Efter att jag skrev om brorsan och hans icketräning sist (läs här) så tog jag mig en rejäl funderare över hur jag skulle få igång honom. Han är egentligen inte träningsovillig, men är inte långsiktig. Han drar igång med buller och bång, kör alldeles för hårt och för mycket och kroknar efter bara någon vecka. Hinner aldrig komma in i någon rutin.
Så jag funderade och funderade på hur jag skulle kunna smyga igång honom. Och så knäckte jag en nöt som passade honom. Det fick bli trappträning helt enkelt.
Han bor på fjärde våningen och han fick under de första två veckorna i uppdrag att ta trappan upp varje gång han skulle hem. Det blev minst en gång per dag. Till det skulle han tre gånger i veckan lägga 15 minuters trampning på motionscykeln han har ståendes hemma i vardagsrummet. Enkelt genomförbar och lättillgänglig träning alltså.
Brorsan köpte konceptet och började ta trappan istället för hissen. Efter två veckor sa jag åt honom att öka dosen och han fick ta trappan två gånger istället och därefter 20 minuters cykling. Sen ökade vi på med ytterligare 10 minuters cykel. Nu är han uppe i en dos som i träningstid motsvarar ungefär 5 km löpning.
Träningen har gett resultat, flåset är bättre och vi börjar nu närma oss stunden när det första löpsteget ska tas vilket blir nu på tisdag. Jag följer med som pepp och stöd och har tänkt vi ska gå/lufsa en 5 km-slinga tillsammans. Det här blir verkligen löpträning från grunden med två minuters gång och en minuts lufs. Målet är att han på fyra veckor ska kunna springa 3 km sammanhängande och innan mitten av maj klara av fem km.
Det räcker inte på långa vägar för att ta sig igenom Göteborgsvarvet på en kanontid, men det gör inget. Varvet är ett härligt lopp och han har redan visat att man kan ta sig runt det även gångandes (läs här). Kanontiden får vänta till nästa år. Tänk vilket roligt mål att träna mot.
2 kommentarer:
Jag har aldrig varit mycket för att träna men kom igång i början av januari för att jag kände att min vikt bara steg hela tiden. Min sambo har dock alltid tränat när han var yngre, var på elitnivå i friidrott om jag har förstått det rätt. När vi träffades tränade han, men nu 5,5 år senare tränar han ingenting alls. Jag har försökt få honom att komma igång igen genom att bjuda in honom till att träna med mig, men han vill aldrig. Fick med honom att springa en gång bara. Jag tror han skulle må bra av att komma igång igen. Har du några tips på hur jag kan få honom motiverad?
Hej!
Vad kul att du har hittat hit. Svår fråga att besvara med ett kort svar. Jag blir inspirerad att skriva ett längre inlägg om motivation istället. I korthet skulle jag säga att det gäller att hitta något man verkligen gillar att göra. Att träningen blir något man längtar till.
Men "soffpotatisarna" är svåra att rå på. Min man t ex tränar över huvud taget inte och trivs alldeles utmärkt med det. Vi är alla olika.
Som sagt, längre inlägg kommer.
Skicka en kommentar