Fåfäng är väl inte det ordet som direkt poppar upp i huvet om jag skulle beskriva mig själv. Uppvuxen med två storebrorsor fick jag noll draghjälp gällande smink och kläder i tonåren. Dessutom pratar vi slutet på 70-talet och när jag gick i högstadiet var det faktiskt bara en (1!) tjej som sminkade sig. Mina kompisar och jag spelade mest bara pingis under en väldig massa år, fjärran från allt vad mode och flärd hette.
Det där har satt sina spår och jag är fortfarande inte särskilt intresserad av att piffa till mig. Vankas det partaj lägger jag såklart manken till, men i vardagen kollar jag mest att jag inte har matrester kvar mellan tänderna när jag besöker damrummet.
Däremot när det gäller kroppen så får jag nog erkänna att jag är fåfäng. Jag jobbar hårt för att hålla den i schack och gillar inte när jag blir för plufsig. Kollar av i spegeln varje dag hur magen ser ut. Justerar enkelt genom att dra in den om den är för stor.
Men så finns det faktiskt en kroppsdel som jag är väldigt fåfäng med. Mina lår. Jag är väldigt nöjd med dem och det finns ingen hejd på åmandet och kråmandet framför spegeln. Jag kan stå timmavis och spänna musklerna och försöka hitta det perfekta ljuset så att skuggorna får musklerna att framträda perfekt. Fåfängan personifierad alltså. Så var det med det. Avslöjad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar