Nyårskavalkad

Svisch sa det och så var det här året förbi. Dags att titta tillbaka på vad som egentligen hände 2011.

Årets kallaste
Hela vintern och hela våren faktiskt. Snön låg kvar hur länge som helst. Var en bra vinter om man hade satsat på att köra Vasaloppet. Vilket man inte hade.

Bästa träningspasset
Är alla pass som blev av. Även de som gick riktigt uselt. I år skrapade jag ihop 256 timmar (inkl tävlingar). Lyckades inte komma upp i de 100 sprungna timmar som jag tänkte mig i slutet av november, det saknas fortfarande 3,5 timmar.

Årets underbaraste ögonblick
Var målgången i Vätternrundan. Efter att ha cyklat i 16 timmar och 15 minuter rullade jag äntligen in i Motala. Tårarna sprutade. Det känns fortfarande mäktigt när jag tänker på att jag tog mig runt den där overkligt stora sjön. Ibland drar jag på mig VR-T-shirten jag köpte, bara för att komma ihåg känslan.

Årets personbästa
Det mest nedslående personbästat var det på Stockholmsmaran, då jag putsade rekordet med ynka 3 sekunder. Då var jag nära att lägga ner hela alltet. Men så hämtade jag upp mig till Ålandsmaran och sprang 7 minuter snabbare. Det nya PBt för marathon ligger på 4:19:07.

Men det var inte bara tiden för maradistansen som putsades. Två sjöar runt sprang jag 3,5 minut snabbare än året innan och den 19 april sprang jag Ursvik Xtreme på nya toppnoteringen 88:42.

Årets bottennapp
Bottennappet var verkligen Lidingöloppet. Med en halvmara i benen från helgen innan hade jag i och för sig inga resultatkrav på mig, men det gick bara fööör dåligt.

Årets träningsnyhet
Tänjde lite till på gränserna då jag testade att springa både till och från jobbet samma dag, vilket funkade utmärkt.

Sammantaget har det varit ett bra träningsår, jag har varit skadefri och hållit mig frisk (förutom på sommarsemestern). Steg för steg blir jag uthålligare, starkare, skaffar mig mer rutin och jag hoppas stå där en dag nästa år, i mål på ett marathon då klockan säger 3:59:56.

Gott slut önskar jag dig och ett riktigt Gott Nytt År!!

God Jul

Vi lever i brytningstiden mellan barn/tonåring/vuxen här hemma. Just vid jul blir det extra märkbart att vi lämnat småbarnsåren bakom oss. Ingen i familjen vaknar längre i ottan på julaftonsmorgonen, med pirr i magen, spänd av förväntan inför jultomtens ankomst. Ingen, förutom jag, vill ha julgran, ingen förstår längre vitsen med julklappar. Även barnens kusiner har ränt iväg och håller som bäst på att bilda egna små familjer.

Årets jul blir därför bland det o-juligaste vi haft på länge. Trots mina gerilla-attacker blir det ingen julgran, inga egenbakade pepparkakor, inte ens några riktiga julklappar. Det blir köpesill och så bara de gamla mammorna på jullunch.

Det känns lite tomt, men jag har köpt massvis med julgodis för att trösta mig. Och gudskelov, ingen har ju dött, det är bara förändringens tider. Om några år sitter vi förhoppningsvis där igen med små barn omkring oss, med tindrande ögon som undrar när tomten kommer.

Jag önskar er alla en riktigt
God Jul

Vintercykling

Nu skiljas agnarna från vetet. Synd att så många lägger av med cyklingen så här års. Det är ju nu det roliga börjar! Lite snö, lite is, lite väder. Snart (förhoppningsvis) mycket snö, och cyklingen förvandlas till skidåkning. Det var väl roligt, hurra!

För några år sen hade jag anmält mig till Vasaloppet. Som gröngöling införskaffade jag, förutom skidpaketet, en skiddress á la Daehli, ett par skidhandskar för blidväder och ett par för kallare dagar, skidglasögon, skidsockar och skidmössa. Blev något kallsvettig när kalaset skulle betalas, men intalade mig att jag faktiskt behövde allt det där.

Det blev ingen riktig vinter det året, så skidorna stod där oanvända. Vasaloppet åkte jag inte heller. Däremot fick jag verkligen användning för skiddressen, handskarna, glasögonen, mössan och sockorna på mina cyklingar till och från jobbet. Det finns nog inget som jag använt så mycket som den utstyrseln och jag har verkligen haft glädje för varenda liten slant som jag betalade.

Skidhörnan är kanske inte den första delen i sportaffären man besöker om man ska cykla, men den kan jag varmt rekommendera om du tänker att cykla i vinter. Själv ska jag bege mig till ridhörnan för att leta upp ett par bra skodon, för jag har fortfarande inte hittat de bästa vinter-cykel-kängorna. Tror stenhårt på att de finns där bland hästgrejjerna.

Cykeln har fått vinterdäck och lyse hade den såklart sen tidigare. Själv har jag alltid reflexväst på och såklart cykelhjälm. Sen är det bara att tuta och köra. Fast kom ihåg att inte bromsa med framdäcket. Håll blicken en bit fram så att du kan planera körningen. Tänk som vid bilvinterkörning; "ha ett ägg under gaspedalen", men var ändå bestämd och håll bra fart genom snöhögarna. Känn känslan. Ge vintercyklingen en chans!

Så som jag ser världen

Det springer bra nu!

Men himlars vad bra det går nu! I alla fall med löpningen. De senaste fyra passen har varit något alldeles extra. Fyra helt olika pass, men med samma goda "vill ha mer"-eftersmak.

Efter att ha harvat på några sega veckor vände det plötsligt förra söndagen då jag sprang löpbandspasset som jag skrev om förut. Det toppade jag med torsdagens springa-hem-från-jobbet-pass och som utvecklade sig till ett äkta gladpass med o-ande till Jessie J´s låt Domino.

Gullade lite med vaden i fredags och lördags. Har kommit fram till att bästa sättet att massera den är med hjälp av högerhälen. Om jag ligger på vänstersidan kan jag trycka på ordentligt med hälen och får bort den spända knutan på det viset. Det funkar också bra att ligga på rygg med knäna böjda och rulla vaden över höger knä. Nu har jag inte alls ont längre.

I söndags gav jag mig ut på en tvåmilare. Det blåste lite, men annars var det jättefint därute på landet. Vände borta vid fiskrökeriet, stängt för säsongen. Lyssnade sönder Dominolåten helt och hållet. Den gick på repeat i säkert en timme, men så kan jag nu också sjunga med i både o-o-o-andet och när hon sjunger Come on baby. Ha, om några månader orkar jag säkert sjunga med i hela låten.

Imorse blev det så morgonmysjogg till jobbet. Gick ju bra ju och jag testade farten på min teststräcka samtidigt som jag tryckte igång Precious Box med George Michael. (för nytillkomna läsare så går testet ut på att jag ska klara springa en särskild sträcka vid Kungsholms strand, 1,44 km lång, på max den tid det tar för låten att spelas klart. Otroligt stressande...). Kom fram till Stadshuset med 5 sekunders marginal. Men inte nog med det, de sista 200 meterna innan jag kom fram till jobbet drog jag till med en superspurt.

Var kommer kraften ifrån? Inte vet jag, men kul är det!!

Start - mål, 7,34 blankt

I flygande fart

Vilket gräsligt väder det var imorse! Sällan har det varit så enkelt att strunta i den planerade löpningen som idag. Kanske var det lika bra det, för jag har dragit på mig nåt skräp i vänstra vaden.

Egentligen har jag haft det sedan jag sprang till bussen förra måndagen då 113, som genom ett under, stod vid hållplatsen men redo att åka iväg utan mig. Jag drog på mig geopard-dräkten och spurtade de sista 50 metrarna - och lyckades kasta mig in precis innan chauffören stängde dörrarna.

När jag i mitt lyckorus satte mig ner på sätet kände jag hur vaderna ville sprängas, blodet fick inte plats i ådrorna. Musklerna hade fått jobba alldeles för mycket i ett alldeles för ouppvärmt tillstånd. Sen dess har jag haft en liten känning i vänster vad. Tar det definitivt inte på allvar eftersom det inte alls känns i vanliga fall men så fort jag börjar springa kommer jag ihåg, "Jamen just jäklar, jag har ju ont i benet".

Min erfarenhet av den här typen av "skador" är att det egentligen handlar om för anspända senor/muskler. Det krävs blodgenomströmning, massage alltså, alternativt besök hos osteopat för att få bukt med det. Lite gullegull bara så blir det bra.

Hur som helst, benet är ju inte av, så jag springer vidare och igår på vägen hem upplevde jag nästan ett hallelulja-moment. För några veckor sedan bestämde jag mig för att lägga in en fartökning de sista tre kilometrarna på mina utomhusrundor. Jag har en förmåga att krokna på slutet, vilket också händer på marathonloppen, så jag tänkte träna mig i att få fart på mig i slutet trots att jag är trött. Som bekant sitter det mesta i huvudet och jag vill testa om det verkligen är så att jag kan öka farten och på så vis få ny energi, eller om jag helt enkelt är för trött för att springa fortare i slutet.

Efter att nu ha provat några gånger kan jag säga att det åtminstone på milen finns ordentligt med krafter kvar i kroppen. Igår blev det ett riktigt bra tempo på slutet och jag körde Jessie J´s låt Domino på repeat de sista 3 kilometrarna. Alltså, den låten kan man inte höra för mycket på.

Inspirerad av Laila Bagge som tipsade Robin (ja, jag vet jag har inget liv!) om att träna på att sjunga och springa på löpband samtidigt, försökte jag också sjunga med i låten, men orkade bara klämma fram ett o-o-oo-oo lite då och då. För de som cyklade om mig lät det kanske lite ynkligt, men i min hjärna lät det fantastiskt. Vilken kraft, vilken stämma! Och vilka steg hon tar denna geopardkvinna!

Men ack vad hon haltade senare på kvällen...

Första, andra, tredje och fjärde låten på Spotifylistan, Löpbandslöpet 48 minuter

Kraftprov

Jag hann precis byta däck på cykeln innan halkan slog till. Eller kan det vara så att det var mitt däcksbyte som framkallade minusgraderna? En liten människa med oanade krafter. Hehe. Jag har sett prov på mina övernaturliga krafter förr. Som vid förra sommarens fotbolls-VM t ex. Av alla matcher som spelades såg jag bara en enda minut och det var av finalen, och just i den minuten petade Spanien in bollen i mål. För mig kan sambandet inte bli tydligare....

Efter en lite lugnare träningsvecka drog jag igår till gymmet och körde hårt på löpbandet. Det var skoj men himla jobbigt. Körde fartökning som jag brukar de första 25 minutrarna, 5 min i varje fart, från 11,5-13,5 km/h. Därefter tre st tre-minutersintervaller i 14-fart med en minuts gång mellan intervallerna. Nånstans där höll jag på att storkna men klämde i några intervaller till fast i lägre fart,12,5-13. Gick lite till och krämade sen i allt vad jag pallade de sista 90 sekundrarna, 14,5. Milen gick på 52 minuter.

Det är säkert mycket som är fel i det upplägget, men det är himla kul att köra. Förutom att pressa upp pulsen till max och kämpa med andningen blir det allt annat än långtråkigt där på bandet. Hinner knappt ens fundera över vad som visas på TV-apparaterna. Igår var det skidor på ena skärmen och så nästan samma skidor på andra skärmen och så nåt med vilda djur på skärmen i mitten. Inget av det krävde särskilt mycket tankekraft för att hänga med. Fast hade det nu varit hockey istället och Djurgården spelade skulle jag nog behövt plocka fram mina andra krafter för att hjälpa dem på traven. De verkar behöva det.