I skuggan av Kaknäs

Träningen löper vidare. (Hehe, kul ordvits.) Efter påskens träningsläger kom belöningen i form av en starkare kropp som ett litet brev på posten och det har känts väldigt lätt att springa de sista dagarna. Äntligen har jag tagit mig upp till nästa träningsplatå och idag t ex sprang jag två mil utan större besvär vilket också var målet för den här träningsperioden. Det känns så himla tillfredsställande när planen funkar.

Jag hade ju tänkt kliva in i ett träningsprogram men så blev det nu inte utan jag kör på efter eget huvud istället. Fem-sex mil i veckan ska springas i några veckor framöver.

I tisdags morse jobbade jag vidare med min fobi/akilleshäl under Stockholm marathon - sträckan runt Kaknästornet. Smått manisk tänker jag att jag ska mosa sönder den där fobin totalt innan den 1 juni och kommer förlägga så många pass som möjligt runt den där förbaskade midsommarstången. Sträckan mellan 21-28 km på maran är den tråkigaste tycker jag, då handlar det bara om transport och att lägga km till km, samtidigt som det är en evighet kvar till målet. Kroppen börjar ta stryk och psyket bara måste vara starkt, för just här står slaget om sluttiden. I år tänker jag vinna det.

En annan grej som hände i veckan var att staden sopade rent på cykelvägarna. Det är stort. Det viskar om att våren är här. Äntligen!

I skuggan av Kaknästornet