Det är skoj att se vad handen lägger i varuvagnen när man handlar mat dagen efter ett marathon. Jag låter kroppen bestämma och hoppsan - där slank en sillaburk ner och så en camembert, lite rostbiff, hommus, och å vad gott med lite kakor. Och chips!! För att inte tala om det rökta kalkonbenet.
Mmm, kroppen är bra på det där med att se till att få i sig det den behöver. Och det är bara att låta den hållas.
Jag känner mig oförskämt fräsch må jag säga. Förutom den stora hungern och lite träningsvärk i vänsterlåret har jag inga stridsskador what so ever. Tånaglarna är intakta, har inga skavsår någonstans, kan både sätta mig ner och ställa mig upp utan alltför stort pustande. Nej - det känns riktigt, riktigt bra. Är till och med sugen på att springa mera.
Och det är just det jag har vunnit på årets träning. Jag nådde inte målet tidsmässigt, men jag har blivit starkare och är mer vältränad nu än jag nånsin varit. Jag återhämtar mig snabbare efter träningspassen och som en dubbelbonus har jag inte varit förkyld på över ett år, vilket i sig är värt att fira bara det.
Det är såna argument jag får plocka fram nu för att göra upp med min besvikna del när det gäller sluttiden. Jag tänker stryka miss från misslyckandet och istället tänka "lyckandet" och vara glad över att min kropp funkar så bra. Den ska få sin tid att bygga sig starkare och jag ska mata den med precis vadhelst den önskar. Sålänge den inte vill ha lever vill säga. Där går gränsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar