Jag lärde mig en del om tröghet när jag förhörde yngsta sonen på fysikläxan i höstas. Kul det där att man får en chans till att lära sig allt igen som man en gång i tiden lärde sig i skolan men som nu är totalt bortglömt.
Tröghet betyder bl a att ett föremål som är stilla vill förbli stilla eller att ett föremål som är i rörelse vill fortsätta sin rörelse i samma riktning. Som t ex när man står i en stillastående buss. I början när bussen sen kör iväg vill kroppen vara kvar i det stillastående tillståndet och därför trycks man bakåt och tappar gärna balansen om man inte håller i sig när busschauffören trycker på gaspedalen. När så bussen åker framåt då åker man själv med som om det vore en självklarhet, men när bussen bromsar in vill kroppen/massan fortsätta framåt och därför far man också framåt när bussen stannar.
Sonen fattade precis hur det hela hängde ihop när han någon dag senare var ute och åkte på sin longboard och kom upp i en rätt så ansenlig fart i en nerförsbacke och inte hann få ner farten tillräckligt innan han körde rätt in i en trottoarkant. Longboarden stannade tvärt medan han själv gjorde en snygg luftfärd i riktning framåt innan rörelsen och energin tog slut några meter längre fram och han damp i marken.
Jag tycker det där är en bra liknelse vid hur det känns när man tränar upp sig. Som otränad i början känns det trögt, men så småningom när det gått några veckor kommer man upp i fart och det går lättare. Om man sen upphör med träningen en tid sitter effekten i ett tag men till slut så tar rörelsen/energin slut.
Ungefär där tycker jag att jag befinner mig nu. Jag är absolut inte otränad, men sitter liksom inte i bussen än efter några veckors lugnare träning. Förmodligen är jag starkare än tidigare eftersom musklerna har fått bygga upp sig i lugn och ro, men det känns trögt att sätta igång igen. Trögt att ta på sig träningskläderna och ge sig ut och löpa.
Trots det sprang jag hem från jobbet igår och så tillbaka i morse. Det funkade bra men vi snackar absolut inga rekordtider. Baklåren knorrade lite, det känns som att det saknas en sisådär 5 cm senor eftersom jag slarvat med att stretcha ut benen efter skidåkningen.
De nästkommande två månaderna gäller det nu att mata på med kilometer, få in träningsrutinen igen och börja förlänga långpassen. Komma ombord på bussen och gneta vidare helt enkelt. I mitten av maj stannar jag sen bussen och hoppas på att farten/trögheten tar mig genom hela maran lätt som en plätt, likt sonens luftfärd, innan energin till sist tar slut och jag dimper ner som en fallfrukt från äppelträdet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar