Gav mig iväg från jobbet mycket målmedveten. Inget fick komma emellan och jag sprang utåt Djurgården och Blockhusudden, sen via Djurgårdsbrunn tillbaka till jobbet. 13 km gick i ett kick. Nemas problemas. Kände mig stark.
Steppade in på jobbet och drack dricka, stretchade och bytte strumpor. De jag fick med mig idag var inte bra. Det brände under fötterna, men som tur var hade jag några andra att dra på i halvlek.
Gav mig ut i solen igen, energifylld, tryckte igång musiken och sprang via Gamla stan runt Riddarfjärden. Vi Västerbron började det ta emot. Köpte en dricka på Preem-macken på Norrmälarstrand och fyllde på vattenflaskan, stretchade baklåren. De dumma skink-snörena trilskas, särskilt på höger bakben.
Nu var det ändå "inte så långt kvar", 8 km och vägen är så invand att jag kan varenda sten. Det är faktiskt en stor fördel när tröttheten och smärtan kryper inpå. Idag sprang jag helt utan brådska och tänkte att det får ta precis hur lång tid som helst. Även om jag hade åkremsan i fickan ville jag inte bryta och ta tunnelbanan hem.
Kämpade på, stannade och stretchade vid Pampas och började dela in resterande 5 km i kortare etapper. Bara fram till "sit-ups-bänken", upp för backen, upp för nästa backe, fram till de nybyggda husen. Där tillät jag mig att lägga av och gå den sista kilometerna hem. Ringde brorsan för att få mentalt stöd. Gjorde ont i benen som kändes väldigt likt växtvärk kom jag på.
Kunde inte bara stanna upp härhemma utan satte mig en stund på motionscykeln för att trampa ur det värsta. Tog en lång, lång stretch, la mig på golvet och slängde upp benen mot en vägg och låg så i 10 minuter. Det började kännas bättre och efter en varm dusch och lite insmörjning med ormsalva är benen rätt ok igen.
Men det var inte ok att trampa mitt på A-brunnen på Norrmälarstrand. Inte kunde jag väga upp det med att trampa på en K-brunn heller, för jag såg inte en endaste en på hela vägen hem.
Stockholms vackraste utsikt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar