I helgen letade jag upp min gamla trotjänare motionscykeln. Eller letade och letade, den står mest i vägen var vi än ställer den och vi för ofta en diskussion kring om vi verkligen behöver ha den kvar. Hittills har jag lyckats vakta över den med mitt liv och vi har den således fortfarande kvar. Den är helt förträfflig att ta till vid just såna här tillfällen när man behöver köra tuff men skonsam träning. Det gör gott för psyket och jag lever i förvissningen att kondisen finns kvar.
Vaden krånglar fortfarande men jag orkar inte jaga upp mig för det. Börjar bli luttrad när det gäller åkommor. Det får ta sin tid att bli bra igen och jag räknar fortfarande med att komma till start näst-nästa lördag. Det gäller bara att inte förivra sig och slå upp skadan på nytt, utan hellre välja alternativ träning istället.
Fast lite löpning måste jag ju ändå testa då och då. Igår t ex gav jag mig ut på experimentsrunda. Tänkte för mig själv att antingen kommer jag 1,3, 5, 10 eller 20 km. Det kändes fin-fint i början men så efter tre kilometer sa det stopp. Fick promenera hemåt istället. Och idag tog jag det säkra före det osäkra och promenerade hem från jobbet. Imorrn blir det promenad till jobbet. Sådär får jag nog hålla på några dagar till, kanske en vecka. Sen får det banne mig ha blivit bättre.
Krånglet består i en överansträngning i vaden där muskler och senor har knutit ihop sig till ett fint nystan. Efter två veckors fokus på stretchning och massage och naprapatbesök har jag lyckats nysta upp det mesta men det finns fortfarande en liten knut kvar i vaden. Imorrn ska jag återigen överlämna mig i naprapatens händer och då har den där knuten inte en chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar