I återhämtningens tecken

Veckan har rullat på och när det gäller träning, så har jag mest inte tränat - bara vilat. Återhämtningen efter Lidingöloppet gick annars rätt så fort, redan i onsdags var träningsvärken över och tja, det var det enda jag drog på mig. Inga ömma tår, inga onda knän. Främst märks loppet av eftersom det är så väldigt jobbigt att gå uppför trappor. Väl uppe känns det som att jag sprungit värsta intervallen, har mjölksyra i låren och snabb andhämtning, söker febrilt efter en stol att sätta mig på. Därför vilar jag från löpningen nån dag till.

Vilket väder vi har haft de senaste dagarna! Igår var ju en helt magisk kväll. Det kändes som att vara vid Medelhavet, varmt, lite fuktigt och ett speciellt sken över husen när solen var på väg ner. Istället för att gå direkt hem efter jobbet lekte jag kulturell och gick på Fotografiska för att se utställningen med Robert Mapplethorpes fotografier.

Det är alltid kul att gå på sånt och oavsett vad man tycker om det som visas, så är det allmänbildande och ger en nåt att tänka på. För min del blev jag sugen på att fota ännu mera. Jag har under sommaren försökt ta den perfekta myrbilden, men inte riktigt lyckats än. Får ge mig på det igen i helgen.

Annars blir det nog mest svampplockning och kanske en sväng på racern. Hoppas vädret håller i sig. Nästa vecka börjar nästa 4-veckors-träningsperiod som avslutas med Ålands marathon. Skulle behöva en farthållare. Nån som känner sig hågad?

Stockholmsnatten i september















"Gräshoppa viftar med antennerna"

Trångt, trängre, trängrast

Jag har med mig en till, rätt trist, dimension av Lidingöloppet och det är att det var så himmelens trångt i spåret. Jag startade i 7e startgruppen och hade väl en sådär 15000 löpare framför mig. I princip hela loppet var det som att försöka ta sig fram i en massdemonstration. Alla rörde sig framåt, väldigt många i ett långsammare tempo än det jag ville hålla (åtminstone fram till 15 km) och den första kilometern tog 8 minuter. Snabbt räknade jag ut att det skulle innebära 4 timmar till målgång och fick lite lätt panik.

Jag fick hålla fokus på alla benen framför mig och det var svårt att planera löpsteget och försöka upprätthålla farten. Rötter och stenar dök upp med bara nån mikrosekunds förvarning. Två gånger hann inte den som sprang framför mig kliva ur steget innan jag klev i. Som tur var ramlade ingen av oss.

I uppförsbackarna var det inte de framförvarande fötterna som var problemet, utan de framförvarande armbågarna. De kom farande i huvudhöjd och det gällde att ducka för att inte få dem rätt i pannan.

Nej, Lidingöloppet gav mig rejäl klaustrofobi, och jag kan inte tänka mig att springa tävlingen igen. Däremot var slingan väldigt vacker och backar ser jag normalt som en skön utmaning så nån gång tänker jag ta mig ut till Lidingö igen och springa den helt på egen hand.

Skickar med en film från Aborrbacken. 25 km avklarade, 5 kvar till målet.

Aborrbacken - sing hallelulja

Hur gick det?

Jag vaknar redan vid halv-7. Det är tyst runtomkring mig, kroppen känns rätt ok. Tassar upp och sätter mig framför datorn. Kollar resultatet från igår och försöker ta in loppet.

Det hade varit roligt att kunna rapportera ett alltigenom positivt intryck från ett lopp en endaste gång. Typ, benen flög fram och jag bara log. Men icke, det verkar inte vara min grej. Igår var det nog värre än vanligt uppe i löparkansliet. Redan vid fem km började jag fundera på att ge upp, men förhandlade mig till ytterligare fem km. Och så fem km till. Vid femton km tog jag en rejäl paus. Tänkte att så här kan jag inte fortsätta. Antingen kliver jag av eller så slutar jag upp med det här schackrandet.

Fick en riktig dejá vu från Vätternundan då jag cyklade in i varje depå och åt/drack av allt som erbjöds. Kom ihåg den sköna känslan att få kliva av loppet en stund och få vila. Så jag åt saltgurka och bananer, drack massor av sportdryck och vatten. Åt ännu mer saltgurka, skippade bullarna dock. Gick sen och kissade. Sju minuter tog stoppet, men efteråt kändes det mycket, mycket bättre och jag fick fart på benen igen. Det höll i fyra km, men snart kom en ny depå och jag tog ett rejält stopp även där. Liksom vid 25 km. Där knöt jag upp skorna och tömde dem på smågrus.

Sen kom den beryktade Aborrbacken. Alla gick upp.

En-km-markeringen var underbar att passera (i LL markeras km utifrån hur många km som är kvar, jämfört med alla andra lopp där de markerar hur långt man sprungit. Gissa om guldfiskhjärnan hade det svårt när det stod 17 km...) och så rätt vad det var kom jag ut på upploppet. Sökte febrilt efter maken i folkhavet, ropade efter honom och DÄR, där stod han. Glädje!!

I mål. Helt overkligt. Hade jag verkligen förmått mig till detta? Helt fucking djävla unbelievable. Gneten i sitt esse. Sluttiden blev 3:27:45.

Om jag i förra lördagens halvmara inte ens hade tid att stanna vid vätskestationerna för att spara en minut på slutresultatet, så var dagens strategi att lägga många minuter vid dessa helt avgörande för att jag över huvud taget skulle ta mig runt. Sammanlagt förlängde de sluttiden med en sisådär 19 minuter. Men som sagt, utan dem hade jag klivit av vid 15 km och fått mitt första DNF (did not finish). Istället sitter jag nu här med medaljen runt halsen och strålar som en sol.

Det om något är positivt. Dagen fick ett lyckligt slut.

På edra platser, uppvärmning, start och Aborrbacken

FAQ Lidingöloppet

Hur känns det?
Jotack

Men vad är det, du ser lite moloken ut?
Äsch, jag har haft en overkligt hektisk arbetsvecka och känner mig smått dränerad.

Springer du ändå?
Johodå, det här vill jag inte missa.

Några skador?
Nej, möjligen lite stum i benen och stram i baklåren sen förra helgen.

Har du kunnat ladda om?
Nja, uppladdningen har inte varit den bästa. Främst har jag slarvat med maten. Det är helt otroligt vad handen kan ta för sig när man inte är på sin vakt. Det har slunkit ner både fyra och fem bullar, muffins, tårtbitar. Till och med några glas vin. Och camembert. Ingen hejd what so ever. Det blir en spännande erfarenhet imorrn och se vad det för med sig.

Tiden då, har du något mål?
Egentligen inte och det är väl därför som uppladdningen varit så kass och att jag inte känner mig det minsta nervös. Allt under 3,5 timme är ok. Allt däröver också.

Något annat?
Bara att det verkar bli bra väder och jag längtar efter att få vara ute. Det blir en bra dag imorrn.

Lycka till!
Tack!!

Snart går en dröm i uppfyllelse

Frågan vilket som är jobbigast, Stockholm marathon eller Lidingöloppet, har dryftats i mången år, i många forum. Frågeställningen känns lite väl maskulin för att tas på allvar tycker jag nog. Det är lite för mycket tuppfäktning alternativt orrspel över den helt enkelt. Går loppen ens att jämföra undrar jag? De är inte lika långa, det ena går på asfalt, det andra i skogen. Den enda gemensamma nämnaren är att det kräver sin man/kvinna att genomföra båda loppen och det är en dålig idé att komma till start helt otränad. Men varför denna jämförelse hela tiden?

Egentligen kom tanken på att springa Lidingöloppet före tanken att springa marathon. Jag var rationell och tyckte att det verkade mer uppnåbart att springa tre mil än fyra. Verkligheten tog en annan väg, så inte förrän nu får jag prova mina krafter i denna klassiker. Jag ser jättemycket fram emot att springa på lördag, men är totalt, möjligen ohälsosamt, respektlös inför det hela. Klart det kommer gå vägen. Inte har jag någon tidspress på mig heller. Det får gärna ta hela dagen, det rör mig inte i ryggen. Nej, på lördag ska jag springa och njuta. Njuta av att äntligen få genomföra Lidingöloppet.

Stockolm halvmara - the true story

Vädret var verkligen toppen i lördags, nästan sommarvärme i luften. Jag grabbade tag i mina solglasögon det sista jag gjorde innan jag cyklade in till stan. Lämnade in ombytet på jobbet, drack en Cola, fixade det sista med nummerlappen och tidtagar-chipet och begav mig sen de 120 metrarna till Kunsgträdgården.

Där var det smockfullt av löpare och deras följeslagare. Min trogna hejjaklack i form av brorsan ringde nån timme tidigare och sa att han inte ides komma in till stan och hejja på mig. Han fick ledigt utan mankemang. Jag tycker han har fyllt den där hejjaklacks-säcken med råge.

Nåväl, jag stod på plats i min startgrupp när första gruppen stack iväg. Väntade ytterligare 15 minuter innan det var dags att sätta igång klockan. Sprang för personbästa med andan i halsen de första 5 kilometrarna. Klockade mig på 26 minuter. Däromkring började jag få ordning på andningen vilket samtidigt innebar att tempot sänktes till ett lite mer bekvämt tempo. Vilket innebar att milen klockades på 53 minuter.

Under den första milen bar jag med mig en äppelMER-flaska som jag drack ur när jag kände för det. Man kan tycka att distansen är lång och att man rätt enkelt skulle kunna putsa sitt rekord, men min erfarenhet är att det gäller att pressa sig hela tiden för att få en bra tid. Ett sätt att tjäna sekundrar är att inte stanna till vid vätskestationerna har jag kommit fram till. Jag kan inte springa och dricka ur mugg samtidigt, så det går åt en 10, 15 sekunder vid varje station. Tar man det gånger 4-5 stationer så har det ju gått en minut bara där. Och det är just den minuten jag är i hasorna + en till.

Flaskan var urdrucken vid milen och vid elva km behövde jag gå lite för att reda ut hörlurs-härvan runt telefonen. Det var dags att sätta igång musiken och det var också den bästa anledningen jag kunde komma på för att få dra ner på tempot lite till. Nu gick det segt och inte blev det bättre av att jag började möta dem som just var på väg in i mål. Men vid 14 km, vid Slussen drog jag i mig en gel som jag hade med mig (gel är en oerhört sötsliskig liten hutt, nästan osväljbar, men ack så effektiv) och jag svarade på energitillförseln i samma sekund som sockret kom ner i magen.

Vid Bergsundsstrand stod Eva, min jobbarkompis och även i år fick hon en svettig kram som tack för att hon hejjade på mig. Banan var till viss del omdragen och jag hade inte sett till 16-km-skylten och funderade lite på när den skulle komma. Men så i början av Tanto kom 17-km-skylten istället, tjoho vad glad man kan bli. Nu var det bara 4 km kvar och det fanns ingen anledning att hålla igen på takten.

Där drog jag i mig en gel till och fick fart i benen igen. Kändes som jag hade hur mycket krafter som helst. Fast när jag så här i efterhand kollar mellantiderna ser jag att jag sprang exakt lika fort hela andra milen, så det måste ha varit en illusion att det gick undan.

I Götgatsbacken trängdes alla Hammarbajjare och jag kunde inte låta bli att ropa "Heja Söder!!" där och fick direkt ett härligt gensvar från alla i publiken. Snacka om egoboost.

Fötterna flög fram, nedförsbacke som det var. 2 mil klockades på 1:50:24 och nu fick jag användning för min fartökningsträning på löpbandet. Jag visste att det skulle vara över om 5 minuter, det vara bara att hänga i. Andas,andas, fokusera och tränga bort alla andra tankar. Stänga ner hela hjärnan förutom det lilla, lilla löparkansliet som håller igång andningen och skjutsar blodet från hjärtat till benen och som får benen att röra sig snabbt framåt.

Som vanligt hade jag räknat fel och trodde verkligen de sista kilometrarna att jag hade en chans på pers. Har ju svårt för det där med plus och minus när jag springer lopp, för att inte tala om gånger, men det är ju inte så konstigt egentligen när räkningskontoret har gått och fiskat.

Jag hade krafter kvar in i det sista och spurtade till och med de sista metrarna. Konstaterade dock redan innan jag sprang i mål att jag hade räknat fel och att jag var 126 sekunder från pers. Aj fanken. Så nära, men ändå så långt ifrån.

Fast vad är väl två minuter? En så fin och solig dag som i lördags, med så otroligt duktiga medlöpare och en fantastisk publik och alla dessa frivilliga som delar ut dricka och håller ordning på oss som springer. Vad är väl två minuter mot det?

Tja, kanske något alldeles, alldeles underbart......

Varför ta det lugnt, när man kan springa tävling?

Om man känner sig lite trött och höst-deppig så är mitt starkaste tips att kasta sig ut i en löpartävling (förutsatt att man löptränat vill säga).

Så här endorfin-rusig var det länge sen jag var. Har varit overkligt pigg sedan i lördags kväll, helt utan kaffe och igår fick jag massor av det där halvtrista hemmajobbet gjort i en handvändning. Bytte t ex alla trasiga glödlampor bara sådär. Och så gjorde jag en supergod äppelpaj till eftermiddagsfikat. Tvättkorgen är tom, kylskåpet däremot är fullt med veckans middagsmat. Och, och, och vad mer?

Jo, jag vill springa fler tävlingar.

Så nu har jag köpt en startplats till Lidingöloppet på lördag. Med risk för att ingen i familjen kommer orka umgås med mig på söndag då jag säkert får för mig att tapetsera om i hallen eller nåt. Det är en risk jag får ta.

Lidingö - here I come.

P.S Jag har under många år försökt hitta det ultimata äppelpajsreceptet och tror att jag nu äntligen har hittat det. (fanns med i senaste Buffé-numret). Jag gjorde dubbel dos av måtten härnedan. Två vuxna och tre tonåringar åt upp pajen i ett nafs.

Äppelpaj med flingsalt
4-6 äpplen, lite beroende på storlek
1 msk strösocker
1 krm flingsalt
1 tsk kanel

125 g kylskåpskallt smör
1,5 dl havregryn
knappt 2 dl vetemjöl
1 dl socker
1,5 tsk flingsalt

Gör så här: Skala och hacka äpplena i tärningar. Rör ihop smöret med havregryn, mjöl, socker och salt. Fördela smulorna i pajformen. Lägg i äpplena, strö över socker, salt och kanel. Grädda i 225 grader i 20-25 minuter.

Jag är

Du är dina prestationer, sägs det. Så vad är då jag med tanke på gårdagens lopp?

Du är BÄST sms:ade mina goa vänner och för en stund slickade jag i mig berömmet. Det kändes så bra. Men nej - bäst var Isabellah Andersson. Hon kan verkligen springa fort den kvinnan. 1:11 säger allt. Det är stort att få delta i samma lopp som hon. SM i halvmarathon som det var så kollade jag upp mitt resultat och såg att jag hamnade på 108:e plats bland damerna som fyllt 45 men ännu inte 50. Av knappt 500. Det är kanske en måttstock på min prestation.

För en stund igår trodde jag att jag skulle ha chans på att springa runt 1:50, eller åtminstone persa under 1:54. Jag har ju ändå sprungit distansen på träning jag vet inte hur många gånger i år. Jag har tränat fart under sommaren och kände mig som en miljon när jag ställde mig på startlinjen. Jag var redo för stordåd.

Men icke. Vid 11 km tog energin slut och jag slokade i tre km. Fick sen i mig först en gel, sen en till, som jag svarade superstarkt på, men då hade minutrarna redan tickat iväg och det fanns inte längre en endaste mikroskopisk liten chans att slå rekord. Sprang i mål på 1:56:15.

Jag har funderat hela dan på vem jag är som löpare och har kommit fram till att jag är gnet. En gnet som gnetar på, vecka efter vecka, år efter år. Ingen som överraskar direkt, men som då och då kliver upp ett pinnhål till.

Igår firade jag 20-årsjubileum som halvmarathonist. 1991 var första året som jag sprang distansen i Stockholmsloppet som det hette då. Allt möjligt har hänt i mitt liv sen dess, men 7 minuter är det enda som jag lyckats kapa på distansen på dessa 20 år.

Men jag har också kommit fram till att jag gillar att vara en gnet. Det passar mig finfint. De snabba resultaten göre sig icke besvär. Här ska först muras en stabil grund och inga genvägar skall tagas.


Äsch, gick du på det där dravlet? Jag är skitsur och besviken och det här var rena bortförklaringen. Jag borde ha kunnat bättre igår. Jag må vara en gnet men jag är också en tävlingsmänniska och jag vill vinna. Även om det bara är mot mig själv och mina tidigare resultat.

20 år, +10 kg och -7 minuter

FAQ Stockholm Halvmara

Hur känns det?
Bra!! Jättebra faktiskt! Känns som att jag har prickat in formen och jag är förväntansfull inför imorgon.

Hur har du laddat i veckan?
De senaste två dagarna har jag vilat helt, men i början av veckan cyklade jag till och från jobbet, körde boxning i måndags och fartökningar på löpbandet i onsdags. Har inte ätit överdrivet mycket, men har försökt äta sunt. Känner mig lätt och stark.

Och hur har du laddat mentalt?
Kanske inte tillräckligt fokuserat. Har haft mycket annat att tänka på i veckan, men det kanske är bra. Är inte så värst nervös, mest tycker jag det ska bli kul. Skönt också att inte springa en hel mara. Jag kanske tar för lätt på distansen, har tappat respekten för 21 km.

En halvmara är en baggis menar du?
Absolut inte! Det är verkligen en prestation och imorgon tänkte jag ju springa fort så det lär inte bli nån baggis inte. Men det är ändå halva sträckan jämfört med maran, så på det viset är det enklare.

Hur ser morgondagen ut?
Jag tar det lugnt hela förmiddagen. Funderar på att ladda med en tunnbrödsrulle med räksallad vid lunchtid. Det gjorde jag när det gick så bra i Ursvik Extremen i våras, så jag testar det igen. Tar mig in till stan vid 2-snåret och låter fjärilarna flyga i magen. Frotterar mig med de andra löparna i Kungsan där bror min möte upp.

Kul att höra att din ständige hejjaklack är med dig. Måste kännas bra.
Självklart. Han är ett stort stöd.

Lycka till!
Tack!!

Att boxas eller ej - det är frågan

Ny boxningstränare och ingen Gun att sparra mot. Det kändes inte särskilt inspirerande att kliva in i träningslokalen ikväll och kunde lika väl ha blivit mitt sista boxningspass där för i höst.

Gun är en makalös kvinna som jag träffade första gången som jag testade på boxning för 2,5 år sedan. Vi fann varandra direkt. Förutom att vi är ungefär lika långa och lika starka gillar vi varandras humor och har alltid haft mycket att prata om. Dessutom kunde vi få den andra att pressa ur sig den sista gnuttan ork vid varje övning. Sen i vintras har hon annat för sig, tyvärr för mig men till glädje för henne och vi hörs bara då och då. Det är så tomt. Och det gör att jag står där varje gång som passet ska börja och känner mig lite som vid uttagningarna till brännbollslaget på mellanstadiet. Som tur är finns det fler ensamma och jag hittar alltid någon att köra mot, men inte är det som med Gunsan inte.

Idag fick jag tag i ett riktigt blåbär till sparringpartner och eftersom jag fick instruera honom rätt mycket kunde jag inte köra på så hårt som jag hade tänkt. Men samtidigt är det ett givande och tagande i den här träningsformen. Förhoppningsvis tyckte han det var kul och kan tänka sig fortsätta. Det tar inte många gånger innan han har koll på alla slag och sparkar.

Själv behövde jag inte köra slut på mig till utmattningens rand såsom brukligt är. Det räckte med att bli ordentligt varm, få slå igenom leder och muskler och sen stretcha ordentligt efteråt. Självklart går jag dit snart igen.

10, 9, 8, 7, nedräkningen har börjat

Hemma i huset där vi bor går Brommas landningsbana rätt genom vardsrummet, Ulvsundaleden far genom köket och Bällstavägen leder genom hallen. Det är ett himla oväsen mest hela tiden, förutom några timmar på nätterna och en stund på söndagförmiddagarna. Det får man köpa om man bor i en storstad, men för att inte bli helt knäppa åker vi då och då ut till landet och vilar öronen. Där är det verkligen knäpptyst.

I helgen har vi varit där och förundrats över tystnaden. Vi har plockat svamp, lite björnbär, provat på att för första gången lägga fiskenät. Det sistnämnda är vi väl inte världsbäst på får jag erkänna. Inte än i alla fall. På tre försök fick vi bara upp en ynka liten aborre och en mini-flundra. Båda levde fortfarande när vi drog upp nätet så vi slängde ner dem i vattnet igen.

Jag börjar tagga till när det gäller Stockholm Halvmara. Har börjat fokusera och känner mig upprymd. Det ska bli kul att springa lopp. Kroppen har svarat som jag önskat på den senaste tidens träning.

Imorgon blir det boxning och på onsdag tänker jag köra fartökning på löpbandet igen. Kom på att en av orsakerna till varför det gick så uselt i torsdags måste ha berott på att jag sprang till fel musik. Faktum är att rätt musik kan påverka tiden med 10-15% (har jag läst) och istället för min en-mil-på-50-minuters-lista med snabb-snabba låtar, sprang jag till marthonlistan. De låtarna är bra, inget snack om saken, men de är inga låtar man springer järnet till. Så nu måste jag testa om det var det som det berodde på.

Annars blir det nog bara lättare träning i form av cykling under veckan. Det jag verkligen tänker koncentrera mig på de närmaste dagarna är kosten. Jag vill äta mycket grönsaker och frukt, lagom med protein och kolhydrater och tacka helt nej till rent socker. Dessutom hoppas jag få till en riktig törnrosasömn om nätterna. Trots flygplan, helikoptrar och tung trafik.

Bland tomtar och troll

Lurendrejeri

Bäst att smida medan järnet är varmt tänkte jag och tyckte det var en bra idé att springa till jobbet imorse. Samtidigt visste jag att det gällde att tassa försiktigt så att inte mitt andra jag, det där som gärna känner efter lite extra och säger: "Stopp och belägg, tre timmars träning igår räcker gott och väl. Ta cykeln istället!" skulle ha för stora invändningar.

Här gällde det att vara slug och försköna den förestående löpningen. Jag sa till mig själv att jag bara skulle löpa lite lätt, nästan bara puttra fram i sakta mak. Kanske till och med gå en stund, det skulle inte bli jobbigt alls. Knappt svettigt ens.

Hehe, hon gick på det med hull och hår och vi stack iväg. Och där fanns krut i benen trots gårdagens trippel. Det gick riktigt, riktigt bra.

Vid Kungsholms strand, mittemot Karlbergs slott, dök två killar ner i vattnet från bryggan. Båda i våtdräkter, den ena mycket snabbare än den andra och kvar på bryggan stod ett gäng killar kvar och filmade det hela. Jag frågade om det var svensexa på gång, och jo, så var det. Killen hade redan fått cykla en bit, nu skulle han simma, därefter springa. Hehe, en till som blivit lurad på morgonkvisten, tänkte jag och sprang vidare.

Drämde sen till med ett snabbhetstest på min specialsträcka de sista 1440 metrarna fram till Stadshuset och trots att jag fick stanna några sekunder för att hämta andan så klarade jag mig fram till rödlyset innan George Michaels Precious Box hade klingat av. Med 10 sekunders marginal.

Strax därefter klev jag in på jobbet.

Hejja, hejja

Trippelträning

Idag blir det träning en masse. Vet att det är bra för formtoppningen att köra riktigt hårt ca 10 dagar innan lopp, så det blir en trippel idag. Vilket innebär cykling, löpning + nåt mer som jag inte riktigt har bestämt mig för än.

Cyklingen till jobbet avverkades utan problem, hem lär också gå fint. Till lunch blir det fartökning på löpbandet på gymmet och så får jag se vad jag tar mig till ikväll. Kanske blir det mitt egna step-up-program som är en bra genomkörare för kroppen, med både styrka och kondition.

Uppdatering följer.

Sådär, nu är jag tillbaka från gymmet. 30 minuters fartökning blev det, fem minuter i respektive hastighet, sen kroknade jag helt. Målet var 50 minuter, så det var ju en bit ifrån. Men, men, inte så mycket att deppa ihop för. Lite träning är i alla fall bättre än ingen.

Och nu är även sista passet genomfört. Det blev ett riktigt feel-goodpass, mitt hemmasnickrade step-up-pass som jag körde mycket när ungarna var små och det var svårt att komma iväg till gymmet. Jag hittade till och med cd:n som jag brände då. Vilken bra träningsmusik! Den får jag försöka göra en Spotifylista av och dela med mig av. Och vilken bra träningsform step-up är! Lågintensiv men hård träning för rumpa och lår. Det gäller att ta ut rörelserna ordentligt och arbeta med armarna, då forsar svetten vill jag lova. Avslutade det hela med benböj, armhävningar och sit-ups. Låg sen bara och slappnade av till Lisa Nilssons vackra låt Säg det igen.

Det är ju så här det ska kännas!! Äntligen kom träningsglädjen tillbaka.

Lisa Nilsson

Singing in the rain

Bristande bloggrutin och löparrutin till trots, så fortsätter jag i alla fall harva fram och tillbaka till jobbet på min cykel mest varje dag. Snacka om att me like!

Jag hjärtar cykel















Att ta sig kommunalt från Mariehäll, där jag bor, till jobbet vid Norrmalmstorg är numera ett skämt. I den bästa av världar borde det gå på 25 minuter, varav 4 minuter på buss och 14 minuter på tunnelbana, med lite promenerande emellan. Bortsett från att buss 113 i normala fall är helt opålitlig och kommer och går som den vill vilket gör att jag sällan väljer det här färdsättet, så byggs det nu som bekant ungefär överallt i stan.

Det medför att man har flyttat sluthållplatsen i Sundbyberg några hundra meter från tunnelbanestationen. Vilket man kanske kan köpa för att få det bättre sen, men sedan någon månad tillbaka är gångvägen mellan busshållplatsen och stationen avskuren, så nu får man ta en lång omväg för att komma till T-banan.

När man så småningom kliver på tunnelbanan går den bara till Rådhuset och därifrån får man ta en ny buss. Jag skulle gissa på att hela resan tar upp emot en timme. Jämfört med 30 minuter på cykeln.

Och då vore man ju dum i huvet om man inte valde cykeln, tänker jag. Även om det var lite regnigt och blåsigt idag.

Stockholm en regnig dag

Trögstartat

Usch vilken dålig blogg-uppdateringsrutin jag har lagt mig till med. Det är nästan oförskämt mot dig som läser bloggen och jag ber om ursäkt för den glesa närvaron.

I ett försök att hitta inspiration till ett inlägg fastnade jag igår kväll i mina egna tidigare inlägg. Satt i soffan och läste igenom hela årets skörd. Det var rätt roande och många gånger förvånades jag över hur tydligt vissa saker trädde fram. Det är attans så bra att föra bok över träningen på det här viset. Allt om den annalkande stelheten i baklåret stod där, jag kunde följa formtoppningen till Löpbandslöpet, uppladdningen inför maran osv, osv. Det är bara att läsa och lära. Sicken skatt att ösa ur för att åstadkomma förbättringar.

Jag har också lagt mig till med en dålig träningsrutin. Den senaste veckan har jag slarvat med både intervaller och långpass och det gör mig lite nervös inför nästa helgs halvmara. Men imorrn vänder det, då får det vara slut på bortförklaringarna och det är dags att samla ihop kroppsdelarna igen.

Om du själv har svårt att komma igång med träningen efter sommaren vill jag rekommendera Maries inlägg (klicka här) om hur hon gick från att vara en soffpotatis till att bli en hurtbulle. Läs det inlägget sålänge så är jag snart tillbaka.

Det bidde en....

En dag i våras när jag var ute och cyklade på min racer var jag en mikromillimeter ifrån att sträcka mig rejält i baklåret. I sista stund avlastade jag låret och faran var över, men efter det har jag varit stel just där. Hur mycket jag än har stretchat benet så har det inte velat släppa ordentligt. I och för sig har det inte påverkat löpningen så mycket, men lite irriterande har det ändå varit.

Att ta mig till en massör vore väl det enda rätta. Enkel match kan man tänka, men att boka tid för nåt jag själv ska ta mig iväg på är verkligen mitt sämsta. Om jag bara slapp själva bokningsmomentet så skulle jag mycket oftare gå till både tandläkaren, frisören eller ja - till massören. Det handlar absolut inte om någon telefonskräck, jag ägnar nästan hela dagarna åt att ringa och fixa olika saker, utan det är nåt annat. Jag kommer mig helt enkelt inte för, skjuter det gärna på framtiden.

Så jag gick här hemma och funderade över vad jag kunde använda mig av. Stretcha hade jag ju prövat men jag tyckte inte att jag kom åt det onda stället. Det satt lite djupare in i låret, med en massa muskler och senor i vägen. Istället tänkte jag mig att jag behövde nån sorts pigg, nåt som som jag kunde trycka in i benet utan att huden gick sönder. Kanske nåt jag skulle kunna sätta mig på.

Den som har varit hos en massör vet att de gärna hittar onda punkter som de trycker hårt på några sekunder för att få till en extra blodgenomströmning just där och det var de där onda punkterna jag var ute efter att ge en ordentlig omgång.

Jag drog lite i kökslådorna och hittade en..... kavel. "Hmm, perfekt med två handtag så jag kan trycka in piggen med ordentlig kraft" tänkte jag. Sen kom jag på att jag hade en elektrisk massagearm med några olika munstycken till, bl a ett med en pigg, så den tog jag också. Rafs, rafs i hårsnoddslådan så hade jag bästa fästanordningen oxå och voilà - där hade jag bästa tortyrredskapet.

Och tänk, det funkade superbra. Jag tog tag i handtagen och letade mig fram till de onda knutarna i baklåret och kunde med stor kraft trycka piggen mot dessa samtidigt som jag pressade benet mot piggen. Det gjorde ont på ett skönt vis och kändes helt rätt. Benet blev lite ankommet och var ömt nån dag efteråt, men nu en vecka senare känns det bra igen och stelheten har i det närmaste gett med sig. Sicken grej jag uppfunnit!!

Nu funderar jag på hur jag ska få ut den här på marknaden. Tips mottages tacksamt.

En framtida försäljningssuccé?