Sköna, hemska träningsvärk

Träningsvärken skvallrar om att kroppen är otränad. Några benböj, sit-ups och rygglyft var det enda som behövdes för att få de oanvända musklerna i baklår, axlar och mage att gnälla. Löparmusklerna i vaderna och framlåren framhärdar och håller tyst än så länge. Under perioder när jag är genomtränad får jag sällan träningsvärk, men så här i uppstartsskedet går det inte att undvika.

Jag känner mig tung, ovig och åderförkalkad. Vi talar psykologi på hög nivå. Kroppen är ju egentligen ett fantastiskt skafferi och lagrar kraft och energi så mycket den kan och hade jag varit utsatt för livsfara skulle jag nog kunna plocka fram både fart och ork i massor. Men varken älgar, vildsvin eller ens den lilla skogsmusen som katten kom in med i morse, skrämmer mig särskilt mycket, så jag kommer ägna de nästkommande veckorna åt att långsamt bygga upp träningsmängd och intensitet igen.

Den här uppstartsperioden tycker jag är ganska så tråkig och det känns motigt att komma igång igen. Det gäller att ha balans i träningen, att köra varierade träningspass och lagom hårt. Huvudet vill mer än kroppen och träningsvärken är ständigt närvarande. Samtidigt känns det utmanande och jag gläds åt varje framsteg.

Nu när jag är på mitt egenkonsturerade träningsläger gäller det att genomföra alla grundläggande pass som ligger framför mig och först om två-tre veckor kommer jag känna av en första förbättring. Planen är att orka med ett första långpass i mitten av augusti. Den dagen ska jag fira lite extra. Med eller utan träningsvärk.

Träningsläger pågår