag skulle få veta hur fet alt muskulös jag var och som grädden på moset få rådgivning om hur jag skulle göra för att ändra på mig. Mailadressen anknöt till Herbalife så det kändes väl inte riktigt som ett alternativ för mig, även om den metoden säkert har hjälpt många överviktiga.

Men han kanske såg något i min ryggtavla som knöt an till viktnoja, för det här med vikten upptar sorgligt nog en del av min tid. Jag har alltid varit normalviktig och har aldrig haft några ätstörningar, men är ändå rädd för att gå upp för mycket i vikt. Därför håller jag noga koll på vikten genom att väga mig så gott som varje dag. Dessutom mäter jag magens omkrets med jämna mellanrum och för upp resultatet på ett skrynkligt litet papper som jag har i byrålådan.

Se här nedan till exempel (jag mäter magen på två ställen, det minst och det mest omfångsrika):
28 dec 2007 72,1 kg, 80 cm + 96 cm
22 apr 2008 69,5 kg, 77 cm + 90 cm
9 sept 2008 72,9 kg, 78 cm + 91 cm
11 nov 2009 72,0 kg, 77 cm + 93 cm
10 feb 2010 70,0 kg, 75 cm + 90 cm
31 aug 2010 72,0 kg, 78 cm + 94 cm

Hela tiden parerar jag eventuell viktuppgång/viktnedgång där den övre kritiska vikten är 73 kg. Väger jag det eller mer brukar jag bli lite mer noggrann med vad jag stoppar i mig några dagar eller veckor, beroende på hur lång tid det tar att gå ner igen. Och om jag någon morgon väger under 70 kg blir jag istället rädd för att dö svältdöden och tackar genast ja till bullarna och kakorna, så att jag hamnar över 70 igen.

Vad jag ska med mina nedplitade siffror till vet jag inte riktigt. En dag kanske jag publicerar hela listan i en bok med titeln "Siffrorna i mitt liv". Eller så lägger jag ihop alla siffror och delar summan med tusen och får fram mitt riktiga turnummer.

Ibland läser jag att om man går ner si eller så mycket i vikt kan man förbättra sitt personbästa med si eller så många minuter. Det där stämmer inte riktigt på mig. När jag sprang min första halvmara 1991 låg min normalvikt på omkring 60 kg. 17 år och två barn senare vägde jag 10 kg mer men sprang 9 minuter snabbare. Fast just den prestationen lär jag nog inte göra om. 63 år hoppas jag såklart bli, men väga 80 kg? Nej tack, inte ens om det skulle få mig att springa halvmaran på 1.45.

Också ett sätt att lösa viktnoja på. (Bilden kom i ett mail just idag)

söndag 5 september 2010

Back

Edinburgh var jättetrevligt. Precis sådär lagom stort för några dagars spankulerande. Nu konfererade vi förstås en hel del i en fönsterlös källarlokal, men några timmars shopping blev det i alla fall. Jag lurade med mig Eva och Ingalill på kilt-jakt. På den långa gatan High street/The royal mile i gamla stan, låg kiltaffärerna en efter annan och vi var nog in i åtminstone tolv av dem. Snacka om beslutsångest. Det fanns alla möjliga färger, modeschanger och kvaliteter att välja mellan och jag lyckades helt enkelt inte bestämma mig. Eva däremot slog till på en riktigt snygg kjol.

På lördagen fick vi oss en sight-seeing-tur ut på vischan och hamnade så småningom i en söt liten skotsk badort där vi gjorde ett kort stopp. Till lunch bjöds det fish and chips och sen besökte vi såklart ett whiskeydestilleri. Guiden gjorde ett fenomenalt jobb under dagen och berättade allt möjligt bra-att-veta. T ex betyder Mac son av, som vårt Svensson typ, glen betyder dal och ben betyder berg/topp. Och om man frågar en av drottningens vakter som är ute och marsherar en svinkall, blåsig vinterdag vad han har under kilten (de får tydligen inte ljuga), svarar han: Not very much today, madame.

Hur som helst, åter i stan frampå eftermiddagen tog jag mig i kragen och gick in i närmaste kilt-affär och slog till på en helt traditionell svart-vit-rutig historia. Jag kände mig mycket nöjd med det.

Jag kände mig också mycket nöjd med löprundan som jag tog på fredagmorgonen. Vi bodde centralt, så jag sprang runt i stan och rekogniserade, mycket backar var det och jag avslutade med den brantaste upp mot slottet innan jag vände kosan tillbaks till hotellet igen. Det blev en av de bästa löpningarna på länge.

Vad gäller veckans träning sjönk mängden rätt så markant. Som jag sagt tidigare påverkas träningsmängden så fort jag hamnar utanför den vanliga rutinen. Jag har min basträning i cyklandet till och från jobbet och den här veckan föll det bort tre dagar. Boxningen på måndagkvällar ligger också pyrt till eftersom jag kommer gå en kurs varje måndagkväll under hela hösten. Jag får se till att hitta ett annat pass att träna musklerna och smidigheten på istället.

Veckans träning v 35
Cykel 1x2 mil= 2 mil
Löpning = 2x10 km
Dans = 1 timme

Träningstid 4 timmar

Edinburgh












North Berwick












Gamla stan

torsdag 2 september 2010

Färdigpackat

Nu har jag bestämt mig. Såklart mina Saucony får följa med, det vore ju trist att stå där utan möjlighet att springa om andan faller på.

Min plan är att springa åtminstone imorgon bitti, eftersom vi inte börjar förrän kl 9 vilket borde vara kl 10 svensk tid. Vinet tänker jag avstå i möjligaste mån, jag befinner mig ju i någon form av förberedelsefas inför loppet nästa lördag och under den tiden passar inte alkohol in tycker jag. Whiskeyn får skottarna behålla för sig själva. Det tycker jag är lika äckligt som att äta mask.
Om det nu skulle bli partaj, vilket jag betvivlar eftersom så många av mina kollegor befinner sig i småbarnsfasen och bara längtar efter att få sova, hänger jag förstås på - man vill ju inte missa nåt.

Och kilt kanske jag köper till mig själv för det tycker jag är rätt så snyggt.

A tottalör

Inte utan mina Saucony

onsdag 1 september 2010

Off to Edinburgh

Imorrn bär det av till Scotland och Edinburgh. Hela jobbet ska på kick-off i dagarna tre och jag har aldrig varit där tidigare vilket gör det lite extra spännande. Pinsamt nog får jag erkänna att jag har tagit efter min svärmor när det gäller att packa och gör det, liksom hon, många dagar innan det är dags att fara. Det har faktiskt bara fördelar eftersom man får en chans att tvätta sånt som inte är rent och som man inte kan vara utan eller komplettera med nåt inköp. Dessutom blir kvällen innan man ska resa mycket lugnare, det finns tid för att verkligen komma på reshumör.

Vilka kläder jag skulle packa ner var inte så svårt att bestämma den här gången, däremot har jag velat fram och tillbaka huruvida träningskläder och joggingdojjor ska få följa med eller ej. Här finns två scenarier tycker jag.

1. Präktigt
Jag packar ner mina joggingsaker och sippar mineralvatten genom middagarna, lägger mig tidigt och tar mig minst en, kanske två joggingrundor vid 7-snåret på fredag och/eller lördag morgon. I programmet finns också en lucka fredag eftermiddag som kan utnyttjas. Tobias har kollat ut en lagom stor park att springa i så vi kan ha sällskap.

2. Opräktigt
Jag struntar i joggingsakerna och dricker vin närhelst det är möjligt. Stannar uppe sent om natten och partajar med mina roliga jobbarkompisar. Är rejält trött och tung i huvet åtminstone en dag. Jag shoppar kiltar till alla killarna i familjen för hela matpengen.

Hmmm, vad ska jag välja?