Jag vet inte vilka träningspass som jag mår bäst av; de som går så otroligt bra, då allt stämmer och jag strålar som en sol efteråt, känner mig stark och oövervinnlig eller de som går så otroligt dåligt, de superkämpiga, smärtsamma då jag får anamma all min kraft för att genomföra passet, men som efteråt ger en enorm tillfredsställelse av att ha orkat göra?
Kanske finns det inget motsatsförhållande mellan dem, de gör gott båda två.
I tisdags var det urtufft att ta sig runt Xtremen. Kroppen protesterade, psyket ställde obekväma frågor och regnet hängde i luften. Jag var på väg att ge upp redan vid 4 km och igen vid 7, men vid 8 km lossnade det och kändes lite bättre. De tappra funktionärerna bjöd på dricka vid 5 och 10 km och det var toppen att få i sig lite energi. Till slut kom jag ändå i mål och kände mig så otroligt nöjd med det. Tiden talade sitt tydliga språk, det gick 5 minuter saktare än förra gången (93.30 mot 88.42) men strunt samma, tiden var inte viktig i tisdags. Jag fick vara utomhus en stund och jag fick springa.
Annat var det i måndags när jag grymt stark körde boxningspasset och till och med hoppade upphoppen snabbare än vår superdupertränare. Inte för att han visste att vi tävlade, men jag kunde inte annat än småle av stolthet där jag studsade upp och ner i bortre hörnet av träningssalen. Han klådde mig å andra sidan som vanligt i armhävningar.... Efteråt snackade jag med min sparringpartner och hon kommenterade att jag verkade vara i bra form jämfört med tidigare och jag slickade i mig berömmet som en katt.
Två pass på varsin sida av bra-dåligt-skalan, men som tillsammans gör helheten. Vill inte vara utan något av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar