Bussiga syrran

Ibland är det bra med dåliga bussförbindelser. Lite småseg i benen efter söndagens långpass och måndagens cykling och boxning var första tanken när jag vaknade imorse att ta mig kommunalt till jobbet. Ett tag kändes det riktigt lyxigt att få komma ombytt och klar till jobbet, men så kom jag ihåg hur Stockholms sämsta busslinje funkar och undrade varför jag skulle stå vid busshållplatsen och frysa och fundera på om bussen hade gått eller inte och sen behöva traska en kvart för att komma till tunnelbanan, alldeles för lättklädd eftersom jag hade utgått från att jag kunde åka en varm och skön buss. Det kändes genast bättre att klä sig i lager-på-lager och trampa iväg på cykeln istället.

Det var ett bra val. Morgonen var vacker.

Innan jobbet fikade jag en stund med brorsan. Envisare åsna får man leta efter. Eller så är han bara dum i huvet. Han har fortfarande inte kommit igång med löpningen och jag får en lätt stresskänsla i magen med tanke på att han ska ta sig igenom Göteborgsvarvet i maj. Det är ju jättebra om man tränar nåt som liknar löpning några månader innan loppet- det är min erfarenhet i alla fall.

Fast egentligen blir jag inte så stressad. Beslutet att strunta i löpträning är hans och bara hans. Jag kan bara uppmuntra, peppa, tjata, tipsa, tjata igen, förmana, skrika, sms:a OCH erbjuda mig att agera hare, men jag kan inte träna åt honom. Han måste komma på det själv.

Även om han nu inte kommer igång så får han ändå se till att ställa sig på startlinjen för jag tänker byta startgrupp och vara sällskapsdam åt honom där längst bak i startfältet. Om det så blir en repris på förra gången då han gick runt så ska jag se till att han tar sig i mål. Och jag hoppas han får riktigt djäkla ont i benen efteråt. Om han nu inte kommer igång vill säga, då kommer det gå som smort.

Nä, han skulle behöva en riktigt dålig bussförbindelse så han skulle uppskatta och föredra transportlöpning till och från jobbet istället. Undras just om man skulle kunna sälja iväg busslinje 113 till Skogås?

Morgonrodnad