Jag är inte rädd - Jag kan springa

Ibland kan jag få för mig att jag inte kan springa. Att jag inte skulle orka mer än 200 meter. Som idag till exempel. Det var 10 dagar sedan jag sprang ute förra gången och på nåt vis kändes det som jättelänge sen, flera månader. Jag funderade på allvar över om jag var i form, hade tillräckligt med kläder, om underlaget var för svårt osv. Ojade mig nästan hela eftermiddagen innan det var dags att ge mig av.

Men jag har ett knep för att inte ta tunnelbanan hem istället dessa dagar. Jag tänker helt enkelt att det är ok att gå så fort det blir jobbigt, för promenera hem orkar jag alltid i alla väder. Fast när jag väl kommer iväg går det hur bra som helst att springa, så jag behöver aldrig gå. Är man lättlurad eller? Idag blev det till och med fem backintervaller i en av backarna utmed vägen.