Tröja med budskap

Född och uppvuxen som jag är i Jante-lagens land har jag haft en del huvudbry med tröjan som jag fick när jag sprang i mål i Stockholm Marathon. Bortsett från de omedvetna budskapen som jag sänder ut genom att vara den jag är, bo där jag bor eller ha den bil jag har, så är jag väldigt försiktig, kanske väl försiktig, när det gäller att medvetet ta på mig ett attribut med en logo eller text som talar om var jag står i en fråga. Särskilt i politiska frågor. Den enda pinsen jag äger för tillfället är en med budskapet "Library lovers".

ReklamT-shirtarna som på olika vis hamnar i min väg räknar jag inte. De är oftast ändå för fula för att bäras i offentligheten.

Men nu så har jag ju den här snygga tröjan, som jag är väldigt stolt över att äga vill jag tillägga, perfekt för träning, oavsett om det gäller cykling, dans, boxning eller löpning och den ligger i lådan och viskar hela tiden "Välj mig, jag är snygg. Kom igen, välj mig nu".

Det svåra i sammanhanget är att den tydligt skickar ut ett budskap och gör mig till en marathonlöperska. Och det är här Jante i mig undrar: "Vad kommer folk tänka?".

Jag har till slut kommit fram till att jag bara ska ha tröjan på mig när jag löptränar, vilket automatiskt gör att den alltid kommer att visas i ett sammanhang där de jag möter snabbt kan stämma av budskapet på magen mot min löpstil, farthållning och andhämtning. Vad kommer folk tänka?

Pinsamt säger jag bara! Vem tror jag att jag är? Tror jag verkligen att folk bryr sig om mig och min djävla T-shirt?

Jag hade tänkt premiärträna tröjan under semestern i Frankrike, på behörigt avstånd från mina vanliga löpstigar i Sverige, men värmen gjorde det omöjligt att springa i annat än linnen. Tröjan fick sen följa med ut till landet där jag till sist fick på mig den i förra veckan, en dag när det regnade som värst. Det var inte troligt att jag skulle möta någon på löprundan.

Såhär i uppstartsfasen kände jag mig långt ifrån som en marathonlöperska. Stel i benen, fortfarande något lite haltande, inte särskilt snabb i stegen. Musik i lurarna. Regnet strilade. Kändes ändå rätt bra i ensamheten. Jag lunkade på. Stannade och stretchade halvvägs och började springa hemåt igen. Och det var där i andra kurvan efter stretchningen som jag för första gången med Stockholm Marathon-tröjan på, mötte en löpare.

Något hände. Jag växte några decimeter. Mina steg blev två gånger längre. Farten ökade. Jag höll huvudet högt och jag tänkte: "Titta på mig, jag har sprungit marathon, det har inte du, titta såna steg jag tar". Jag hann till och med till "jag är mycket bättre än dig" innan ögonblicket var över och jag återgick till de korta, haltande stegen och den snabba flåsande andhämtningen.

Men härräguv så barnsligt av mig och stackars mötande krake som jag projicerade mina tankar på! Vi pratar väl ändå bara om ett stycke tyg på en svettig kropp? Vem mer än jag bryr sig egentligen?

Tröja med attityd